Många spännande månar därute

 

En liten kort beskrivning om 12 spännande månar i vårt solsystem. För mer om dessa se följande länk från space.com

1. Saturnus måne Enceladus  har en ovanligt ljus yta och vars kratrar ser ut som om de är täckta av snö.

2. Jupiters måne Callisto vilken är den kratertätaste månen i solsystemet. Dess mörka yta är täckt av kratrar varav de djupaste antas ha färsk is som kommit underifrån vilket sprider ljusskenspunkter när man ser månen från ovan.

3. 243 Ida är en asteroid som betecknas som en mindre planet och har en egen måne (Dacryl)  som bara mäter 1,6 km över sin längsta axel. Gåtan är hur denna måne som beräknas vara 1 miljard år kan vara detta då alla datasimuleringar om dess ursprung visar kollision för länge sedan som visar att den inte kan finnas nu. Dactyl har gott om kratrar, precis som moderasteroiden Ida och består av liknande material. Ursprunget är osäkert men en teori är att Dactyl precis som Ida är ett fragment efter en ursprunglig Koroniskropp; en större asteroid som brutits sönder i mindre stycken. Asteroider tillhöriga Koroniskroppen har fått samlingsnamnet Koronisfamiljen efter den först upptäckta asteroiden, 158 Koronis. Koronis-asteroiderna, eller Koronis-familjen, även känd som Lacrimosa-asteroiderna, eller Lacrimosa-familjen är en stor grupp asteroider i yttre delarna av asteroidbältet. Den är en av de största asteroidfamiljerna och har fler än 6 000 kända medlemmar.

4. Saturnus måne Iapetus är en måne med valnötsform med en bergig ekvatorialrygg som är 13 km hög och 20 km bred vilket ger månen dess distinkta valnötsform. Ursprunget till denna ås förbryllar forskare.

5. Neptunus måne Nereid berömmelse härrör från dess extrema omloppsbana. Nereids avstånd från Neptunus sträcker sig mellan 1,4 miljoner och 9,7 miljoner km. En omloppsbana som vanligtvis är typisk för infångade asteroider och kometer svepta in i mycket excentriska banor av gravitationen från de gigantiska yttre planeterna – men Nereids ovanligt stora storlek antyder en annorlunda historia. Vad är diskutabelt.

6. Jupiters måne Io vars landskap är en virulent blandning av gula, röda, bisarra och ständigt föränderliga mineralformationer skapade av svavel  på dess yta i många skilda slag av form.

7. Saturnus måne Hyperion  yta är svampliknande översållad av djupa, mörka gropar kantad av knivskarpa åsar av ljusare sten och is. Utöver det är Hyperion den första icke-sfäriska månen som upptäcktes med en tydligt excentrisk bana.

8. Saturnus måne Titan  är det enda månen vi känner till med en tydlig atmosfär.

9. Uranus måne Miranda var yta är kraftigt kraterrik och vissa relativt släta ytor vilket indikerar en ung måne eftersom vissa ytor  har utsatts mindre för nedslag av meteoriter. En framträdande egenskap på månen är ett mönster av koncentriska ovaler som liknar racerbanor medan parallella V-former på andra ställen bildar chevronmönstrade ärr (zickzackformade).

10. Saturnus måne Mimas  ena del täcks av en enorm krater.

11-12. Slutligen Saturnus månar Panorera och Atlas två små världar och  mest kända exemplen på herdemånar innebärande små satelliter som kretsar i eller runt de gigantiska planeternas ringsystem. I detta fall ingående i Saturnus ringsystem.

Bild från vikipedia på en av de udda månarna vi omtalar Saturnus  måne Iapetus.

Troligen finns fler jordliknande planeter därute än vi anat.

 

Vid vissa exoplanetsökningar har troligen hälften av planeterna av jordliknande slag runt andra stjärnor missas. Nya rön från ett team som använder det internationella Gemini-observatoriet och WIYN 3,5-metersteleskopet vid Kitt Peak National Observatory tyder på att världar i jordstorlek kan finnas och förbli oupptäckta i binära stjärnsystem, dolda av bländning från sina moderstjärnor.

Eftersom ungefär hälften av alla stjärnor finns i binära system (dubbelstjärnsystem) innebär det att astronomer kan missa många jordstora livsmöjliga världar. Planeter i jordstorlek kan därför vara mycket vanligare än vad som antagits genom nuvarande fynd.

