Det svarta hålet i centrum av små galaxer kan stoppa nya stjärnbildningar

Svarta hål i mitten av små dvärggalaxer kan bromsa eller till och med att förhindra bildandet av nya stjärnor i galaxen. Anledningen är de kraftfulla rörelser av gas som sker här, säger forskare från University of California. Detta förtryckande av stjärnformation kan ha en markant inverkan på utvecklingen i en dvärggalax av stjärnbildning.


Resultatet verkar som man vet i dag bekräfta den långvariga misstanken om att supermassiva svarta hål i galaxens centrum kan påverka dvärggalaxens tillväxt.

Forskningen ger ett överraskande resultat. Rörelsen vid det svarta hålet är starkare än man antaget. Detta innebär att modeller av stjärnbildningsprocesser i dvärggalaxer kan kräva en omtolkning.


"Dvärggalaxer är de minsta galaxerna där vi direkt ser vindar i form av gas som strömmar upp till 1 000 kilometer per sekund vad som orsakar dessa kraftfulla vindar vet vi inte”, säger Manzano-King och  pekar på det material som matas in mot det svarta hålet. Detta material bestående gas och damm bildar en anhopning (skiva) runt det svarta hålet. I denna skiva som gradvis matar det svarta hålet sker en våldsam friktion och enorma tidvattenkrafter som värmer materialet. Detta frigör strålningsenergi som knuffar gas ut ur galaxens centrum ut från galaxen. Då ett minskat gasutbud ger mindre materia till stjärnbildning blir det ingen eller minskad sådan i galaxen.


Bild på Lilla Magellanska molnet ett exempel på en liten galax på bilden ses även Stora Magellanska molnet båda galaxerna ses från södra stjärnhimlen till vänster i bild. Övrig stjärnhop är en del av Vintergatan.

Är det trådar av mörk materia som håller universums på plats?

Mörk materia är den mystiska substans som utgör en fjärdedel av all massa i universum. Mörk materia ska (om den finns) om den smetas ut över ett kolossalt stort område ha skapat långa och stripiga filament istället för galaxer i det tidiga universum enligt en datasimulering-


Mörk materia avger inte ljus. Men troligen binder den samman galaktiska kluster utifrån gravitationseffekten.


Många forskare tror att det mesta av den mörka materian är kall vilket betyder att den rör sig relativt långsamt. Men det finns helt olika teorier såsom att materian är liten och suddig vilket innebär att det skulle röra sig snabbt eftersom den är så lätt.
  

Lancaster är en forskare som sagt att de vanligaste spekulationerna om mörk materia tyder på att den består av svagt interaktiva massiva partiklar (Wimps) som har några tiotals eller hundratals gånger massan av en Proton. I simuleringar är denna typ av mörk materia extremt bra på att återskapa den storskaliga strukturen i universum, inklusive stora tomrum omgivna av långa spindelliknande glödtrådar av gas och damm. En formation som kallas Cosmic Web.


Men i mindre skala visar sådana modeller ett antal avvikelser från vad astronomer observerar med sina teleskop. I ovanstående teori bör mörk materia staplas upp i galaxers centrum men ingen har sett tecken på det.


Suddig mörk materia däremot skulle vara Mind-bogglingly ljus, kanske en miljarddel av en miljarddel av en miljarddels massa av en elektron enligt ett uttalande från MIT. Inom kvantmekaniken påstås att partiklar också kan ses som vågor, med våglängder omvänt proportionella mot deras massa, sade Lancaster. Våglängden av en sådan ljus partikel skulle vara tusentals ljusår lång.


Suddig mörk materia skulle därför ta en längre tid att klumpa ihop sig än kall WIMP (mörk materia). Utifrån datasimuleringar säger Lancaster och hans medförfattare att resultat visade att i en kall mörk materia i universum skulle galaxer  bildas relativt snabbt från sfäriska glorior.


Men suddig mörk materia skulle istället sammanfalla i långa stripig strängar av material, gigantiska glödtrådar, istället för klumpiga galaxer" säger Lancaster och galaxerna då bli större och bildas senare än av kall mörk materia.


