Titans största hav har ett djup av1000 meter

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet efter Jupiters måne Ganymedes.

Titan har en atmosfär liksom jorden har. Titans består dock inte av något syre utan består till 98,4 % av kväve vilket innebär att den är den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom jordens. Resterande gaser i atmosfären på Titan är 1,6 % metan med spår av  gaser som kolväten, argon, koldioxid, kolmonoxid, vätecyanid och helium.

På Titan, finns Kraken Mare. Ett hav bestående av flytande metan. Astronomer från Cornell university har uppskattat att havet är minst 1000 meter djupt nära dess centrum.  Detta är mer än väl med utrymme för att en potentiell framtida robotstyrd ubåt ska kunna utforska havet.

"Djupet och sammansättningen av var och en av Titans hav hade redan tidigare mätts med undantag för Titans största hav, Kraken Mare. Havet innehåller cirka 80 % av månens ytvätskor," säger huvudförfattaren till en ny rapport Valerio Poggiali, forskarassistent i Cornell Center for Astrophysics and Planetary Science (CCAPS), i College of Arts and Sciences.

Datan från denna upptäckt som samlades in vid Cassinis T104 förbiflygning över Titan den 21 augusti 2014  har först nu analyserats. Rymdfarkostens radar undersökte då på plats  Ligeia Mare  ett mindre hav på månens norra polarregion.  Cassini kryssade på 950 km höjd över Titans yta använde och använde sin radarhöjdmätare för att mäta djupet på Kraken Mare och Moray Sinus, en flodmynning som finns vid havets norra ände.

Cornell forskare har nu tillsammans med ingenjörer från NASA: s Jet Propulsion Laboratory, funderat ut hur man kan urskilja sjöars och havs  batymetri (djup) genom att mäta radarns avkastning i tidsskillnader från den flytande ytan och havsbotten liksom havets sammansättning genom att mäta hur mängden radarenergi absorberas under transitering genom vätskan.

Det visar sig att Moray Sinus är cirka 280 meter djup vilket är grundare än djupet av centrala Kraken Mare som var för djupt för radarn att mäta. Havens sammansättning är främst en blandning av etan och metan och samma sak  gäller det  närliggande havet Ligeia Mare, Titans näst största hav till ytan.

Titan (min anm.) är högintressant i sökandet efter liv. Vi får hoppas att det inte tar allt för lång tid innan en robotstyrd ubåt kanske med artificiell intelligens kan svepa ner och runt i Kraken Mare och övriga sjöar och hav där.

Bild från vikipedia. Bilden i mitten är dess naturliga färg på avstånd. De andra sex bilderna är tagna i infrarött av Cassini Probe mellan 2004 och 2017.

Månen Ganymedes har hav och is.

 

Jupiters måne Ganymedes är den största månen i vårt solsystem. Storleksmässigt är den större än planeten Merkurius. Den är också en av de mest spännande platserna i sökande efter liv i vårt solsystem.

Ganymedes är den enda månen med eget magnetfält och vad vi vet och tror har denna måne sannolikt ett undervattenshav av flytande vatten. Ganymedes studerades av de tidiga Jupiterförbiflygningarna som gjordes av Pioneer och Voyager-rymdfarkosterna. Men vår förståelse idag av denna måne baseras till stor del på observationer som gjorts av NASA: s Galileo mellan 1995 till 2003. 

Senast och nu använt är Jovian Infrared Auroral Mapper (JIRAM) ombord på NASA:s rymdsond Juno för syftet att ta bilder och spektra av månens nordpolsregion. 

Den 26 december 2019 passerade Juno Ganymedes på ett avstånd av cirka 100000 kilometer, vilket gjorde det möjligt för JIRAMinstrumentet  att kartlägga denna region med en rumslig upplösning på upp till 23 kilometer per pixel. Genom att kombinera detta med spektrala observationer i 2-mikrometervattenisabsorptionsbandet kunde forskare kartlägga fördelningen av is i nordpolregionen.

Dessa uppskattningar överlappades med kartor som härrör från jordbaserade teleskopiska observationer, Forskarna utökade nu den globala vatteniskartan på dess nordliga breddgrader.

 

Observationer i andra spektrala band visade också förekomsten av vattenfria områden där annat slag av kemiskt material innefattande  hydratiserade magnesiumsalter, ammoniak, koldioxid, och en rad organiska molekyler.

Kanske det finns flytande vatten under isen eller fruset liv i denna. Ingen vet. I morgon ska jag publicera ett inlägg om en än mer, troligen, den mest intressanta platsen i vårt solsystem s en måne där liv mycket troligt kan finnas(min anm.) .

Bild från vikipedia på Jupiters största måne Ganymedes och även den största månen i vårt solsystem. Här ses Storleksjämförelse med Jorden, Månen och Ganymedes.

