En andra planet finns troligen vid Proxima Centauri

Astronomer har upptäckt att det troligen existerar en andra planet i bana runt vår närmsta grannstjärna. Den 4,2 ljusår bort röda dvärgstjärnan Proxima Centauri.


Proxima Centauri har redan bekräftats ha en planet Proxima b. Den nu troliga upptäckten av att det bör existera ytterligare en planet här har fått arbetsnamnet Proxima c. Båda  finns i den zon runt sin sol vilken kan kallas livsmöjlig miljözon. Här kan finnas vatten och detta gör planeterna mycket intressanta att försöka ta bilder på direkt. Något som snart kan göras med de avancerade teleskop som är på väg att byggas och den kartläggning av universum Hubbleteleskopet håller på med.  



 Damasso Fabio och Del Sordo från Kretas universitet och deras kollegor har analyserat observationer av Proxima Centauri producerade med  hög noggrannhet från  instrumentet HARPS som finns på observatoriet i i Chile  och funnit att rörelser vid solen av gravitionellt slag visar att det bör finns en planet till utöver Proxima b.


Det verkar möjligt att det i en inte alltför avlägsen framtid kan tas bilder på dessa planeter i en skala så vi kan se dem som de är och inte bara som i dag skuggor eller ljusreflexer.


Bild: Proxima Centauri fotograferad 2013 av Rymdteleskopet Hubble. (vikipedia)

Namngivningen av en nyligen upptäckt dvärgplanet ej klar.

Bortom Neptunus finns en liten röd dvärgplanet som kretsar runt solen vilken ännu ej har något namn.


Sedan upptäckten 2007 har forskare kallat den ”OR10 2007”. Men nu önskas ett namn och allmänheten får därför möjlighet att rösta på ett av flera namnförslag. 

De namn som man kan välja på är  Gonggong(en kinesisk vattengud), Holle en fertilitetsgudinna vilken kunde skapa snö enligt fornnodisk mytologi och Vili guden som besegrade Ymer i nordisk mytologi



007 OR10 finns i Kuiperbältet området bortom Neptunus där även  Pluto ingår. Forskare vet inte den exakta storleken på 007 OR10 men  tror den är  ca 1250 km i diameter. Den är därmed mindre än dvärgplaneterna Pluto och Eris  men likväl en av de 10 största objekten i Kuiperbältet.


Den är troligast materalmässigt en blandning av is och sten och har en av de rödaste ytor av de objekt som  upptäckts i Kuiperbältet. 


Forskarna tror att den röda färgen kan vara resultatet av solljusreflex på metanis  på ytan. Själv tror jag det är sand mättad av rostat järn. Men det är min teori.
  

Bilden visar några dvärgplaneter i Kuiperbältet. Dock ej ovanstående då jag ej fann någon fri bild på denna att publicera. Men följ länken ovan där finns en illustration för att se denna enligt hur man antar den ser ut.

Metallrika Asteroider är intressanta och den intressantaste är 16 Psyche

Metallasteroider antas ha en bakgrund som flytande järnkroppar vid solsystemets skapelse.  Smält järn flytande i rymden i olika former.


I dag antar även  forskarna att när metallen svalnat och stelnat kan det fortfarande ske vulkanutbrott av flytande järn från kroppar som dessa.


Den vad vi vet järnrikaste metallasteroiden i vårt solsystem är 16 Psyche vilken finns i  asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Dess yta består av  solitt järn.


Analys av denna har från Jorden gjorts av vetenskapsmän på UC Santa Cruz vars utredning föranleddes delvis genom NASA:s planer på att lansera en rymdsond för färd till 16 Psyche.  Denna är  den största metalliska asteroiden i solsystemet och därför intressant för forskare från NASA  vilka planerar  att under 2022 sända upp en rymdsond för att och nå asteroiden under 2026.


Tecken på tidigare vulkanism söks här i form av färgvariationer eller sammansättning av material på ytan och möjligen det som ser ut som vulkaniska hål. Stora vulkaniska kratrar eller öppningar kan knappast finnas anser man enbart mindre hål.


Vi får hoppas resan blir av och vi kan lära och förstå mer om metallrika asteroiders. 

Bilden från Vikipedia visar 16 Psyches banrörelse i asteroidbältet.

Nu har det hänt igen asteroid över Ryssland se hur den svepte över Krasnoyarsk den 6 april.

Den 6 april sågs åter en sönderfallande asteroid över Ryssland. Händelsen skedde över  industristaden Krasnoyarsk i de centrala södra delarna av Ryssland.


Asteroiden uppskattas inte ha varit mer än 1 till 2 meter bred. enligt beräkningar från filmupptagningen (se här) och rapporter från International Meteor Organization (IMO). Den var mycket ljus och på filmen ses den på sin färd.


Ljus och bullrig med en lång, gnistrande grön och gul svans svepte den över staden. Den filmades av flera observatörer i Krasnoyarsk region. Vissa invånare sade meteoren var bländande ljus, liknande ljus och gnistor som skapas under intensiva svetsarbeten.


Den försvann uppdelad i flera delar i riktning över Irkutsk-regionen, öster om Krasnoyarsk.


Detta var den tredje ljusstarka meteor som upptäcks i eller nära Ryssland under de senaste månaderna. En asteroid träffade jorden över Berings hav (18 December 2018) och en annan var synlig över regionen Krasnojarsk den 15 mars 2019.


