Nu anses kunskapen finnas om varifrån asteroiden som utrotade dinosaurierna kom.

 

Chicxulubkratern är spåret efter ett mycket kraftigt meteornedslag för ca 65 miljoner år sedan (under den så kallade kritaperioden) påYucatánhalvön i Mexiko. Dess mittpunkt ligger ungefär under orten Chicxulub.

Nedslaget orsakade den gången gigantiska tsunamier åt alla håll vilka drabbade den karibiska ön Kuba hårt. Utsläppet av enorma mängder stoft och partiklar orsakade miljöförändringar över hela jorden och resulterade i att solen skymdes under lång tid. Vi fick en så kallad atomvinter; Jordens yta skymdes av ett stoftmoln i flera år av stoftmoln av kalciumsulfat och stora mängder svavel vilket hindrade solstrålarna att nå Jorden.

Det globala halvmörkret ledde till att fotosyntesen under en tid upphörde vilket  resulterade till massdöd bland växter och plankton och utan växtsäsong svalt djuren som levde på detta och dog. Något som då även drabbade köttätarna genom växtätarnas död. Svält rådde och värst drabbades dinosaurierna av djurriket. De dog ut.

 

 Enligt beräkningar dog ca 75 % av alla arter på jorden ut, som nämnts bland dem dinosaurierna men även havens predatorer, svanhalsödlorna och mosasaurierna. Resultat från ett arbete utfört i krita-paleogengränslagret på Nya Zeeland visar att även stora delar av  växtligheten försvann globalt under några år och teorin om att dinosaurierna dog av svält bekräftas.

Enligt ny forskning orsakades nedslaget av en gigantisk mörk  asteroid (bitar av denna har hittats i kratern) som tog sin tur hit från centrum av asteroidbältet vilket ligger mellan Mars och Jupiter. Denna region är hem för många mörka asteroider - rymdstenar med en kemisk sammansättning som gör att de ser mörka ut (de reflekterar mycket lite ljus) jämfört med andra typer av asteroider.

Säkert en mycket trolig slutsats(min anm.). Om detta skeende inte stämmer skulle gåtan om dinosauriernas utplåning vara en olöst gåta enligt mig. Det enda då vore att det var två  asteroider eller fler mindre som under kort tid träffade jorden på skilda platser.

 Varför ovan denna meteor plötsligt tog kurs mot jorden är dock inte löst. Men kanske är lösningen att meteoren i några miljarder år haft sin bana genom de inre av solsystemet men efterhand närmat sig jorden vid varje varv och till slut träffat jorden.

En animering från  vikpedia som visar nedslaget och efterföljande kraterbildning (University of Arizona, Space Imagery Center)

På planeten HD 189733 b regnar det smält glas.

 

Exoplaneten HD 189733 b finns i solsystemet HD 189733  ett dubbelsolsystem i riktning mot stjärnbilden Räven 64,5 ljusår bort från oss. Planeten är något större än Jupiter och sveper runt sin sol på endast 2,2 dagar. Den upptäcktes 2005 av både NASA:sChandra X-ray Observatory och ESA:s XMM Newtons röntgenteleskop

 Som synes på bilden kan den tolkas som en vacker och lugn värld vars sken liknar glasblå marmor. Exoplaneters sken kan dock ge bedrägliga förnimmelser. Något som är fallet då det gäller denna gasplanet.

Faktum är att dess vackra blå nyans härrör från extrema vädersystem och då från regn av smält glas som plågar planetens yta. Här sveper även vindar som innehållande silikatpartiklar i vindhastigheter upp till 8700 km/h.

Dessa överljudsvindar får exoplanetens glasregn att båga i sidled ner mot marken snarare än att bara falla rätt ner. Skeendet med dessa otroliga vindar plockar även upp silikatpartiklar från marken och förvandlar dem till mikroskopiska projektiler i vinden. Något som gör miljön omöjlig att besöka.