Mörk materia skulle också behöva en längre tid för att koncentreras i galaxers centrum (men som sagt ovan inget visar i observationsdata att det är en koncentration av svart materia i centrum av galaxerna).
  

Bild från vikimedia på ett förslag av hur dessa mörk materia trådar kan ses. Bättre bild som jag tycker det finns i medföljande länk ovan.

Titans ringformade sanddyner orsakade av kolväteföreningar är intressanta.

Stora sanddyner fulla av föreningar som kallas polycykliska aromatiska kolväten med ringliknande strukturer har hittats på flera platser i solsystemet inklusive på Saturnus största måne Titan den enda månen med en atmosfär som består av annat än spår av gaser. Det är enda platsen i solsystemet med en helt utvecklad atmosfär och här finns en kvävehalt på 98,4 % ingen annan atmosfär har så hög halt i solsystemet förutom Jorden där kvävehalten är 78%. 


Men forskningen vi ska se på handlar om de sanddynor som nämns ovan kan förorenas av polycykliska aromatiska kolväten.  


Forskningen är baserad på laboratorieexperiment utifrån hur dessa kan bildas på vidsträckta dynfält på Saturnus måne Titan. Sanddyner fulla av polycykliska aromatiska kolväten som har ringliknande strukturer. På Titan innehåller dynerna kol. Då  denna måne är en plats där  astrobiologer ser möjlighet att finna liv är de intresserade av resultat härifrån. 


"Dessa sanddyner är ganska stora," säger en av rapportförfattarna Ralf Kaiser, kemist vid University of Hawaii i Manoa .


På Titan, det finns en enkel mekanism som forskarna vet sannolikt bygger polycykliska aromatiska kolväten: dessa stora molekyler bildas i månens tjocka atmosfär och faller ner till ytan. Men samma slag av föreningar har hittats på massor av världar som inte har den täta och fullt utvecklade atmosfär som på Titan. Exempelvis på dvärgplaneterna Pluto och Ceres och Makemaker.


Kaiser och hans kollegor ville räkna ut hur polycykliska aromatiska kolväten skulle kunna bildas på en värld som saknar atmosfär för att skapa dem. När forskarna tittade på Titan hittade de en ledtråd: där dynerna finns just där finns inte mycket kolväte-is som annars är ganska vanligt på Titan.


Så forskarna utformade ett experiment och använde för detta lite acetylen- is, utsatte den för en process som imiterar galaktiska kosmiska strålar för att se vad som då händer. De härmade effekten av 100 års skeende från dessa partiklar av strålar och mätte beloppen av olika föreningar som hade bildats.


Forskarna fann flera olika slag av polycykliska aromatiska kolväten. Detta resultat ansåg forskarlaget visade att samspelet mellan kolvätei-is och kosmisk strålning kunde förklara existensen av föreningarna även om ingen atmosfär finns som kan bilda dem.


"Detta är en ganska mångsidig process som kan hända var som helst," säger Kaiser. Det inkluderar därför inte bara Titan utan även andra månar och asteroider, men även korn av interstellärt stoft i universum och skeende i andra solsystem”.

En ny som jag ser det pusselbit i förståelsen vårt solsystems händelserika nutid och förflutna (enligt mig min anm.).


Bild från vikipedia som visar högupplöst blid på Titans yta taget av rymdfarkosten Cassini–Huygens. Vilken av dess passeringar i tid okänt.

Förslag till framtida turistmål på Mars

I en framtid kanske turistresor till Mars blir möjliga. Redan nu kan vi se platser där som säkert blir intressanta turistmål. Här är några stycken som klassas som intressanta.

Bergsbestigning på Olympus Mons vilken är den mest extrema vulkanen i solsystemet. Belägen i Tharsis vulkaniska region och med ungefär samma storlek som delstaten Arizona. Höjd 25 kilometer vilket är nästan tre gånger högre än Mount Everest vars höjd är 8,9 km. Olympus Mons är en gigantisk sköldvulkan.

