Radiovågskurar kommer från en planet i riktning mot stjärnbilden Björnvaktaren

 

Ett internationellt forskarlag har upptäckt radiovågskurar som utgår från stjärnbilden Boötes (björnvakten,).  Det kan vara det första radioutsläppet som samlats in från en planet bortom vårt solsystem.

Teamet leds av Cornell postdoktoral forskare Jake D. Turner, Philippe Zarka vid Observatoire de Paris - Paris Sciences et Lettres University och Jean-Mathias Griessmeier vid Université d'Orléans.  "Vi presenterar en av de första rapporterna om en exoplanet varifrån det kommer radiostrålning," säger Turner och tillägger. " Signalen är från Tau Boötes solsystemet som är en stjärna och en exoplanet (kan finnas fler planeter där som vi ännu inte upptäckt min anm.). Vi anar att utsläppet kommer från planeten själv. Från radiosignalens styrka och polarisering och planetens magnetfält är den kompatibel med dessa teoretiska förutsägelser." 

Med hjälp av Low Frequency Array (LOFAR), ett radioteleskop i Nederländerna, upptäckte Turner och hans kollegor utsläppsskurarna från detta stjärnsystem en så kallad het Jupiter och vilken man antar är källan (även Jupiter släpper ut radiostrålning så upptäckten är inte anmärkningsvärd  min anm.) är en gasformig jätteplanet som ligger mycket nära sin sol. Signaturen är dock svag. "Det återstår en viss osäkerhet om att den upptäckta radiosignalen är från planeten. Behovet av uppföljningsobservationer är behövande, säger han.

Bild från vikipedia på Björnvaktarens stjärnor. Synlig på norra halvklotet.

Jämförelser ska göras mellan planetbildande gasskivor

 

Om vi kunde vrida tiden baklänges skulle vi se vårt solsystem bildas. En spännande händelse som skulle ge mycket kunskap om hur allt kom till.  Men även då vi inte kan detta  kan forskare studera andra system som just nu aktivt med gas och damm bildar ett solsystem vid sin sol. Genom detta kan vi lära om hur det går till.

Ett team under ledning av Dr Thomas Henning från Max Planck Institute for Astronomy i Heidelberg, Tyskland ska  använda  NASA: s kommande James Webb Space Telescope för att kartlägga mer än 50 planetbildande skivor i olika stadier av tillväxt för att avgöra vilka molekyler som finns i dessa och leta efter likheter och skillnader i gassammansättning i var och en av dessa för att leta efter olikheter av sammansättning.

Detta forskningsprogram kommer i första hand att samla in data i form av spektra. Spektra är som regnbågesken det sprider ut ljus i alla våglängder och färger beroende av vad slags materia de studsar mot.  

Denna information kommer att göra det möjligt för forskarna att konstruera betydligt mer detaljerade modeller av vad som finns i   dessa planetära skivor (gasmoln, nebulosor) och var i dem.  "Om du använder en modell av dessa spektra kan du ta reda på vad för slags  molekyler det finns och var i skivan de  finns och vad deras temperaturer är”, säger Henning.

Det är många förhoppningar som ställs på det nya James Webb teleskopet, många står på kö för att använda dess resurser. I augusti 2021 är det planerat att det ska sändas upp (min anm.).

Bild från vikipedia på nebulosan NGC 604 i galaxen M33. En nebulosa är en gas och stoffbemängt moln däruppe. I dessa kan stjärnor bildas och då även planetsystem vid dessa stjärnor.

GN-z11 är den äldsta och avlägsnaste galaxen vi känner till.

 

En grupp astronomer med Professor Nobunari Kashikawa från institutionen för astronomi vid Universitetet i Tokyo som ledare använde Keck I-teleskopet för att mäta avståndet till en gammal galax som hittats långt därute. De undersökte galaxen GN-z11 genom den metod som alla astronomer använder i första hand  rödförskjutnings-metoden.  GN-z11 är inte bara den äldsta galaxen utan också den mest avlägsna (egentligen samma sak i detta sammanhang vi mäter i ljusår vilket  är ljusets hastighet från en viss punkt , min anm.)  

"Från tidigare studier av galaxen verkar den vara den längst bort detekterbara galaxen från oss 13,4 miljarder ljusårs bort eller ca 300 år efter BigBang. Ett avstånd som gör det svårt att se tillbaks till.

Kashikawa och hans team mätte som sagt ovan med det som kallas rödförskjutning av GN-z11; detta hänvisar till hur ljuset sträcker ut sig och blir rödare ju längre det färdas. Vissa kemiska signaturer, som kallas utsläppslinjer, präglar distinkta mönster i ljuset från avlägsna objekt.

