SN1987A är vad som finns kvar efter en supernova och vilken nu använts för forskningssyfte.

Forskare vid Pennsylvania State University har utvecklat en ny teknik för att mäta temperaturen i atomer när en stjärna exploderar som en supernova.


Forskare kombinerade observationer av en närliggande supernova vilken är kvarlevan eller strukturen som är kvar från en stjärnas explosion.


I detta fall SN1987A. SN 1987A är resterna av en supernova i utkanterna av Tarantelnebulosan i det Stora Magellanska molnet. Ljuset från supernovan nådde Jorden den 23 februari 1987. Dess ljusstyrka nådde maximum i maj det året och avtog sedan långsamt de följande månaderna. Det var det första tillfället för moderna astronomer att se en supernova på ett relativt kort avstånd.


 Gruppen som nu gjort en undersökning har utnyttjat NASAS Chandra X-beam observatorium  och med observationerna som utgångspunkt arbetat fram en modell som porträtterar supernovan simuleringsmässigt. Syftet med detta var att mäta temperaturen på de långsamma gasatomer som omgav stjärnan och vilka värmdes upp av det material som drevs utåt av explosionen och slutade i en supernova.


Gruppens resultat visade att de tyngsta partiklarnas temperatur identifieras utifrån deras atomvikt. De har utfört regelbundna observationer av supernovakvarlevan SN1987A med hjälp av NASAS Chandra X-ray Observatory det bästa röntgenteleskopet i världen sedan strax efter Chandra lanserades 1999 och vilket används för simuleringar för att besvara långvariga frågor om chockvågor ”.


Explosionen av en massiv stjärna som SN1987A driver material utåt till hastigheter upp till en tiondel av ljuset tillsammans med chockvågor av interstellär gas.


 Forskarna mätte temperaturerna av olika element bakom fronten av gas  vilket förbättrade förståelsen av fysiken bakom chockprocessen. Temperaturen förväntades vara proportionell mot elementens atomvikt men är svårt att mäta exakt.


Forskningen är inte klar men förväntas ge mer kunskap om chockvågors utbredning och temperaturer i samband med supenovaexplosioner och tiden efter denna och kanske före.


Allt är ett pusselläggande för att förstå mer om universum. Vad det är, varför och hur det uppstod.


Bilden är på Ringarna runt SN 1987A där man ser de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre av ringarna.

Planet 9 kan finnas eller är det något annat därute som påverkar ute i Kuiperbältet. Ingen vet idag.

Bortom Neptunus omloppsbana ligger Kuiperbältet bestående av Pluto, ett flertal dvärgplaneter, asteroider, och kometer. Cirka 70000 objekt anses där finnas vilka är rester från bildandet av solsystemet. Neptunus och de andra jätteplaneterna påverkar gravitationellt objekten i Kuiperbältet  vilka benämns transneptunska objekt (TNO) och vilka omger solen på nästan cirkulära banor från alla riktningar.


Dock har astronomer upptäckt några mystiska extremvärden. Sedan 2003 har omkring 30 TNO upptäckts ha en starkt elliptisk bana istället för en rund bana.


Dessas (vilka finns i ett kluster) banor kan inte förklaras av vårt befintliga åttaplanets solsystems-arkitektur och har lett till att några astronomer arbetat fram hypotesen att dessa ovanliga banor påverkas av en okänd nionde planet (jag undrar dock varför denna nionde planet i så fall enbart påverkar ca 30 objekt och inte resterande nära 70000 objekt vilka visar sig påverkade av jätteplaneterna i vårt solsystem).


Men vissa forskare anser nu att en nionde planet inte är nödvändig för att förklara de trettios elliptiska banor därute. Banorna kan istället förklaras av den kombinerade gravitationella kraften från att dessa objekts närliggande till varandra. De kretsar kring solen i en skivformation bortom Neptunus.


Denna alternativa förklaring till den så kallade 'Planet nio' hypotesen har lagts fram av forskare vid universitetet i Cambridgeoch American University of Beirut. Det föreslås att denna skivformation som består av små isiga kroppar med en kombinerad massa så mycket som tio gånger Jordens är det som påverkar att  objekten i skivan  har en unik bana runt solen i fårhållande till övriga objekt därute.


Det är också möjligt att båda sakerna kunde vara sant – det kan tillsammans vara denna massiva skiva och en nionde planet i närområdet som tillsammans påverkar. Men vad som är sant får framtidens forskare bedöma efterhand som fler  TNO:s banor analyseras. Det kan ju finnas fler elliptiska banor därute.


Själv anser jag att denna nya teori är trolig. Jag har svårt för att förstå hur en större planet ska kunna finnas därute och hur den skulle hamnat där.

Vi människor fortsätter att se upp mot universum och förska förstå söka kunskap och förundras av den kunskap som vi får om universum.

Kanske samma sak sker just nu på många platser i andra solsystem därute. Människor eller andra varelser ser upp mot natthimlen och undrar om de är ensamma.


Bilden ovan är en konstnärs uppfattning av en eventuell planet 9 kan gestaltas  bilden från Wikipedia. 


Bilden nedan en spännande bild på hur det kan se ut på en planet långt därute i ett annat solsystem då två människor funderande står och tänker över universums mysterier.

Gammablixtutbrott sker från skilda håll i tid och rum. Vad de är och varför så sker är ett mysterium.

Ett internationellt konsortium av forskare som studerar gammablixtar som en del av

POLAR (GRB polarimeter) experimentetet har avslöjat att högenergifotonerutsläpp från svarta hål inte är organiserat eller fullständigt kaotiskt utan en blandning av detta.


Resultaten publicerades i Nature astronomi (”detaljerad polariseringsmätningar av snabba utsläpp av fem gammastrålningshändelser). 


 Gammablixtar är korta och intensiva skurar av gammastrålning som plötsligt sker någonstans i rymden slumpmässigt i riktning och tid. De är de ljustrakaste explosionerna i universum sedan Big Bang.


Trots att mer än 50 år sedan gammablixtar första gången upptäcktes är fortfarande kunskapen om dem bristfällig särskilt av vad som orsakar explosionerna. Det är viktigt i sammanhanget att förstå hur massiva stjärnor avslutar sina liv och blir till ett svart hål när man försöker förstå  universums gammablixtar.
  

Den aktuella studien baseras på hög precisionsanalys av polariseringsmätningar av snabba utsläpp från fem gammablixtar inspelade av POLAR. Resultaten visar att inom kort tid skivorformationer av gammablixtar uppstod vilka svängde i samma riktning men vars svängningsriktning ändrades över tid.


POLAR lanserades ombord på det kinesiska rymdlaboratoriet Tiangong-2 den 15 september, 2016. Totalt 55 gammablixtar upptäcktes och bekräftades inom sex månader.


Men ännu förstår man inte varför de uppstår och varför just där de uppstår. Det kan ha med döende stjärnor att göra men inget är säkert. Mysteriet fortgår, Kunskap saknas. Forskning pågår.


Bilden är på ESOcast 189 Light: Världens största uppsättning av gammastrålteleskop.

SETI har fått bättre koll på sina sökningar efter liv i universum

SETI Institut ligger i USA och dess uppgift är att utforska, förstå och förklara ursprung och natur av liv i universum och utvecklingen av intelligens.


Frågor som dessa försöker man hitta svar på. Vad är liv? Hur börjar det? Är vi ensamma?


Nu har för första gången forskare utvecklat en metod för SETI gemenskapen att hålla bättre  koll på och uppdatera alla SETI;s sökningar hittills.


 En av grundarna av SETI Institutet har lanserat Technosearch ett nytt webbaserat verktyg som inkluderar alla SETI:s sökningar från 1960 fram till idag.


 Verktyget tillåter användare att skicka sina sökningar till databasen och hålla databasen aktuell och lättare att söka igenom än tidigare varit möjligt.


SETI har därmed fått bättre koll på sina sökningar både nuvarande och tidigare. Nu väntar vi bara på resultat.


Bild: Teleskop ingående i SETI:s arsenal.

Solen blir en kristall en gång i framtiden . En syn människan aldrig får se.

En händelsekedja vilken för ca 50 år sedan förutsågs ske med solen i en avlägsen framtid har nu genom rymdteleskopet Gaia bevisats. Beviset att vita dvärgstjärnor bildar kristallkärnor.


Vår sol kommer om fem miljarder år att ha förbrukat det mesta av sitt väte. Då kommer förbränningen att växla över till heliumfusion och solen att få formen av en röd jätte och sluka Merkurius, Venus och Jorden. Efter att även heliumfusionen avstannar i brist på bränsle kollapsar solen till en vit dvärgstjärna. Då blir solens slutliga radie enbart 1% av sin ursprungliga när den var en gul sol.


Ett forskarteam vid University of Warwick har studerat15000 vita dvärgstjärnor som finns inom 300 ljusår från jorden. Man noterade då  att en stor andel av dem hade en ljusstyrka och färg som inte motsvarade en bestämd massa eller åldersbestämning.


Vita dvärgstjärnor verkar därmed vara miljarder år yngre än de är. Anledningen är att en kristallprocess sker och värmeutstrålningen under denna tar ett flertal miljarder år och under den processen minskas vita dvärgstjärnorns evolution ned. Det innebär att de efterhand synes verka vara upp till två miljarder år yngre än vad de faktiskt är.


Nog är det konstigt men om vi bara förstår det kan vi likväl hålla koll på dessas riktiga ålder.

Vad var det för mystisk vätska som existerade under enbart en millisekund efter BigBang???

Den mest ledande teorin om hur universum kom till är Big Bang. I denna teori påstås att det för 14 miljarder år sedan att universum existerade som en gravitationell singularitet,  en endimensionell punkt med ett brett spektrum av grundläggande material till att BigBang skedde och universums början och utvidgning. 

Extremt hög värme och energi som orsakades (av detta? Min anm.) och fick punkten (av allt som som nu existerar  att blåsa upp och expandera (BigBang) och  kosmos som vi känner det kom då till och den expansion som då började existerar även idag (den till och med ökar).


Det första resultatet av Big Bang var en intensivt het och energirik vätska som existerade enbart mikrosekunder och var runt 5,5 miljarder Celsius. Denna vätska innehöll alla byggstenarna i all idag existerande materia. När universum svalnat gav efterhand partiklarna upphov genom skilda slag av föreningar upphov till allt som existerar idag och som har möjlighet att existera utifrån vad som fanns i den ursprungliga punkten.


Jag kan inte låta bli att undra varifrån denna punkt där allt fanns möjlighet till kom från. Det är egentligen inte konstigt att teorier existerar av slaget att universum expanderar till en viss nivå för att sedan implodera i nästa steg till en punkt igen för att sedan skapa ett nytt BigBang. Men inte heller denna teori förklarar var och hur och varför allt började.


Quark-gluon plasma (QGP) är namnet för den mystiska substans  (vätska) nämnd ovan vilken antas ha bestått av kvarkar, de grundläggande partiklarna och gluoner som interagerade med varandra säger fysiker Rosi J. Reed forskare och biträdande professor i Lehigh Universitys Institutionen för fysik vars forskning innefattar experimentell högenergifysik. På institutet har man skapat och använt avancerad teknik för att försöka förstå hur en vätska lik denna agerar.
  

De återskapade omständigheterna där man kolliderande tunga joner, såsom guld i nästan samma hastighet som ljus, skapade en miljö som är 100000 gånger hetare än det inre av solen. Kollisionen de fick fram  härmar hur quark-gluon plasma blev till efter Big Bang. Läs mer om deras experiment i medföljande artikel genom denna länk.


