Svarta hål kanske inte finns utan är istället klotformiga luddiga strängar.

 

Om det finns svarta hål kan diskuteras. Kanske det enligt en annan teori istället är luddiga, vibrerande bollformade strängar?

Ny forskning tyder på att så kan vara fallet och att observationer i framtiden kan bekräfta detta. I vilket fall är dessa fenomen (svarta hål) en otrolig gravitationskompression vilken kan konkurrera ut någon av de andra fyra grundläggande naturkrafterna – som den starka kärnkraften som håller ihop klumpen som man kan kalla det svarta hålet om man ser det som materia i otrolig förtätning. 

 När en viss kritisk tröskel har nåtts kläms materian ihop ner till en oändligt liten punkt. Denna oändligt lilla punkt kallas singulariteten och den omsluts av en yta som kallas händelsehorisonten – platsen där gravitationens inåtgående dragningskraft överstiger ljusets hastighet.

Naturligtvis finns det inget sådant som en oändligt liten punkt så den här teorin verkar fel. Det var i mitten av 1900-talet astronomer började hitta föremål som såg ut som svarta hål. 1976 insåg fysikern Stephen Hawking att svarta hål inte är helt svarta. På grund av kvantmekaniken ansågs svarta hål avdunsta långsamt.

 Detta ledde till en paradox: All information som faller in i ett svart hål blir låst inuti. Men Hawkings teori innebär att hålet efterhand avdunstar. Så när det svarta hålet så småningom avdunstar är strängteorin  en modell av universum som lättare kan förklara detta fenomen.

I strängteorin ersätts alla partiklar och krafter med subatomära, vibrerande strängar. Dessa strängar är de grundläggande beståndsdelarna i materia och universum men vi kan inte se dem som strängar eftersom de är så små. Men matematiskt visas att för att strängteorin ska fungera måste det finnas fler dimensioner — alla små någon hopkrupen i sig själv till subatomära skalor så att vi inte ser dem.

Strängteorin påstår sig kapabel att förklara varje slag av partikel, varje slags kraft och i princip allt i universum (och universum självt).

Vad jag anser (min anm.) jo jag tror strängteorin är något att ta på allvar med alla sina dimensioner.

Bild från pikist.com som visar människans undringar över vad universum är (anser jag).

Spökaktiga cirklar upptäcks däruppe. Förklaring till dem finns inte.

 

I september 2019 presenterade Anna Kapinska några  intressanta fenomen hon hittat när hon bläddrade i nya radioastronomiska data. Hon hade börjat märka att det fanns mycket konstiga formationer hon inte kunde passa in på kända objekt.

Anna gav dem namnet WTF? Bland dem fanns en bild av en spöklik cirkel av radioutsläpp likt en kosmisk rök-ring. Några dagar senare hittade hennes kollega Emil Lenc en andra ännu mer kuslig formation än Annas. Anna och Emil hade undersökt de nya bilderna från pilotobservationer från evolutionskartan för universum (EMU) från ett projektet  gjort med CSIRO: s revolutionerande nya australiska Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) teleskop.

EMU:s planer är att sondera delar av universum där inget teleskop har gått tidigare. Det görs med ASKAP teleskopet som kartlägger stora delar av himlen mycket snabbt och sonderar dessa till ett djup som tidigare bara nåtts i små delar av rymden. Teleskopet är särskilt känslig för svaga, diffusa objekt. Teamet sökte vidare och hittade några fler av dessa mystiska formationer. De kallar dem ORC som står för "udda radio cirklar". Men den stora frågan är naturligtvis: "Vad är de?"

 

Först misstänktes  en störning i en programvara. Men det   bekräftades snart att cirklarna  är verkliga då andra radioteleskop också fann dem. Ingen kan ännu svara på hur stora de är eller hur långt borta de är. De kan vara objekt i vår galax, kanske några ljusår över eller de kan vara långt borta i universum miljontals ljusår i diameter.