Genom att mäta hur utsträckta dessa mönstersignaturer är kan astronomer härleda hur långt ljuset ha färdats vilket ger avståndet till mätobjektet. Om efterföljande observationer kan bekräfta mätresultatet ovan kan astronomer  säga säkert att GN-z11 är den galax som finns längst bort från oss som hittills upptäckts i universum.

Se mitt inlägg från den 20 dec för en nästan lika gammal galax som upptäckts på ett avstånd av 500 miljoner år efter BigBang den stora galaxen C1-23152. Men om dessa galaxer fanns redan då visar det egentligen inte när de bildades utan enbart att de fanns då. Om nu inte allt är mätfel och de finns betydligt närmre (min anm.)

Bild från vikipedia Konstnärs uppfattning om hur GN-z11 galaxen ser ut.

Något flyger runt i en storm på Neptunus.

 

Då NASA: s Voyager 2 flög över Neptunus 1989 efter en resa på nästan 3 miljarder mil fascinerades forskarna över  den  dynamiska och turbulenta värld av virvlande stormar inklusive den jättestorm som de kallade Great Dark Spot de såg i närheten på Neptunus södra halvklotet. Denna virvelstorm påminde om Jupiters legendariska Great Red Spot en monstruös storm som har rasat i hundratals år på Jupiter.

Hade denna stora mörka storm på Neptunus även den rasat i hundratals år frågade man sig?  Svaret fick forskarna vänta till 1994 på då rymdteleskopet Hubble tog in Neptunus. Great Dark Spot hade försvunnit! 

Under de senaste tre decennierna har Hubble fortsatt att observera Neptunus och under denna tid har flera mörka fläckar (stormar) kommit och gått på Neptunus men den stora röda fläcken (stormen) på Jupiter finns kvar.

Resultaten från Hubbleteleskopet har visat att dessa stormar finns i några år innan de försvinner eller bleknar bort på Neptunus.

2018 upptäckte Hubble en storm större än Atlanten som uppstått på planetens norra halvklot. 2019 visades att den började glida söderut mot ekvatorn där tidigare stormar försvann ur sikte. Till observatörernas förvåning bytte dock  denna riktning i augusti 2020 och tog kurs mot norr igen. Detta var ett nytt beteende enligt den kunskap man tidigare fått.

 Även om Hubble har spårat liknande mörka fläckar under de senaste 30 åren, är detta oförutsägbara atmosfäriska beteende något nytt. Lika förbryllande var att stormen inte var ensam. Hubble såg en annan mindre mörk fläck i januari i år som tillfälligt dök upp nära denna. Det kan möjligen ha varit en bit av den gigantiska virveln som brutit sig ut från den större stormen och tagit en egen riktning. Förvånande nog återförenades den senare till den större stormen igen. Detta skedde samtidigt som ytterligare en ny storm dök upp i detta område.

Den nya var något mindre än den tidigare den var ca 6300 km i diameter. Denna nya storm har som man vet inget samband med den tidigare utan dök upp helt överraskande i samma område.

Det är fortfarande ett mysterium hur dessa stormar kommer till. Stormarnas mörka utseende kan bero på ett förhöjt mörkt molnlager och detta kan berätta för astronomer om stormens vertikala struktur.

Min idé (min anm.) är att den mörka tonen i stormen på den blå Neptunus är beroende på sammansättningen av planetens atmosfär. Samma sak med den röda fläcken på Jupiter som har sin färg beroende av Jupiters atmosfärs sammansättning. Detta visar på helt skilda slag av gas på dessa båda planeter. Ser vi sedan på Uranus är blåtoningen även lik Neptunus därav har de enligt mig likheter i gassammansättning. Samma sak med Jupiter och Saturnus de är båda orangetonfärgade så dessa två är likartade atmosfäriskt.

Bild från https://snl.no/Neptun på Neptunus. Neptunus fotograferad av Voyager 2  https://sv.wikipedia.org/wiki/Voyager_2  ca 16 millioner kilometer över planeten den 25 augusti 1989.

Galax C1-23152 var den mest massiva galaxen i universums barndom.

 

Vid de observationer som erhållits av ett internationellt forskarlag  koordinerat av Paolo Saracco från Istituto Nazionale di Astrofisica (INAF, Italien) rekonstruerades den evolutionära historien om en extremt massiv galax som fanns för 12 miljarder år sedan då universum endast var 1,8 miljarder år gammalt, mindre än 13 % av sin nuvarande ålder.

Denna galax kallad C1-23152 hade bildats  500 miljoner år efter BigBang till en massa på cirka 200 miljarder solar. De mest massiva galaxerna i universum når massor av flera hundra miljarder gånger solens och även om de är numerärt bara en tredjedel av alla galaxer innehåller de mer än 70% av stjärnorna i universum. Av denna anledning är den hastighet med vilken dessa galaxer bildas och dynamiken i fråga bland dem de mest debatterade frågorna inom modern astrofysik.