 

HD 189733 b är dock inte bara intressant för astronomer på grund av dess ovanliga och farliga vädersystem. Den gigantiska exoplaneten har även observerats ha en atmosfär i ett  mycket större omfång än NASA förväntar sig av en sådan värld. Den täta och kraftiga atmosfären fångar in mycket av strålningen från sina solar i HD 189733 vilket innebär att gasjätten upplever temperaturer så höga som 930 grader C).

Stjärnorna i solsystemet HD 189733  består av en orange dvärgstjärna och en röd dvärgstjärna.

Ingen värld man kan eller vill besöka. Men en vacker planet att beskåda (min anm.).

Vad man kan lära sig om detta är att aldrig döma något eller någon efter dess  skönhet. Istället ska man bedöma efter vad en människa gör eller säger. Detsamma om ting efter dess användbarhet och dess ofarlighet vilken ofta för samman. Faran lockar tyvärr många.

Bild från vikipedia som visar hur en illustratör föreställer sig HD 189733b.

Mysteriet med de två dansande spökfigurerna långt därute i universum

 

Det var i arbetet med projektet Evolutionary Map of the Universe (EMU) med hjälp av CSIRO:s nya Australian Square Kilometre Array Pathfinder(ASKAP) radioteleskop vilket sonderar djupt ut i universum astronomer upptäckte fenomenet.

Genom att skanna igenom data från teleskopet såg de två grönskimrande spöken dansa djupt därute i kosmos. De hade aldrig sett något liknande förut och hade ingen aning om vad de var.

Flera veckor senare hade de listat ut att det vi såg var två radiogalaxer  (Den första radiogalax man hittat historiskt var Cygnus A. Denna utsänder omkring 1 miljon gånger mer radiovågor än Vintergatan gör och finns ungefär en miljard ljusår bort).

I mitten av var och en av ovanstående finns ett supermassivt svart hål vilka sprutar ut elektroner som böjs i groteska former genom en intergalaktisk vind. Det är detta som ger de spöklika fenomen man ser på bilden ovan.

Det upptäcks alltid förunderliga saker därute. Läs gärna om just detta fenomen utförligare här. 

Astronomerna undrar fortfarande var den intergalaktiska vinden kommer från som ger spökeffekten? Effekten som ger dessa grönskimrande dansande spöklika gestalter. Utöver det undras det över vad som orsakar strömmarna av radioemissioner. Vi förstår fortfarande inte detaljerna om vad som händer här och det kommer förmodligen att krävas många fler observationer och modellering innan vi gör det säger forskarna.

Nog är det en udda bild vi ser ovan och hur händelsen uppstår eller uppstått är en gåta än så länge (min anm.).

Bild från https://theconversation.com/ på de två galaxer som antas vara källan  för strömmarna av elektroner (visas som böjda pilar) som bildar de dansande spökena. Men ännu förstås inte heller vad som orsakar glödtråden märkt som 3. Bild av Jayanne English och Ray Norris med data från EMU och Dark Energy Survey.

En metallrik stjärna glider just nu sakta ut ur Vintergatans famn.

 

LP 40-365 är en vit dvärgstjärna med låg massa (densitet) belägen i stjärnbilden Ursa Minor (lilla björn eller lilla karlavagnen). Den rör sig i hög hastighet ut ur Vintergatan och har en mycket ovanlig sammansättning. Den är mycket metallisk men saknar det vanliga stjärnstoftet väte, helium och kol.

Avståndet till stjärnan är ca 2000 ljusår. LP 40−365 tillhör en grupp ovanliga och snabbrörliga stjärnor, De är massiva vita dvärgstjärnor restprodukten  efter en gigantisk stjärnexplosion i sitt närområde (eller efter en supernova själva ). 

 "Den här stjärnan rör sig så fort att den nästan säkert lämnar galaxen i framtiden som kursen ser ut. Dess hastighet är nästan 3218688 km/h," säger JJ Hermes vid Boston University College of Arts & Sciences, biträdande professor i astronomi.

