Den vad vi vet mest avlägsna dvärgplaneten i vårt solsystem har skymtats igen.

I november upptäcktes en tidigare okänd dvärgplanet i vårt solsystem. Det är den mest avlägsna dvärgplanet vi hittills upptäckt nära 100 gånger avlägsnare från vår sol än vad Jorden är.


Den har fått smeknamnet ”Farout” medan dess preliminära beteckning från den internationella astronomiska unionen är 2018 VG18. Allt tyder på att det är en rund rosafärgad dvärgplanet. Se här en illustration av hur den kan tänkas se ut.

Samma team, se nedan upptäcte den redan i oktober i år och gav den då smeknamnet ”The Goblin”. 


Allt som vi för närvarande vet om 2018 VG18 är dess extrema avstånd från solen dess ungefärliga diameter och dess färg säger David Tholen forskare vid University of Hawaii och del av discovery-teamet. 


”Eftersom 2018 VG18 är så avlägsen och kretsar mycket långsamt är det sannolikt att det tar mer än 1000 år för den att runda solen” säger Tholen.


Om vi ser på den hypotetiska Planet 9 vilken är än mer avlägsen mellan hundratals och tusentals AU anser forskare att denna kan förändra banor för mindre objekt därute och det kan ge en vink om var vi ska söka planet 9 (när vi vet mer om Farouts bana). 


Kanske vi då en dag kan upptäcka planet 9 (om den nu finns). Men till detta behövs än mer kraftfulla teleskop och kanske bör något av dessa ha en bana ute i området bortanför Pluto.


 Bild på dess bana därute. En illustration på hur den kan se ut i närbild kan ses genom länk ovan.

Lyssna på vindens ljud på Mars nedan.

För några veckor sedan landade NASA:s Insight  på Mars. Insights mål och uppdrag var att placera en stationär landare utrustad med en seismometer och värmeöverföringssond på Marsytan för att studera planetens tidiga geologiska utveckling.


Nu kan alla som önskar höra hur vinden svepte över Mars yta den 1 dec i år i en vindhastighet av 15-25 m/sek. Följ länken här.


Riktning av vinden är nordväst och överensstämmer med riktningen av ränderna av damm vilka kunde ses under landningen. 


Bilden visar hur Insight landare på Mars ser ut.

Små droppar av ursoppan som fyllde universum direkt efter BigBang har återskapats i laboratorium.

Forskare har lyckats återskapa små droppar av den så kallade ursoppa som fyllde det tidiga universum under ett kort ögonblick efter Big Bang.


Fysikerna av en ny forskningsrapport anser att det nyfödda universum bestod av ett vätskeliknande tillstånd av materia kallat Kvark-gluonplasma. För första gången säger samma forskare att de har skapat droppar av denna plasma och visat hur denna ursoppa kan expandera till tre distinkta former cirklar, ellipser och trianglar.


Våra experimentella resultat har gett oss mycket ny kunskap i jakten på att besvara frågan om vad som är den minsta mängden av det  tidigaste universum som kan ha funnits, säger Jamie Nagle, professor vid University of Colorado, Boulder i den nyligen publicerade rapporten.


För PHENIX experimentet (namnet på experimentet som gav det resultat som beskrivs i rapporten) använde forskarna den tunga Ion Collider (RHIC) vid Brookhaven National Lab för att krossa protoner och neutroner tillsammans.


Dessa kollisioner genererade mycket heta temperaturer och orsakar de subatomära partiklar som får protoner och neutroner att brytas isär i sina elementära former.

Läs mer om rapporten i länken här.


Kan de ha hittat än mer ledtrådar till universums uppkomst? Kanske men jag tvekar. Troligen ger resultatet om det stämmer än fler frågor av ny art att förklara. Det brukar vara så för att inte säga alltid att resultat reulterar i än mer undringar.


Bilden är från Wikipedia och kan kanske vara intressant för någon. Texten till bilden lyder; Quark–gluon plasma is in the high-density, high-temperature part on this conjectured phase diagram for strong-interacting matter.

En planet som ”minskar” i storlek har upptäckts därute av Hubbleteleskopet.

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet funnit bl.a. heta planeter av Jupiters storlek till heta superjordar (planeter 1,5 gånger jordens diameter). 


Men heta planeter i storlek som Neptunus har varit ovanligare att hitta. Hittills har enbart ett fåtal av denna storlek hittats i närheten av sin sol där de blir heta på grund av närheten till son sol. Däremot har en del i denna storleksklass så kallade medelstora exoplaneter hittats längre ut i sina solsystem där det är betydligt svalare.


Varför denna storlek inte hittats i närmiljön av sin sol har varit och är en gåta. Det förslås att underskottet beror på att de försvunnit härifrån vid solsystemets bildande. Men det förklarar inte varför så skulle skett.


