En rysk miljardär planerar tillsammans med NASA att söka efter liv på Saturnus måne Enceladus.

Enceladus är en av Saturnus månar. Månen är cirka 500 kilometer i diameter vilket motsvarar en knapp sjättedel av Jordens månes diameter. Trots denna storlek har Enceladus en varierad terräng med gamla områden med många kratrar till yngre slätmarkområden. Upptäckten av att gaser släpps ut från ett område vid sydpolen tyder på att månen är geologiskt aktiv ännu idag.


Gejsrar från isvulkaner på Enceladus sydpol som sprutar ut is och vattenånga har setts. Enligt forskare som analyserat bilderna där vattenplymer ses innebär gejsrarna att det måste finnas vatten under den isbelagda ytan. Det är de geologiska aktiviteterna i månen som skapar värmen för att hålla vattnet flytande under isen.

Tidigare har flytande vatten bara hittats på Jupiters måne Europa. Europa är Jupiters fjärde största måne. Den är täckt av is vilket skulle förklara varför den nästan helt saknar kratrar (ev krtrar döljs under istäcket) . Under istäcket antas att ett flytande hav av  vatten ska finnas. Enligt mig verkar denna måne intressantare än Enceladus att undersöka. 

Misstanken att Enceladus undre yta kan vara för varm för liv med anledning av gejsrarna och även att det kan vara förorenat vatten från geologiska processer finns (tycker mig). 


Men under Enceladus yta anses en vattenocean under den södra isskorpan finnas med en volym som Lake Superior (Övre sjön) i Nordamerika. Övre sjön är den största av Nordamerikas stora sjöar. Det är den största sötvattensjön i världen räknat på yta.


 Genom att jämföra med gravimetriska data från Cassinis förbiflygningar av månen mellan 2005–2011 kunde forskarna bekräfta att Enceladus troligtvis har en ocean av flytande vatten under sin frusna yta. Under den isiga skorpan ligger ett saltvattenhav vilket inte bör avvika alltför mycket från jordens oceaner enligt de teorier som finns idag.


Den ryska miljardären entreprenör och fysikern Yuri Milner vill skicka en obemannad farkost till denna måne för att undersöka på plats om liv finns i detta hav och NASA vill hjälpa honom med detta.


 Enceladus har blivit ett favoritmål i sökandet efter utomjordiskt liv i vårt solsystem eftersom dess hav tros vara ganska likt haven på jorden utifrån de  data Cassini sände tillbaka under sitt uppdrag där 2008  då gejsrar” av vattenånga sågs. Cassini flög rakt igenom några av dessa vattenplymer och kunde då analysera deras sammansättning.
Resultatet blev att de innehåller vattenånga, ispartiklar, komplexa organiska molekyler och salter. 


Cassini fann inte liv men hittade värdefulla ledtrådar  som pekade på att det kan finnas liv i havet under ytan. Det kan vara endast mikrober men även detta är liv.


Vi får se vad man finner om nu uppdraget blir av. Planer finns men alla planer förverkligas inte som man tänkt. 


Bild 1 Bild av Enceladus tagen av Cassini. Bild 2 månen Europa vilken jag ser som minst lika intressant som Enceladus.

Små mycket sällsynta kompakta galaxer med fler stjärnor än i Vintergatan kan lära oss mycket om hur vår verklighet kom till.

De är massiva. De är mycket små och  extremt sällsynta men de kan innehålla hemligheter om hur galaxer bildas och utvecklas.


 Det handlar om de massiva ultrakompakta galaxerna som finns därute. 


– De är så sällsynta att vi behöver ungefär en volym med nästan 500 miljoner ljusår tvärs över för att hitta en enda av dem, säger Ignacio Ferreras en av rapportskrivarna om dem i tidskriften astronomi och astrofysik den 16 november 2018. I rapporten beskrivs letandet lett av ett internationellt team lett av Fernando Buitrago, Instituto de Astrofísica e Ciencias Espaco och Faculdade de Ciencias da Universidade de Lisboa.


 Massiva ultrakompakta dvärgalaxer  har många gånger fler stjärnor än Vintergatan och  är mycket ljusa. Stjärnorna här  är tätt packade då galaxen som innehåller många fler stjärnor än Vintergatan är betydligt mindre än Vintergatan.


Forskarna identifierade nyligen en uppsättning bestående av 29 sådana galaxer med dessa egenskaper på avstånd mellan två och fem miljarder ljusår från jorden.