Ej helt förstådda ljus och sken i jordens atmosfär. kan dessa vara missuppfattade som UFO?

 

Åskmoln, lukten av regn på en varm trottoar, blixtarna av intensivt ljus följt av ett högt sprakande och  ett rullande åskdunder. Något vi alla sett och hört och blivit genomblöta av kanske även skrämda av.

Men hur mycket vet vi egentligen om detta väderfenomen? Det finns många saker kvar att förklara såsom blå blixtrar som snabbt uppstår och försvinner, älvbloss och röda sken för att inte tala om fenomenet klotblixt.

Vissa av dessa  saker är mycket svåra att observera från jordens yta (dock ej klotblixtar). I en ny rapport från den europeiska Atmosfär-Space Interactions Monitor (ASIM) observatorium på den internationella rymdstationen ISS beskrivs hur man försöker finna svar.

När man ser ner på jordens väder från den internationella rymdstationen ISS 400 km ovanifrån sprider ASIM:s förstärkt perspektiv ett nytt ljus över väderfenomen och deras egenskaper.  För första gången har en ESA International Space Station sett på väderfenomen.  ASIM: s resultat har publicerats i Nature. I Rapporten beskrivs en observation av fem intensiva blå blixtrar i en molntopp, en "blå jet" i stratosfären.

 

En blå jet är en form av blixtar som skjuter uppåt från åskvädersmoln. De kan nå så långt som 50 km in i stratosfären och pågår mindre än en sekund. Rymdstormjägare mätte en blå jet som sparkades  under fem 10-mikrosekunder i ett moln nära ön Naru i Stilla havet. Blixten genererade även  klingande "älvor". Älvor är snabbt växande ringar av optiskt ljus och UV-ljus i nedre delen av jonosfären. Här samverkar elektroner, radiovågor och atmosfären i bildandet av dessa utsläpp. Se en kortfilm genom denna länk på fenomenet. Men ännu förstår vi inte fenomenet utan forskning fortgår.

Klotblixtar, älvsken blå bloss mm. Jag anser att dessa fenomen ligger bakom många av ufo-rapporterna genom åren. Dessa sken rör sig snabbt åt alla håll. Klotblixten är det kanske allra intressantaste i det sammanhanget (min anm.).

Bild från vikipedia av en 1800-tals-avbildning av herrar som överraskas 

Magnificent sevens stars förundrar forskarna med sina utsläpp av stark röntgenstrålning

 

Mer än 400 ljusår från jorden finns ett kluster av unga neutronstjärnor som är för varma enligt vår kunskap i förhållande till dess ålder. Dessa stjärnor har blivit kända som "Magnificent Seven". De avger en ström av ultra-hög-energi i form av  röntgenstrålning. Något som forskarna inte kan förklara.

I en ny studie, publicerad den 12  januari i tidskriften Physical Review Letters, Lawrence Berkeley National Laboratory av fysiker Benjamin Safdi och kollegor beskrivs hur dessa använde superdatorer för att modellera utifrån teorin att det är det ännu ej bevisat existerade bisonet axion produceras inuti stjärnorna om det finns kan konvertera till röntgenstrålar i magnetfälten  ovan stjärnor.

Axioner har aldrig observerats. Men teorin om dess existens kom redan på 1970-talet. Det är för tidigt att säga säkert om axions finns eller om de är den verkliga källan i dramat för dessa unika röntgenstrålar säger Safdi. Forskarna hoppas dock att den nya datormodelleringen kan peka på något utanför standardmodellen för fysik som beskriver kända subatomära partiklar. "Vi är ganska säkra på att detta röntgenöverskott finns och mycket säkra på att det finns något nytt som vi ej förstår källan från bland detta överskott," säger Safdi i ett uttalande och tillägger. " Om vi var 100% säkra på att det vi ser är en ny partikel skulle det vara stort. Det skulle vara revolutionerande inom fysiken."

Med tanke på Magnificent Sevens ålder och stjärntyp (neutronstjärnor) bör de enbart avge  lågenergiröntgen och ultraviolett ljus. Forskare har sökt efter om det bakom neutronstjärnhopen kan finnas  andra objekt längre bort som kan avge de mystiska högenergirika röntgenstrålarna. Men varken Europeiska rymdorganisationens XMM-Newton-teleskop eller NASA:s Chandra-röntgenteleskop har visat på något annat som kan vara det skyldiga till detta utsläpp av ultra-hög-energi röntgenstrålning.

Axions har som sagts föreslagits som en lösning på mysteriet. Men kan axions verkligen produceras (och finns det)  eller finnas inuti en neutronstjärna? För att ta reda på det vände sig Safdi och hans kollegor till superdatorer vid University of Michigan och Lawrence Berkeley National Laboratory. En axion om det finns är en elementarpartikel med en mycket låg massa. Axions kan teoretiskt vara en del av mörk materia.

