Hubbleteleskopet har upptäckt ett galaxpar med likhet av rymdskeppet i teveserien Star Trek.

 

Bilden visar tre galaxer tagen av Hubbleteleskopet. En galaxhop med beteckningen NGC 7764A. De två galaxerna längst upp till höger på bilden verkar vara i kontakt med varandra. De långa spåren av stjärnor och gas som sträcker ut sig från dem ger intrycket att båda har träffats i hög hastighet och då kastats i oordning av den utseendemässigt bowlingklotformade galaxen längst ner till vänster i bilden.

Vanligen sker interaktioner mellan galaxer under mycket långa tidsperioder (de tar eoner att ske) och galaxer kolliderar sällan rakt på varandra (de dras istället in i varandra genom gravitation). Oftast är det dvärggalaxer som dras in i en större galax) . Det är också oklart om galaxen längst ner till vänster interagerar (integrerat) med de andra två (kan vara en tolkning av våra hjärnor) även om de är så relativt nära varandra att det verkar möjligt att det är så.

Slumpen har fått den kollektiva interaktionen mellan två galaxer längst upp till höger att bilda en form, som ur vårt solsystems perspektiv (och vår hjärnas tolkningsförsök i igenkänning av något vi har kunskap om) att likna rymdskeppet som kallas USS Enterprise från Star Trek.

 

NGC 7764A, finns cirka 425 miljoner ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Phoenix (fågel Fenix). De tre galaxerna kallas individuellt NGC 7764A1, NGC 7764A2 och NGC 7764A3. Denna ganska slumpartade namngivning är mer meningsfull när vi tänker på att många astronomiska kataloger sammanställdes för över 100 år sedan, långt innan modern teknik gjorde standardisering av vetenskaplig terminologi  enklare.

Därav att det finns flera äldre sammanställningar vilka har skilda beteckningar av samma stjärna eller galax. Det resulterar i skilda namn i olika kataloger vilket är förvirrande. Låt en genomgång av dessa skilda namn av objekt försvinna och bestäm ett namn för samma stjärna och ändra i det till detta i  förteckningar där andra namn används (min anm.)

Bild från NASA.

Mystiskt tidsbundet energiutkast är inte aliens teknik.

 

Det var ett team av forskare som kartlägger radiovågor i universum som upptäckte fenomenet en enorm energivåg som utlöstes tre gånger i timmen. Ett ovanligt fenomen astronomer aldrig tidigare sett. Misstanken blev att det kan vara en neutronstjärna eller en vit dvärg  vilket är kollapsade kärnor av stjärnor - med ett ultrakraftfullt magnetfält snurrande runt därute.

Astrofysikern Dr. Natasha Hurley-Walker vid Curtin University noden vid International Centre for Radio Astronomy Research, ledde teamet som gjorde upptäckten. "Det här objektet dök upp och försvann under några timmar under våra observationer", säger hon. – Det var helt oväntat. Det var överraskande då inget känt fenomen tidigare gjort  som detta. Platsen där det skedde är cirka 4000 ljusår bort. Det är då det handlar om avstånd i rymden ganska nära oss."

Objektet upptäcktes vid  Curtin University av Honors student Tyrone O'Doherty med hjälp av Murchison Widefield Array (MWA) teleskop  Western Australia med en ny teknik O'Doherty utvecklat. "Det är spännande att den källa jag identifierade under 2021 har visat sig vara ett så märkligt objekt", säger O'Doherty, som nu studerar vidare för en doktorsexamen vid Curtin.

"MWA:s breda synfält och extrema känslighet är perfekta för att kartlägga skyn och upptäcka det oväntade." Objekt som slås på och av i universum är inte nya för astronomer – de kallar dem transienter (En transient innebär ett svängningsförlopp av kort varaktighet). ICRAR-Curtin astrofysiker och medförfattare till studien Dr. Gemma Anderson säger i ett uttalande "När du studerar transienter ser du på en massiv stjärnas död eller aktiviteten av resterna den lämnat efter sig."