Sju av dessa kallas ursprungliga galaxer då de förblivit orörda  av andra galaxers påverkan sedan de bildades för mer än tio miljarder år sedan. Det är något Vintergatan inte kan ståta med. Vi har genom eonerna fått stjärnor från Magellanaska molnen bland annat som blandat sig med Vintergatans stjärnor vilket gör att mycket sedan tidens början ändrats iVintergatan.


Dessa så kallade relikgalaxer är ett öppet fönster för forskare på hur galaxer såg ut och i det tidiga universum. Därav intresset för dem.


Vi kan av dem lära oss om hur galaxer såg ut och kanske även se bakåt i tiden på hur de bildades. Här finns inga störningar från längre fram i tiden som galaxer som sugits in och skapat oreda i grundgalaxen.


Bilden är på Andromedagalaxen vilken finns 2,5–2,9 miljoner ljusår från Vintergatan och är den närmaste granngalaxen om man inte räknar Vintergatans små satellitgalaxer.

 Den är i storlek lik Vintergatan och som denna en spiralgalax. En enligt mig lika spännande galax som vår egen Vintergatan där vi finns i en av de yttre delarna av en spiral.

Sökande efter Vita dvärgars magnetfält och anledningen till detta sökande.

En vit dvärg är en stjärna som en gång varit lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna efter det att dess kärnbränsle tagit slut. En vanlig storlek på en vit dvärg är en radie som är 1 procent av solens  men har ungefär samma massa vilket innebär en densitet på cirka 1 tons vikt per kubikcentimeter. 


En vit dvärg är några tusen Celsiusgrader varm men kommer efter miljardtals år att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas då bli en svart dvärg.  Hur många sådana som finns därute vet vi inte då de är nästan omöjliga att upptäcka om nu någon vit dvärg hunnit till detta stadie sedan Big Bang. 

Universums ålder uppskattas till 13,7 miljarder år vilket gör att troligen inga vita dvärgar ännu kommit till svart dvärgstadiet vilket gör det meningslöst att söka efter dem.


Men nu till det som inlägget ska behandla magnetiska fält och då från vita dvärgstjärnor.. Magnetiska fält spelar en viktig roll i stjärnevolution.


Ett polariserat ljusspektrum av det magnetiska fältet runt den vita dvärgen WD 0058-044 erhölls med bland annat ISIS utrustning den 19 september 2018. Det var ett viktigt steg för ny kunskap inom området som då erhölls. 


Eftersom spectralpolarimetring  är den mest känsliga metoden för detta har astronomer använt ISIS på William Herschel teleskopet (WHT), FORS på den VeryLarge Telescope (VLT), och Espadons på den Kanada-Frankrike-Hawaii Telescope (CFHT ). Var och en av dessa instrument är specialiserade instrument till specifika styrkor.


Både ISIS och FORS är särskilt väl lämpat för att upptäcka mycket svaga fält från relativt ljussvaga vita dvärgar. Detta är intressant då ISIS kan göra spectralpolarimetring med en optimal upplösningsstyrka runt raden H-alpha i rött vilket gör det möjligt att erhålla de mest känsliga fältmätningar även om området teleskopen ser är endast en fjärdedel av det som kan ses genom VLT.


Den pågående ISIS-undersökningen har som mål att hitta fler vita dvärgar med svag ljusstyrka för undersökning av magnetfält för att förbättra kunskapen om den faktiska fördelningen av magnetiska fältstyrkan bland vita dvärgar för att förstå hur magnetfält ser ut från en vit dvärg dess kylningsprocess och om vissa processer genererar nya magnetiska fält.


Ingen kunskap är onödig kunskap. Det enda är att viss grundforskning inte är kommersiellt användbar eller intressant för allmänheten i dag. Men viktig för framtida förståelse i andra sammanhang vi ännu bara anar eller inte ännu kan ana.

Så kan man tolka kunskapen om vad sökandet enligt ovan är och ger i dag för en samlad kunskapsbank om universum.
  

Bilden är på Stjärnan Sirius A i mitten med den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden är tagen av Hubbleteleskopet och publicerad bland annat på Wikipedia.

I en galax liknande ett grodyngel har hänt något upptäcktes från Wise observatoriet nedan..

HCG 98 är en grupp av galaxer 300 miljoner ljusår från Jorden. I centrum av gruppen finns två galaxer vilka båda har likheter med vår hemgalax Vintergatan.

