Troligen överhettade vätgasmoln lämnar nu Vintergatans centrum. Men processen är ett olöst mysterium.

I

centrum av Vintergatan finns ett stort svart hål med en massa miljontals gånger större än solen. Här bildas nya stjärnor i dessa centrala delar av spiralgalaxen i vilken vi finns i utkanten av en av dess armar.

Nu har det upptäckts utkastningar av vätemoln i den i av oss ingående något platta spiralgalaxen. Moln vilka försvinner ut från galaxens flatare mitt (se bild) åt båda håll i en hastighet av 330km/sek och är synligt i ett stråk 5000 ljusår ut från centrala delarna.

Det kan ses som överhettningsutsläpp  (mina funderingar). Vad som inte har hittats är dessa molns utlopp. Gränsen för var de börjar i centrum och dess utlopps början är  okänd. Någonstans i detta kaosartade landskap sker det.

Visst kan man filosofera i att utloppet kan komma från en annan dimension i tid och rum vilken galaxens centrum har eller har fått kontakt med men det är troligen en science fictionfantasi.

Men dessa Så kallade fermi bubbles existerar och hur de uppkommer och exakt var förblir en gåta ännu ett tag.

Bilden visar vintergatan med sina fermibubblor.

Det är i Orionnebulosan Hubbleteleskopet gjort en ny upptäckt, en stor mängd bruna dvärgar

Hubbleteleskopet söker och finner nya ting däruppe som ger ny kunskap både ofta och överraskande.

En av de nyaste upptäckterna är gjorda i Orionnebulosan vilken ligger 1350 ljusår från oss. En nebulosa är ett åtskilliga ljusår stort gas- och dammoln.

I just denna har nu den största samlingen hittills på en plats med mångfald av bruna dvärgar upptäckts. Bruna dvärgar är objekt vilka misslyckats bli så varma att de blivit stjärnor men varma nog för att inte kallas planeter. Helt enkelt misslyckade stjärnbildningar. Processen för att bli tillräckligt varma uteblev.

I övrigt finns i Orionnebulosan allt från jättestjärnor till röda dvärgstjärnor. Vad som fått denna plats att få en så relativt stor mängd bruna dvärgar vet man inte. Men kanske det är gasernas sammansättning i nebulosan som är anledningen. Det har inte varit tillräckligt med något för att starta processer i vissa objekt på en viss plats och så har en brun dvärg blivit följden.

En brun dvärg fanns i 17 fall i närheten av en röd dvärgstjärna. Om det i dessa fall finns ett samband är osäkert.  

Bruna dvärgar ger inte värme tillräckligt för eventuella planeter som kan finnas runt dem för att dessa ska kunna hysa liv

Bilden är på Orionnebulosan vilken är utgångspunkten till ovanstående inlägg.

Dvärggalaxer är vanliga däruppe och här kan stjärnbildning effektivt stoppas. Men allt hålls samman av den mörka materian. Galaxer stjärnor och du och jag.

Galaxer av som vi kan kalla medelstorlek likt vår Vintergatan är femtio gånger ovanligare än dvärggalaxer för att inte tala om jättegalaxer.

I varje galax finns en mittdel där ett svart hål huserar och drar till sig näraliggande damm eller gas.

Problemet för stjärnbildning i galaxer är att det just därför kan bli ett stopp av detta i dvärggalaxer. Detta då dessa är små och det svarta hålet kan tömma stjärnbildningsmaterialet  genom att dra till sig materia och det mer och mer när hålet blir starkare med tiden. Det är i centrum av galaxer merparten av materia finns för bildande av nya stjärnor. Det finns inte så stora utrymmen i dvärggalaxer för rörelser av materia som i större galaxer därav kan stopp av stjärnbildning därför ske.

Därför är det mer vanligt att denna process upphört  av ovanstående anledning än att denna bildning upphört i andra galaxer.

En annan intressant sak om galaxer och solsystem är den mörka materien vilken ännu ej upptäckts mer än av dess effekter. Sökandet fortsätter. Men det är denna och troligast med hjälp av den mörka energin som galaxerna hålls på plats så de inte vibrerar exempelvis. Den ska även hålla solsystemen på sin plats enligt teorin. Man kan enligt mig se den lite som den gamla antika tron på etern. Kanske skulle dessa två mörka tillstånd (mörk materia och mörk energi)  kallas etern tillsammans. OBS bara en tanke.

Men idag har den svarta materian börjat ses som den materia som håller allt på plats. För bara något årtionde sedan var det inte en så accepterad uppfattning som den börjar bli numera. Forskning och Framtids tidningen jag tror det var nr 7 i fjol skrev om den mörka materian och jakten på den med nya metoder.

Bilden är på dvärggalaxen IC10 vilken ingår i den lokala galaxhopen innehållande ca 40 galaxer och även vår Vintergatan där vi finns.

