Gammalt zirkonmineral kan ge ledtrådar till Mars inre struktur.

 

Zirkon är ett starkt ljusbrytande mycket hårt silikatmineral (ZrSiO4. Det är detta mineral som här är intressant. Den uranbärande mineralzirkonen är en riklig beståndsdel i jordens kontinentalskorpa som ger information om kontinentens ålder och ursprung och stora geologiska egenskaper som bergskedjor och vulkaner. Men till skillnad från jorden är Mars skorpa inte utvecklad på samma vis som jordens istället är den konstruktionsmässigt liknande skorpan som finns under jordens hav där zirkon är sällsynt. Därför förväntas zirkon inte vara ett vanligt mineral på Mars.

"Vi blev ganska förvånade när vi hittade så mycket zirkon i en marsmeteorit. Zircon är otroligt hållbara kristaller som kan dateras och bevara information som berättar om kristallers ursprung (kristalluppbyggnaden i zirkon). Att ha tillgång till  många zirkoner är som att öppna ett tidsfönster in i en planets geologiska historia", beskriver professor Martin Bizzarro från GLOBE-institutet, som ledde studien som grundades på den antika marsianska meteoriten NWA 7533. En meteorit som troligast kommit från ett vulkanutbrott för över fyra miljarder år sedan från Mars.

Meteoriten kallas även "Black Beauty" och upptäcktes i Marockos öken 2011. Efter krossning av 15 gram av denna sten, extraherades cirka 60 zirkoner. Genom åldersdatering av zirkonerna fann de att majoriteten av kristallerna är cirka 4,5 miljarder år gamla och därmed från när Mars bildades. Det gjordes även en oväntad upptäckt: vissa zirkoner var mycket yngre, enbart ca 1500 miljoner år ner till 300 miljoner år gamla. "Meteoriten troddes komma från södra halvklotet på Mars där enbart gamla slocknande vulkaner finns i dag.

”Men  den enda möjliga källan för de unga zirkonerna (kristallerna i stenen) är Tharsis den vulkaniska provins som finns på norra halvklotet av Mars där det finns stora vulkaner som nyligen var aktiva," säger Martin Bizzarro. Om Bizzarros team har rätt betyder det att de unga zirkonerna kan innehålla information om Mars för oss otillgängliga inre. Detta är första gången som forskare fått direkt tillgång till det inre av den röda planeten och genom dessa prover kan den inre strukturen och sammansättningen av Mars nu utrönas.

"Att ha prover av det inre av Mars är nyckeln för detta. Det innebär att vi nu kan använda dessa zirkoner för att undersöka ursprunget till de flyktiga elementen på Mars, inklusive dess vatten och se hur det inre på Mars kan jämföras med jorden och andra planeter i solsystemet beskriver Mafalda Costa i studien.

 Hafniumisotopsammansättningen hos de unga zirkonerna liknar de mest primitiva objekten i solsystemet det vill säga chondrite meteoriter (stenmeteoriter) 

Dessa chondrite-meteoriter är prover av asteroider som aldrig har ändrats sedan de bildades. Detta innebär att Mars djupa inre i princip inte har modifierats sedan planeten bildades. Detta innebär även att Mars inre i princip inte har modifierats sedan planeten bildades. Förekomsten av en sådan primitiv reservoar förväntas för en planet som saknar plattektonik (kontinentaldrift) . I motsats till jorden där material som bildas vid ytan kontinuerligt återvinns i det inre genom plattektonik har Mars djupa inre varit oförändrat sedan planetens födelse och som sådan konserverats i dess ursprungliga sammansättning.

En intressant rapport men (min anm.) hur vet man säkert att denna meteorit kommit från Mars. Inget förklarar det.

Bild från vikipedia på en bit av denna meteorit NWA 7533.

Hur den joniserade gasen från Galaxen NGC 7130 (Seyfertgalaxen) rör sig.

 

Galax NGC 7130 finns 220 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Södra Fisken.

Med hjälp av ESO:s Very Large Telescope (VLT) har astronomer nu  undersökt joniserad gas rörelser i de centrala regionerna av Seyfertgalaxen NGC 7130. I studien identifierades ett komplext multikomponentutflöde från galaxens centrum.

Studien redovisas i en artikel publicerad den 5 november 2020 i arXiv.org. Det svarta hålet i centrum av denna galax tillhör den grupp svarta hål som avger kraftfull, hög energistrålning, gas och damm.  I mitten av denna galax ses utgå två dammiga spiralarmar av stjärnor vilka är halvt dolda av damm och gas i sin spiralformation. Den gas och det damm som kommer från det svarta hålets omgivning följer spiralarmens nordsydliga riktning enligt den nya studien. Vid tidigare observationer upptäcktes även att gasen innehåller kolmonoxid.

