Orange stjärnor klassificerade som K-typ är intressanta i sökandet efter planetsystem där liv kan existera.

Aldebaran är den ljusstarkaste stjärnan i riktning mot stjärnbilden Oxen 65 ljusår bort. Den är ett exempel på en K-stjärna.  Forskare säger nu i en ny studie att K stjärnor är mer lämpliga för  exoplaneter där liv kan ha uppstått än andra typer av stjärnor.


Vår sol är en G-stjärna med relativt mycket utsläpp elektromagnetisk stålnings. Men likväl har tillräcklig livszon om sig för att vi har kan leva på Jordens smala band av livsbälteszon. Men det var mycket som skulle stämma utöver rätt plats från solen även skyddsbälten (atmosfärskikt) som skyddade mot strålning. På något vis stämde allt för att vi skulle kunna bli till och Jorden bli en överfull planet av livsformer.


 Vår sol är hetare än en K-sol. Beteckningar på solar finns av beteckningarna O,A,B,F,G,K,M,L,T för mer information om dessa spektralgrupper  se länk här. 


Om liv finns utanför Jorden tyder mycket på att  vi har störst chans att finna detta på planeter runt en orange stjärna. En  K-stjärna. K stjärnor är betydligt större men svalare än solen (se bild ovan på storleksförhållandet solen och Aldebaran).


Som forskare nyligen beskrivits det i Astrophysical Journal har K stjärnor flera fördelar. De existerar länge vilket ger omgivande planeter gott om tid för utveckling av liv. K stjärnor har mindre elektromagnetisk turbulens och ger mindre strålning av farligt slag till planeter runt dessa. Här passar det med andra ord bättre att bygga upp ett digitalt uppkopplat samhälle än på Jorden där solstormar kan slå ut all elektronik.


Men det finns riktigt ruskiga stjärnor också. De stora mer frekventa solstormar som produceras av M stjärnor exempelvis kan skala bort atmosfären från de inre planeterna.


Syre och metan kan vara svårt att upptäcka  tusentals ljusår bort. Men de modeller som skapats av Arney och hennes kollegor och beskrivs i den publicerade rapporten visade att syre-metan biosignatures skulle vara mer lätta att finna i atmosfären från  exoplaneter i K stjärnsystem.


”På en planet runt en K stjärna kommer inte syret att förstöra metanet så snabbt som ex på planeter med mer farlig instrålning från sin sol. Istället byggs  en  atmosfär enklare upp på en planet med en K-stjärna som sin sol”, sade Arney. ”Detta eftersom K stjärnans ultravioletta ljus inte genereras så starkt att reaktiva syreföreningar förstör metan lika lätt som i all den strålning som går ner i atmosfären från solar som vår sol och Jorden skulle fått dessa problem utan sina skyddsbälten (atmosfärskikt) runt denna. 


För min del tycker jag att det borde koncentreras på att söka liv eller syre utifrån denna undersökning först och främst  runt solar klassificerade som K-stjärnor.


Bild:  Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Spökliknande toner hörs från en galaxklunga därute. Hör ljudet genom medföljande länk nedan.

Galaxhopar finns i skilda formationer i ett stort antal i universum

NASA: s Hubbleteleskop har fotograferat många hopar av dessa galaxer.


 En galaxhop RXC J0142.9 + 4438 på ett avstånd av 4 miljarder ljusår bort är en vilken innehåller tusentals galaxer som hålls samman genom gravitation. Varje galax är dessutom en plats för otaliga stjärnor. 


Se bild på denna genom länken här där även en film med ljud finns från hur galaxhopen spelar.


  Bilden togs 13 aug. 2018 av med Hubblesteleskopet och visar området som beskrivs höras ovan. 

Troligen flyter miljarder ensamma planeter (kanske vissa med månar) runt dolda mellan solsystemen eller långt ute i solsystem

Det beräknas att det finns miljarder exoplaneter i vår galax. Planeter runt andra solsystem.


