ÄR universum modellerat för att liv ska kunna existera.

 

Kan ovanstående vara riktigt i så fall måste man undra av vem eller vad. Kan det inte istället vara så att liv modellerats fram för att passa i vårt universum eller på Jorden och då inte av något eller någon utan genom evolution över tid. När väl första livets tråd uppstått av slump eller sig själv genom evolution kunde sedan  alla former börja utvecklas. Tankar av mig.

Men nu vidare diskussion oberoende av ovan tanke: I årtionden har olika fysiker diskuterat  att även de minsta förändringarna i naturens grundläggande lagar skulle göra det omöjligt för livet att existera. Denna idé, även känd som argumentet "finjusterat universum", antyder att förekomsten av liv i universum är mycket känsligt för värdena i grundläggande fysik. Ändra något av dessa värden (som logiken säger) och livet skulle inte kunna existera. Men kan detta verkligen vara fallet, eller är det möjligt att livet kan dyka upp under olika fysiska konstanter men att vi vill se oss som unika?

Denna fråga tacklades nyligen av Luke A. Barnes, postdoktor vid Sidney Institute for Astronomy (SIA) i Australien. I sin bok , "A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos", här hävdade han och astrofysikprofessor Geraint F. Lewis vid SIA att ett finjusterat universum är meningsfullt ur fysikens synpunkt. Ett universum med tre rumsliga dimensioner och en fjärde dimension tiden (som det beskrivs i den allmänna relativitetsteorin) är viktigt. För ytterliga diskussion i frågan följ länken här. 

Detta då det finns för mycket i artikeln inlägget utgår från för att tas upp här. Det viktigaste (andemeningen) anser jag dock jag tagit upp ovan.

Bild pixabay.com

En galax där metaller är ovanligt förekommande.

 

Ett team av astronomer med ledning av Raffaele Pascale vid astronomiska observatoriet i Bologna, Italien har utfört hydrodynamiska simuleringar på DDO 68 en extremt metallfattig galax.

Resultaten av studien presenterades i en artikel  den 25 oktober på arXiv pre-print server. Studien  visar ny kunskap om ursprunget och naturen av denna galax. Galaxen finns på ett avstånd från oss på cirka 41,2 miljoner ljusår och har även beteckningen UGC 5340. Det är en mindre galax med oregelbunden form. Här finns mycket lite syre och den är en av de  metallfattigaste dvärggalaxer vi känner till. Dess  låga metallinnehåll är märklig mot bakgrund av dess relativt stora  stjärnmassa  och ljusstyrka.

 

DDO 68 har  en ovanlig form. Galaxen visar upp en stor, ljus och förvrängd stjärnkomponent, kallad "kometsvansen", som utgår från den sydöstra kanten av dess huvudkropp. Dessutom har den en rund struktur i norr som kallas "komethuvudet". Astronomer har upptäckt att DDO 68 i själva verket består av två distinkta system: huvudkroppen DDO 68 A (inklusive komethuvudet) och en konstellation stjärnor svävande runt detta som kallas DDO 68 B som för närvarande ackrediteras av DDO 68 A  vilken producerat kometsvansen. Baserat på datasimuleringarna dom gjordes fann astronomerna att galaxen sannolikt är ett resultat av interaktionen mellan tre system nämligen en dominerande galax DDO 68, med en dynamisk massa av 10 miljarder solmassor och två mindre satellitgalaxer - med massor på cirka 0,05 och 0,0067 gånger massan av DDO 68.

Forskarna drar slutsatsen att den udda form som observerats av hela DDO 68 inte beror på en interaktion med en mindre följeslagare utan sannolikt är resultatet av flera galaxers uppbyggnad till en sammanhängande galax.

 

I undersökning ges dock inga ledtrådar till varför galaxen eller vissa galaxer är eller har blivit metallfattiga medan andra inte är eller blivit det.(min anm.) Men så är det därute. Observera att Vintergatan inte tillhör de metallfattiga galaxerna. Jorden ex innehåller ju en järnrik kärna. Min tanke går till BigBang där kan lösningen finnas på att vissa galaxers framtid blev metallfattiga då där samlades metallfattiga stjärnor. Men varför och hur är en gåta. 

Bild på dvärggalaxen DDO 68 från Hubble publicerad på ESA (european space agency).