Ett team av astronomer under ledning av Sébastien Comerón vid universitetet i La Laguna i Spanien, utförde studien av de centrala av NGC 7130 med syfte att bättre förstå hur svarta hål av detta slag matas och utsöndrar gas och damm i sin omgivning.

VLT:s Multi Unit Spectroscopic Explorer (MUSE) användes vid studien.  Detta instrument gjorde en detaljerad analys av den joniserade gasen i de centrala regionerna av NGC 7130.  Observationerna identifierade nio kinematiska komponenter (rörelsemönster)  i gasen i spiralarmarna varav sex motsvarar NGC 7130:s svarta håls utflöde av gaskomponenter. Utflödet är orienterat i en nästan nord-sydlig riktning och har en hastighet av några 100 km/s.

 

Den joniserade gasmassans utflöde och utflödets kinetiska effekt beräknades till 1,5 solmassor per år respektive 340 duodecillion erg/s. Den kinetiska effekten mättes till en nivå på cirka 0,15 procent av det bolometriska, (en bolometric korrigeringen är den korrigering som gjorts till den absoluta omfattningen av ett objekt för att konvertera dess synliga magnitud till dess bolometric magnitud) av vad som kommer från det svarta hålet. 

Astronomerna noterade att dessa värden är jämförbara med värdena hos andra kända svarta håls utflöden som är aktiva på samma vis och utsläppen här ligger på ungefär samma nivå som stjärnbildningshastigheten i galaxen.

Bild från vikipedia och Hubbleteleskopet på galaxen ovan.

2068 finns en risk för ett asteroidnedslag av större format på Jorden

 

David Tholen är en astronom vid University of Hawaii. Han rapporterade nyligen om statusen för asteroiden Apophis som finns däruppe under ett virtuellt möte i American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 AsteroidenApophis upptäcktes första gången av astronomer 2004. Kort därefter arbetade forskarna fram dess omloppsbana och fann att den 340 meter breda asteroiden skulle passera nära jorden 2029, 2036 och 2068 i närtid. Deras studieresultat visade att det fanns inget hot med dennas bana för en krasch med oss.

Men i en ny forskningsrapport noterade Tholen och hans team att tidigare forskare inte hade tagit hänsyn till  Jarkovsky-effekten  som innebär att då strålar från solen hela tiden träffar ena sidan av en asteroid blir effekten en kursändring av denna över tid. Detta då värmen från solens strålar studsar bort från asteroiden och ger  en liten mängd energi som stöter mot asteroiden vilket tvingar den att ändra något i sin kursriktning.

Tholen och hans team beräknade att Jarkovsky-effekten driver Apophis åt sidan tillräckligt för att tvinga den att förändra sin kurs med cirka 170 meter per år. Det förändrar omloppsbanan på ett sätt som kommer att föra dess bana närmare jorden. Inget så radikalt att asteroiden kommer att slå ned mot jorden 2029 och 2036. Men 2068 ökar risken. Vi bör därför hålla ögonen på den när det årtalet närmar sig.

Jag (min anm.) tror dock att vi då kan försvara oss mot asteroider av detta slag genom att få dem att ändra riktning när vi väl är där om nu inte vår civilisation då har kollapsat.

Bild från vikipedia på asteroiden Apophis som riskerar slå ner på jorden 2068..

Kan våra gamla träd ha minnen från supernovaexplosioner därute

 

Massiva explosioner av energi som utslungas vid en supernova tusentals ljusår från jorden kan ha lämna spår i vår planets biologi och geologi enligt ny forskning. Studien publicerades i november 2020 i International Journal of Astrobiology. Supernovor är bland de mest våldsamma händelserna i det kända universum. Under loppet av bara några månader kan ett enda av dessa utbrott frigöra så mycket energi som solen ger under hela sin livstid. En effekt som om supernovan finns ca 100 ljusår från oss skulle utplåna jordiskt liv genom den strålning  som skulle nå oss.

"Vi ser supernovors effekt i andra galaxer ", säger Brakenridge, seniorforskare vid Institutet för arktisk och alpin forskning (INSTAAR) vid CU Boulder. "Genom ett teleskop är en galax lång därute en liten dimmig fläck. Då, helt plötsligt, dyker en stjärna därifrån upp lika ljus som resten av galaxen." Då har en supernova uppstått.

 

En mycket närliggande supernova skulle kunna utplåna den mänskliga civilisationen från jordens yta. Men även från längre bort kan dessa explosioner fortfarande ge effekter på Jorden säger Brakenridge en av studiens forskare och tillägger  att denna strålning kan skada vårt skyddande ozonskikt. För att studera dessa möjliga effekter sökte Brakenridge i jordens trädringar (gammalt trä) efter  avtryck av dessa avlägsna, kosmiska explosioner under historisk tid i form av radioaktivt kol. Hans resultat tyder på att relativt nära supernovor teoretiskt kan ha utlöst minst fyra störningar i jordens klimat under de senaste 40000 åren.