Långsamma transienter som supernovor ses som skarpa strålkällor under några dagar och försvinner helt efter några månaders dämpning av skenet. Snabba transienter är en typ av neutronstjärna som kallas pulsar De blinkar på och av millisekunders eller sekundförlopp under en längre tid. Dr Anderson säger att det var konstigt att hitta något som var påslaget en minut och som återupprepades var artonde minut. Hon sa att det mystiska objektet var otroligt ljust men mindre än vår sol och att det avgav högpolariserade radiovågor - vilket tyder på att objektet hade ett extremt starkt magnetfält.

Dr Hurley-Walker säger även att observationerna matchar ett förutsagt astrofysikaliskt objekt som kallas en ultralång periodmagnetar. "Det är en typ av långsamt snurrande neutronstjärna som har förutspåtts existera teoretiskt", säger hon och tillägger. "Men ingen förväntade sig att direkt upptäcka en sådan här då de inte förväntades vara så ljusstarka. På något sätt omvandlar detta objekt magnetisk energi till radiovågor mycket mer effektivt än något vi har sett tidigare."

Dr Hurley-Walker planerar nu för att söka efter fler av dessa ovanliga föremål i MWA: s stora dataarkiv. "Fler upptäckter eller inte kommer att berätta för astronomer om detta var en sällsynt engångshändelse eller en enorm ny population som vi aldrig  märkt av tidigare", säger hon.

MWA-chefen, professor Steven Tingay, säger på tal om MWA-teleskopet att detta  är ett föregångareteleskop till Square Kilometre Array - ett globalt initiativ för att bygga världens största sammankopplade radioteleskop i västra Australien och Sydafrika.

 "Nyckeln till att hitta detta objekt, och studera dess detaljerade egenskaper, är det faktum att vi har kunnat samla in och lagra all data som MWA producerat under det senaste decenniet vid Pawsey Research Supercomputing Centre. Att kunna se tillbaka i tiden på   en så massiv datauppsättning när man hittat ett objekt är ganska unikt inom astronomin, säger han. "Det finns utan tvekan många fler intressanta objekt att upptäcka av MWA och SKA under de kommande åren."

 

MWA (Murchison Widefield Array) 

 finns vid  Murchison Radio-astronomy Observatory i västra Australien. Observatoriet förvaltas av CSIRO, Australiens nationella vetenskapsbyrå, och grundades med stöd av australiensiska och västra australiensiska regeringar.

Square Kilometre Array (SKA) som nämns ovan är ett planerat radioteleskopkompex som väntas bli mycket känsligare än dagens anläggningar.

I media har vissa tidningar i artiklar beskrivit fenomenet ovan som eventuell aliens kontaktförsök, en fyr, eller energiuttag av aliens. Det är sensationsskriverier och har inget med verkligheten att göra. Troligast är det en pulsar man upptäckt och ingen seriös astronom har låtit fantasin flöda det är bara media i vissa fall som gjort detta (min anm.).

Bild från https://phys.org/ som visar en konstnärs bild av hur det kan se ut om det är en magnetar.

ESA/NASA Solar Orbiter flög genom svansen på komet C/2021 A1 Leonard

 

För andra gången har ESA/NASA Solar Orbiter (en rymdfarkost) flugit genom svansen på en komet. Farkosten samlade då in en mängd data som nu väntar på analys vid University College London, Storbritannien.

Denna farkost är utformad för att kunna genomföra unika studier av solen men även för utforskande av kometer i dessa områden. Under flera dagar med början den 17 december 2021 befann sig farkosten i ett läge där den flög genom svansen på Comet C/2021 A1 Leonard. 

 

Mötet mellan farkosten och kometen resulterade i insamling om vilka  partiklar där fanns och magnetfältet  i kometens svans. Något som nu gör det möjligt för astronomer att analysera materialet och studera hur kometen interagerar med solvinden Solvinden är en variabel vind av partiklar och magnetfältstyrka som utgår från solen och sveper genom solsystemet.

 

Färden genom kometens svans hade förutspåtts av Samuel Grant, doktorand vid University College Londons Mullard Space Science Laboratory. Han anpassade  ett befintligt datorprogram som jämförde rymdfarkostens bana med kometbanans bana och som inkluderade solvindens effekt och dess förmåga att forma en komets svans. 