Astronomer vid NASA Ames Research Center har använt tvillingteleskopen vid det internationella Gemini-observatoriet för NSF:s NOIRLab för att fastställa många solsystem som identifierats av NASA:s TESStelekopets exoplanetsökningar. Många av fynden ingår i dubbelstjärnsystem där planeter kretsar kring en av stjärnorna i paret. Men det är möjligt att där finns planeter som vi inte kan upptäcka på grund av bländning. Vi ser inte skuggan av planeten då den passerar sin sol.

Efter att ha undersökt dessa binära stjärnor har teamet dragit slutsatsen att planeter i jordstorlek i många tvåstjärniga system kan ha undgått upptäckt under transitsökningarna av TESS.

Man kan se det som ett naturligt skydd för insyn (min anm.) civilisationer som kan finnas dolda för fientliga civilisationer därute. Inte en nackdel att finnas i en så dold värld för insyn utifrån. Dock gäller döljandet enbart för vissa instrument och riktningar.

Bild på jorden från vikimedia.

En ny slags supernova bevisat existera

 

Astronomer kan ha upptäckt övertygande bevis på en tredje slags supernova som tills nu enbart varit existerande i teorin. En teori som har sin utgång från en händelse för ca 1000 år sedan och som resulterade i bildandet av krabbnebulosan.

 Supernovor i sig är jätteexplosioner som kan inträffa när stjärnor av en viss storlek dör. Dessa utbrott överträffar alla andra solar i dessa händelsers galaxer i ljusstyrka vilket gör dem synliga långt ut i universum.

 I årtionden har forskare känt till två supernovatyper. Stjärnor mer än 10 gånger solens massa kollapsar i sina centra när deras kärnor bränt av sitt bränsle vilket gör att de yttre lagren exploderar och lämnar efter sig en neutronstjärna eller ett svart hål. Däremot brinner stjärnor mindre än åtta gånger solens massa ut med tiden för att lämna en tät kärna av aska känd som en vit dvärg och dessa rester kan dra bränsle på sig själva från följeslagare tills de senare detonerar i en termonukleär explosion. Dit hör vår sol och är det vanligaste slutet för en stjärna då de flesta stjärnor är av denna storlek.

Men stjärnor mellan åtta och tio solmassor bör enligt nuvarande teori explodera på ett annat sätt. Deras inre tryck bör tvinga elektroner att smälta samman med atomkärnorna. Dessa elektroner stöter vid processen då bort varandra och detta bör  leda till ett tryckfall inuti stjärnan. Stjärnans kärna kollapsar då och sätter igång en explosion i de omgivande lagren och lämnar efter sig en neutronstjärna något mer massiv än solen.

En Astrofysiker vid namn Ken'ichi Nomoto vid Tokyos universitet och hans kollegor teoretiserade om sådana "elektronfångst"-supernovor 1980. Under årtiondena sedan utvecklade forskare därefter förutsägelser om vad man skulle leta efter för att finna en sådan elektronfångande supernova eller dess föregående som stjärna. Men de lyckades aldrig bekräfta existensen av en stjärna som detonerat på detta sätt.

I tidigare forskning har föreslagits att om man fann en supernova där elektronfångst skett kunde det hjälpa till att lösa ett tusen år gammalt mysterium.  Supernovan från 1054 e.Kr. som enligt kinesiska och japanska register var så ljus att den kunde ses under dagtid i 23 dagar och på natten i nästan två år. Dess rester blev Krabbnebulosan.

Det har tidigare föreslagits att detta utbrott SN 1054 var en elektronfångst supernova. Men detta var osäkert delvis för att det hände för nästan ett årtusende sedan och det gör att bevisläget är svårt.

Men nu kan en exploderande stjärna som först upptäcktes 2018 vara det första starka exemplet på en elektronfångande supernova. ”Denna upptäckt är en viktig milstolpe i vår förståelse av stjärnutveckling och supernovor – i form av stjärnor som exploderar och vilka stjärnor som inte gör det", säger studiens huvudförfattare Daichi Hiramatsu, astrofysiker vid University of California, Santa Barbara och Las Cumbres Observatory, till Space.com.