Själv undrar jag däremot vad som skapade denna punkt där allt kommer från? Var kom allt från? Kanske från läckage från en annan dimension. Men det ger i så fall följdfrågan vad skapade den dimension där det kom från? Jag har inga svar, likt alla andra människor är jag bara förbryllad ju mer man försöker förstå av verkligheten och vad som skapat den och vad den är

Nu har japanska forskare lyckats se igenom atmosfären på Venus. Resultat se nedan.

En japansk forskargrupp har nyligen identifierat en mycket omfattande strimmig struktur bland i atmosfären viöken täcker planeten Venus utifrån observationer från rymdfarkosten Akatsuki.


Gruppen visade på ursprunget till denna struktur med hjälp av storskaliga klimatförändringssimuleringar genom datakörningar. Gruppen  leddes av ett  Project Assistant bestående av Professor Hiroki Kashimura (Kobe University, Graduate School of Science) och resultaten publicerades den 9 januari i skriften Nature Communications.


Venus kallas som vi vet ofta jordens tvillingplanet på grund av dess liknande storlek och gravitation. Men en stor olikhet finns, klimatet på Venus är väldigt olikt Jordens. Venus snurrar ett varv runt solen på 225 dygn (ett venusår)  men behöver hela 243 dygn på sig för att rotera ett enda varv runt sin egen axel (ett dygn tar det för Jorden) . Som om inte det räckte roterar Venus också baklänges, Den rör sig runt sin egen axel i motsatt riktning till hur Jorden roterar  i sin bana runt solen. Cirka 60 km ovanför Venus yta viner en östvind vilken på 4 jorddagar sveper ett varv runt Venus i en hastighet av 360km/h.


Skyn över Venus är helt täckt av tjocka moln av koldioxid och kväve (i första hand) och belägna på en höjd av 45-70 km vilket gör det svårt att observera planetens yta från jordbaserade teleskop. Yttemperaturen på Venus är 460 grader Celsius.


En infraröd övervakningskamera ”IR2” som mäter våglängder av 2 μm (0,002 mm) har nu använts för att tränga in och se in i atmosfären.  Kameran fångade detaljerad molnmorfologi av de lägre nivåerna av molnen, ca 50 km från ytan.


Optiska och ultravioletta strålar blockeras av de övre molnlagen vilket förhindrar optisk undersökning men tack vare infraröd teknik kunde dynamiska strukturer i lägre molnen nu avslöjas av IR2.


Studien jämförde detaljerad observationsdata av de lägre molnnivåerna av Venus tagna av Akatsuki's (teleskopets namn se bild) IR2 kamera med hög upplösning genom dess programvara AFE-Venus.


Mönstret i atmosfären som avslöjades  av IR2 kameran visade  en strimmig struktur och kan vara ett fenomen unikt för Venus.


 Förklaringen till den strimmiga struktur  är ett fenomen som är likt Jordens atmosfärs polarjetströmmar. I mitten av och på höga breddgrader bildas över jorden en storskalig dynamik av vindar tropiska cykloner och polarjetströmmar. 


Resultatet från Venus visar då resultaten körs i datasimulering att det är samma fenomen, samma mekanism, som sker i molnlagren över Venus vilket tyder på att jetströmmar (lik de på Jorden) bildas på höga latituder på Venus.


På lägre breddgrader genererar en atmosfärisk våg på grund av fördelningen av storskaliga flöden och planetens rotation stora virvlar över ekvatorn till ner till breddgrader på 60 grader i båda riktningarna.


Man kan med detta dra slutsatsen (som vi vet nu)  att atmosfär eller väderfenomen på likartade storleksordning av planeter som Jorden och Venus uppför sig lika oberoende av atmosfärsinnehåll och densitet av denna.

Bild 1  teleskopet Akatsuki som användes vid undersökningen av Venus atmosfär. Bild 2  de innersta planeterna i vårt solsystem. Från vänster ses Merkurius, Venus, Jorden och Mars.