Ett lyckosamt program som nu gjort det möjligt att lära mer om innehåll i kometers svans. En rymdfarkoster utformade till att genomföra unika studier av solen gör Solar Orbiter sig därmed nu även ett namn inom  utforskandet av kometer. För mer information och bilder följ denna länk. 

 

Bild från vikipedia på Comet C/2021 A1 Leon taget den 28 dec 20121

En av universums skarpast lysande stjärnor Eta Carinae bleknade.

 

En av de starkast lysande stjärnorna på himlen  var lättsynlig för sjömän som navigerade på haven på södra halvklotet fram till mitten av 1840-talet. Men under denna tid hände något med stjärnan Eta Carinae ljusstyrka. Stjärnan som finns i riktning mot stjärnbilden Knölen 7500 ljusår bort.  Dess sken ökade då än mer 1843 men avtog och bleknade  snabbt till ett dunkelt sken. Sedan dess är den inte längre en av de starkast lysande stjärnorna däruppe.

Nu i vår tid har NASA:s rymdobservatorier (gjort sonderingar från infrarött ljus till röntgenstrålfältet) möjliggjort för astronomer och konstnärer att sätta ihop en tredimensionell modell av Homunculusnebulosan och medföljande moln av damm och gas som nu omger den en gång bland de ljusaste stjärnorna i universum.

Det var ett ovanligt utbrott, kallat "Det stora utbrottet", som observerades1843. Utbrottet gjorde att stjärnan under ett ögonblick då sken upp än mer på natthimlen. Den släppte ifrån sig nästan lika mycket synligt ljus som vid en supernovaexplosion.

Stjärnan klarade utbrottet (den finns kvar) effekten blev att den bleknade långsamt bort ljudmässigt under de kommande fem decennierna. Den främsta orsaken till denna ljusförändring är en liten nebulosa av gas och damm, kallad Homunculus-Nebulosan, som uppkom under explosionen (explosionen kom från stjärnan)  och sedan dess blockerat stjärnans ljus. Nebulosor är mörka eller ljusa moln av gas eller stoft som finns i rymden mellan stjärnorna eller som diffust hölje kring vissa stjärnor.

"Spitzersteleskopets bild av stjärnan i det infraröda ljuset låter oss se genom dammet som skymmer synligt ljus. Vi ser då detaljerna och omfattningen av nebulosan runt stjärnan", säger Robert Hurt,  scientist at Caltech/IPAC.

 

Visualiseringsmöjligheterna i dag utökar möjligheterna för NASA's Universe of Learning. "Vi kan använda dessa modeller som den för Eta Car i 3D-utskrifts- och augmented reality-program", noterade Kim Arcand, visualiseringsledare vid Chandra X-ray Center i Cambridge, Massachusetts. "Det innebär att fler människor kan få användning av denna data – bokstavligen och virtuellt – och det ger bättre lärande och engagemang." (innebärande en 3D-utskrift av nebulosans detaljer).

Eta Carinae är en av de mest kända stjärnorna därute. Stjärnor som är benägna att kunna få stora stjärnutbrott (stora soleruptioner). Stjärnor som dessa kommer  att avsluta sina liv genom att kollapsa och bli ett svart hål förmodligen efter en supernovaexplosion. Eta Car är ett av de närmast liggande stjärnorna från oss räknat av denna storlek  och bäst studerade exemplen för att lära sig mer om dessa stora massiva stjärnor.

Bild från vikipedia tagen av Rymdteleskopet Hubble som visar Eta Carinae och den bipolära Homunculusnebulosan som omger stjärnan. Nebulosan är resterna efter det utbrott Eta Car gjorde vars ljus nådde jorden 1843. Eta Car är den vita fläcken nära mitten av bilden, där nebulosans två lober råkas.

I ett kluster i Andromedagalaxen finns ett saknat svart hål.