Det var en amatörastronom med namnet Koichi Itagaki i Japan som upptäckte supernovan SN 2018zd i mars 2018 cirka tre timmar efter explosionen (då dess ljus nådde jorden). Kort efter att supernovan upptäcktes fick ovan studies medförfattare Schuyler Van Dyk, en senior forskare vid California Institute of Technology i Pasadena en bild från Hubbleteleskopet av supernovan. Efter att ha jämfört detta foto med arkivbilden tagna på samma område av teleskopet identifierades supernovans föregångare, en stjärna i galaxen NGC 2146 cirka 31 miljoner ljusår från jorden. Galax NGC 2146 är en stavgalax i stjärnbilden Giraffen. Baserat på modeller av Nomoto och andra astronomer finns det sex viktiga kriterier för om en stjärnas framtid slutar som en elektronfångst supernova:

 

Den ska ha mellan åtta och tio solmassor. Bland kandidaterna finns gamla uppblåsta röda jättar.

Den borde kasta bort större delen av sin massa innan den exploderar.

Detta material bör mestadels vara i form av helium, kol och kväve men kan även innehålla lite syre.

"Det har att göra med mycket komplicerade fusionsreaktioner under stjärnans liv", samt rörelser i stjärnans yttre lager och vilka element från djupet i stjärnan som muddras upp till ytan, sa Howell. " Stjärnan ska ha en något skiktad struktur precis innan den exploderar med lättare element ovanpå tyngre element. Det mesta av syreskiktet ligger djupare ner."

Explosionen bör vara relativt svag jämfört med andra supernovor. – Den kinetiska energin hos de utstötta gaserna bör vara ungefär en tiondel av den andra supernovasorten, säger Alex Filippenko, astrofysiker vid University of California i Berkeley, till Space.com. (se ovan på supernovasorter)

Supernovan borde ha lite radioaktivt nedfall jämfört med andra supernovors. Till exempel radioaktivt nickel. Det annars stora radioaktiva elementen som supernovor producerar, producerar elektronfångst supernovor bara ungefär en tiondel av exempelvis så mycket radioaktivt nickel som en normal kärnkollapsad supernova och ungefär en hundradel så mycket radioaktiv nickel som en termonukleär supernova, säger Filippenko.

Stjärnan där detta sker bör även ha  massor av neutronrika element i sin kärna.

Bild från vikipedia av NGC 2146 taget av Rymdteleskopet Hubble där ovan händelse skett.

Se och hör när NASA:s Perseverance Rover tog en selfie.

 

Mars rover har tagit en selfie på Mars. I en film från NASA visas denna sekvens följ denna länk och se på detta. 

Det var den 6 april 2021 rymdbilen tog första selfiebilden av sig själv bredvid marshelikoptern. Som en bonus fångades även roverns ingångs och nedstigning motorers ljud av landningsmikrofonen i form av ett virvlade ljud under processen.

Selfier därifrån gör det möjligt för ingenjörer att kontrollera slitage på rovern. Men det inspirerar också en ny generation av rymdentusiaster. Många roverteammedlemmar kan påtala den favoritbild som väckte deras intresse för NASA. 

Videon från en av Perseverances navigationskameror visar roverns robotarms vridning och manövrering för att ta de 62 bilderna som komponerar bilden. Vad det inte fångar är hur mycket arbete som behövdes att få denna första selfie att bli möjlig.

Bild från vikipedia.

Vi kan vara upptäckta från något annat solsystem

 

Forskare vid Cornell University och American Museum of Natural History har identifierat 2034 närliggande stjärnsystem från oss sett. Innebärande ett avstånd av högst 326 ljusår från oss. Ifrån detta avstånd kan eventuella civilisationer på en planet i något av dessa solsystem om de riktar ett starkt teleskop mot oss se jorden som en blå prick vilket visar en planet med syre i atmosfären. Ett tecken på möjligt liv.

 "Från exoplaneters synvinkel är vi utomjordingar", säger Lisa Kaltenegger, professor i astronomi och chef för Cornells Carl Sagan Institute, vid College of Arts and Sciences."Gaia har gett oss en exakt karta över Vintergatans galax", sa Faherty, "så att vi kan se bakåt och framåt i tiden och se vart stjärnor har lokaliserats och vart de är på väg."

Kaltenegger och astrofysiker Jackie Faherty, en senior forskare vid American Museum of Natural History och medförfattare till "Past, Present and Future Stars That Can See Earth As A Transiting Exoplanet", använde positioner och rörelser från Europeiska rymdorganisationens Gaia eDR3-katalog för att avgöra vilka stjärnor som kommer in i och lämnar Earth Transit Zone - och hur lång tid.

 

Av de 2 034 stjärnsystem som passerar genom Earth Transit Zone (den zon där vi kan ses) under den undersökta 10000-årsperioden ligger 117 objekt inom cirka 100 ljusår från oss och 75 av dessa objekt har varit i Jordtransitzonen (zonen då det därifrån kan se direkt mot jorden) sedan kommersiella radiostationer på jorden började sända ut i rymden för ungefär ett sekel sedan.

James Webb Space-teleskopet – som väntas lanseras senare i år – kommer att ge en detaljerad titt på flera exovärldar därute med syftet att karakterisera deras atmosfärer och söka efter livstecken. Något de där ute kanske redan gjort om de har ett teleskop minst lika starkt som de snart uppsända James Webbteleskopet riktat mot oss.

Bild från pixabay.com.

Hubbleteleskopet har problem. Tillfälligt får vi hoppas.

 

Hubbleteleskopet sändes upp som ett samarbete av NASA och ESA 1990. Det är och har varit ett mycket lyckat projekt. Många nya rön och bilder har genom åren fåtts från detta teleskop. Men nu är det problem däruppe.

Problemet är svårt att felsöka då det är en 1980-tal dator  (de är svårare att felsöka och omoderna i dag få kan dessas uppbyggnad) i teleskopet och Hubble  kretsar runt jorden hundratals mil över våra huvuden.

NASA har ägnat några veckor nu åt att utvärdera ett datorproblem som satte det ärevördiga rymdteleskopet Hubble ur drift den 13 juni vilket nu går på sin reservdator. Pågående tester som teamet hittills gjort har inte identifierat roten till datorns problem enligt en uppdatering från testningen.

"Efter att ha utfört tester på flera av datorns minnesmoduler indikerar resultaten att en annan datorhårdvara kan ha orsakat problemet men minnesfelen som upptäckts är bara ett symptom", skriver NASA-tjänstemän i ett uttalande som publicerades tisdag (22 juni). Från första stund ansåg man att någon minnesmodul var problemet (min anm.).

I stället anses nu att roten till problemet kan finnas i datorns centrala bearbetningsmodul eller enhetens anslutning till gränssnittsmaskinvaran.

Just nu utformar teamet enligt senaste uttalande tester för att försöka identifiera problemet. Men bilder från Hubble kommer in ännu då reservdatorn är i gång.

Enligt planer ska dock Hubbleteleskopet snart ersättas av James Webbteleskopet vilket enligt planerna ska sändas upp i slutet av 2021.

Bild Hubbleteleskopet från vikipedia taget från rymdfärjan Discovery 1997.

Okänt objekt upptäckt därute

 

Astronomerna Pedro Bernardinelli och Gary Bernstein upptäckte nyligen ett okänt objekt med en bana runt solen som sträcker sig in i Oort-molnet. Objektet  har döpts till FN271 2014. De gjorde upptäckten när de studerade arkivbilder som samlats in till Dark Energy Survey  under åren 2014 till 2018. Samarbetet inom detta projekt involverar forskningsinstitutioner och universitet från USA, Australien, Brasilien, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Schweiz.

Sedan upptäckten har entiteter som MMPL-forumet, Minor Planet Center och JPL Solar System Dynamics även de spårat objektet och funnit att det kommer att i sin bana vara som närmst jorden 2031. Mätningar av objektet visar en storlek som en större asteroid, liten planet, eller komet med en diameter på 100 till 370 km.

Om det visar sig vara i den större änden av det spektrumet skulle det vara det största Oort-molnobjekt (kometmoln) som upptäckts. Ett varv runt solen har beräknats ta 612190 år för objektet. Just nu närmar det sig det inre av solsystemet vilket innebär att astronomer kommer att få möjlighet att observera det närmre om 10 år. När det närmar sig solen kommer det sannolikt att utveckla en kometliknande svans då fruset material på dess yta förångas. Troligast kommer det att klassificeras som  en komet.

Det är dock ännu inte säkert hur ljusstark 2014 UN271 då kommer att te sig på natthimlen sett från jorden. Troligt är att dess ljusstyrka kommer att ligga någonstans mellan Plutos eller dess måne Charons ljustyrka sett från jorden i ett starkt amatörteleskop. Det blir därmed möjligt för både amatörer och proffs att få en bra bild av det.

Objektet visar inga tecken på att bli en fara för jorden vid närmandet (min anm).

Bild från pixnio.com