Stenar upptäckta av ett slag som inte finns i vårt solsystem

 

Astronomer har upptäckt tusentals planeter som kretsar runt stjärnor i vintergatan. Planeter som kretsar runt andra solar än vår sol som benämns exoplaneter. Det är dock svårt att veta exakt vad dessa planeter innehåller eller om de liknar jorden (på grund av avståndet dit).

För att försöka ta reda på mer om det samarbetade astronomen Siyi Xu från NSF:s NOIRLab med geologen Keith Putirka vid California State University, Fresno, med syftet  att studera atmosfären i vad som kallas förorenade vita dvärgar. Vita dvärgar  är de täta, kollapsade kärnorna av en gång vanliga stjärnor som solen vilka nu innehåller material från planeter, asteroider eller andra steniga kroppar som en gång kretsade runt stjärnan men så småningom föll in i den vita dvärgen och "förorenade" dess atmosfär.

Genom att leta efter element som inte naturligt skulle existera i en vit dvärgs atmosfär (allt annat än väte och helium som naturligt finns i en sol) kan forskare ta reda på vad de steniga planetariska föremålen som föll in i stjärnan (eller slukades av denna vid den röda fasens uppsvällande) bestod av.

Putirka och Xu såg på 23 förorenade vita dvärgar alla inom cirka 650 ljusår bort från oss där mättes halter av kalcium, kisel, magnesium och järn noggrant upp med WM Keck Observatory i Hawai'i, Hubble Space Telescope och andra observatorier runt om i världen (spektralanalys). Forskarna analyserade därefter de uppmätta överflödena av dessa element för att rekonstruera de mineral och stenar som skulle kunna bildas ur detta. De fann att dessa vita dvärgar har ett mycket bredare utbud av kompositioner än någon av de inre planeterna i vårt eget solsystem vilket tyder på att planeterna som slukats där hade haft ett bredare utbud av bergtyper. Faktum är att vissa kompositioner är så ovanliga att Putirka och Xu var tvungna att konstruera  nya namn (som "kvartspyroxeniter" och "periclase duniter") för att kunna klassificera de nya stenarna som måste ha funnits på dessa planeter.

 

"Medan vissa exoplaneter som en gång kretsade runt förorenade vita dvärgar liknat jorden var merparten stenar som exotiska i jämförelse med vad som finns i vårt solsystem", säger Xu. "De har inga direkta motsvarigheter i vårt solsystem."Putirka beskriver vad dessa nya stenslag kan ha inneburit för de steniga världar där de fanns och de där de kanske finns i dag därute vid en gul sol. "Några av de stenar vi ser har existerat utifrån data från de vita dvärgarna skulle lösas upp mer i vatten än stenar på jorden gör vilket är något som skulle kunna påverka havsutveckling", förklarade han. "Vissa stenar visar sig smälta vid mycket lägre temperaturer och producera en tjockare skorpa än jordens stenar gör och vissa stenar kan vara mindre fasta vilket kan underlätta utvecklingen av kontinentaldrift.

Intressanta antaganden (min anm.). Men kan likväl inte låta bli att fundera över om dessa för oss nya stenslag är naturligt bildade i händelseschemat då en sol sväller upp och sedan dras ihop till en vit dvärg. I så fall har dessa stenslag kanske aldrig existerat utanför en vit dvärg och kan så inte heller.

Bild från depositphotos.com en bild på temat mystiskt universum.

Komet 29P rör sig svårförklarligt

 

Komet 29P får i genomsnitt 7,3 utbrott om året enligt historiskt uppsamlad data. Vid dessa utbrott blir kometen mycket ljusstarkare. Dess Omloppsbana är nästan cirkulär runt solen och går nära Jupiter.  Omloppsbanan har flera gånger ändrats på grund av dess nära kontakt med Jupiters gravitation. När den upptäcktes var omloppstiden lite mer än 16 år mot dagens 14,65 år. Vid en ny närkontakt till Jorden 2037 kommer omloppstiden att ha ökat till nästan 16 år igen. Den kommer dock inte i farlig närhet till Jorden.

Sedan  slutet av september 2021  har det skett en serie av oförutsägbara utbrott från kometen som det ännu inte finns en förklaring till. En internationell observationskampanj bestående av både amatör- och professionella astronomer försöker nu få hjälp av rymdteleskopet Hubbles datainsamling för att få mer data om händelserna. Tyvärr krånglade Hubble just i de mest aktiva perioderna från kometen i höstas.