För några år sedan fann astronomerna med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble att en av de varmast kända Neptunusliknande i storlek exoplaneterna  (GJ 436b) förlorar sin atmosfär (gashöljet det är ju gasplaneter).


Nu har astronomer genom Hubble funnit en mycket het Neptusliknande exoplanet 
GJ 3470b 100 ljusår från oss som håller på att förlora sin atmosfär (gasen) just nu från oss sett, med en hastighet 100 gånger snabbare än GJ 436b gör. Båda planeterna finns på ungefär samma avstånd från sin stjärna. Ca en tiondel avståndet mellan vårt solsystem innersta planet Merkurius och solen.


GJ 3470b är endast 2 miljarder år gammal och även solen den kretsar runt är en ung stjärna. En ung stjärna är mer energirik så denna bombarderar planeten med mer strålning än GJ 436b får (vilken finns runt en äldre sol). Båda solarna är röda dvärgstjärnor och härmed mindre än vår sol.


Teorin säger att den hetare exoplaneten GJ 3470b där atmosfär försvinner förstärker tanken att den hetare versionen av dessa avlägsna världar kan vara en klass som kan ses som övergående planetklass vars slutgiltiga öde är att krympa ner till den vanligaste typen av känd exoplanet  1,5 gånger storleken av Jorden (se ovan och sluta som stenplanet). 


Planeter med tung, vätedominerade atmosfär som är större än jorden, men mindre än Neptunus. Så småningom kommer dessa planeter även att bli av med denna atmosfär för att bli superjordar innebärande mer massiva och då steniga versioner likt jorden. Men knappast med atmosfär då de ligger för nära sin sol.


Mindre planeter av före detta heta planeter vilka förlorat sin atmosfär och sedan ser mindre ut tror jag finns men är svåra att upptäcka. Kanske både Merkurius och Mars kan ses som sådana. Men då är Jorden svår att förklara. För att inte säga Venus där något helt annat skett som resulterat i en atmosfärisk katastrof.


Bild GJ 3470b till storleksjämförelse med Jorden.

Kan en supernova vara förklaringen till Jordens sjömonsters utrotning. OBS inte att förväxla med dinosaurieutrotningen miljontals år tidigare.

Sköldpaddor med en vikt på 2200 kg och hajar av en längd med 25 meter fanns i Jordens hav fram till för ca 2,6 miljoner år sedan. Men vid denna tid skedde en massdöd av de stora havsdjuren. Inte att förväxla med dinosauriernas massdöd för 65 miljoner år sedan på grund av ett troligt meteoritnedslag i Mexico.


Forskarna vet fortfarande inte vad som hände och varför. Klimatförändringar var troligen en av faktorerna. Det var början på en ny istid då glaciärer började ersätta hav och de kustnära matkällorna minskades kraftigt. Men om detta var hela anledningen vet man inte.


I dag kallas denna tid historiens mest mystiska utdöende och beskrivs och analyseras i en ny rapport vilken ska publiceras 2019 i tidskriften Astrobiologi.


I rapporten antyds förklaringen till massdöden av att exploderande stjärnor var en av anledningarna till händelsen. Enligt Adrian Melott, huvudförfattare av studien och professor emeritus i fysik och astronomi vid University of Kansas finns det bevis för att en närliggande supernova eller möjligen ett flertal supernovor inträffade under denna tid.


Om dessa stjärnexplosioner var tillräckligt starka och tillräckligt nära jorden kan de ha dränkt världen i strålning och gradvis ökat  mutationer och cancer bland jordisk fauna i hundratals år. De större djuren fick då mer strålningsskador än de mindre beskriver Melott i den nya studien. De absorberade mer strålning och detta försämrade deras chanser för överlevnad. (själv misstänker jag att de blev sterila och inte kunde föröka sig)


Låter ovanstående troligt. Ja jag tror det. De blev fortplantningsodugliga och dog ut om nu ovanstående händelse har skett av supernovor. För mig låter det mer troligt än istiden som kom. Istider har kommit regelbundet i Jordens historia men om de resulterat i massutrotning av vissa djurarter är jag tveksam till.


Bild gapet på en megalodon, hajarten som nämns ovan.

Kol hittad på dvärgplaneten Ceres.

Kol är ett grundämne vilket även finns levande varelser.


Asteroiden Ceres är den första asteroid som upptäcktes vilket skedde 1801.


 Rymdsonden Dawn gick in i omloppsbana runt Ceres den 6 mars 2015 och tog högupplösta bilder av Ceres. En ljuspunkt som tidigare setts från Hubbleteleskopet  framträdde på ett av foto taget av Dawn som två distinkta fläckar med hög reflektionsförmåga inuti en krater. Detta ledde till mycket spekulerande bland annat om en möjlig isvulkan men även om att det skulle finnas en rymdbas varifrån  utomjordingar spanande på Jorden.


