Prover tillbaka till Jorden från asteroiden Ryugu

 

Måndag 7 december hämtades kapseln med prover från asteroiden Ryugu för vidare befordran till Japan. Hayabusa2 kapseln landande redan den lördag 5 december efter en lång flygning över Australien och en mycket längre resa genom solsystemet. Se färden närma sig Jorden här.

Hayabusa2 sändes upp den 4 december 2014 och nu är den efter sin sex år långa färd tillbaka och förhoppningsvis med intressanta prover från asteroiden.

 Kapseln landade i Woomera vilket är ett förbjudet område att beträda i södra Australien (varför förbjudet framgår inte men troligen är det en plats försvaret använder anm.). Kapselns färd genom atmosfären skapade ett eldklot på himlen just före gryningen på lördagen. Japanska forskare på plats i Australien spårade framgångsrikt upp kapseln och samlade in den dyrbara kosmiska leveransen för att påbörja den sista delen av dess resa till Japan för analys av stoffet.

Bilden ytan på Asteroid Ryugu från vikimedia

Meteoritsvärmen Geminiderna ses bäst natten mellan 13-14 december

 

Geminiderna är en i december varje år återkommen meteorsvärm. Sitt maximum har den mellan den 12–14 december. I år natten mellan 13-14 december.

Den är troligen förorsakad av sönderfall eller delar från asteroiden 3200 Phaethon (kan vara delar från denna asteroid vid en sammanstötning av en annan asteroid en gång min anm.) som har samma heliocentriska bana. Det gör geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komets sönderfall.

Geminiderna observerades första gången för 150 år sedan. "Det kommer att bli det bästa meteorregnet under 2020, ingen tvekan om det," säger NASA meteorexpert Bill Cooke i ett uttalande för space.com.

Man har genom åren observerat 120-160 meteorer i timmen under optimala förhållanden men det vanligaste är 10 till 80 stjärnfall per timme.

Tvillingarnas stjärnbild anses vara riktningen varifrån de kommer så se åt detta håll för att se skuren. De är lysande och kommer i snabb hastighet så man måste vara koncentrerad och vaken för att hinna se.

För att hitta Tvillingarnas stjärnbild på norra halvklotet se åt sydväst på himlen och leta upp Orion och där jägaren, som är lätt att upptäcka av de tre stjärnorna i jägarens "bälte". Titta sedan bara uppåt och till vänster om Orion för att se Tvillingarna högt upp i sydvästra himlen. 

Bild ovan från vikipedia på en gemenid-meteors rörelse taget den 9 dec 2012. Bild nedan på stjärnbilden tvillingarna för att lättare finna denna på himlen också denna bild från vikipedia.

Den 21 dec händer det som senast hände för 800 år sedan på natthimlen

 

Den 21 december 2020 kommer Jupiter och Saturnus vara  i linje  de kommer att ses som en "dubbel planet. Detta kallas en konjunktion. Senaste gången de var så nära varandra var 1226.

"Det är 800 år sedan" säger  Amy Oliver  vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i tidningen USA TODAY. "Kalla 2020's konjunktion för en unik händelse till världen.

En konjunktion uppstår när två himmelsobjekt ses nära varandra när de ses från jorden. Sambandet mellan Jupiter och Saturnus inträffar när banorna på de två planeterna anpassas till jordens något som bara händer en gång vart 20 år och kallas en "stor konjunktion", enligt NASA. Men så nära som nu sker som sagt enbart vart 800:e år. Som närmst blir det den 21 december men mellan den 16 till 25 dec kan man se fenomenet bra.

Bild från pixabay.com som visar storleksförhållande och placering av våra planeter därute.

Svarta hål kanske inte finns utan är istället klotformiga luddiga strängar.

 

Om det finns svarta hål kan diskuteras. Kanske det enligt en annan teori istället är luddiga, vibrerande bollformade strängar?

Ny forskning tyder på att så kan vara fallet och att observationer i framtiden kan bekräfta detta. I vilket fall är dessa fenomen (svarta hål) en otrolig gravitationskompression vilken kan konkurrera ut någon av de andra fyra grundläggande naturkrafterna – som den starka kärnkraften som håller ihop klumpen som man kan kalla det svarta hålet om man ser det som materia i otrolig förtätning. 

 När en viss kritisk tröskel har nåtts kläms materian ihop ner till en oändligt liten punkt. Denna oändligt lilla punkt kallas singulariteten och den omsluts av en yta som kallas händelsehorisonten – platsen där gravitationens inåtgående dragningskraft överstiger ljusets hastighet.

Naturligtvis finns det inget sådant som en oändligt liten punkt så den här teorin verkar fel. Det var i mitten av 1900-talet astronomer började hitta föremål som såg ut som svarta hål. 1976 insåg fysikern Stephen Hawking att svarta hål inte är helt svarta. På grund av kvantmekaniken ansågs svarta hål avdunsta långsamt.

 Detta ledde till en paradox: All information som faller in i ett svart hål blir låst inuti. Men Hawkings teori innebär att hålet efterhand avdunstar. Så när det svarta hålet så småningom avdunstar är strängteorin  en modell av universum som lättare kan förklara detta fenomen.

I strängteorin ersätts alla partiklar och krafter med subatomära, vibrerande strängar. Dessa strängar är de grundläggande beståndsdelarna i materia och universum men vi kan inte se dem som strängar eftersom de är så små. Men matematiskt visas att för att strängteorin ska fungera måste det finnas fler dimensioner — alla små någon hopkrupen i sig själv till subatomära skalor så att vi inte ser dem.