Men utöver det finns det lösdrivande planeter mellan solsystemen därute. Svåra att upptäcka men ett beräknat antal av dessa är även det miljarder. Planeter vilka inte infångats av någon stjärna och därmed inte ingår i något solsystem. Kalla mörka världar där kanske vi kan räkna in planet 9 långt därutanför Pluto (fast den ska räknas in även som ingående i vårt solsystems ytterkant)  om nu denna finns.


Några har redan hittats och tidigare i år har astronomer vid universitetet i Leiden i Nederländerna där resultaten publicerats i en ny studie där man antyder att det kan finnas 50 miljarder fritt flytande planeter i vår galax Vintergatan.  Rapporten publicerades den 14 februari i journal Astronomy and Astrophysics.


Hur man kan få detta antal av planeter är utifrån datorsimuleringar av 1500 stjärnor i Trapezium en stjärnhop i Orionnebulosan. I den simuleringen de gjorde ingick 2522 planeter som kretsar kring 500 stjärnor inom Trapezium klustret i Orionnebulosan 1300 ljusår bort. Resultatet de fick fram var att 357 av dem skulle blivit fritt flytande planeter inom de första 11 miljoner åren av deras utveckling.


Troligen finns många planeter i tomrummen mellan stjärnorna därute. Svåra att upptäcka. Men hur många bör vi vara försiktiga med att ge antalet av utifrån simuleringar per dator. Kanske de är miljarder. Kanske enbart något tusental. Ingen vet.


Bild från NASA som visar hur en fritt flytande planet kan se ut.

Den beboeliga livszonen ökar där det existerar två eller tre solar.

Planetsystem där det kan finnas liv är en smal zon runt en sol. I en sådan zon finns Jorden runt solen. 


När solsystem blev till var det en turbulent tid och det innebar inte alltid att ett solsystem med en sol och medföljande planeter bildades. Ibland uppstod två eller tre solsystem. Solsystem där två eller tre stjärnor la sig i relativt närhet till varandra. Så kallade tre eller dubbelstjärnsystem.


Nu har astronomer vid University of Sheffield hittat en positivitet där så har skett. En modell som utvecklats under grundutbildningsprogrammet av studenten Bethany Wootton och Royal Astronomical Societys Dorothy Hodgkin med kollegan Dr. Richard Parker har räknat ut att den beboeliga zonen  runt en stjärna eller regionen runt en stjärna där temperaturen tillåter flytande vatten att existera ökar markant i dubbel eller trippelstjärnsystem.



Forskarna upptäckte att ett möte med en förbigående tredje stjärna kan pressa paret i ett dubbelstjärnsystem samman och expandera den beboeliga zonen. Resultaten visas i en ny rapport i tidskriften Royal Astronomical Society.


Den beboeliga zonen, som ibland kallas 'Guldlock zonen' där temperaturen inte är för varm eller kall tros vara avgörande för utvecklingen av livet på en planet. Om en planet ligger utanför denna zon är bildandet av de komplexa molekyler som behövs för liv mindre sannolika.


Själv ser jag detta som möjligt om solarna i dessa system inte har för udda banor så att det istället omöjliggör en livszon överhuvudtaget om de kretsar om varandra i udda banor där en presumtiv livszon ibland blir för kall och ibland för varm och gör en  livszon omöjlig.

Se Hayabusa2 ta ett prov på asteroiden Ryugu

Den 21 februari 2019 avslutades den japanska farkosten Hayabusa2 uppdrag då den tog ett prov på asteroiden Ryugu. 


Händelsen kan ses på en video här.

Nasa söker allmänhetens hjälp för att kartlägga asteroiden Bennu.

Ditt uppdrag är att klicka på de stenblock som du ser i en detaljerad bild på Bennus yta.

Uppdragets mål är att finna plats att styra NASAS OSIRIS-REx ner till ytan för att där ta prov på asteroiden. Farkosten finns just nu i omloppsbana över denna sedan december 2018.