Comet 29P är i sig ett häpnadsväckande objekt. Mer än 60 kilometer tvärs över är det en av de största kometerna därute. Det är en av endast en handfull kometer som kallas Centaurs (kometer i bana vid Jupiter) som kretsar runt solen efter att ha hälsat på mellan Saturnus och Jupiter. Något som får dem i framtiden att en dag kastas ur Jupiters bana på grund av planetens gravitation och närma sig solen eller få en kurs bort från vårt solsystem.

Komet29P lyser upp regelbundet med kraftfulla utbrott som gör den till den näst mest aktiva kroppen i solsystemet efter Jupiters måne Io. 

Men varför dessa ljusutbrott sker som innebär utkast av materia vet ingen (och att de ökade i september i år). – Man kan inte förutsäga när utbrotten ska ske, säger Richard Miles, amatörastronom och tidigare forskare inom kolvätekemi men för närvarande  chef för Asteroids and Remote Planets Section of the British Astronomical Association. Kometen finns för den intresserade att söka i riktning mot stjärnbilden Auriga (Kusken) men är mycket svagt lysande för små teleskop men fem astronomer, baserade i Utah, Skottland, Frankrike och på den spanska ön Teneriffa såg skeendet i september då den befann sig när månen (riktningsmässigt).

 

"Vi såg flera sekventiella utbrott", säger Miles. – Det var fyra i snabb följd följda därefter av ytterliga ett avslutande. Efter mindre än två dagar efter denna händelse blev kometens ljusstyrka ungefär 250 gånger ljusare än den var innan aktiviteten."

Astronomer förstår väldigt lite om komet 29P och dess beteende. Teorier finns men ingen av dessa är bevisad. Forskare förstår inte heller varför den plötsliga ökningen av aktivitet skedde. Kometers aktivitet bestäms vanligtvis av värmen från solen när kometen närmar sig denna. Ju närmare stjärnan kommer solen desto mer material från den isiga kometen förångas och ljusstyrkan ökar. Men omloppsbanan för Komet 29P är cirkulär så avståndet från solen förändras knappast på dess färd. Det bör därför inte uppvisa  några variationer i aktivitet, säger Noonan.

 

Richard Miles tror att de kraftiga utbrott som observerats nyligen kan vara ett resultat av komplexa geologiska processer som äger rum inuti kometen såväl som på dess yta.

Det tycker jag låter som en rimlig förklaring (min anm.) nu gäller det bara att förstå vad som sker och kanske Hubble kan ta reda på detta genom sin övervakning och datainsamling. Tips Jupiters gravitation stör kometens inre.

Bild från vikipedia på Komet 28P Bild tagen av Spitzerteleskopet, NASA.

Den heliumrikaste stjärnan som hittats.

 

Så kallade extrema heliumstjärnor är en mycket sällsynt klass av stjärnor som innehåller en låg halt av väte men en hög halt av helium.

Dessa stjärnor är slutprodukten av en sammanslagning mellan vita dvärgar vilka innehöll en heliumkärna och en kolsyrekärna. Astronomer från Österrike och Nordirland har inspekterat en märklig extremt stor heliumrik stjärna som kallas HD 144941. Resultaten av studien publicerades 21 oktober på arXiv pre-print server. En studie som indikerar att HD 144941 är den  heliumrikaste jättestjärnan som upptäckts hittills. Den finns cirka 5100 ljusår från oss och upptäcktes för första gången för nära 50 år sedan.

 Stjärnan har en radie på cirka 3,8 solradier och är ungefär åtta gånger mer massiv än solen. Den har en rotationsperiod på 13,9 dagar och en medeltemperatur av ca 21700C.

Studien baseras huvudsakligen på de data som förvärvats med FOcal Reducer och low dispersion Spectrograph 2 (FORS2) en lågupplöst spektropolarimeter kopplad till European Southern Observatory (ESO) Very Large Telescope (VLT) Unit Telescope 1 (UT1) vid Cerro Paranal i Chile.

Det finns mycket att upptäcka där ute  och säkert kommer fler upptäckter som förvånar oss och förundrar oss i framtiden (min anm.)