 Men bedömningen från NASA blev att observationen är förenlig med högreflekterande material som innehåller is eller salter och att en isvulkan inte är en osannolik förklaring.


Nu har vidare analyser visat att även kol finns på Ceres. En grupp ledd av Southwest Research Institute har genom analysresultat kommit fram till att ytan på dvärgplaneten Ceres är rik på organiskt material. Data från NASA'S Dawn  indikerar att Ceres yta kan innehålla flera gånger mer av kol än det som finns i de mest kolrika meteoriterna som hittats på jorden.


Ceres är som en kemisk fabrik, säger Swris Dr Simone Marchi en av de vetenskapsmän som var huvudförfattare till forskningsrapporten vilken publicerats i Nature astronomi nyligen.


Ceres tros ha kommit till för  ca 4,6 miljarder år sedan i början av vårt solsystems bildande. Dawns data visar på tidigare förekomst av vatten och andra flyktiga ämnen såsom ammonium härrörande från ammoniak och en hög koncentration av koldioxid på Ceres. Denna kemiska sammansättning kan tolkas utifrån data från Ceres och asteroiden kan ha bildats i en kall miljö ev.från början i en utvändig bana runt Jupiter.


Ceres är en intressant asteroid. Kan asteroider av detta slag en gång kraschat in i Jorden och då släppt ifrån sig material likt ovan och detta varit början av ursoppan som sedan bildades som startskottet till bildande av liv på Jorden?

Många solsystem därute göms inuti stora dammoln.

Är de gigantiska dammolnen i rymden naturliga eller gömställen för civilisationer vilka inte önskar bli upptäckta i en fientlig omgivning? Omöjligt är det inte i vissa fall om det nu finns civilisationer därute.

 Om de finns är säkert en del fientliga och andra vänliga liksom på Jorden med sina stater och konflikter. En planet därute kan bestå, liksom här, av olika stater och regimer med makt att åka genom rymden.


Men nu till vad vi vet. För ungefär 4,6 miljarder år sedan var vårt solsystem tjockt av virvlande gas och stoft omkring den  nyfödda solen. I detta tidiga skede av solsystemet fanns den så kallade protoplanetära skivan (En protoplanetär skiva eller proplyd, är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna) som inte har urskiljbara funktioner men delar av denna  började snart smälta samman till klumpar av materia  vilket var början till de planeter som nu finns i vårt solsystem (inklusive Jorden naturligtvis).


 Klumpar vilka plockade upp nytt material längs sin resa runt solen, och växte i omfång och började plöja mönster av luckor och ringar i disken som de tillhörde. Över tid blev den dammiga diskens damm och stoffklumpar relativt välordnade arrangemang och blev efterhand till  planeter, månar, asteroider och kometer.


I dag kan vi se moln av dessa slag därute där det som skedde här nu sker från vår synpunkt sett (vi ser bakåt i tiden ljusårsmässigt).


 Taurus (Oxens stjärnbild)  finns därute och här finns ett molekylärt molnet vilket studeras av Herschel rymdobservatorium. Det är en region där stjärnor bildades för ca 450 ljusår sedan (vi ser vad som skedde då). Bilden observatoriet analyserat täcker ungefär 14 till 16 ljusår och visar skenet av kosmiskt stoft i molnet och  avslöjar ett intrikat mönster av glödtrådsliknande prickar med några kompakt, ljusa kärnor. Detta är början till framtida stjärnor vilka i sin tur kommer att bli framtida solsystem med planeter.
  

Vad man vet idag bildas många så kallade superjordar när solsystem bildas. Det innebär planeter av Neptunus storlek och då oftast i form av gasplaneter. Tills nyligen har protoplanetära skivor ansetts vara släta pannkaksliknande objekt. Resultaten från studien ovan visar däremot att vissa diskar ser ut som munkar med hål eller än oftare som en serie ringar.


I ringarna skapas troligen planeter, Men detta kan vi inte se. Detta då vi inte kan se in i dessa kompakta dammoln utan får nöja oss med att se och undersöka det vi kan skymta där molnen inte är så kompakta eller där moln inte längre finns.


Artikeln vilken jag hänvisar till om ovanstående är från university of Arizona vilkas forskare är en del av de som varit med om att skriva rapporten inlägget är från.


Solsystem bildas i dammoln. Men det utesluter inte att gamla solsystem med planeter där civilisationer önskar finnas i anonymitet kan ha konstruerat dammoln av någon högt tekniskt kunnig civilisation som har dåliga erfarenheter av kontakt med andra civilisationer därute.


 Bild: Från Wikipedia. Protoplanetära skivan HH-30 i Oxen vilken finns ca 450 ljusår från jorden. Denna skiva sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket inte är en ovanlig företeelse från skivor av detta slag.