Komet 21Borisov har en annorlunda sammansättning än de kometer som finns i vårt solsystem

 Kometen 2I/Borisov upptäcktes den 30 augusti 2019 av amatörastronomen Gennady Borisov. Det är det andra objektet från ett annat solsystem som någonsin upptäckts (Det första var asteroiden Oumuamua 2017). Den 15 och 16 december 2019 tittade astronomerna närmare på 2I/Borisov med hjälp av ATacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), ett gigantiskt radioteleskop i Chile Atacamaöknen. 


Forskarna fann nu efter analysresultat att gasen som kommer från kometen innehöll mer kolmonoxid (CO) än vad som har upptäckts i någon annan komet så här nära solen (mindre än 300 miljoner kilometer). Faktum är att koncentrationen av CO i gasen som kommer från denna komet var mellan nio och 26 gånger högre än i de genomsnittliga kometerna i vårt solsystem enligt ett uttalande från National Radio Astronomy Observatory (NRAO).


 "Om de gaser vi observerade återspeglar sammansättningen av 2I / Borisov kan detta spegla var denna komet bildats i en extremt kall yttre region i ett avlägset planetsystem," säger forskaren Cordiner. Astronomer vet ännu inte vilken typ av stjärna 2I/Borisov bildats runt. Men forskare misstänker att 2I / Borisov kommit från en kall region i en större protoplanetarisk skiva eller roterande skiva av damm och gas runt en ung stjärna. Cordiner säger " Många av dessa diskar sträcker sig långt utanför den region där våra egna kometer tros ha bildats i vårt solsystem och innehåller stora mängder extremt kall gas och damm. Det är möjligt att 2I / Borisov kom från en av dessa större diskar," .


2I /Borisov färdades ganska snabbt (33 km / s)) när den zoomades i vårt solsystem. Forskare tror att oavsett vilket solsystem det kom från har det sannolikt slitits från det systemet av en förbipasserande stjärna eller stor planet. Efter en lång resa genom rymden har det gjort historia som en av endast två interstellära besökare hittills som någonsin identifierats i vårt solsystem.


Bild från vikipedia på  observationen av kometen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble vid kometens  närmaste inställning till solen i december 2019.

Är det en slump att det finns liv på jorden?

Forskare misstänker att livet på jorden uppstod ur en slumpmässig blandning av icke-levande materia som i slutändan spottade ut byggstenar för liv.

Men hur detta skulle ha skett vet ingen.  I en ny studie av Tomonori Totani, professor i astrofysik vid Universitetet i Tokyo, modellerades den mikroskopiska världen av molekyler med den episka omfattningen av hela universum för att se om ovanstående blandning är en trolig kandidat för livets ursprung. 


Totani,  tittade i huvudsak på om det fanns tillräckligt med stjärnor med beboeliga planeter i universum vid den tiden liv uppstod på jorden för att möjliggöra komplexiteten för att liv ska uppstå. Hans resultat, publicerades den  3 februari i tidskriften Nature och visar att oddsen för livets framväxt inte är bra åtminstone i det observerbara universumet.


Ursprunget till livet förstås inte av vetenskapen. Som vetenskapsman funderade Totani på att hitta en vetenskaplig förklaring till varför vi är här. "Det har experimentellt bekräftats att RNA polymerisation kan uppstå genom en grundläggande slumpmässig process,"  säger Totani och tillägger "Vissa experiment visade att en mer än 50 (monomer lång) RNA kan producerades men dessa är inte reproducerbara. Med tanke på att det finns uppskattningsvis 10 sextillion (10 ^ 22) stjärnor i observerbara universum kan det tyckas att oddsen för att livet poppar upp i universum likväl bör vara bra. Men forskare har funnit att det slumpmässiga bildandet av RNA med en längd större än 40 är otroligt osannolik med tanke på antalet stjärnor där beboeliga planeter kan finnas i vårt kosmiska grannskap.


Det finns för få stjärnor med beboeliga planeter i det observerbara universumet för att liv ska utvecklas inom den tidsram livet växte fram på Jorden.

Men vi kan tänka oss att vi inte kan observera hela universum. Det kan uppskattas matematiskt att hela universum kan innehålla mer än 1 googol (10 ^ 100) stjärnor. När Totani vägde in detta nya överflöd av stjärnor fann han att uppkomsten av livet inte längre var osannolikt utan mycket troligt.



Detta kan vara goda nyheter för RNA hypotesen. Men det kan också innebära att sökandet efter livet i universum är en hopplös strävan. Om livet först fick sin start i RNA, "livet på jorden skapades av en mycket sällsynt chans att producera en lång RNA polymer", säger Totani och tillägger. "Troligen är Jorden den enda planet som hyser liv i det observerbara universumet. Jag förutspår att framtida observationer eller utforskningar av utomjordiskt liv inte kommer att ge några positiva resultat.



Om det av en slump liv likväl upptäcks någon annanstans i vårt kosmiska grannskap tror Totani att det sannolikt skulle vara av samma ursprung som livet på jorden. Livet kan ha liftat från kometer och asteroider över interplanetära eller interstellära rymden i lokaluniversumet med livets ursprung från en enda ursprungshändelse.

Min uppfattning (min anm) är att livet är unikt och kan vara skapat av en gud. Kanske lika svårt att ta till sig som ovan men båda slagen av möjlighet finns. Materialismens tid är förbi sedan länge inom många vetenskaper men fortfarande finns dock dogmatiska personer oftast utanför vetenskapens värld som fortfarande anser likt 1800-talets och 1700-talets upplysningsvetenskapsmän att allt kan förklaras med materia och dialektik.



Bild från vikipedia med följande text. The earliest known life-forms on Earth are putative fossilized microorganisms, found in hydrothermal vent precipitates, that may have lived as early as 4.28 billion years ago, relatively soon after the oceans formed 4.41 billion years ago, and not long after the formation of the Earth 4.54 billion years ago.

Vad som existerade innan BigBang

Först fanns det en oändligt tät liten boll av materia (hur den uppkom och från vad är en gåta min anm. och om den uppkom eller funnits i evighet. Sedan skedde BigBang (kanske gravitationen blev för stark så BigBang skedde min anm.)  vilket gav upphov till atomer, molekyler, stjärnor och galaxer. Innan BigBang var enligt teorin alla stjärnor alla galaxer, allt tillsammans av en nästintill punktstorlek (storleken ses som en punkt eller mindre medan en del ser den som en persika, själv ser jag det som mindre än en punkt som troligast min anm.)  och hade en temperatur på över en kvadriljon grader .



Men ny teoretisk fysik  har nyligen visat ett möjligt fönster in i mycket tidigt universum som visar att det kanske inte är "mycket tidigt" trots allt. Istället kan det vara (vår tid och efter senaste BigBang min anm.) bara den senaste iterationen (upprepningen) av en bang-bounce en cykel som har pågått kanske i evighet.
  

Det finns en pusselbit som saknas och den biten är de tidigaste ögonblicken i universum. När vi försöker driva djupare och djupare in i de första ögonblicken av vårt kosmos får matematiska formler svårare och svårare att lösa hela vägen till en tid innan BigBang (ingen matematiker har lyckats med detta). Det behövs en ny fysik för att förstå den tiden (om den nu funnits min anm) då denna kanske fanns men är inte helt accepterad som möjlig.  


En fysik som kan hantera gravitationen och de andra krafterna, tillsammans på ultrahöga energinivåer. Och det är precis vad strängteorin kan: en modell av fysik som kan hantera gravitationen och de andra krafterna tillsammans.


En av de tidigaste strängteorierna är föreställningen om ett "ekpyrotisk" universum begreppet ekpyrotisk kommer från det grekiska ordet för "brand" eller eld. I detta scenario utlöstes Big Bang  av något annat som hände innan Big Bang och var inte en början men en del av en större process. Ett utvidgat universum som dragits samman och börjat om med en ny BigBang.


 Det ekpyrotiska konceptet har lett till en teori möjlig att förklara med strängteori kallad cyklisk kosmologi. Tanken på att universum ständigt upprepar sig är tusentals år gammal och föregår modern fysik. Men strängteorin ger idén fast matematisk mark.

 Det cykliska universum går som på räls det skiftar ständigt mellan BigBangs och stora crunches potentiellt i evighet tillbaka i tiden och för evigheten in i framtiden. Svårt att acceptera (min anm.) ja  men vad skulle alternativet vara? Det enda är i så fall att vända sig till religionen. Vi ska dock veta att strängteorin inte är accepterad av flertalet vetenskapsmän då den bryter mot de dogmer och det paradigm verkligheten lärs ut på skolor inom fysikämnet.


Bild från vikipedia en illustration av hur universum expanderar enligt big bang-teorin.

En exoplanet har försvunnit i vårt närområde

Den saknade planeten sågs senast kretsande kring stjärnan Fomalhaut, 25 ljusår bort. Fomalhaut är en av de ljusaste stjärnorna på himlen och finns i stjärnbilden Fiskarna Austrinus, södra fisken. Utifrån observationer under 2004 och 2006 publicerades upptäckten av en eventuell exoplanet Fomalhaut b och bekräftades 2008. Men nu hittar inte Hubbleteleskopet denna planet.


Ett team av forskare från University of Arizona tror nu att planeten aldrig existerat. Istället drar de slutsatsen att rymdteleskopet Hubble såg på ett expanderande moln av mycket fina dammpartiklar vars ursprung kom från två isiga kroppar som slagit in i varandra. Hubbles teleskop var dock inte riktat dit tiden för då den misstänkta kollisionen inträffade men kan ha fångat dess efterdyningar. 


Detta hände 2008 året då astronomer ivrigt meddelade att Hubble tagit sin första bild av en planet som kretsar kring en annan stjärna. Objektet dök upp som en prick bredvid en stor ring av isigt skräp som omger stjärnan Fomalhaut. De följande åren spårades den förmodade planeten längs dess bana. Men med tiden blev pricken (det som sågs som en planet) baserat på deras analys av Hubble data allt svagare tills den helt föll utom synhåll, säger forskarna.


En tolkning är att det inte var en planet som sågs 2004 eller senare utan istället ett stort växande moln av damm som produceras efter en kollision mellan två stora kroppar som kretsat kring stjärnan Fomalhaut. Eventuella uppföljningsobservationer kan bekräfta denna extraordinära slutsats. Två mindre dvärgplaneters kollision kan vara en förklaring.


Bild från vikipedia. Fragmentskiva runt Fomalhaut. Till höger positionen för planeten Fomalhaut b år 2004 och 2006. Planeten försvann.

Nya Mystiska rön! Universum expanderar inte likartat I alla riktningar.

Universum  expanderar inte likartat i alla riktningar samtidigt i allt snabbare takt sedan BigBang vilket tidigare mätresultat visat och som Einsteins allmänna relativitetsteori bekräftar som riktigt.


Expansionshastigheten i universum verkar variera från plats till plats enligt mätningar som publicerats i en ny rapport. Om det bekräftas vid vidare undersökningar skulle det tvinga astronomer att omvärdera hur kosmos är.



"En av pelarna i kosmologin är att universum är "isotropiskt", vilket betyder expanderar likt i alla riktningar," sägs i en ny rapport av huvudförfattaren till denna  Konstantinos Migkas vid universitetet i Bonn i Tyskland i ett uttalande. En (minanm.) liknelse för detta är att det expanderar som en ballong som blåses upp. 

Migkas tillägger "Vårt arbete visar att det kan finnas sprickor i den dogmen."Universum har expanderat kontinuerligt i mer än 13,8 miljarder år, ända sedan Big Bang - och i en accelererande takt tack vare en mystisk kraft som kallas mörk energi. Ekvationer baserade på Einsteins allmänna relativitetsteori tyder på att denna expansion är likartad överallt, säger Migkas. 


Observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB), universums bakgrundsstrålning som finns kvar från Big Bang stödjer även denna uppfattning, tillade han: "CMB verkar vara isotropisk och kosmologer extrapolerar (gissar mätvärdet på platser som inte det går att mäta på) denna egenskap av det mycket tidiga universum till vår nuvarande epok är nästan 14 miljarder år senare.


Men det är oklart hur giltig denna extrapolering är, betonade Migkas och konstaterar att mörk energi har varit den dominerande faktorn i universums utveckling under de senaste 4 miljarder åren eller så. Mörk energis "förbryllande natur har ännu inte astrofysiker förstått" säger Migkas. 


 "Detta belyser behovet av att undersöka om dagens universum är isotropiskt eller inte." Vi lyckades lokalisera en region som verkar expandera långsammare än resten av universum och en som verkar expandera snabbare!" säger Migkas.


 Om de observerade expansionsskillnaderna är verkliga kan de avslöja spännande nya detaljer om hur universum fungerar. Till exempel, kanske mörk energi i sig varierar från plats till plats och därmed expansionen av universum.



"Det skulle vara anmärkningsvärt om mörk energi befanns ha olika styrkor i olika delar av universum," säger  medförfattare Thomas Reiprich, vid universitetet i Bonn i samma rapport.


Jag är (min anm.) tveksam till de resultat man fått i undersökningen. Jag kan tänka mig att något mätfel smugit sig in och anser att nya mätningar oberoende av de som gjorts bör göras på skilda håll och med skilda instrument och isotropiska värden. Själv anser jag att expansionen bör vara likartad åt alla håll och av samma ökande hastighet vilket Einstens allmänna relativitetsteori också säger. 

 Om mörk energi ligger bakom effekten kan diskuteras. Jag har däremot åsikten att mörk energi är en form av vanlig energi som vi känner den men i en form vi ännu har svårt att mäta med våra instrument. Samma anser jag det förhåller sig med mörk materia.

Bild från på del av universum.

En mycket energirik kvasar

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. 


Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger energi.  Den nu studerade kvasar, som forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca 2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar som gjorts. 


Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum, Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii tog sedan ytterligare en titt på objektet.

"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar, men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis spektra"  säger Karen Leighly medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.


 Beräkningarna baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka och jämföra med varandra.


Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan är varför de finns och hur de uppkommit.


Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.

Cheops uppdrag

Den 8 december 2019 sändes Cheops upp till en bana 700 km över jorden från Kourou, Franska Guyana.  Cheops är ett  ESA:s CH-aracterising ExOPlanet Satellite projekt.

 Dess första uppdrag är att studera närliggande stjärnor har konstaterade exoplaneter. Målet är högprecisionsobservationer av dessa planeters storlek när den passerar framför sin sol.  


Fokuseringen i första hand är på de planeter som storleksmässigt liknar jorden och upp till Neptunus storlek. 


Ett av målen var HD 93396, en stor gul stjärna som finns 320 ljusår bort från oss och är något svalare men är tre gånger större än vår sol. Fokus för observationerna där var KELT-11b, en stor gasformig planet ca 30 % större i storlek än Jupiter som ligger i en bana närmare sin sol än Merkurius är till vår sol.


Ljuskurvan för denna stjärna visar en tydlig dopp som orsakas av åtta timmars lång transitering av KELT-11b. Utifrån dessa data har forskarna bestämt mycket exakt planetens diameter till 181600 km med en osäkerhetsmarginal strax under 4300 km.


De mätningar som gjorts av Cheops är fem gånger mer exakta än de som tas från teleskop från jorden förklarar Willy Benz ansvarig forskare vid Cheops mission consortium, professor i astrofysik vid universitetet i Bern. " Det ger oss en försmak för vad vi kan uppnå med Cheops under de kommande månaderna och åren," säger han.

En spännande möjlighet (min anm) till mer exakt kunskap om exoplaneter därute och enklare  kunskapsinhämtning om dessa.

Fri Bild på Cheops som inlägget handlar om från.