 

Safdi och hans team fann att axions kan fungera likt neutriner. Neutriner är en extremt ljus subatomär partikel som har visat sig existera. Neutriner produceras inuti neutronstjärnor när neutroner stöter på varandra; axioner skulle kunna produceras på samma sätt anses det.

 

Med tanke på deras låga massa och svaga interaktioner med annat kan axions lätt undkomma kärnorna av neutronstjärnor och flyga ut i rymden. Extremt starka magnetfält omger neutronstjärnor. I närvaron av dessa fält, skulle axions konvertera till fotoner eller ljuspartiklar. Detta skulle vara våglängder kortare än synligt ljus och registreras som högenergiröntgenstrålar av astronomiska instrument. Men om det är axions som ligger bakom fenomenet eller om detta ens existerar är bara på teoristadiet.

Det finns många slag av elementarpartiklar (min anm.) kanske det finns fler än vi anar. Kanske även dessa är uppbyggda av än mindre slag? Nja för min del tror jag det minsta som finns är strängar och därmed slår jag ett slag åter för strängteorin. Ovan diskussion glömmer en sak. Kan inte fenomenet bero på ett visst tillstånd av neutriner. Behövs verkligen förklaringen gå omvägen till en ny partikel? 

Bild pixabay.com.

300 miljoner år gamla glaciärer på Mars med gammalt nedfall på.

 

Planetgeolog Joe Levy, biträdande professor i geologi vid Colgate University i New York har gjort en  analys av glaciärer på Mars. Historiskt vet vi att på jorden täckte glaciärer stora delar av planeten under den senaste istiden. En istid som nådde sin topp för ungefär 20000 år sedan innan isen drog sig tillbaka till polarområdenas klippor och skrevor i ex Sveriges fjällvärld mm.

På Mars lämnade dock glaciärerna aldrig sin plats )ingen så kallad kalvning här) utan isen och vattnet som isen frös från innehåller än i dag stenar och grus från frystillfället en  frystid  upptill 300 miljoner år tillbaks.

”Alla stenar och all sand som bars av isen har legat kvar på ytan, säger Levy. "Det är som att lägga isen i en kylare under alla de där sedimenten." Geologer har dock inte kunnat avgöra om alla dessa glaciärer bildats under en massiv istid eller i flera separata händelser under miljontals år. Eftersom istiden är resultatet av en förskjutning av lutningen av en planets axel såg forskarna på hur Mars omloppsbana och klimat har förändrats över tid, Vid uträkningen av detta är det sedan intressant att se på vilken typ av stenar, gaser, eller eventuella mikrober som kan vara instängd i isen. Levy utarbetade en plan för att undersöka stenbumlingarna på ytan av glaciärerna.

Då dessa antogs urholkas med tiden under en stadig påverkan av vind och sand till mindre stenar pekar detta på en enda lång istidshändelse.

Levy valde ut 45 glaciärer att undersöka och fick högupplösta bilder som samlades in av Mars Reconnaissance Orbiter-satelliten och räknade stenar på dem och katalogiserade dem storleksmässigt. Stenar från en kilometers höjd kunde ses.

Levy tog hjälp av 10 Colgate studenter under två somrar för att räkna och mäta cirka 60000 stora stenar. "Vi gjorde ett slags virtuellt fältarbete, gick upp och ner för dessa glaciärer för kartläggning av stenblock”, säger Levy. Stenarna var  fördelade i tydliga band som liknande skräp över glaciärernas ytor vilket markerar gränsen för separata och distinkta flöden av is som bildats under perioder då Mars lutade annorlunda på sin axel än i dag.

 

Baserat på dessa uppgifter har Levy kommit fram till att Mars har genomgått någonstans mellan sex och 20 separata istider under de senaste 300-800 miljoner åren. Om det finns några biomarkörer som blåste runt då kommer de att vara fångade i isen." säger han.

Framtida upptäcktsresande till Mars som kan vara beroende av att utvinna färskvatten från glaciärer för att överleva kommer att behöva veta om det kan finnas främmande liv fryst i detta vatten och även var banden av stenar finns för att inte fördärva utrustning i onödan. I isen kan svaret finnas om liv funnits på Mars.

En spännande (min anm.) forskning som bör ge svaret på om liv funnits en gång och kanske finns i någon form ännu på eller under ytan. Resultatet att Mars haft fler istider överraskar inte varför skulle Mars regelbundna eller oregelbundna axellutning inte ha skett likaväl som Jordens? Jorden har haft flera kända istider.  Troligen förändras alla planeters axellutning ibland inga planeter är som maskiner med en ej påverkbar lutning anser jag. Allt vinglar ibland.

Bild från vikimedia på Mars med sin isiga sydpol.