Men varför rusar LP 40-365 ut ur Vintergatan? Anledningen antas vara just att den är resultatet av en supernova i dess närområde (eller själv är resterna av en sådan) och nu kan ses som ett splitter efter detta som fick fart då och fortfarande inte saktat av. Att ha gått igenom en partiell detonation och överleva är väldigt unikt och det är först under de senaste åren som vi har börjat inse att den här typen av stjärna existerar, säger Odelia Putterman,  före detta BU-student som har arbetat i Hermes labb.

 

I en nyligen publicerad artikel i The Astrophysical Journal Letters beskriver Hermes och Putterman nya rön om denna stjärna som ger insikt om andra stjärnor med ett liknande katastrofalt förflutet.

Putterman och Hermes analyserade för arbetet data från NASA:s Rymdteleskop Hubble och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Två teleskop som kontinuerligt sveper över skyn och samlar in information om stjärnor nära och fjärran. Genom att jämföra  olika typer data från båda dessa teleskop fann forskarna och deras medarbetare att LP 40−365 inte bara lämnar galaxen i framtiden utan baserat på dess ljusstyrka i datan från de båda teleskopen roterar på vägen ut.

– Det  är väldigt konstiga stjärnor som gör så, säger Hermes. Stjärnor som LP 40–365 är inte bara några av de snabbast rörliga stjärnorna astronomer känner till utan även de metallrikaste stjärnorna som upptäckts. Stjärnor som vår sol består mest av helium och väte. Men en stjärna som har överlevt en supernova består främst av metaller eftersom "det vi ser är biprodukterna av våldsamma kärnreaktioner som inträffar när en stjärna spränger sig själv", säger Hermes och ger stjärnsplitter som denna stjärna nu består av är särskilt fascinerande att studera.

Det finns många slag av stjärnor däruppe mycket mer att upptäcka och förundras över och att försöka förstå (min anm.).

Bild från vikipedia som visar skeendet över tid. Här Tangentiell rörelse av LP 40-365 mellan 1955 och 1995. Synfältet är 8 × 8 bågminuter. Bilden digitaliserad genom Sky survey.

Asteroiderna 203 Pompeja och 269 Justitia visar sig i ett rött spektrum.

 

Asteroiden 203 Pompeja har en diameter av cirka 12 mil medan 269 Justitia diameter är ca 55 km. Båda asteroiderna upptäcktes redan på 1800-talet.

Asteroiderna har nu upptäckts vara rödare än någon annan kropp i asteroidbältet. Asteroidbältet finns mellan Jupiter och Mars och innehåller ca 60000 asteroider varav Ceres är störst och kan ses som en dvärgplanet med en storlek av en fjärdedel av vår egen måne.

Ovan två asteroider antas ha bildats bortom Neptunus innan de for in i asteroidbältet. De har en komplex organisk röd färg och en likhet med de så kallade trans-neptuniska objekten – föremål som finns utanför den åttonde planeten i vårt solsystem (utanför Neptunus).

Båda har "komplext organiskt material" på sina ytor och är rödare än något annat objekt i asteroidbältet.

Det är möjligt att de bildades nära Neptunus i solsystemets tidiga skede innan de fick en kurs in i asteroidbältet under en våldsam fas av "planetarisk migration", anser forskare.

 

203 Pompeja var den enda rödtonade asteroiden innan 269 Justitia upptäcktes vara likartad bland de cirka 250 kroppar som är större än 12 mil i diameter i asteroidbältet, rapporterar forskarna.

 

Deras färg upptäcktes genom synligt ljus och i det genom infraröda spektroskopiska observationer från IRTF (Infrared Telescope Facility) på Hawaii och på Seoul National University Astronomical Observatory (SAO) och uppfattas som visande solsystemets utveckling av hur två "mycket röda" asteroider hamnade i asteroidbältet (ofta kallat "huvudbältet").