Medan du klättrar runt Olympus Mons, är det värt att se sig om och titta på några av de andra vulkanerna i Tharsis-regionen. I regionen finns 12 gigantiska vulkaner i en zon ungefär 4000 km bred enligt NASA. Liksom Olympus Mons är de alla mycket större än vulkaner på jorden,



På Mars finns även solsystemets största kanjon. Valles Marineris vilken är ungefär 3000 km lång enligt NASA. Det är ungefär fyra gånger längre än Grand Canyon som har en längd av ca 800 km. Forskarna är inte säkra på hur Valles Marineris kom till.



Mars har två isiga regioner en vid vardera pol med något olika kompositioner. Under vintern är enligt NASA temperaturen vid både nord- och sydpolen så kylig att koldioxid kondenserar ur atmosfären och fryser till is på ytan.

Processen vänder om på sommaren, när koldioxiden avdunstar till atmosfären. Koldioxiden försvinner helt på norra halvklotet och lämnar enbart vatten kvar i istäcket. Men en del av koldioxidisen finns kvar i den södra atmosfären.



Gale Crater är en plats där omfattande bevis på tidigare vatten på Mars yta finns. Bevisen på vatten finns under kraterns yta. Organiskt material upptäcktes på insidan av 3 miljard gamla  stenar i form av metan.



Medusae Fossae är en av de konstigaste platserna på Mars. Fantasifulla människor har spekulerat i om det är en plats där ett UFO en gång kraschat. Men den mer sannolika förklaringen är att det är en enorm vulkanisk formation av en storlek som en femtedel av USA:s yta. En plats där tid och vind skulpterat stenar i vackra formationer.



På Mars finns även mystiska linjer utmed branta kratrar vilka satt fantasin i rullning hos en del människor. Hale Crater är en plats där detta kan ses. Ett slags fuktfenomen anses förklaringen vara. 2015 meddelade NASA att det borde vara hydratiserade salter och tecken  på rinnande vatten på ytan som bildat spåren. Men senare forskning säger att det inte behöver vara vatten som bildat fenomenet det kan även vara flödande sand.

Men vi kan se omfattande bevis på tidigare vatten på Mars. Exempelvis i regioner som "Ghost Dunes" där platser som  Noctis labyrinthus och Hellas Basin.


Så nog finns naturformationer av intresse även på Mars likt det finns på Jorden. Skillnaden är dock att det på Mars inte finns intressanta djur eller växter att se.


Bilden från vikipedia visar ett av de nämnda turistmålen Olympus Mons. Den största vulkanen på Mars och i solsystemet med en storlek som USA-staten Arizona.

Nu anser man sig veta vilket solsystem i rymdens djup som kometen som besöker oss just nu har kommit från.

För andra gången i historien har astronomer upptäckt ett interstellärt objekt som besöker vårt solsystem. Första interstellära besökaren upptäcktes 2017 och var ett stort avlångt objekt i sten vilket fick namnet Oumuamua.


Det nya objektet kallas Comet 2I/Borisov och är en komet uppkallad efter Gennady Borisov, en amatörastronom som arbetade med sitt eget teleskop på Krim och då upptäckte  den först upptäckta i historien av en interstellär komet den 30 augusti 2019 (Comet 2I/Borisov). Forskarna tror nu att de vet var den kom ifrån.


Banan leder tillbaka till ett binärt rött dvärgstjärnsystem 13,15 ljusår bort känt som Kruger 60.


När du spolar tillbaka Comet Borisovs väg genom rymden finner man att kometen för 10 miljoner år sedan passerade ca 5,7 ljusår från centrum av Kruger 60 i en hastighet av 3,43 kilometer per sekund enligt  forskarna. Ye Quanzhi, en astronom vid University of Maryland säger att bevisen att Comet 2I/Borisov härör till Kruger 60 är ganska övertygande baserat på de uppgifter som hittills kommit fram.


Men rapportens författare var noga med att påpeka att dessa resultat inte bör betraktas som avgörande. Astronomer samlar ännu in data om Comet 2I/Borisovs väg genom rymden och ytterligare uppgifter kan avslöja att den ursprungliga banan var felanalyserad och att kometen kom från någon helt annan plats.