Dessa händelser och deras potentiella effekter verkar matcha trädringars förändringar enligt ovan. För att testa hypotesen använde sig Brakenridge över en lista över supernovor som inträffade relativt nära jorden under de senaste 40000 åren. Forskare kan studera dessa händelser genom att observera de nebulosor de lämnade efter sig. Han jämförde sedan de uppskattade åldrarna för dessa galaktiska fyrverkerier till trädringars radioaktiva kollämningar vissa år i det förflutna och i markavlagringar.

 

Han fann att av de åtta närmaste supernovor alla verkade vara förknippade med oförklarliga spikar i radioaktivt kolrekord på jorden (och vissa års trädringar). Han anser att fyra av dessa är särskilt lovande kandidater. Ta fallet med en före detta stjärna i stjärnbilden Velas (seglets) konstellation.

 Denna himlakropp, som en gång fanns ungefär 815 ljusår från jorden övergick till en supernova vars strålning nådde jorden för ungefär 13000 år sedan. Trädringar och avlagringar från denna tid visar en topp av radioaktiva kolnivåer med nästan 3% på jorden vilket är en svindlande ökning för en kort tidsperiod.

Intressant och säkert resultat att ta på allvar (min anm.) men jag undrar varför man inte tog borrprov i isen på Grönland eller Antarktis också? Här har ju tagits prov i samband med klimatförståelse etc tidigare. 

Bild från pixa.bay

Långt därute har två neutronstjärnan krockat och gett svårförklarlig stor infraröd strålning

 

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och utspridda rester efter supernovan. Neutronstjärnefusioner (supernovor) är mycket sällsynta men är oerhört viktiga eftersom forskarna tror att de är en av de viktigaste källorna till tunga element i universum, såsom guld och uran.

En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält cirka 1000 gånger starkare än i en ordinär neutronstjärna. Magnetarer har existerat i teorin sen början av 90-talet men det var först 1998 som teorierna bekräftades om dess existens då en magnetar fick ett utbrott vars effekt passerade genom vårt solsystem. När dessa utbrott sker utsöndras enorma mängder röntgenstrålning och gammastrålning.

Neutronstjärnor som krockar resulterar i ett fyrverkeri och en så  kallad kilonova blir följden. Den energi som utlöstes då lyser en kort stund upp 100 miljoner gånger starkare än vår sol. En intensiv gammastrålning blir följden.

Nyligen dök något oväntat upp i Hubbles sökfält. En översvallande strålning från efterverkningarna av en explosion som sträckte sig från röntgenstrålfältet till radiovågor och även infraröd strålning. Strålningen var 10 gånger starkare än väntat för kilonovor. Utan Hubble skulle gammablixten ha dykt upp som många andra och forskarna skulle inte ha känt till den bisarra infraröda komponenten som Hubble upptäckte.

Den mest rimliga förklaringen är att det var en kollision mellan två neutronstjärnor och resultatet av detta blev att de smälte samman för att bilda en mer massiv neutronstjärna. En händelse som vi nu såg men som skett för 10-miljarder år sedan (avståndet till källan i ljusår).

I maj 2020 nådde ljuset från detta jorden och upptäcktes först av NASA:s Neil Gehrels Swift Observatory. Forskare anlitade snabbt andra teleskop – inklusive NASA:s rymdteleskop Hubble, radioobservatoriet Very Large Array, W.M. Keck-observatoriet och dess nätverk av observatorium inklusive det globala teleskopet Las Cumbres Observatory – för att studera explosionens efterdyningar och galaxen där händelsen skedde. Men det var Hubbleteleskopet som gav överraskningen.

 

Baserat på röntgen- och radioobservationer från de andra observatorierna var astronomer förbryllade över vad de såg med Hubble: det stora infraröda utsläppet var 10 gånger starkare än väntat. Dessa resultat utmanar konventionella teorier om vad som händer i efterdyningarna av ett kort gammastrålutsläpp. En möjlighet är att observationerna visar på födelsen av en massiv, mycket magnetiserad neutronstjärna som kallas en magnet. Utan Hubble skulle gammablixten ha dykt upp som många andra och astronomen Fong och hennes team skulle inte ha känt till det bisarra infraröda beteendet. "Det är fantastiskt för mig att efter 10 år av studier av samma typ av fenomen uppleva att vi upptäcker ett aldrig tidigare skådat beteende som detta," sade Fong. "Det avslöjar bara den mångfald av explosioner som universum är kapabel att producera, vilket är mycket spännande." 

