Det finns ett invecklat globalt kommunikationsnätverk dolt här på jorden

Ett kommunikationsverktyg vi först bör lära oss använda innan vi söker konstruktivt efter utomjordiskt liv används i dag inte. I första hand används radiokommunikation.


Är människor egentligen redo att ta en första kontakt med andra intelligenta varelser? Är vår teknik sofistikerad nog att upptäcka kommunikationssignaler från en annan värld? Ett språk är det den österrikiske etologen Karl von Frisch låste upp i början av 1900-talet binas beteende för att visa avstånd till blommor är ett språk vi inte ens tänkt som möjligt att använda i sökandet efter utomjordiskt liv.  Likande system har myror.

 Tyson är en forskare inom området och för att läsa mer om och utförligare om området följ denna länk.


 Kinas Femhundra meter Aperture sfäriska Telescope, (FAST) är det största radioteleskopet på jorden och kan upptäcka radiovågor över hela universum.  "Det symboliska språket för vetenskapsmannen, matematikern och ingenjören är svårt och man måste undvika de saker som går förlorade i översättning från en kultur till en annan”, Tyson säger att denna typ av språk är mer exakt och mindre öppen för feltolkning. Om vi hittar utomjordiskt intelligent liv kommer vi kanske att kommunicera med dem på ett språk som liknar ett datorprogrammeringsspråk, byggt på den binära koden? 


Men det finns ett invecklat globalt kommunikationsnätverk dolt här på jorden som vi bara har blivit medvetna om och som kan vara det rätta språket med utomjordiskt liv. . Tyson vänder vår uppmärksamhet till en "dold matris på jorden det skapande av ett varaktigt samarbete mellan svampar, växter, bakterier och djur som existerar här men vi dåligt förstår." Han hänvisar till mycel, ett komplext nätverk av trådliknande glödtrådar som bildar den funktionella strukturen hos en svamp och sträcker sig till andra arter, såsom träd. Dessa förgreningar likt glödtrådar som utgör mycel, illustreras i showen av specialeffekter att väva in jorden under våra fötter till ett kommunikativt nätverk som avslöjar skogarnas komplexa och sammanlänkade natur vilket vi ser existerar men som vi inte har kontakt med. 


"Vem är vi att söka efter främmande intelligens när vi inte ens kan känna igen eller respektera medvetandet runt omkring oss under våra fötter


Fri Bild från pixabay.com på en varelse som kanske finns därute. Ingen kan veta vilket.

År 620 syntes ett rött svansformat sken på himlen över Japan.

620 e.Kr  sågs och nedtecknades en syn över Japan. Människor såg en lång som de tyckte fasanliknande röd svansform på himlen. Sedan händelsen har forskare studerat de nedtecknande vittnesmålen och spekulerat över vad det kosmiska fenomenet kan ha varit. Nu först i vår tid kan forskare från The Graduate University for Advanced Studies ha hittat svaret. De publicerade sina resultat den 31 mars 2020 i Sokendai Review of Culture and Social Studies.


"Det är de äldsta japanska astronomiska nedtecknanden av en röd form av detta slag", säger Ryuho Kataoka, forskare vid Institutionen för polarvetenskap vid Högskolan för tvärvetenskapliga vetenskaper vid The Graduate University for Advanced Studies och National Institute of Polar Forskning. – Det kan ha varit ett rött norrsken som producerats under magnetstormar. Men övertygande skäl har inte lämnats även om beskrivningen har varit mycket känd bland japanska folket under en lång tid."


Problemet med aurorahypotesen är enligt Kataoka att norrsken inte ser ut som fasansvansar. Istället är de bandliknande över himlen. Det kunde ha varit en komet har vissa forskare funderat över men kometer är oftast inte röda.


För att bättre förstå fenomenet justerade Kataoka och hans team den magnetiska latitud Japan hade vid tiden ifråga vilket var 33 grader i 620, jämfört med 25 grader idag. Fasansvansen verkade vara ca 10 grader lång och placerad inom det område på himlen som skulle kunnat påverkas av en stark magnetisk storm.


"De senaste rönen har visat att norrsken troligen likväl är förklaringen till denna "fasanliknande svans" (bakdelen på en fasans fjädrar) vid denna magnitud vid en stor magnetisk storm," enligt Kataoka. "Detta innebär att 620 AD fenomenet sannolikt var ett norrsken."


Bilden ovan är på en fasan och finns på vikimedia.

Fysiker undrar varför vi har just de slags grundämnen som vi har.

Ett mysterium inom kärnfysiken är varför universum består av de specifika material vi ser omkring oss. Med andra ord, varför är den gjord av "detta" slags grundämnen  och inte andra saker? Särskilt av intresse är de fysiska processer som ansvarar för att producera tungagrundämnen som guld, platina och uran som tros ske under neutronstjärnors fusioner och explosiva stjärnornas händelser läs supernovor.


Forskare från US Department of Energy's (DOE) Argonne National Laboratory har lett ett internationellt kärnfysikexperiment som utfört vid CERN, Europeiska organisationen för kärnforskning som använder nya tekniker som utvecklats vid Argonne för att studera arten och ursprunget till tunga element i universum.


Studien kan ge kritiska insikter i de processer som arbetar tillsammans för att skapa exotiska kärnor (guld, platina och uran).


Kan det som skapat vår värld med de grundämnen och mindre partiklar som kvarkar mesoner mm ha kunnat konstruerats annorlunda? Vad har gjort att allt är uppbyggt som det är och inte annorlunda. Kan det ha varit så att det även här är evolutionen (min anm) det som gjort att det finns de grundämnen som finns och något annorlunda inom fysiken skulle inte fungera eller existera under en längre tid eller inte alls.