 

Astronomer har upptäckt ett svart hål som inte liknar något annat vi känner till storleksmässigt. Det befinner sig  i en stjärnmassa av ca hundratusen stjärnor och är det minsta av de svarta hål vi har hittat i galaxers centrum men dock större än de svarta hål som blir kvar efter en stjärnas kollaps. Detta gör det till det enda bekräftade svarta hålet av mellanstorlek en storlek som länge har sökts av astronomer.

Detta  är dolt i B023-G078, ett enormt stjärnkluster i vår närmaste granngalax Andromeda (obs har inget att göra med det centrala stora svarta hål som finns i Andromedagalaxen). Länge ansågs detta stjärnkluster vara ett klotformigt stjärnkluster som alltid hört hemma i galaxen (stjärnkluster finns i alla galaxer även i Vintergatan).

 Men ny forskning visar att B023-G078 istället är en avskalad kärna. Avskalade kärnor innebär resterna av små dvärggalaxer som dragits  in i större galaxer och fått sina yttre stjärnor avskalade genom gravitation (de är inte kvar på sin ursprungsplats)  Det som finns kvar av galaxerna är en liten, tät kärna av stjärnor som kretsar runt i den större galaxen och i mitten av denna kärna finns ett svart hål.

Kan detta vara ett svart hål som är resultatet av sammanslagningar av flera mindre svarta hål vilka vart och ett fanns i sin dvärggalax innan sammanslagningen av dessa (min anm.)? Kan det annars vara så att klustret kommer från en ovanlig dvärggalax storleksmässigt med en storlek större än de vanligaste dvärggalaxerna och därmed skulle kunna bedömas som en galax  mellan en ordinär galax och dvärggalax och härmed haft ett som vi kan benämna medelstort svart hål.

" Tidigare har vi hittat stora svarta hål i massiva, avskalade kärnor som är mycket större än B023-G078. Vi visste att det måste finnas mindre svarta hål  där det fanns mindre stjärnmassa i avskalade kärnor men det har aldrig funnits direkta bevis för detta, säger huvudförfattaren till rapporten om detta Renuka Pechetti vid Liverpool John Moores University, som började forskningen vid University of Utah. " Jag tror att detta är ett ganska tydligt fall som gör att vi äntligen har hittat ett av dessa föremål."

Studien publicerades den 11 januari 2022 i The Astrophysical Journal.

Det felande svarta håls länken storleksmässigt har därmed befunnits finnas i universum (min anm.). Kanske ska vi inte se det så utan istället att det finns hur många storlekar som helst av svarta hål. Det intressanta då är att söka hur stora de kan bli eller små.

Bild från vikipedia på Andromedagalaxen (M319) där klustret B023-G078 finns.

Kraftansamling i sökandet efter vad mörk materia är

 

Ett internationellt forskarlag med deltagande från PRISMA+ Cluster of Excellence vid Johannes Gutenberg University Mainz (JGU) och Helmholtz Institute Mainz (HIM) har nu för första gången publicerat omfattande data om sökandet efter mörk materia med hjälp av ett världsomspännande nätverk av optiska magnetometrar. Enligt forskarna bör mörka materiafält producera ett karakteristiskt signalmönster som bör kunna detekteras genom korrelerade mätningar från flera stationer samtidigt i det så kallade GNOME-nätverket.

I analys av datainsamlingen från en månads kontinuerlig GNOME - mätning har ännu visat något resultat som tyder på egenskapen hos mörk materia. Mätningen gör det dock möjligt att formulera begränsningar för egenskaperna hos mörk materia vilket forskarna rapporterar om i tidskriften Nature Physics.

Man kan därmed utesluta vissa av de teorier man utgått från  och pröva nya sätt att arbeta efter i sökandet. Ibland undrar jag om man är så säker på att denna materia finns att man inte ger sig innan man finner något slags bevis för dess existens även om det kan vara så att den inte finns (min anm.) Det blir en självuppfyllande profetia.

 

GNOME står för Global Network of Optical Magnetometers for Exotic Physics Searches. Bakom detta projekt finns magnetometrar spridda över hela världen i Tyskland, Serbien, Polen, Israel, Sydkorea, Kina, Australien och USA.