Fong och hennes team har diskuterat flera möjligheter att förklara den ovanliga ljusstyrka i det infraröda fältet som Hubble upptäckte. Medan de flesta korta gammablixtarna förmodligen resulterar i ett svart hål kan de två neutronstjärnorna som slogs samman i detta fall ha kombinerats för att bilda en magnetar, en supermassiv neutronstjärna med ett mycket kraftfullt magnetfält.

Kanske inte så konstigt med explosioner av detta slag och andra  (min anm.) tänk på BigBang det var en helt annan explosion. Kunde den ske i ett ingenting och resultera i en verklighet är ovanstående en svag explosion. Tänk även på att om allt kunde komma till i en explosion från ingenstans som uppstod och varade en nanosekund och kanske mindre bör en implosion även vara möjlig på samma korta tid. Innebärande att allt, vi och hela universum skulle kunna försvinna på ett ögonblick när som helst.

Bild från vikipedia. En konstnärs intryck visar två små men mycket täta neutronstjärnor vid den punkt där de går samman och exploderar.

Kvasar SDSS J125809.31+351943.0 är en extrem kvasar

 

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så mycket, att galaxen inte tidigare har kunnat observeras innan känsligare instrument för ändamålet kom. 

Genom att analysera data från astronomiskaundersökningar har nu japanska astronomer upptäckt ett nytt, extremt variabelt kvasi-stellar-objekt (QSO) (en  kvasar). Det nyfunna objektet, betecknat SDSS J125809.31+351943.0, ljusnade i det optiskt bandet 4.0 magnituder under tre decennier vilket innebär att den är en av de ljusaste kvasarer vi känner till. Fyndet redovisades i en artikel publicerad den 3 november i arXiv.org.

Kvasarer är aktiva galaktiska kärnor av mycket hög luminositet som avger elektromagnetisk strålning observerbar i radiobandbredd, infrarödbandet, synlig ljus, ultraviolett strålning och röntgenvåglängder. De är bland de ljusstarkaste och mest avlägsna objekten i det kända universum,  

"Vi upptäckte en extremt variabel kvasar, SDSS J125809.31+351943.0, vilken ökade sin ljusstyrka 4,0 magnituder från 1983 till 2015” beskrev astronomerna vid Shumpei Nagoshi Kyoto-universitetet i Japan  i tidningen.

Ytterligare en oväntad händelse (min anm.) var därmed upptäckt.

Bild från vikimedia där en konstnärs intryck visar hur ULAS J1120+0641 en mycket avlägsen kvasar som drivs av ett svart hål med en massa av  två miljarder gånger solens kan se ut. Denna kvasar är den mest avlägsna som hittats och ses som den var bara 770 miljoner år efter Big Bang. Detta objekt är den överlägset ljusaste objektet ännu upptäckt i det tidiga universum.

Universum blir bara hetare och hetare.

 

Studien om ämnet publicerades den 13 oktober i Astrophysical Journal och behandlar universums termiska historia under de senaste 10 miljarder åren.

Resultatet av studien är att medeltemperaturen på gas över hela universum har ökat mer än 10 gånger den ursprungliga temperaturen under den tidsperioden och är i dag cirka 1999727 Celsius. "Vår nya mätning ger en direkt bekräftelse på det banbrytande arbetet av Jim Peebles - 2019 års Nobelpristagare i fysik - som lade ut teorin om hur den storskaliga strukturen bildas i universum", säger Yi-Kuan Chiang, huvudförfattare till studien och forskare vid Ohio State University Center for Cosmology och Astroparticle Physics.

 Forskarna använde en ny metod i arbetet som gjorde det möjligt att uppskatta temperaturen på gas längre bort från jorden - vilket innebär längre tillbaka i tiden - och jämföra detta med gas närmare jorden nära den nuvarande tiden. ”Nu, sade Yi-Kuan Chiang har forskare bekräftat att universum blir varmare över tid på grund av gravitationell kollaps av kosmiska strukturer. En uppvärmning som kommer att fortsätta enligt den kunskap vi har och utgår från”. Uppvärmningen i universum beror på den naturliga processen för galax och strukturbildning. Den är inte relaterad till uppvärmningen på jorden. Dessa fenomen sker på mycket olika skalor" sade han. "De är inte alls sammankopplade."

En (min anm.) överraskande hög temperatur därute i gasen. Man tänker sig universum annars som en plats där den absoluta nollpunkten är överallt. En annan tanke är om denna temperaturhöjning slutar en gång eller kommer att fortsätta till ett läge där universum kollapsar i en gravitationskollaps genom samma princip och fortsättning som beskrivs ovan.

Bild från pixabay.com