Bild flickr.com med tanken vad mer kan finnas eller inte finnas därute i det okända.

Satellittillverkare snart på börsen

 

Medvind Two Acquisition Corp och Terran OrbitalCorporation har ingått ett slutgiltigt rörelseförvärvsavtal. När transaktionen slutförs kommer det sammanslagna företaget att fungera som Terran Orbital Corporation med planen att listas på NYSE under symbolen LLAP.  Det proforma totala företagsvärdet för de sammanslagna företagen är cirka 1,58 miljarder dollar. Transaktionen förväntas slutföras under första kvartalet 2022.

Terran Orbital är den största oberoende tillverkaren av små satelliter i USA som betjänar nationella intressen och gör det möjligt för kunder att utnyttja styrkan i  deras plattform och utrustning säger Marc Bell, medgrundare och VD för Terran Orbital.

 

"Dessutom kommer vår branschledande jordobservationskonstellation att leverera bilder av alla geografislag på jorden, när som helst på dagen eller natten, inom några minuter. Denna kapacitet är en affärsmodell med hög tillväxt och hög marginal som kommer att vara verkligt omvälvande för Terran Orbital  kunder och investerare."

 

"Terran Orbital erbjuder en enastående lösning för att möta den ökande efterfrågan på kostnadseffektiva data som endast är tillgängliga från rymden", säger Philip Krim, ordförande för Tailwind Two.

 

"Tiotusentals små satelliter kommer att lanseras under det kommande decenniet.

 

"Att stödja våra kunders uppdrag på Lockheed Martin innebär inte bara att leverera de mest innovativa produkterna och tjänsterna, utan också att samarbeta med framtida team", säger Rick Ambrose, Executive Vice President, Lockheed Martin Space.

"Små satelliter kommer att spela en avgörande roll i framtiden för rymdinfrastruktur och utforskning och ge kunderna realtidsdata för att fatta välgrundade och handlingseffektiva beslut", säger Kirk Konert, partner på AE Industrial Partners. "Terran Orbital ingår kommersiella partnerskap med BigBear.ai och Redwire för att utveckla och förbättra nästa generations erbjudanden om artificiell intelligens och rymdlösningar, varför vi är glada över att stödja företaget och stödja dess framtida tillväxt."

Som aktieägare själv är jag dock tveksam till att köpa aktierna när de kommer ut. Det finns redan idag en del rymdbaserade företag på börsen och ännu har de inte fått bra lönsamhet. Men i framtiden kan detta eventuellt ändras (min anm.).

Bild Terran Orbitals logga.

Jupiters röda storm (fläcken) är linsformad och går djupare ner i Jupiters atmosfär än man tidigare trott.

 

Den stora röda fläcken  på Jupiter är ett stort röd- brunfärgat anticykloniskt stormsystem i planeten Jupiters atmosfär vid 22:a breddgraden söder om Jupiters ekvator. En storm som har pågått i minst 191 år och kanske så mycket som 356 år (eller längre ändå men inga tidigare mänskliga observationer finns gjorda). Stormen är så stor att tre jordklot skulle kunna rymmas i den. Nya studier av stormen har visat att det meteorologiska fenomenet går djupare ner i atmosfären än vad man tidigare trodde och  är format som en platt lins med en diameter av  cirka 25800 km.

 

Virvelstormen, den största av många sådana likande på Jupiter men betydligt mindre finns i Jupiters atmosfär. Den stora röda sträcker sig ner till ca 820 km i atmosfären vilket är ca 16 mil djupare ner än tidigare analyser indikerat. Två grupper av forskare publicerade nyligen sin nya analys av data från juno-rymdfarkosten  i den vetenskapliga tidskriften Science.

 

Ett team från Southwest Research Institute i San Antonio satte ihop en 3D-karta över Jupiters atmosfär vilket gav forskare en förståelse för hur Jupiters  våldsamma atmosfär fungerar, säger Scott Bolton  SWRI:s forskare och författare till en av studierna.

Juno, som lanserades 2011  har funnits i omloppsbana runt Jupiter sedan juli 2016 och har skickat och skickar ännu tillbaka värdefull data till forskare på Jorden.

Bild vikipedia där man ser den cykliska rörelsen på den stora röda fläcken, avbildad av Cassini-rymdfarkosten.