Mystiskt nog ser vi inget alls på bilder tagna med optiska teleskop på positionen för ORC, dessa ser ingenting (enbart tom rymd). Radioemissionens ringar ses enbart med radioteleskop vilket indikerar att de är moln av elektroner. Men det är ett mysterium att inget kan ses i optiskt ljus.  Kan de vara något helt annat än vi tror? Två ryska forskare har föreslagit att ORCs kan vara "halsar" av maskhål i rumtiden.

Utifrån den handfull vi har hittat hittills uppskattar vi likväl  att det kan finnas många fler. Bärbel Koribalski en kollega till ovanstående konstaterar att sökandet nu görs med teleskop runt om i världen för att hitta fler ORC för att försöka förstå vad de är. Är det ett helt nytt fenomen eller något vi redan vet om men ser på ett annorlunda sätt? Men om det är något helt nytt hur förändrar det då vår förståelse av universum?

Bild från https://theconversation.com/ varifrån inläggets nyhet även kommer från och diskuteras utifrån.

Några hundra meter under Mars yta kan livet frodas

 

Den möjligaste beboeliga zonen på Mars är troligast under dess yta sannolikt på grund av underjordisk smältning av tjocka istäcken vilket sker genom bergvärme enligt en ny undersökning från Rutgers state university of New Yersey.

"Även om växthusgaser som koldioxid och vattenånga pumpades in i den tidiga Marsatmosfären enligt datorsimuleringar om klimatmodeller för Mars finns tveksamheter  till teorier om en forntida långsiktig varm och våt Mars," säger huvudförfattare Lujendra Ojha biträdande professor vid institutionen för Department of Earth and Planetary Sciences   School of Arts and Sciences vid Rutgers University–New Brunswick."

Ser vi på vår sol är den en massiv kärnfusionsreaktor som genererar energi genom att  vätejoner övergår till helium.

Med tiden har solen gradvis blivit varmare och värmt upp planeternas yta i vårt solsystem. För ungefär 4 miljarder år sedan var solen mindre het än i dag så klimatet på den unga Mars borde ha varit kallare än i dag. Men ytan på Mars har många geologiska indikatorer som visar på motsatsen såsom gamla flodbäddar och kemiska indikatorer, såsom vattenrelaterade mineraler vilket tyder på att den röda planeten hade rikligt med flytande vatten för 4,1 miljarder till 3,7 miljarder år sedan under den så kallade Noachian eran. Denna uppenbara motsägelse mellan vad som borde varit och troligen var enligt datasimuleringar och solens i början mindre styrka är en paradox.

På steniga planeter som Mars, Jorden, Venus och Merkurius finns dock värmeproducerande element som uran och torium som genererar värme via radioaktivt sönderfall.

I ett sådant scenario kan flytande vatten finnas genom smält is på botten av tjocka istäcken, även om solen är mindre het. Forskarna undersökte olika Marsscenarier genom datasimuleringar för att se om uppvärmning via geotermisk värme skulle ha varit möjligt och är på Mars.  Det visade sig att de villkor som behövdes kan existera under isytan. Även om Mars hade ett varmt och vått klimat för 4 miljarder år sedan och även upplevde en förlust av magnetfältet och merparten av sin förmodade då tätare atmosfär kan flytande vatten ha varit stabilt på stora djup. Därför kan livet om det någonsin har existerat på Mars ha följt det flytande vattnet ner till successivt större djup.

"På sådana djup, kunde livet ha existerat (och även i dag min anm.) genom hydrotermisk (uppvärmning) aktivitet och bergvattenreaktioner,"säger Ojha och tillägger i uppsatsen, "Så, under ytan kan finnas en sedan länge livsmöjlig miljö på Mars."

NASA:s rymdfarkost Mars InSight som landade 2018  kan göra det möjligt för forskare att bättre bedöma geotermisk värmes roll för Mars livsmöjlighet under Noachian-eran (den är i drift i dag), enligt Ojha. Forskare vid Dartmouth College, Louisiana State University och Planetary Science Institute var även bidragande till studien.