Den nuvarande modellen för galaxbildning innefattar den så kallade hierarkiska modellen vilken förutsäger att mindre galaxer bildades tidigare i universums historia medan mer massiva galaxer (större) bildades senare genom sammanslagning av mindre galaxer.

Dock antyder några av egenskaperna hos de mest massiva galaxerna som observerats i universum såsom ålder och deras stjärnpopulationer istället att de bildades tidigt i universums ålder.

Sjutton timmars spektroskopiska observationer av den elliptiska galaxen C1-23152 med hjälp av det stora teleskopet (LBT) i Arizona gjorde det möjligt för Saraccos team att rekonstruera den evolutionära historien till en period då universum var mindre än 13% av sin nuvarande ålder. "Uppgifterna visar att bildandet av C1-23152, det vill säga den tid som förflutit mellan bildandet av de första stjärnorna från det den befintliga gasen då, till det ögonblick då stjärnbildningen  nästan helt upphört är mindre än 500 miljoner år," säger Paolo Saracco, forskare vid INAF i Milano och huvudförfattare till den artikel om forskningen som nyligen publicerades i The Asphysitrocal Journal."

Dessa observationer visade att bildandet av de mest massiva galaxerna i universum skedde extremt snabbt efter BigBang genom en extremt intensiv stjärnbildningsprocess i det tidiga universum som för C1-23152", säger Francesco La Barbera, forskare vid INAF i Neapel. "Att förstå om det scenario som beskriver bildandet av C1-23152 är ett enskilt unikt fall eller om det tvärtom är vad som händer i de flesta av de mest massiva galaxerna i universum är av grundläggande betydelse att forska vidare inom eftersom detta skulle kräva en djupgående revidering av nuvarande galaxbildningsmodell", tillägger Adriana Gargiulo, också forskare vid INAF i Milano och medförfattare till studien.

Bildandet av stjärnmassor så snabbt som ses ske i  C1-23152 kräver både stora massor av gas att omvandla till stjärnor och särskilda fysiska förhållanden. Ett möjligt scenario är hypotesen är att massiva ursprungliga gasmoln (efter BigBang)  drogs samman av gravitationskraft i samma region, kolliderade och utlöste våldsamma och massiva stjärnbildningsprocesser. Men det är bara en teori i försöket att förklara fenomenet att stora galaxer bildades redan i tidiga barndomen av universum.

Här bildades 450 nya solar om året att jämför med Vintergatans 2 nya solar om året. Om galaxen finns i dag vet vi inte eller om stjärnor fortfarande bildas där. Vi ser den som den var då universum var 500 miljoner år eller för ca 13 miljarder år sedan. Om nu inte något mätfel finns i detta så galaxen är betydligt yngre som vi ser den.

Bild från vikipedia på Large Binocular Telescope (LBT) telekopet i Arizona, USA som användes av forskarna.

Genom användning av Artificiell intelligens har upptäckts mönster i jordens biologiska massutdöenden

 

Tanken att massutdöenden tillåter många nya typer av arter att utvecklas i lugn och ro är ett centralt begrepp i evolutionsteorin. Men i en ny studie där man använt artificiell intelligens för att undersöka fossila fynd finner man att detta sällan är sant och att det måste finnas en annan förklaring till förökning av arter.

Forskare vet att de flesta arter som någonsin har funnits är utrotade. Denna utrotning av arter har på det hela taget balanserats av att andra arter tagit vid på Jorden och förökats mer. Det är inte nya arter utan arter som tidigare varit få till antalet individer på grund av konkurrens. De gynnats genom massutdöenden av konkurrerande arter.

Forskare har länge trott att massutdöenden skapar produktiva perioder av andra arters utveckling och förökning", en modell som kallas "kreativ förstörelse." En ny studie ledd av forskare anslutna till Earth-Life Science Institute (ELSI) vid Tokyo Institute of Technology där AI använts undersökte samförekomsten av fossila arter och fann att utveckling av nya arter och utdöenden av andra sällan har ett samband. Paleontologer har identifierat en handfull av de allvarligaste, massutdöende händelserna i Fanerozoikum av fossila fynd. 

Dessa inkluderar främst de fem stora massutdöendena, såsom den endpermiska massutrotningen där mer än 70 % av arterna beräknas ha utrotats. Biologer har i vår tid föreslagit att vi nu kan vara på väg in i en "sjätte massutrotning", som de tror främst orsakas av mänsklig verksamhet, inklusive jakt och markanvändning i form av förändringar som orsakas av utbyggnaden av jordbruket. Ett allmänt noterat exempel på de tidigare "Big Five" massutdöenden är krita -Tertiary en (vanligtvis förkortas som "K-T", med den tyska stavningen av Krita) som verkar ha orsakats när en meteor drabbade jorden ~ 65 miljoner år sedan och vars resultat blev utplåning av dinosaurierna. Detta fynd kom forskarna att tro att massutdöende händelser skapar särskilt produktiv utveckling av andra arter.

