En teori om hur de första svarta hålen bildades till jättehål.

Teorin är att en stjärna kollapsade och efter en nova bildade ett svart hål i närområdet hade andra nybildade stjärnor kollapsat och hålen drogs in i varandra. Samtidigt drogs gas även in i hålet och allt kollapsade i sig själv och hålet blev ett mycket stort svart hål.

Idag kollapsar och har över tid andra stjärnor av åldersskäl kollapsat och bildat egna svarta hål.

Nybildning av stjärnor sker även i områden där hålen finns i första hand. Ett sådant är i centrum av galaxer där det antas att det alltid finns svarta hål ibland mer än ett.

Troligen var det här de första hålen bildades då det var här de flesta stjärnorna fanns från början och risken för kollapser därmed störst redan i begynnelsen. 

Avståndet till misslyckade stjärnbildningar var därför säkert troligast här och även indragningar av mindre svarta hål till ett större hål. Plus att här säkert nu som då fanns gas för bildande av nya stjärnor eller som ofta troligen hände den gasindragning vilken hjälpte till att bilda jättehålen vilka ofta finns i galaxers centrum.

Följ länken här för att läsa mer om teorier av hur svarta hål bildats  efter Big Bang. Ovan är lite av mina funderingar efter att ha läst den artikel som länken går till en länk där Hubbleteleskopets fynd och teorier utefter detta beskrivs.

Gasplaneten Neptunus är den kallaste planeten i vårt solsystem. Observera att det handlar om planet.

Cirka -200C är temperaturen i de skikt av atmosfären där mätning gjorts på Neptunus. Detta gör den till den kallaste planeten i vårt solsystem.

Den blå iskalla planeten är av någon anledning den kallaste av dem alla åtta.

Säkert är det betydelsefullt att planeten är den planet vilken ligger längst bort från solen och att dess bana är längst ut. Småplaneterna med Pluto är inte räknade då de inte ses som planeter utan dvärgplaneter därav tas inte deras temperatur med i denna uppställning.

Så det man kan ta med sig från detta inlägg är att den yttersta av våra planeter i solsystemet den djupblå gasplaneten Neptunus har en temperatur av ca -200C. Utanför dess bana ligger småplaneter, Pluto mfl.

Den absoluta nollpunkten i universum i den iskalla rymden är 273,15C under denna temperatur är finns ingen lägre kyla vilket vi kan förstå idag.

Juno vid Jupiter 4 juli 2016. Diamantplaneter finns otroligt nog.

Den 5 augusti 2011 sändes rymdfarkosten Juno upp på sin färd mot Jupiter.

4 juli i år ska den vara framme vid planeten och påbörja sitt uppdrag. Uppdraget innefattar bland annat att söka en fast planetkärna.

Vi vet inte om denna finns kanske Jupiter enbart är ett stort hett gasmoln. Uppdraget innefattar även att i Jupiters atmosfär söka efter vatten, ammoniak och om det finns ett magnetfält. Sökning ska även göras efter det man idag vet är vanligt på planeter  norrskenet.

Uppdraget och dess bakgrund plus övrig information från NASA kan läsas genom att följa ovanstående länk.

Nu till något helt annat.

En gång i det tidiga universum bildades diamantplaneter.

I det tidiga universum tros numera att planeter bildades med en sammansättning av kol, karbider och diamant.

Dessa planeter bildades efter de första stjärnornas supernovastadium. Innan dess kunde inga planeter bildas.

Den första generationen planeter var av innehåll som ovan. Senare supernovor blev materia för den slags planeter vår Jord består av. Järn och metall.

Spår av dessa planeter av diamant ska kunna hittas fast de är ovanliga. De ska finnas i de tidigaste galaxerna långt därute. 

Kobolt 56 och 57 är radioaktiva isotoper vilka ger effekter av stora slag i supernovor.

Ovanstående isotoper är ännu inte helt kända i hur de bildas vid en supernova och ger en källa för ytterligare stark utstrålning från novan.

Det händer inte i alla supernovor och måste därför få sin energi av något utifrån vid sin strålning.

Mycket tyder på att det bör finnas en vit dvärg i närområdet vilken ger denna extra effekt av strålning och då skulle  kobolt 56 o 57 bildas vid novans kontakt med denna dvärg.

Supernovor har betydelse för hur avstånd mäts i universum och då kobolt 56-57 är inblandat i en supernovas strålning som maximum ger denna effekt större och längre starkt strålningsken vilket ger mer hjälp för avståndsmätning under en begränsad tid.

Tsunami på Mars

Tsunami är hemska och ingen glömmer väl tsunamin på Thailand. Innan dess visste få vad en tsunami var medan alla visste det efteråt.

Men det är inte bara på Jorden dessa monstervågor uppstår.

Det är ett fenomen vilket kan uppkomma överallt och minst två gånger har det hänt även på vår grannplanet Mars. Spåren finns kvar.

Det var då Mars hade vattentäckta hav. Två otroligt stora meteoriter av större slag hamnade i det hav med några miljoner års mellanrum och varje gång uppstod en stor tsunami. Spåren efter dessa katastrofer finns kvar på Mars i form av strandlinje.

Tiden var ca 3,4 miljarder år sedan. En tid då livet var i sin linda här på Jorden och ingen såg katastrofen.

Om denna katastrof även hade betydelse för att Mars sedan förlorade sina hav vet ingen. Vi upplevde på Jorden en större meteorit för ca 65 miljoner år sedan denna hade effekten att dinosaurierna dog ut. Större meteoritnedslag är händelser vilka har stor betydelse för organiskt material vet vi numera.

Se den autentiska filmen som tydligt visar en meteorits färd över USA den 17 maj i år

Här ses en bra filmad sekvens från en meteorits färd över nordöstra USA den 17 maj i år.

Internationella rymdstationen bombarderas av rymdsten.

Risken av att en meteorit ska krossa en rymdfarkost eller ISS (internationella rymdstationen) är liten men den finns.

Däremot är risken av små minipartiklars eller att rymdgrus ska träffa ISS något som sker om inte oupphörligt så mycket ofta.

Nu har en undersökning bekräftat detta genom undersökning av glasen på ISS.

Dessa är fulla av små men ofarliga skador o repor efter kollisioner av rymdstoff.

Det gäller hela ISS inklusive solpanelerna vilka har mycket små hål lite varstans på sina ytor. Helt ofarligt och betydelselöst. Men självfallet finns en gräns för hur många hål dessa paneler kan få innan de fungerar sämre. 

Större stenar är däremot så ovanligt förekommande att större skador ännu inte skett och chansen att så ska ske är mycket liten men risken kan inte uteslutas att ex ISS en gång träffas av större sten och kollapsar.