Bild från vikipedia på stjärnbilden Cepheus på södra stjärnbilden där dubbelstjärnan Kreuger 60 finns varifrån ovanstående komet kommit från enligt ovan.

Något är fel. Vissa stjärnor ligger närmre nu och tvärtom mot tidigare mätresultat.

Det kan vara något som förbigåtts. Ett litet fel i en mätningsmetod som gör att vissa stjärnor är närmare eller längre bort än de är när mätresultat analyseras. Fel som visar sig oberoende av vilken mätmetod som används men inte alltid på samma stjärnor.

 Det kan vara något stort misstag i vår syn av kosmologi eller vår förståelse av universums ursprung och evolution som gör att vi inte förstår vad vi mäter. Detta kan göra att hela vår historia av tid och rum kan vara feltolkat. 


Men oavsett är det kusliga att olika mätmetoder som är accepterade i vetenskapens tjänst ger skilda resultat. En metod mätt på ett sätt ses universum expandera i en viss takt, mätt på ett annat sätt verkar universum expandera i en annan takt. Utöver det visar en ny rapport att dessa avvikelser har blivit större under de senaste åren och det fastän mätningarna har blivit mer exakta.


De två mest kända mätningarna fungerar mycket annorlunda. Den första förlitar sig på den kosmiska bakgrundsstrålningen (CMB): mikrovågsstrålningen resterna från de första ögonblicken efter Big Bang. Kosmologer har byggt teoretiska modeller av hela universums historia på denna CMB modell. Kosmologerna är säkra på att det skulle krävas en helt ny fysik om inte denna är korrekt.


Den andra mätningen använder supernovor och blinkande stjärnor i närliggande galaxer, kända som Cepheids. Genom att mäta hur långt dessa galaxer är från vår egen galax och hur snabbt de är på väg bort från oss har astronomer fått vad de tror är en mycket exakt mätning av Hubbles konstant. Den metoden erbjuder ett annat svar. Men de som använder denna metod är lika säkra på dess riktighet.


Olika mätningsmetoder ger olika resultat och ju noggrannare instrument desto mer visar sig fel i tidigare mätningar och ingen mätning ger samma resultat om inte samma metod används och när denna blir än noggrannare visas även då fel så resultat från tidigare får omtolkas. Något är fel något i tid och rum förstås inte.


Jag (min anm.) anser att vi människor troligen inte kan förstå universum. Hur mycket frågor vi än löser om verkligheten desto fler får vi att besvara. Resultaten och tolkningarna är lika missvisande beroende på mätslag både då det gäller avstånd till galaxer som till stjärnor.


Bild från vikipedia på stjärnor i riktning mot stora megallanska molnet.

Ett mystiskt gasflöde flödar in i Vintergatan

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet upptäckt ett oförklarligt överskott av gas som flyter in utifrån i Vintergatan.


Genom data från Hubbleteleskopet under tio års tid visas att mer gas strömmar in i Vintergatan än ut från denna.


Gas sprids ut från Vintergatan när supernovor uppstår men blir även till upphov till nya stjärnor i Vintergatan. Mycket lite gas försvinner ur Vintergatan ut i universum.

Därav anses gas därute finnas i liten skala och att det kommer in en del gas utifrån och det mer än som försvinner från Vintergatan överraskar.


Mysteriet är var kommer gasen utifrån från.


Hubble skiljer mellan utströmmande och inflödande moln genom att använda sin känsliga Origins-spektrograf (COS), som detekterar den osynliga gasens rörelse. När gasen rör sig bort ses den som rödare medan gas som faller in mot Vintergatan (oss) är blåare.


Källan till gasinflödet förblir ett mysterium. Astronomer teoretisera att gasen skulle kunna komma från intergalaktiska områden och att den genom gravitation dras in mot Vintergatan.


 Jag (min anm.) är att det kan fungera så att gravitationen från Vintergatan dammsuger tomrummet (tomrum på stjärnor) emellan galaxerna på gas och att där finns mer än vi anser. 


Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA). Vikipedia.