Varför så många meteorer ses över Ryssland är kanske inte så otroligt. Då detta är ett land med den största landytan i världen. Men merparten asteroider och meteorer ses säkert aldrig av människor då havsytan innefattar cirka 70 procent av vår planet och säkert många faller ner här oupptäckta.


Bild på staden Krasnojarsk i länken ovan kan man se film på asteroidbesöket.

Regnet öser ner på solen

Mason är en doktorand vid The Catholic University of America i Washington, D.C.,  forskar om solens plasma (elektrifierade gas). 


Detta fenomen kan ses droppa från solens yttre atmosfär ner på solen.


Nu verkar ett  70-årigt mysterium vara löst som förklrar fenomenet. Mysteriet varför solens yttre atmosfär (koronan) är betydligt varmare än dess yta vilket har betydelse för att ovanstående ska kunna ske.

 I tidskriften   Astrophysical Journal Letters, beskriver Mason och hennes medförfattare de första observationerna av koronaregn i en mindre tidigare förbisedd magnetisk slinga på solen. Efter en lång tid av sökning i fel riktning resulterade en ny  sökningsidé upptäckten mellan avvikande uppvärmning av koronan och källan till den långsamma solvinden — två av de största mysterierna i solvetenskap idag.


Ser vi ur Jordens synvinkel har vi vattencykeln. Utifrån flytande vatten när Jordens havsyta, sjöar eller vattendrag, värms upp av solen och avdunstar. Avdunstat vatten   stiger upp i atmosfären där det kyls ner och kondenseras till moln. Moln vilka snart blir överfulla av tyngden av vatten  så småningom blir dessa moln så tunga att tyngdkraftens effekt resulterar i att regn uppstår (molnet töms på vikt).  Därefter sker  samma sak igen. Vattnets kretslopp.


På solen fungerar det på samma vis säger Mason. Koronaregn fungerar på samma sätt. Men istället för vatten är det en miljongraders plasma. Plasma är en elektriskt laddad gas vilken rör sig slingvis. Vid dennas fot vid  solens yta blir plasma överhettad från några tusen till över 1 milj grader C.


Då expanderar plasman upp i slingan och samlas på toppen långt från värmekällan. Som plasma kondenseras (förtätas) den däruppe och gravitationen får den till slut att falla som regn ner på ytan (samma skeende som när molnets tyngd lättas vid reg på Jorden) och förloppet återupprepas (plasmans kretslopp).


Det är detta man kan se som regn på solen. Plasmacykel kan man kalla det likt vi på Jorden kan se regn som regncykel. 

Kan Japanska forskare löst uppgiften att bygga en månbas?

Professor Matthias Sperl från universitetet i Köln arbetar tillsammans med den tyska rymdorganisationen DLR för att i en framtid arbeta fram en metod att använda vulkaniskt pulver för att göra tegelstenar. Detta för att använda detta material till att bygga en månbas. Materialet finns redan på vår måne. Att transportera upp material skulle vara tidsödande.


På månen skulle en process kallad   sintring användas där koncentrerat solljus eller lasrar binder materialet tillsammans. 


Sperl experimentar med att använda 3D-skrivare för att konstruera olikt formade tegelstenar för att se vilken form som fungerar bäst. "Vad vi kan bygga med nuvarande tekniker och former är sammankopplade byggnadselement, säger Sperl. "Vi bygger inte Lego vi ska ha sammankopplade tegelstenar."



Dessa tegelstenar skulle "bygga något formmässigt som en igloo då denna form klarar ett starkt tryck ovanifrån. Trycket från ett meter tjockt lager av löst regolit 

som ett naturligt skydd mot strålning eftersom det inte finns någon vind på månen är detta lösa lager användningsbart. 


Men att bygga bara en struktur skulle vara en långsam process. "Det tar ungefär fem timmar att göra en tegelsten", säger Sperl, "och du behöver 10 000 tegelstenar för en igloo.(men det ska vi se utifrån dagens teknik min anm) 


Men ska då människor göra detta på plats? Kanske inte.


Japans rymdorganisation vill ha sitt ord med i laget och arbetar  nu med metoder för att skapa en månbas med hjälp av robotar som kan arbeta självständigt, med enbart liten mänsklig övervakning.


Projektet, som har pågått genom tre års forskning hittills är ett samarbete mellan Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), byggföretaget Kajima Corp. och tre japanska universitet: Shibaura Institute of Technology, The University of Elektronisk kommunikation och Kyoto University. Läs mer och se mer om detta genom denna länk. 


Bild månens yta

Hayabusa2 släppte bomb över asteroiden Ryugu.

Hayabusa2 är en rymdfarkost som sänts upp av Japan Aerospace Exploration Agency. Den lanserades 2014 och dess uppdrag är att ta prov på asteroiden Ryugu. En jordnära asteroid.
  

Hayabusa2 har sedan 2018 kretsat runt asteroiden.


I dagarna har den släppt en bomb över asteroiden för att sönderdela materia. Målet är sedan att hämta upp ett prov på detta material från ytan för att ta hem till Jorden för analys.


Asteroiden har redan nu visat sig vara vattenfattig. Något som förvånat då många ännu anser att det var asteroider som en gång tog vattnet till Jorden genom att krascha ner på denna.


Men vi tror oss veta mycket men oftast är det enbart teorier.

För att veta måste vi besöka objekt och ta prover för att analysera.


Detta sagt utan att missakta de som tror på vatten från asteroidteorin. Kanske just denna asteroid är ett undantag, en torr asteroid.


 Bild på Hayabusa2 från Vikipedia.