Jag (min anm.) kan mycket väl ta till mig dessa slutsatser att liv på Mars om det finns i enkel form enbart finns under isen i flytande vatten. Om nu inte istäcket är bottenfruset.

Bild på Mars taget av Hubbleteleskopet.

Termonukleär reaktion i något som betecknats MAXI J1807 +132

 

En termonukleär reaktion innebär en kärnreaktion som åstadkoms genom hög temperatur (flera miljoner grader). MAXI J1807 +132 betecknar en explosion i universum som kan ha sitt ursprung från ett binärt system.

Ett internationellt team av astronomer använde NICER-utrustning ombord på den internationella rymdstationen (ISS) för att undersöka ett röntgenutskick från ett binärt system som kallas MAXI J1807 + 132. I  rapporten  om händelsen analyserade en grupp forskare under ledning av Arianna C. Albayati vid University of Southampton, Storbritannien upptäckten av tre termonukleära typ I röntgenskurar från denna källa.

Slutsatsen rapporterades i en uppsats som publicerades i arXiv.org den 20 november 2020. Röntgenbinärer består av antingen vanliga stjärnor eller vita dvärgar som förlorar sin massa till kompakta neutronstjärnor eller svarta hål.

De nyligen upptäckta skurarna har betecknats B1, B2 och B3. B2  inträffade efter cirka 21,3 timmar efter B1, medan B3 inträffade cirka 24 timmar efter B2.

Alla tre röntgenskurar hade en stegringstid på cirka 4 sekunder och visade en lång förfallssvans som varade i över 1 minut. Astronomer förklarade att sådana långsamma höjningar och långa sönderfall tyder på ett väterikt bränsle vid antändningsögonblicket. Det kan vara resultatet av en anhopning av en blandning av väte och helium.

Mycket av information kommer från den internationella rymdstationen ISS om universum läs mer om stationen här. 

Bild från alamy.com.

V1787 Ori A med sin följeslagare stjärnan V1787 Ori B

 

Solen V1787 Ori A finns cirka 1260 ljusår bort och ligger i den stjärnbildande regionen L1641 i molekylmolnet Orion A (Orionnebulosan). V1787 Ori A  är en ung (mindre än 10 miljoner år gammal) stjärna. På ett avstånd av 2577 AU (AU är astronomisk enhet och 1 AU är avståndet solen Jorden så i detta fall blir avståndet 2577 gånger avståndet jorden - solen) från V1787 Ori A finns stjärnan V1787 Ori B.

V1787 Ori A  är av spektraltyp A5 . Baserat på tidigare studier har objektet klassificerats som en Herbig Ae-stjärna  . Massan av V1787 Ori A beräknas vara ca 1,66 solmassor (den är en dvärgstjärna). Studien bekräftade att de två stjärnorna ingår i L1641 en stjärnbildande region. Massan av V1787 Ori B uppmättes till ca 0,39 solmassor (även denna är en dvärgstjärna), systemets massförhållande är ungefär 0,23 solmassor. Ett sådant lågt massförhållande finns sällan bland de kända Herbig Ae / Be binära systemen. 

En del nytt hoppas jag finns om stjärnor i detta inlägg att begrunda. Tänker då på Herbig Ae-stjärnor följ länken om detta ovan.

Bild på Orion A eller Orionnebulosan där ovanstående stjärnor finns. Bilden är från vikimedia.

Damm från komet innehöll fluor och fosfor.

 

Forskare har upptäckt att det finns fosfor och fluor i de fasta dammpartiklar som samlats in från härområdet av kometen 67P/Churyumov–Gerasimenkos. Denna komet sveper ett varv runt solen på 6,5 år.

Dammpartiklarna samlades ihop med COmetary Secondary Ion Mass Analyser (COSIMA). Detta instrument var med ombord på Europeiska rymdorganisationens rymdfarkost Rosetta som undersökte kometen på några kilometers avstånd mellan september 2014 och september 2016.