Till exempel vid K-T dinosaurie-utrotande händelsen har det konventionellt varit tänkt att en ödemark skapades som tillät organismer som däggdjur att re-kolonisera och "förökas", vilket möjliggjorde utvecklingen av alla typer av  däggdjursarter och i slutändan la grunden för uppkomsten av människan. Med andra ord om K-T händelsen var en "kreativ förstörelse" men inte hade inträffat kanske vi inte skulle vara här (som människor). Men det är spekulation vi kunde kanske utvecklats ändå.

Med hjälp av objektiva metoder, fann de att de "stora fem" massutdöendena som tidigare identifierats av paleontologer plockades upp och lades in i AI undersökningen var bland de 5% av de betydande störningar där utrotning snabbare än utveckling eller vice versa skett. Utöver det hade som AI visade på sju ytterligare massutdöenden som skett, två kombinerade massutdöende - utvecklingshändelser och femton som enbart ska ses som massförökning av en art (eller arter). Detta var överraskande då det är i motsats till tidigare berättelser där betoningen ligger på sambandet att massutrotning av en art ger utveckling för en annan. Men detta tydliga samband finns inte enligt nya rön.

Teamet fann vidare att massförökning kan orsaka stora förändringar i befintliga ekosystem (utan att massutrotning skett men den kan ju komma om en art förökas okontrollerat min anm.) så kallat "destruktiv skapande." De fann att under Fanerozoikum- eran hade i genomsnitt de arter som utgör ett ekosystem på en gång nästan alla försvunnit 19 miljoner år senare. Men när massutdöenden eller massförökning av en ny eller flera arter inträffar är denna omsättningshastighet mycket högre.

Detta ger ett nytt perspektiv på hur den moderna "Sjätte utrotningen" sker. Kvartärperioden, som började för 2,5 miljoner år sedan hade inneburit upprepade klimatvälvningar, inklusive dramatiska växlingar av nedisning, tider då höga latitudplatser på jorden var istäckta. Detta innebär att den nuvarande "sjätte utrotningen" eroderar den biologiska mångfalden som redan stördes genom detta och författarna till arbetet föreslår att det kommer att ta minst 8 miljoner år för den att återgå till det långsiktiga genomsnittet på 19 miljoner år.

Dr Hoyal Cuthill aäger att "varje utrotning som sker raderar en art, som kan ha funnits i miljontals år fram till nu vilket gör det svårare för den normala processen med "nya arter " för att ersätta vad som går förlorat. Innebärande att den gamla artens arvsanlag är borta och då inte kan utvecklas vidare evolutionärt till en kanske mer livskraftig art.

Bild pixabay.com som jag tycker passar i sammanhanget.

Jorden rör sig fortare och befinner sig närmre Vintergatans svarta hål än man tidigare ansett.

 

En ny undersökning av vår galax av astronomer från Japan vilka använde det nya teleskopet VERA har visat att jorden både rör sig snabbare och är närmare det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax än man tidigare ansett.

Nya observationer från nationalastronomiska observatoriet i Japan som lyfts fram i den första VERA Astrometry Catalogen tyder på att vår planet ligger cirka 2 000 ljusår närmare Vintergatans centrala svarta hål än man tidigare trott. Och precis som i vårt solsystem där planeter närmare solen rör sig snabbare än de längre ut ses vår jord och sol nu flytta sig ungefär 7 km/sekund snabbare än vi tidigare antog med de mätresultat vi då hade. Det nya arbetet visar även att vårt solsystem ligger 25800 ljusår från Skytten A* riktningen dit Vintergatans centrum finns och dess svarta hål Sagittarius A* finns.

Tidigare mätvärde till det svarta hålet var 27700 ljusår och antogs av Internationella astronomiska unionen (IAU) 1985.

Ovan nya resultat är de första som kommit från den nya Astrometry katalogen från det japanska VLBI (Very Long Baseline Interferometer) i projektet VERA (VLBI Exploration of Radio Astrometry) vilket finns i Chile. Astrometry handlar om att mäta de exakta positionerna och hastighet över tid av förflyttningar av objekt däruppe.

Helt färdigt är inte observatoriet förrän under 2024.

DE nya mätresultaten visar inget som vi som jordbor behöver vara oroliga över. Avståndsförändringen är inget som påverkar oss inte hastigheten heller. Men vi kan lära oss att mätresultaten av objekts avstånd och hastighet i universum nu förbättrats och är mer noggranna.

Bild Pixabay.com valt ut denna under det jag tänkte på de eviga filosofiska frågorna vad är universum och vad är människan.