Kanske. Men skulle något helt annorlunda universum kunnat konstruerats en gång kanske mer (exempelvis) andligt? Ingen vet.

Bild på våra grundämnens indelning i periodiska systemet från

Kourou rymdcentrum sänder upp två Galileosatelliter i år

Två Galileo navigationssatelliter kommer att skjutas upp i rymden i december 2020 från Kourou rymdcentrum i Franska Guyana på en rysk Soyuz bärraket. Detta är en förändring från de ursprungliga planerna då en Ariane 6 bärarraket först planerades för uppdraget och även tiden som från början var 2021.


 Det har nu beslutas att skjuta upp dessa två Galileo satelliter istället med hjälp av Soyuz-ST-B,  raketmodell från Kourou på det preliminära datumet den 15 december. Preliminärt, eftersom det beror på tidpunkten av rymdcentralens öppning då karantänen efter coronaviruset kan ställa till det i planerna", säger källan.


Galileoprojektet hade varit i arbete sedan 1999 då Europeiska unionen inledde en plan för att montera sitt eget satellitnät med den första i omloppsbanan 2013.

Enligt Europeiska byrån för globala satellitnavigeringssystem är det Galileo Europas globala satellitnavigeringssystem (GNSS) som ger förbättrad positions- och tidsinformation med betydande positiva konsekvenser för många europeiska tjänster och användare.


Systemet är ett av de globala navigationssystemen i världen som arbetar tillsammans med USA: s GPS, Rysslands GLONASS, och Kinas BeiDou.


Bild från vikipedia på Ariane 5:s uppskjutningsramp som finns på den fransk-guyanska ovannämnda rymdhamn en av de franska rymdraketerna som sänds upp i Arianeprogrammet som ännu skjuts upp ca 5 gånger per år.

Ryska National Space Center ska vara klart 2023

Byggandet av det ryska National Space Center  på territoriet i Khrunichev State Research och Production Space Center i Moskva är inställt på att allt ska vara klart 2023 enligt Roscosmos rymdbolag 


För att läsa mer om projektet på deras hemsida och följa detta se här. 



Bilden är från vikipedia och visar The Mir rymdstation under 1998. Nya bilder från ovanstående projekt att fritt publicera fann jag inte. Men MIR är rysk.

Upptäckt intressant gasbubbla på Uranus som missades för 30 år sedan

Data som NASA: s Voyager 2 rymdfarkost samlades in då denna kretsade runt Uranus 1986 under 45 timmar har undersökts igen. Det visade sig då att tidigare undersökning missat en sak. Plasmoider något som var relativt okänt då data tidigare avsöktes och inte något man då hade så mycket kunskap om (enkelt uttryckt förklaras det som  en sammanhängande struktur av plasma och magnetiska fält).


I den nya forskningen tittade forskarna istället på dessas  förändringar varannan sekund. Det visade då vad som tidigare hade missats: ett plötsligt sicksack i magnetfältet som varade bara en minut av rymdfarkostens 45-timmars resa förbi Uranus.


Närmare bestämt tror forskarna bakom den nya forskningen att sicksacken i analysen markerar en plasmoid vilket är en typ av struktur som inte förstods särskilt väl vid tidpunkten för förbiflygningen i januari 1986 och den analys som därefter gjordes.


Men vid det här laget förstår forskare mer om plasmoider. En plasmoid är en massiv bubbla av plasma,  en soppa av laddade partiklar. Plasmoider kan bryta sig ut från toppen av  magnetisk fält som omger en planet likt en droppe. 

Forskare vill veta mer om plasmoider eftersom dessa strukturer kan dra laddade partiklar ur en planets atmosfär och kasta dem ut i rymden. Och om  en planets atmosfär förändras vilket detta gör ändras  planeten. Uranus är särskilt komplicerad eftersom planeten roterar olikt i riktning mot övriga planeter i vårt solsystem och dess magnetfält är skevt från både den axeln och det plan alla planeter ligger i annars i vårt solsystem.


Lite svårt att hålla koll på (min anm.) men Uranus är speciell så därför är upptäckten intressant då den kan ge kunskap om hur Uranus agerar och varför.
Bild från vikipedia på Uranus bilden tagen av Voyager 2.

Månfarkosten Orion testad

Orion rymdfarkost som kommer att flyga iArtemis 1 programmets första del runt månen (troligen 2021) har återvänt till NASA: s Kennedy Space Center i Florida, USA, efter avslutade rymdmiljötester.


 Rymdfarkosten, inklusive ESA:s European Service Module, är nu klar med slutdestinationstest före lanseringen. Orion tillbringade fyra månader vid NASA: s Plum Brook station där den utsattes för vakuum och temperaturer på -175 ° C till 75 ° C vilket är de temperaturskillnader den kommer att uppleva på sin flygning till månen.


Efter att ha bevisat sin rymdvärdighetkontrollerades elektroniken – inklusive de tusentals parametrar och funktioner i den europeiska servicemodulen som styr motorerna, elkraften och styrningen av solpanelerna.


Orion är en viktig del av Artemis 1 och dess uppdrag är testflygning runt månen som senare banar väg för Artemis 3 uppdraget som innebär att landa den första kvinnan och nästa man på månens yta 2024. Senast någon människa landade på månen (min anm) var 1972 då Apollo 17 sändes upp.


Bild från vikipedia på  Orion rymdfarkost som ingår i  Artemis 1 programmet, bild från februari 2020