Formen av dessa vilka ligger nära varandra ser från Jorden ut som ett grodyngel. 


Grodyngelformen eller strukturen bildades när paret drogs samman. 


Dr. Brosch och kollegor observerade gruppen HCG 98 med ett 28-tums (71 cm) teleskop på Wise observatoriet på Tel Aviv universitet i Israel och observationen har bekräftats med ytterligare observationer från ett liknande 28-tums Polaris observatorium.


”Den så kallade grodyngelformationen innehåller ett system av två mycket närliggande spiralgalaxer vardera med ca 40000 ljusårs diameter”, sade Dr. Brosch på observatoriet. Tillsammans med andra närliggande galaxer bildar de en kompakt galaxhop.


”Vad som gör objekten extraordinära är att svansen i grodyngelformen ensam är nästan 500 000 ljusår lång”, tillägger professor Michael Rich astronom vid University of California, Los Angeles. 


Rich säger även ”att om det formationen hade funnits i Andromedagalaxen, som är ungefär 2,5 miljoner ljusår från jorden skulle den nått en femtedel av vägen till vår egen Vintergatan”. Vad han menar då är grodyngelformen.


Den stora grodyngelformen' konstruerades av störningar av en liten tidigare existerande från oss osynlig dvärggalax.


”När två synliga galaxers gravitationskraft drog i stjärnorna i den utsatta dvärggalaxen bildades 'huvudet' i grodyngelformen”, sade forskarna ”Stjärnor kvardröjande i dvärggalaxen bildade sedan 'grodyngelsvansen'”.


Bilden ovan är på observatoriet i Israel nämnt ovan. Någon copyrightfri bild fanns ej  på galaxformen. Men bilden på formen kan ses genom länken ovan i inlägget.


Nog finns allsköns fantasifulla former däruppe vilka vi tolkar efter vår förförståelse av skilda slag- Något forntidens människor även gjorde se exempelvis på alla stjärnbilder de tolkade in i sin mytologi.

En av Solsystemet Trappist-1:s planeter misstänks för att kunna ha liv.

TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna med cirka 9 procent mindre massa än jordens sol och cirka 12 procent radie i storlek befinnande sig i vattumannens stjärnbild 39 ljusår från jorden. I Trappist-1 solsystem finns sju planeter av ungefär samma storlek som jorden. Det tar för de sex innersta planeterna mellan ett och ett halvt och 13 dygn att runda sin sol, För den sjunde och yttersta planeten är tiden ännu ej fastställd.


Det är sannolikt att minst tre av planeterna har flytande vatten. Från stjärnan och utåt benämns planeterna Trappist-1b, Trappist-1c till Trappist-1h.  En av de sju planeterna kan stödja liv som vi känner det på jorden.
  

Det är  TRAPPIST-1e som antas ha flytande vatten på dess yta och därmed kunna stödja jordliknande liv enligt uttalandet i en ny rapport från University of Washington.  Denna planet kan också ha syre, säger forskarna vilket gör den än mer intressant.


Bättre kunskap om denna planet och övriga i solsystemet kan säkert fås när väl James Webb teleskopet finns på plats. Men det dröjer till 2022.


Till dess får vi nöja oss med den kunskap vi har idag. Kunskapen om att ovanstående planet troligen har rinnande vatten i den tempererade zon runt Trappist 1 som gör liv möjligt som vi känner till det plus troligen syre gör den högintressant. Men det innebär inte att så är fallet. Allt är bara teorier. 

Däremot är övriga planeter där vilka antas innehålla vatten inte lika intressanta. De ligger inte i den bäst tempererande zonen och vatten är universellt då man kan dra den slutsatsen då flera av vårt eget solsystems planeter och dess månar har frusna hav och vatten.


Bilden är en illustration av TRAPPIST-1 med de sju planeterna.

En gammablixt i vår Vintergata och vi försvinner från historien. Risken finns där.

En gammablixt innebär ett kort men oerhört kraftfullt utbrott av gammastrålning från en plats i universum och är den allra starkaste explosion som kan inträffa i universum (med undantag av Big Bang i tidens början). Vi kan se dessa blixtrar som existerar i några sekunder även om de sker miljarder ljusår från vår planet. Detta till skillnad från supernovors skarpa sken som varar i några månader.
  