Ett extremt stort spegelteleskop börjar nu få form. Syfte att se än längre in i rymdens djup.

ESO (exctreme large telescope) Europeiska sydobservatoriet i Chile börjar nu se fram emot det stora spegelteleskop vilket börjar få form på fabriken i Tyskland.

De första sex spegelsegmenten av sammanlagt 798 stycken är nu klara och den 39 meter stora primärspegeln blir sedan den största som tillverkats någonsin.

Varje segment av de ovan nämnda segmenten blir 1,4 meter tvärsöver och 5 cm tjocka. Tiotals miljoner känsligare blir teleskopet jämfört med det mänskliga ögat.

Här blir ett instrument när det väl kommer på plats med stor möjligt att se än klarare långt bort genom ljusåren ut i universum för nya upptäckter och undringar.

Bilden är från ESO i Chile

Vet du vad en megamaser är? UGC 6093 är en galax där en sådan existerar

Hubbletelskopet kan lätt se en galax som UGC 6093 fast den ligger en halv miljard ljusår bort. Ljusår är tiden ljuset tagit på sig att nå oss räknat i år. Nog är det otroligt att Hubble kan se denna galax, lätt, som NASA uttrycker det.

Det är en stavgalax lik vår Vintergatan. Vintergatan där vi med vårt solsystem finns i en av de yttre spiralerna.

UGC 6093 är en aktiv galax benämnd så då man här kan se att materia i galaxens centrum dras in mot det supermassiva svarta hål vilket finns i dess centrum. Detta sker utan avbrott och ger här en intensiv för mänskliga ögon osynlig mikrovågsstrålning. Vad som sker kallas av NASA en gigantisk astronomisk laser av osynlig mikrovågsstrålning på skilda våglängder.

Namnet megamaser används för denna strålning som kommer från galaxens centrum just då den är så stark. Ca 100 miljoner gånger starkare än vad som kommer från andra galaxers centrum som vår Vintergatan exempelvis.

Bilden visar IRAS 16399-0937 en megamaser över 300 000 ljusår bort.

I stora magellanska molnet ska vi ta oss till Tarantelnebulosan för att där skåda något förundrande.

Stora Magellanska molnet en dvärggalax vilken cirklar runt Vintergatan mellan stjärnbilderna Taffelberget och Svärdfisken 160000 ljusår från oss.

Lilla Megallenska molnet är en hälften så stor dvärggalax som stora molnet och finns 200000 ljusår från oss i stjärnbilden Tukanen. Det är i Stora molnet Tarantelnebulosan finns.

Bilden ovan är taget på just denna nebulosa av Hubbleteleskopet. I denna bildas nya stjärnor i stort format.

250 stjärnor ca 50 - 200 gånger tyngre än vår sol har hittats här. Stjärnor av denna storlek o tyngd vilka troligen en gång kommer att explodera som en supernova.

Det är mängden av stjärnor av denna storlek på en så begränsad plats som ger nya infallsvinklar på universum. Teorin av att det bör finnas fler tunga stjärnor än vi anat och att många fler supernovor bör finnas som rester av forna stjärnor av denna storlek.

Men vi ska komma ihåg att Tarantelnebulosan även kan vara en unik plats i universum och den enda där det ser ut som det gör. 

Kanske är ett galaxkluster vid stjärnbilden Perseus platsen som ska lösa detta nobelprisämne. Den mörka materians gåta.

85% av all materia avger inget ljus. Letandet efter det som finns men inte har setts fortsätter. Den mörka materian. Många är de forskare som med hjälp av ex Chandrateleskopet och en hop andra teleskop hoppas kunna bevisa dennas existens konkret. Kanske är ett steg närmre av bevis på dess existens nu kommit.

I ett stort galaxkluster 250 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Perseus har stark röntgenstrålning upptäckts.

Toppar av röntgenstrålning från uppvärmd gas från galaxer i klustret här upptäcktes för ett tag sedan och sedan dess har samma slags röntgenstrålningstoppar även upptäckts från hittills 73 andra kluster av galaxer i universum.

Någon förklaring till denna våglängd av röntgenstrålning har inte kunnat ges utan nu ser man den som en möjlig källa från mörk materia.

Visst kan man tycka att det är för tidigt att dra för stora slutsatser om att dessa källor har sitt ursprung i mörk materia. Men då ska vi komma ihåg att forskningen efter bevis på den gäckande mörka materian är ett nobelprisämne.

En dag kommer den garanterat att hittas om den nu finns i verkligheten och inte bara är en teoretisk produkt vilken ex etern en gång var. Etern som liksom idag den mörka materian ses som, något som finns överallt men inte kan ses.

Bilden är på stjärnbilden Perseus