 

– För att få dessa organiska ämnen som ger rödfärgningen måste det finnas mycket is på ytan, säger studiens medförfattare Michael Marsset vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) till New York Times.

Rödfärgningen kommer av tholiner komplexa organiska molekyler som bildas när ultraviolett strålning träffar enkla organiska molekyler såsom metan i iskalla miljöer som här men bland objekt utanför Neptunus finns fler ex finns denna rödtoning även på Pluto (min anm.).

"Asteroiderna ovan  måste ha bildats i en mycket kall miljö. I en sådan miljö gör solstrålningen att isen med de  komplexa organiska ämnena att ytan rödtonas.  Upptäckten ger nya bevis för att objekt som bildats i solsystemets ytterkant i vissa fall kan flyta in i asteroidbältet genom  Jupiters dragningskraft", säger JAXA, den japanska rymdmyndigheten, i ett uttalande. 

Denna gravitation har då placerat asteroiderna i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter (min anm.). Helt troligt konstaterande.
Bild från vikipedia som visar asteroidbältet.

Den antropiska principen en teori av det mer svårförståeliga slaget.

 

Den antropiska principen är inom kosmologi, fysik och filosofi, idén om att att vissa av universums naturlagar och slumpmässiga egenskaper kort efter BigBang kan härledas till människans uppkomst långt senare. Principen har flera alternativa formuleringar. Men en variant innebär att universum måste ha vissa egenskaper för att tillåta materia och att  intelligenta observatörer ska uppkomma. Syftet med att detta måste ske är att universum önskar att observeras.

Naturens fyra grundläggande krafter kan förklara alla krafter som vi upplever  (och många som vi inte inser att vi upplever ): Tyngdkraft, Den svaga kraften, Elektromagnetism och Den starka kraften

Dessa fyra grundläggande naturkrafter styr allt som sker i universum.

Den svaga kraften kallas även den svaga nukleära interaktionen och är ansvarig för partikelsönderfall. Detta är den bokstavliga förändringen av en typ av subatomär partikel till en annan subatomär partikel. Till exempel, en neutrino som avviker i kurs nära en neutron kan förvandla neutronen till en proton medan neutrinon blir en elektron vid samma skeende.

Den elektromagnetiska kraften, även kallad Lorentz-kraften, verkar mellan laddade partiklar exempelvis negativt laddade elektroner och positivt laddade protoner. Motsatta krafter attraherar varandra, medan liknande krafter avvisas. Ett exempel är magnetism en pluspol kan aldrig sammanslå med en annan pluspol. Ju större laddning, motladdning, desto större elektromagnetisk kraft.

Och precis som gravitationen kan denna kraft kännas  (mätas eller upplevas ex ser vi planeter kretsa runt sin sol) från oändliga avstånd.

Den starka kärnvapeninteraktionen är den starkaste av naturens fyra grundläggande krafter. Den är 6 tusen biljon biljoner biljoner (det är 39 nollor efter siffran 6) gånger starkare än tyngdkraften (det är denna kraft som driver solen och alla andra stjärnor). Kraften binder samman de grundläggande partiklarna av materia och bildar större partiklar. Den håller ihop kvarkar som utgör protoner och neutroner, och en del av den starka kraften håller också ihop protonerna och neutronerna i  atomens kärna.

 

Precis som den svaga kraften fungerar den starka kraften endast när subatomära partiklar är extremt nära varandra. De måste vara någonstans inom 10^-15 meter från varandra, eller ungefär inom diametern på en proton, enligt HyperPhysics webbplats. 

För att ytterligare komplicera förståelsen av universum finns den osynliga sfären av mörk materia och mörk energi vilken utgör ungefär 95 % av universum. Det är oklart om mörk materia och energi består av en enda partikel eller en hel uppsättning partiklar vilka har sina egna krafter och budbärare.