Nu har forskare upptäckt en stjärna som när den dör kan skapa vår galax allra första gammablixt (som vi vet) . Den finns 800 ljusår bort och har fått namnet Apep efter en demon i egyptisk mytologi. Om Apep dör med en gammablixt slungas samma mängd energi ut under några sekunder som vår sol utsöndrar under sin tio miljarder år långa förväntade livstid. Forskare trodde att detta slag av blixtrar enbart skedde  i universums barndom och studeras därför miljarder ljusår bort i händelsekedjan.


”Man förväntar sig inte att hitta gammablixtar i vintergatan”, säger Felix Ryde som forskar i gammablixtar på KTH.  Men stjärnan ovan en döende stjärna ser exakt ut som den typen av stjärnor man antar är källan för gammablixtar. Om och när stjärnan exploderar i en gammablixt blir den under en kort stund den starkaste ljuskällan i hela universum.


 Stjärnans stora snabba solvindar sänder ut mängder av partiklar i ett svansliknande moln och gör att den roterar otroligt snabbt. Det är detta, tillsammans med hur kompakt den är, som gör att när stjärnan väl dör kan den utlösa en gammablixt.


Om så sker blir det en katastrof för Jorden. Blixten kan då slita av delar av vårt ozonlager och resultera i massutrotning på en oerhörd skala av liv på Jorden. Det finns teorier om att en av jordens stora massutrotningar den som skedde för 450 miljoner år sedan hade sin förklaring av en gammablixt som träffade Jorden.


 Men vi kan något vara säkra även om blixten kommer nu. Detta då en konliknande jetstråle (vilket blir formen av gammablixtrar) är väldigt smal och stjärnan är inte riktad mot oss (just nu) vilket gör att vi är någorlunda säkra i nutid. Men ingen vet om och när stjärnan exploderar i vilken riktning vi då har mot stjärnan och katastrofen.


Bild: Solsystemet Apep finns 800 ljusår bort och det är här risken för en framtida gammablixt finns. Foto: Peter Tuthill/University of Sydney/ESO publicerat i svt.se

Tävling för studenter över hela världen för att utarbeta nya idéer till att få kontakt med Aliens.

Arecibomeddelandet kommer nog få ihåg. Det var ett meddelande som skickades ut i rymden via frekvensmodulerade radiovågor under en ceremoni vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico den 16 november 1974.


Det skickades iväg i riktning mot stjärnhopen M13 vilken finns cirka 25 000 ljusår bort. Att M13 valdes berodde på att stjärnhopen är stor och närbelägen (ligger i Vintergatan) och kunde ses tydligt på himlen vid den tiden. Själva sändningen den gången tog cirka tre minuter.


Meddelandet kommer att ta 25 000 år för att nå fram till M13.


Mer än fyra decennier efter mänsklighetens första riktiga försök att nå ut till intelligenta utomjordingar med ett riktat radiomeddelande kommer en ny generation att få chansen att göra detta.


Då undantar vi Voyager 1-2:s kontaktförsök med sig en guldskiva med allehanda information ut i universum 1977.


Arecibo-observatoriet i Puerto Rico ger nu unga människor runt om i världen chansen att utarbeta en uppdaterad version av det berömda ”Arecibomeddelande” vilket en grupp astronomer ledda av Frank Drake strålade ut mot den avlägsna stjärnhopen M13 på 16 nov. 1974. Arecibo-observatoriets forskare i Puerto Rico önskar nu att studenter  runt om i världen ska utarbeta en uppdaterad version av den berömda ”Arecibomeddelande”. 


Tävlingen är öppen för universitets grundutbildningsstudenter över hela världen varje lag av studenter som anmäler sig till tävlingen kommer att ledas av en mentor (en professor eller vetenskapsman, till exempel).


Den vinnande gruppen kommer att bjudas in till Arecibo Observatory (AO) i november 2019 för att fira 45 årsjubileumet av förra sändningen och sända sitt vinnande meddelande.


Vi är säkra på att de unga sinnena runt vår värld kommer att skapa ett smart, kreativ och säkert sätt att säga hej till våra möjliga grannar säger en av forskarna på observatoriet Alessandra Abe Pacini.


Vart det nya meddelandet ska sändas är okänt och troligen ingår dettas mål i tävlingen. Låt oss hoppas att vi den dag vi eventuellt får kontakt kan försvara oss om det är fientlig kontakt vi etablerat (min anm).


Bild Arecibomeddelandet från 1974 i färg