En sol som sällskapar med en vit dvärgstjärna och en stor gasplanet.

 

NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) har upptäckt ett intressant planetsystem bestående av en k-dvärgstjärna, en planet i Jupiter-storlek och en vit dvärgstjärna enligt ett internationellt forskarteam. Konstaterandet och parametrarna i systemet betecknas i sin helhet TOI-1259.

TESS genomför nu en undersökning av cirka 200000 av de ljusaste stjärnorna från oss sett med syfte att söka efter exoplaneter. Hittills har TESS identifierat över 2450 möjliga exoplaneter. (projektnamn, TESS Objekt av intresse, eller TOI), varav 91 har bekräftats (hittills) som planeter.

Nu har en grupp av astronomer som leds av David V. Martin i Ohio State University i Columbus, Ohio, rapporterat upptäckten av en transitsignal i TESS ljuskurvan för TOI-1259A. Ett dubbelstjärnsystem med en K-dvärgstjärna (TOI-1259A) och en vit dvärgstjärna 385 ljusår bort. Den planetariska karaktären hos denna signal bekräftades av uppföljande observationer med hjälp av markbaserade teleskop.

 

Stjärnan TOI-1259A har en radie på ca 0,71 solradier och är cirka 25% mindre massiv än vår sol. Den har en metallicitet på en nivå på ca -0,5 och effektiv temperatur på runt 4500 C. Exoplaneten betecknad TOI-1259Ab, är lika stor som Jupiter men cirka 56 % mindre massiv än Jupiter. Den främmande världen kretsar runt sin sol på 3,48 dagar på ett avstånd av ca 0,04 AU (AV är beräkning avståndet vår sol-Jorden). Vad som gör TOI-1259 till ett säreget planetsystem är närvaron av en vit dvärgstjärna (TOI-1259B) till systemet. Denna är på ett avstånd av 1648 AE (1 AE är avståndet solen-Jorden)  från dvärgstjärnan och har en temperatur på 6000 C. Forskarna fann att denna vita dvärgstjärna TOI-1259B har en radie på 0,013 solradier och en massa på cirka 0,56 solmassor.

Den vita dvärgens egenskaper gjorde det möjligt för teamet att härleda en total ålder av systemet. De uppskattar att TOI-1259 systemet är runt 4,08 miljarder år gammalt.

Sammanfattningsvis av resultaten säger forskarna att den vita dvärgen för närvarande är på väg till en separation som inte förutspås påverka nuvarande eventuella planetbildning i systemet. De diskuterar dock det möjliga inflytandet på exoplaneten från denna vita dvärgen  i det förflutna.

Vad man kan lära från detta ovan i första hand tycker jag (min anm.) är förklaringen av beteckning TOI av exoplaneter och solsystem.

Bild forbes.com vad är universum eller finns det fler. En fundering.

Ett svart hål finns därute på ett avstånd av svårförståeligt slag.

Ett mycket stort svart hål har upptäckts långt bort i tid och rum i universum. Längre bort  än man tidigare kunde ana att något kunde finnas. Det fanns och finns ännu troligen långt därute och har så gjort redan efter 670 miljoner år efter Big Bang.

Detta supermassiva svarta hål har en massa motsvarande 1,6 miljarder solar och omges av stora mängder gas som dras in det svarta hålet. Här frigörs energi som får hela det svarta hålets omgivningar att lysa kraftigt. Därför kallas detta för kvasar  och just denna har fått beteckningen J0313-1806.

– Kvasaren omges av en galax som producerar stjärnor i en hög hastighet, säger Feige Wang som har lett studien. Wang är astrofysiker vid University of Arizona i USA.

Astronomerna ser  en galax av stjärnor växa fram runt kvasaren 670 miljoner år efter big bang. En otrolig händelse att den redan då var i full fart.

Det var en tid då universum var mörkare än  i dag. Stjärnor och galaxer hade precis börjat tändas och tunga och täta strukturer var ovanliga.

Hur det supermassiva svarta hålet kan ha hunnit växa till sig så fort resonerar forskare om.  Följ  videolänk från denna sida  från svt.se  för att se mer om fenomenet och teorier om fenomenet.  

Själv (min anm.) kan jag se det som att svarta hål kan ha bildats redan vid Big Bang likaväl som stjärnstoff, gravitation och rum. Däremot tror jag inte på mörk materia som diskuteras i videon eller mörk energi (som unik) som något annorlunda än vanlig materia utan enbart ett stadie av detta vi ännu inte förstå. Likt materia finns ju antimateria i små mängder troligen kan det även finnas antienergi. Kan det vara detta som vi ser som mörk energi? Men som sagt materia finns av två slag materia och antimateria men enligt mig inte i en tredje variant som mörk materia däremot är jag öppen för att tro att antienergi kan finnas.  

Bild från astronomy.com