 

Den primära budbärarpartikeln av aktuellt intresse är den teoretiska mörka fotonen som  förmedlar interaktioner mellan det synliga och det osynliga av universum. Om mörka fotoner finns skulle de vara nyckeln till att upptäcka den osynliga världen av mörk materia leda till upptäckten av en femte grundläggande kraft. Hittills finns det dock inga bevis för att mörka fotoner finns.

Jag är skeptisk till teorin och anser den svår att förstå (min anm.) men ville likväl kortfattat försöka visa något om vad den handlar om.

Någon som skrivit om och utarbetat teorin är Nick Bostrom vilken går på djupet i denna sin bok , "Anthropic Bias".

Bild från Bokus bokhandel på boken Anthropic bias av Nick Boström finns i sön

Gasmoln återansluts likt bumeranger vid galax NGC 4921.

 

NGC 4921 är en stavgalax där händelsen nedan beskrivs ske. Galaxen finns i riktning mot stjärnbilden Berenikes hår. Den upptäcktes den 11 april 1785 av William Herschel. Avståndet dit är 320 miljoner ljusår.

I en ny studie av forskare vilka använde Radioteleskopet Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA i Chile) tyds  att fördrivna gaser från galaxer kan återanslutas till galaxer igen. Något som betydligt saktar ner processen av galaxdöd. Galaxdöd innebär att utan gas bildas inga nya stjärnor och efterhand då stjärnor har gjort av med sitt bränsle dör slocknar fler o fler stjärnor och inga nya bildas.

 – Mycket av det tidigare arbetet med gas-avskalade galaxer är inriktat på det material som försvinner från galaxer. I det nya arbetet ser vi att en del gas som kastats ut återvänder igen likt en bumerangeffekt. Detta har kunnat tolkats ske  i NGC 4921.

Det beskrivs av huvudförfattaren till en nyligen publicerad rapport av William Cramer astronom och postdoktor vid Arizona State University's School of Earth and Space Exploration.

"Genom att kombinera Hubble Space Telescope med data från ALMA får man mycket hög upplösning i bilderna och här kan då ses att denna process pågår." 

Gasförlust hänvisar till processen förskjutning av gas från galaxer vilket lämnar dem utan det material som behövs för att bilda nya stjärnor. När galaxer rör sig genom sina galaxkluster fungerar varm gas som en kraftfull källa som trycker ut gaser från galaxer där detta sker. Med tiden leder detta till brist på gas för ny stjärnbildning."

Men i simuleringar har upptäckts  att inte all gas som trycks ut  flyr galaxen för alltid eftersom den då måste nå flykthastigheten för dragningskraften från galaxen för att inte falla in i galaxen igen. Den gas som inte når flykthastigheten faller tillbaks in i galaxen igen.

Man kan jämföra med jordens dragningskraft. En raket måste uppnå den hastighet som gör att jordens dragningskraft släpper farkosten annars faller den ner igen. För jordens del är det 11,19 km/sek eller 40300 km/h.

 Den återkoppling /bumerangeffekt) bakåt till galaxen igen som vi nu vet sker tror vi kommer genom att den gas och det damm som returneras gör detta då flykthastigheten från galaxen inte uppnåddes (flykthastigheten)”, säger Jeff Kenney, astronom vid Yale University och medförfattare till studien. " Om du försöker förutsäga hur snabbt en galax kommer att sluta bilda stjärnor över tid och förvandlas till en rödstjärngrupp eller död galax måste man förstå detta skeende av gasförlust och bumerangeffekt. Något som säkert skiljer sig åt  beroende på storleken på galaxer, gasens  läge och gasvindar plus naturligtvis gasmängd.

Studien fokuserade sig på galaxen NGC 4921. Arbetets resultat kom från Hubbleteleskopsbilder med vidarebearbetning av ALMA teleskopet i Chile.

Bild vikipedia tagen av Hubbleteleskopet på galaxen NGC 4921, 320 miljoner ljusår bort från oss där händelsen sker.