COSIMA-instrumentet samlade in dammpartiklarna i närområdet av kometen (dess svans). Tre 1 till 2cm områden fotograferades på distans. Partiklarna valdes ut från dessa bilder och mättes slutligen med en masspektrometer. Alla steg kontrollerades från Jorden.

Detektion av fosforjoner (P+)  finns i mineraler som metallisk fosfor. Detta är första gången som livsnödvändiga element av detta slag hittats i en kometsubstans. Kol, väte, kväve, syre och svavel har tidigare hittats av COSIMA-instrumenetet i samma område och även rapporterats. Upptäckten av P (fosforjoner) indikerar att Jordens fosfor kommit hit med hjälp av kometer enligt teamets slutsats.

Fluor upptäcktes också i undersökningen härrörande från kometdamm. Den första upptäckten kom från prov av interstellärt stoft därifrån 2019.

Jag tror inte (min anm.) på att fosforjoner kommit till Jorden med hjälp av kometer eller asteroider lika lite som vatten kommit den vägen. Om så skulle bara frågan bli vart kom detta då ifrån som ingrediens i dessa? Nej likt vatten anser jag dessa fosforjoner bildades när Jorden bildades se min blogg av 29 nov där vattenfrågan diskuteras inom fältet kometer

Bild på komet 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken fick besök av ESA-rymdsonden Rosetta i november 2014.

Komet 2019 LD2 (ATLAS) stannar upp i sin bana runt solen och är på väg att bli stationär komet i bana runt Jupiter.

 

2019 upptäcktes en komet som erbjuder forskare nya insikter i hur dessa objekt utvecklas som centaur (isig asteroid i bana mellan Jupiter och Neptunus) och istället ger sig i väg till Jupiterfamiljen av kometer med bana runt denna  gasjätte.

"Den nyupptäckta kometen 2019 LD2 (ATLAS) är en centaur på väg att aktivt övergå till en komet i Jupiterfamiljen (med bana runt Jupiter). Den är i början av sin färd in till denna familj och det är första gången ett objekt har upptäckts innan detta inleder övergången, säger Planetary Science Institute Research Scientist i Tucson USA,  Jordan Steckloff huvudförfattare till en rapport om händelsen.

"P/2019 LD2 (ATLAS) som den kallas är en aktiv Centaur i övergångsögonblick till Jupiterfamiljen.  "Vi finner att 2019 LD2 för närvarande är i närheten av en dynamisk 'Gateway' som underlättar majoriteten av övergångar från Centaur befolkningen in till  Jupiter” säger  Steckloff och tillägger. "I vårt tidigare arbete  fann vi att majoriteten av JFCs först passerar genom denna dynamiska gateway där Centaurer befinner sig omedelbart före sin resa in mot Jupiter. Denna "Gateway Region" (region varifrån de snart får kurs in mot Jupiter när de av någon anledning  hamnat där)  underlättar majoriteten av övergångarna till JFC av en Centaur. För närvarande finns det en handfull objekt i gatewayen,  men ingen med så nära förestående resa som ovanstående. Här finns även det mer kända objektet 29P/Schwassmann-Wachmann 1.   

Mest påtagligt i vårt arbete är att vi fann att LD2 troligen är en orörd komet. "Avgörande för att förstå hur dessa kategorier av objekt kom till är att förstå de processer som de upplevt och hur de har utvecklats med tiden för att bli de objekt som de är idag,"sa Steckloff. "LD2 utgör en unik möjlighet att undersöka sambandet mellan JFC och Centaurer och för att förstå hur de skiljs åt och hur de är liknar varandra. Den ger oss en chans att under vår egen korta livstid hinna förstå hur en Centaur fysiskt förvandlas till en JFC."

Lite om (min anm.) förflyttningar och rörelser däruppe och hur det går till, är det som detta kan ge en ny insikt om.

Bild på ovanstående komet tagen i april 2020 av Hubbleteleskopet