 

Med GNOME vill forskarna föra sökandet efter mörk materia vidare. När allt kommer omkring har det länge varit känt att många förbryllande astronomiska observationer, såsom rotationshastigheten hos stjärnor i galaxerna eller spektrumet av kosmisk bakgrundsstrålning bäst kan förklaras av något som kallas mörk materia.

 

" Extremt lätta bosoniska partiklar anses vara en av de mest lovande kandidaterna för mörk materiaförklaringen numera. Dessa inkluderar så kallade axionliknande partiklar - ALPs," säger professor Dr. Dmitry Budker, professor vid PRISMA+ och vid HONOM vilket är ett institutionellt samarbete mellan Johannes Gutenberg University Mainz och GSI Helmholtzzentrum fur Schwerionenforschung i Darmstadt.

 

– Den kan också betraktas som ett klassiskt fält som oscillerar med en viss frekvens. En egenhet hos sådana bosoniska fält (något som hör hemma i strängteorin en teori jag kan anse som förklaring på allt som finns (min anm.))  är att - enligt ett möjligt teoretiskt scenario - dessa kan bilda mönster och strukturer. Som ett resultat kan densiteten av mörk materia koncentreras till många olika regioner - diskreta domänväggar mindre än en galax men likväl mycket stora.

Själv är jag skeptisk till mörk materia (min anm.) jag tror att det vi ser eller tycker oss se är vanlig materia i en form vi ännu ej förstår och kanske inte söker förklaring på utan istället koncentrerar oss på mystik som den gäckande mörka materian.

Bild maxpixsell.net

NEA Scout kommer att besöka den 18 meter långa asteroiden 2020 GE.

 

NEA Scout är namnet på ett planerat uppdrag finansierat av NASA i utvecklingen av en lågkostnads-CubeSat solsegelrymdfarkost som ska kunna möta jordnära asteroider (NEA). I projektet NEA Scout kommer en av 10 CubeSats att skickas med i Artemis 1-uppdraget ut i en heliocentrisk bana i det sk. "cis-lunar space" med hjälp av ett Space Launch System (SLS)  uppskjutningen är planerad till mars 2022.

En av de då frisläppta mycket små CubeSats kommer att besöka en asteroid som uppskattas vara enbart ca 18 meter i diameter vilket innebär den minsta asteroid som någonsin besöks av en rymdfarkost.

 

CubeSats kommer att nå dit genom att veckla ut ett solsegel för att utnyttja solstrålningen till sin  framdrivning vilket gör detta till NASA;s första rymduppdrag av sitt slag.

 

Målet är asteroiden 2020 GE, en jordnära asteroid (NEA) som är mindre än 18 meter i diameter. Asteroider som är mindre än 100 meter i diameter har aldrig utforskats på nära håll tidigare. Rymdfarkosten kommer att använda sin kamera för att få en närmare titt på objektet mäta dess storlek, form, rotation, ytegenskaper och leta efter damm och skräp som kanske omger 2020 GE och försöka utröna dettas sammansättning.

 

Då kameran har en upplösning på mindre än 10 centimeter per pixel kommer uppdragets team att kunna avgöra om 2020 GE är en fast kropp – som ett stenblock – eller om den består av mindre stenar, is och damm som klumpats ihop som några av de större asteroiderna exempelvis asteroiden Bennu.

 

"Tack vare upptäckterna från jordbaserade observatorier har flera astroider identifierats som intressanta i NEA Scoutprojektet alla inom storleken av 5 till 30 meter i diameter," sa Julie Castillo-Rogez, uppdragets ledande vetenskapliga utredare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. "2020 GE ingår i en klass av asteroider som vi för närvarande vet väldigt lite om."

2020 GE observerades första gången den 12 mars 2020 från University of Arizonas Catalina Sky Survey som en del av deras sökning efter jordnära objekt för NASA: s Planetary Defense Coordination Office räkning.

Bild vikipedia på NEA Scout konceptet: en kontrollerbar CubeSat solsegel rymdfarkost den modell som planeras sändas upp i mars 2022.