Teamet vilket ansvarar för rymdfarkosten har bara sex veckor på sig att med allmänhetens hjälp att med hjälp av en högupplöst karta av Bennus yta  att välja var man ska landa och ta  ett prov. 

Exakt lanseringsdatum för projektet beror på hur lång tid det tar OSIRIS-REx team att sammanställa detaljerade högupplösta bilder på stenblock och analys av dessa för att finna en bra plats att ta prov på utan att riskera en katastrof vid landningen. Katastrof i form av att farkosten välter eller fastnar i något av alla de stenblock som ytan är full av.


Allmänhetens hjälp är viktigt eftersom Bennu har visat sig vara ett mer komplicerat mål än forskarna trodde innan man kom hit i december.


Det finns gott om farliga platser. En lös sten enbart 21 centimeter i diameter kan effektivt täppa till provtagningsinstrumentets mekanism. Apparaten fungerar genom att blåsa tryckluft på ytan och tryckluft kan om det riktas fel få effekten av att sten kan studsa in i mekanismen och täppa till denna.


Det är därför OSIRIS-REx team behöver hjälp för att finna en säker plats för landning och provtagning. Skulle de själva göra detta skulle det bli dyrt och ta lång tid. Allmänheten är gratisarbetande. Jag vet inte varför tiden är knapp för detta men kan tänka mig det har med energitillgång för farkosten.


Arbetetsom kallas  CosmoQuest (instrumenet för analys av bilder)  volontärer hjälper OSIRIS-REx laget studera storleksfördelningen av stenblock genom exempelvis och hur ljusa eller mörka de är enligt skuggor, dess form och om de ser ostabila ut.


Läs mer om projektet här. 

Osynliga svarta hål finns i stor mängd därute

Astronomer har upptäckt ett dolt svart hål genom dess effekter i ett interstellärt gasmoln. Detta svarta hål är ett av  troligen över 100 miljoner svarta hål som enligt forskare finns någonstans i vår galax. Upptäckten ovan som bevisade existensen av ett dolt svart hål resulterade i en ny metod för att söka efter andra dolda svarta hål och ska hjälpa oss att förstå tillväxten och utvecklingen av svarta hål överhuvudtaget.


Svarta hål är objekt med sådan stark gravitation, att allt, inklusive ljuset, sugs in i detta och ej  har möjlighet att reflekteras ut. Inget ljus kan ses komma ut från svarta hål. Det finns en väg in för ljus men ingen ut. Då svarta hål inte avger ljus måste astronomer sluta sig till dess existens från dess effekter på andra objekt. Sedan tidigare vet vi att ett svart hål finns i Vintergatans centrum med namnet Sagittarius A.


Svarta hål är supermassiva svarta hål innehållande  miljoner gånger mer massa än solen. Astronomerna anser i dag att små svarta hål kan sammanfogas och gradvis växa till stora svarta hål. Men ingen har någonsin hittat ett mellanstort stort svart hål. Ett svart hål med en massa hundratals eller tusentals gånger solens massa.


Men kanske detta är ett. En forskargrupp ledd av Shunya Takekawa vid nationella astronomiska observatoriet i Japan märkte något i gasmolnet  HCN – 0,009 – 0,044 centrala delar. Molnet finns  25000 ljusår från jorden i stjärnbilden Skytten. 


De använde ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) för att utföra högupplösta observationer av molnet och fann effekter av att det virvlade runt ett osynligt massivt objekt.


Takekawa säger utifrån denna upptäckt att detaljerad kinematisk analys visade att en enorm massa 30000 gånger kompaktare än solen var koncentrerat i en region mycket mindre i storlek än vårt solsystem. Detta och avsaknaden av observerade objekt på  platsen antyder starkt att det finns ett mindre men massivt svart hål här.


Man kan undra anser jag om det däremot genom denna upptäckt kan dras slutsatsen att det kan finnas 100 miljoner mindre svarta hål i galaxen vilka ej hittats ännu. Jag tror antalet är överdrivet stort.


Bild från Wikipedia på Sagittarius A vår galax centrala stora svarta hål (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion.