18 metallfattiga stjärnor

 

Ett team av astronomer ledda av MIT:s Anirudh Chiti har upptäckt 18 metallfattiga röda jättestjärnor i dvärggalaxen Sgr dE vilken finns i riktning mot Skyttens stjärnbild. Detekteringen är baserad på spektralanalys med medelupplösning från MagE-spektrografen på Magellan-Baade-teleskopet i Las Campanas Observatory i Chile, metallhaltkänslighets fotometri från SkyMapper med tolkning från DR1.1-katalogen och korrekta rörelsedata från Gaia DR2 (Data Release 2).

Studien visar att nio stjärnor är mycket metallfattiga med en metallhalt under -2,0. Detta mer än fördubblar antalet kända  metallfattiga stjärnor i Sgr dSph. Objektet med den lägsta metallhalt (-3,08) av de 18 som beskrivs i rapporten är stjärnan Sgr-180.

Stjärnorna har temperaturer från 4106 C till 4897 C och innehåller inte mer koldioxid än ordinära stjärnor. Därav kan inget av dessa objekt klassificeras som koldioxidrikt fastän de bevisat är metallfattiga stjärnor vilka då borde vara mer koldioxidrika än ordinära stjärnor är.

 Detta är förbryllande då till exempel, stjärnorna i halo i Vintergatan i allmänhet uppvisar att en ökning av relativa kolhalter ha samband med en minskande metallhalt. Allt som allt är cirka 20 procent av stjärnorna i Vintergatans gloria klassificerade med metallhalt under -2,0. OBS det handlar om halo inte stjärnan i sig.

Bild i riktning mot Skyttens stjärnbild vilket även är riktningen mot Vintergatans centrum där denna dvärggalax med metallfattiga stjärnor finns. Dwarf Elliptical Galaxy (Sgr dE eller  Sag DEG). Bild från vikipedia.

Uppdrag Lucy fortsätter uppdateras

 

NASA har planerat flera asteroiduppdrag och genomfört en del asteroiduppdrag tidigare men har aldrig besökt Jupiterstrojanska asteroider. Två stora kluster av asteroidbälten som kretsar tillsammans med Jupiter i sin bana. Se animation här. 

 Lucy planeras sändas upp den 16 oktober 2021 och kommer då att göra sin första asteroid-förbiflygning i april 2025. Men först måste Lucy avsluta test-agendan här på jorden. Genom att nyligen ha klarat NASA:s standard Key Decision Point-D (KDP-D) har Lucys ingenjörer fått grönt ljus för att montera och testa farkosten och dess instrument, meddelade NASA den 28 augusti.

Forskarna hoppas att uppdraget ska ge bilder på de mineral som finns i de två trojanska klustrens asteroider. Man hoppas även få bekräftat att det finns vatten under dessa trojaners yta. Trojanerna bildades ungefär samtidigt som solsystemet vilket gör att de kan ses som enskilda fossiler från den tiden som kan hjälpa forskare att förstå hur hela vårt solsystem bildats.

Arbetet fortskrider och håller schemat fast coronaepidemin satt käppar i tidsplanen av leveranser av material och personal för hopsättning och testning av konstruktioner.

Bild från vikipedia på Lucyuppdragets logga.

Består Jorden år 2245 av mer databits än atomer

IBM och andra teknikforskningsföretag uppskattar att 90% av världens nuvarande digitala data producerats under det senaste decenniet något som fått fysikern Melvin Vopson vid University of Portsmouth i England att undra vart vi är på väg i framtiden.

Vopson gjorde en analys över dessa uppgifter och började med det faktum att jorden för närvarande innehåller ungefär 10 ^ 21, eller 100 miljarder bits av datorinformation. Om vi ​​antar en 20 % årlig tillväxttakt i digitalt innehåll kommer det att om 350 år finnas ett  antal  databits på jorden i större antal än atomerna på jorden varav det finns cirka 10 ^ 50 eller hundra biljoner biljoner biljoners biljon. Redan före denna tid skulle mänskligheten använda motsvarigheten till sin nuvarande energiförbrukning till att upprätthålla alla dessa nollor och ettor.

"Frågan är: Var lagrar vi denna information? Hur använder vi den?" säger Vopson och tillägger. "Jag kallar detta den osynliga krisen, eftersom den i dag är ett osynligt problem." Även om sådana tidsplaner kan verka tillräckligt långt bort i framtiden för att ignoreras för närvarande (vi vet ju inte vad framtiden har i sitt sköte eller om den ens finns min anm.) varnar Vopson också om ett annat scenario.

 1961 föreslog den tysk-amerikanska fysikern Rolf Landauer att då radering av en digital bit ger en liten mängd värme ger det energi ett samband mellan information och energi skulle därmed finnas.

Även om det fortfarande är en fråga om vetenskaplig debatt om detta känt som Landauers princip har det fått viss experimentell verifiering de senaste åren. I en studie från 2019 som publicerades i tidskriften AIP Advances menade Vopson att det därför kan finnas ett samband mellan information och massa. 

Antagandet bygger på den berömda ekvationen E = mc ^ 2 , av Albert Einstein. Einsteins ekvation visar att energi och massa är utbytbara vilket ledde till att Vopson beräknade den potentiella massan för en enda informationsbit som cirka 10 miljoner gånger mindre än en elektron.

Detta innebär att den nuvarande massan av information som produceras varje år är obetydlig eller som vikten av en enda E. coli- bakterie, säger Vopson. Men förutsatt att samma 20 % tillväxt per år fortsätter kan hälften av jordens massa konverteras till digitala data på mindre än 500 år.

Om vi ​​antar en tillväxttakt på 50 %  skulle hälften av planeten bestå av information år 2245. Vopsons resultat framlades den 11 augusti i AIP Advances. Argumenten i studien är tankeväckande och överraskande sa partikelfysikern Luis Herrera vid Salamanca-universitetet i Spanien. Denne var inte inblandad i arbetet men sa till WordsSideKick.com. ”Men tanken att information har massa förblir teoretisk och kommer att kräva experiment för att bevisas”.  

”Med tanke på den långa tidsramen som är inblandad och verkligheten i andra mer omedelbara kriser, tror jag att det finns mycket viktigare problem än det här," sade Herrera.

JA säkert så (min anm.) men nog är det intressant information men om vi behöver den eller om det finns en framtid lik ovan beräkningar visar är mer eller mindre tveksamt. Framtiden blir aldrig och har aldrig blivit som vi siat.

Bild på Jorden från ovan vikipedia

Kanske möjligheten finns att använda sig av maskhål och förflytta sig omedelbart mellan olika platser i universum

Maskhål är i teorin ett fenomen genom vilka rymdfarkoster kan uppnå hastigheter snabbare än ljusets och omedelbart flytta sig från en punkt i rumtiden till en annan.

Den allmänna relativitetsteorin förbjuder existensen av "traversable wormholes".

Men ny forskning visar att det faktiskt är möjligt inom kvantfysiken. Vi ska komma ihåg att inom kvantvärlden kan en kvark finnas på två platser samtidigt och det som påverkar den ena påverkar automatiskt den andra även om avståndet mellan de två är stort.

Nackdelen är att det handlar om mikroskopiskt små maskhål om vi ser detta som påverkan och möjlighet för oss. I en ny studie utförd av ett par forskare kan däremot fysik bortom standardmodellen tillåta att det finns maskhål där ute som är tillräckligt stora för att vara resmöjliga genom för mänskliga resenärer som vill komma från punkt A till punkt B. Studien, med titeln "Mänskligt traverserbara maskhål”, genomfördes av Juan Maldacena (Carl P. Feinberg Professor i teoretisk fysik från Institute of Advanced Study) och Alexey Milekhin, en astrofysikstudent vid Princeton University.

För mer om detta intressanta ämne se denna länk där även en kort film bra förklarar hur det fungerar. Om det nu finns maskhål därute. Jag ser det inte som omöjligt. 

Bild från pixabay.com

Stort halosken undersöks runt Andromedagalaxen

Andromedagalaxen (M31 är en annan beteckning är vår granngalax) en spiralgalax lik Vintergatan med kanske så många som 1 biljon stjärnor och jämförbar i storlek med Vintergatan. Avståndet från oss är 2,5 miljoner ljusår.

 I en ny studie har forskare som använt NASA: s Hubble Space Telescope kartlagt den enorma gasgloria som omger Andromedagalaxen. Vintergatan har även en gasgloria men då vi lever i Vintergatan kan vi inte utifrån studera denna. Forskarna blev förvånade över att finna att denna svaga, nästan osynliga gloria runt Andromedagalaxen av diffus plasma sträcker sig 1,3 miljoner ljusår runt galaxen vilket blir ungefär halvvägs till Vintergatan eller så långt som 2 miljoner ljusår i vissa riktningar. Det innebär att Andromedas gasgloria stöter på Vintergatans gasgloria på några platser.

"Att förstå de enorma gasformationerna kring galaxer är oerhört viktigt", säger Samantha Berek forskare vid Yale University i New Haven, Connecticut. "Denna reservoar av gas innehåller bränsle för framtida stjärnbildning liksom utflöden från händelser som supernovor. Den är full av ledtrådar angående galaxers förflutna och framtida utveckling och vi kan nu studera detta i detalj."

"Vi tycker att det inre skalet i gashöljet som sträcker sig ungefär en halv miljon ljusår är mycket komplext och dynamiskt", säger studieledaren i projektet  Nicolas Lehner vid University of Notre Dame i Indiana. Man har funnit att gasen bland annat innehåller joniserad gas av kol, kisel och syre.

Genom ett program som heter Project AMIGA arbetar forskarna vidare med att kartlägga gasen.

De två galaxerna Vintergatan och Andromedagalaxen är på kollisionskurs, och kommer att gå samman för att bilda en gigantisk elliptisk galax om cirka 4 miljarder år.

Bild från vikipedia på vår granngalax Andromedagalaxen vilken i form och storlek är lik Vintergatan.

Troligen kommer vi att ofrivilligt plantera ut bakterier i Mars atmosfär.

Om bakterier bildar tillräckligt tjocka aggregat (mängd på en plats) innebärande stora populationer av bakterier med flercelliga strukturer skulle ett antal öklara den långa resan till Mars. Detta enligt en ny studie publicerad i tidskriften Frontiers in Microbiology. 

Enligt experiment för att bättre förstå motståndskraften hos bakterier i större aggregat (samlingar) ville forskare undersöka hur torkade eller uttorkade bakterier i olika storleks-aggregat (samlingar i utbredning eller tjocklek) var strålningsresistenta (skadades av strålning i rymden). Bakteriestammen som användes var av släktet Deinococcus. Experimentet gjordes utanför den internationella rymdstationen ISS. Där fick bakterierna vara kvar i rymdens tomhet och utsättas för den för oss livsfarliga strålningen under ett till tre år innan forskarna testade dessa bakteriekoloniers överlevnad. Forskarna bekräftade då en partiell överlevnad i alla aggregat med en tjocklek av minst 0,5 millimeter.

"Resultaten tyder på att dessa bakterier klarar strålningen i rymden. Deinococcus skulle enligt resultatet överleva resan från jorden till Mars och vice versa vilket är flera månader eller år," säger forskare Akihiko Yamagishi, professor i biovetenskap vid Tokyo University i ett pressmeddelande. Vi vet dock inte vilka andra bakteriestammar som även de skulle klara av detta (min anm.).

"Livets ursprung på jorden är människans största mysterium. Forskare kan ha helt olika synpunkter på frågan," sa Yamagishi en av forskarna och tillade. "Vissa tror att livet är mycket sällsynt och endast kom till en gång i universum medan andra tror att livet kan uppstå på varje lämplig planet med de rätta förutsättningarna. Om panspermia (att livet sprids genom asteroider genom rymden) är sant måste livet existera på många platser." 

Jag (min anm.) har däremot en undran. Om något sprids från jorden till Mars måste väl ändå dessa bakterier liftat i kapseln inte utanför. Och har vi inte innan resan försökt desinficera innehållet i kapseln innan resan så gott det går. Inte lätt med människan dock. Risken att vi sprider bakterier till Mars från människan är stor men ändå högre risk för problem är att vi vid återfärden fått någon okänd bakterie med oss eller virus som kan ge förödande konsekvenser på jorden.

Bild från vikipedia på den omtalade bakterien Deinococcus vilken de testade i rymden.

Nya diskussioner och metoder om hur man snabbast kan scanna av rymden efter planeter efter liv.

Att upptäcka exoplaneter är inte så enkelt som att rikta ett teleskop mot skyn. Detta då planeter som kretsar kring avlägsna stjärnor är små dunkla ljusmässigt. Men vi kan upptäcka dem med hjälp av satelliter som TESS. TESS producerar en hel del data som sedan utvärderas. Forskare från University of Warwick tror nu att de kan påskynda dessa utvärderingar med AI (artificiell intelligense). För ändamålet har teamet utvecklat en maskininlärningsalgoritm som just bekräftat 50 exoplaneter från tidigare observationsdata.

Astronomer har två metoder till sitt förfogande för att upptäcka exoplaneter. Det finns radialhastighet-strategin innebärande övervakning av stjärnors små motrörelser som orsakas av planeters störning i sin bana runt sin sol. En känsligare teknik och den som används av TESS och användes av nu avstängda Kepler förlitar sig på luminansvariation i värdstjärnan (ljusminskning då planeten passerar denna). Om ett solsystems plan är korrekt i linje sett från oss passerar dess planeter framför stjärnan från vårt perspektiv och då kan vi upptäcka dessa lokala ljusminskningar i tid. Genom att övervaka dessa dips i ljusstyrka kan vi dra slutsatsen att förekomsten av en exoplanet som dämpar ljuset med en hög grad av säkerhet är anledningen. Dock (min anm.) kan ljusminskning även bero på gasmoln som passerar mellan oss och stjärnan.

Problemet med transitmetoden är att den producerar ett berg av luminansdata för stjärnor av vilka många inte kommer att ha några synliga exoplaneter (fast de kanske har detta då vinkeln mellan stjärnan och oss inte är optimal och vi då inte upptäcker detta). Det krävs en kombination av datoranalys och mänsklig tillsyn för att identifiera kandidater och bekräfta deras troliga existens.

Det system som utvecklats vid University of Warwick är det första som kan utföra alla nödvändiga analyser för att antingen bekräfta misstänkt planetstatus eller utesluta detta. De 50 exoplaneter som bekräftats av University of Warwick är allt från Neptunusstora gasjättar till steniga världar mindre än jorden. Det är särskilt svårt att bekräfta mindre planeter med transitmetoden, så det talar för noggrannheten i AI.

Jag tror (min anm.) att det finns många planeter som likväl inte upptäcks och att de flesta stjärnor har planetsystem. Kanske alla.

Bild på galaxen M82 taget av Hubbleteleskopet men färgen är ej den naturliga utan lagd på för att M82 ska ses bättre.