Strängteorin påstår sig kapabel att förklara varje slag av partikel, varje slags kraft och i princip allt i universum (och universum självt).

Vad jag anser (min anm.) jo jag tror strängteorin är något att ta på allvar med alla sina dimensioner.

Bild från pikist.com som visar människans undringar över vad universum är (anser jag).

Spökaktiga cirklar upptäcks däruppe. Förklaring till dem finns inte.

 

I september 2019 presenterade Anna Kapinska några  intressanta fenomen hon hittat när hon bläddrade i nya radioastronomiska data. Hon hade börjat märka att det fanns mycket konstiga formationer hon inte kunde passa in på kända objekt.

Anna gav dem namnet WTF? Bland dem fanns en bild av en spöklik cirkel av radioutsläpp likt en kosmisk rök-ring. Några dagar senare hittade hennes kollega Emil Lenc en andra ännu mer kuslig formation än Annas. Anna och Emil hade undersökt de nya bilderna från pilotobservationer från evolutionskartan för universum (EMU) från ett projektet  gjort med CSIRO: s revolutionerande nya australiska Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) teleskop.

EMU:s planer är att sondera delar av universum där inget teleskop har gått tidigare. Det görs med ASKAP teleskopet som kartlägger stora delar av himlen mycket snabbt och sonderar dessa till ett djup som tidigare bara nåtts i små delar av rymden. Teleskopet är särskilt känslig för svaga, diffusa objekt. Teamet sökte vidare och hittade några fler av dessa mystiska formationer. De kallar dem ORC som står för "udda radio cirklar". Men den stora frågan är naturligtvis: "Vad är de?"

 

Först misstänktes  en störning i en programvara. Men det   bekräftades snart att cirklarna  är verkliga då andra radioteleskop också fann dem. Ingen kan ännu svara på hur stora de är eller hur långt borta de är. De kan vara objekt i vår galax, kanske några ljusår över eller de kan vara långt borta i universum miljontals ljusår i diameter.

Mystiskt nog ser vi inget alls på bilder tagna med optiska teleskop på positionen för ORC, dessa ser ingenting (enbart tom rymd). Radioemissionens ringar ses enbart med radioteleskop vilket indikerar att de är moln av elektroner. Men det är ett mysterium att inget kan ses i optiskt ljus.  Kan de vara något helt annat än vi tror? Två ryska forskare har föreslagit att ORCs kan vara "halsar" av maskhål i rumtiden.

Utifrån den handfull vi har hittat hittills uppskattar vi likväl  att det kan finnas många fler. Bärbel Koribalski en kollega till ovanstående konstaterar att sökandet nu görs med teleskop runt om i världen för att hitta fler ORC för att försöka förstå vad de är. Är det ett helt nytt fenomen eller något vi redan vet om men ser på ett annorlunda sätt? Men om det är något helt nytt hur förändrar det då vår förståelse av universum?

Bild från https://theconversation.com/ varifrån inläggets nyhet även kommer från och diskuteras utifrån.

Några hundra meter under Mars yta kan livet frodas

 

Den möjligaste beboeliga zonen på Mars är troligast under dess yta sannolikt på grund av underjordisk smältning av tjocka istäcken vilket sker genom bergvärme enligt en ny undersökning från Rutgers state university of New Yersey.

"Även om växthusgaser som koldioxid och vattenånga pumpades in i den tidiga Marsatmosfären enligt datorsimuleringar om klimatmodeller för Mars finns tveksamheter  till teorier om en forntida långsiktig varm och våt Mars," säger huvudförfattare Lujendra Ojha biträdande professor vid institutionen för Department of Earth and Planetary Sciences   School of Arts and Sciences vid Rutgers University–New Brunswick."

Ser vi på vår sol är den en massiv kärnfusionsreaktor som genererar energi genom att  vätejoner övergår till helium.

Med tiden har solen gradvis blivit varmare och värmt upp planeternas yta i vårt solsystem. För ungefär 4 miljarder år sedan var solen mindre het än i dag så klimatet på den unga Mars borde ha varit kallare än i dag. Men ytan på Mars har många geologiska indikatorer som visar på motsatsen såsom gamla flodbäddar och kemiska indikatorer, såsom vattenrelaterade mineraler vilket tyder på att den röda planeten hade rikligt med flytande vatten för 4,1 miljarder till 3,7 miljarder år sedan under den så kallade Noachian eran. Denna uppenbara motsägelse mellan vad som borde varit och troligen var enligt datasimuleringar och solens i början mindre styrka är en paradox.

På steniga planeter som Mars, Jorden, Venus och Merkurius finns dock värmeproducerande element som uran och torium som genererar värme via radioaktivt sönderfall.

I ett sådant scenario kan flytande vatten finnas genom smält is på botten av tjocka istäcken, även om solen är mindre het. Forskarna undersökte olika Marsscenarier genom datasimuleringar för att se om uppvärmning via geotermisk värme skulle ha varit möjligt och är på Mars.  Det visade sig att de villkor som behövdes kan existera under isytan. Även om Mars hade ett varmt och vått klimat för 4 miljarder år sedan och även upplevde en förlust av magnetfältet och merparten av sin förmodade då tätare atmosfär kan flytande vatten ha varit stabilt på stora djup. Därför kan livet om det någonsin har existerat på Mars ha följt det flytande vattnet ner till successivt större djup.

"På sådana djup, kunde livet ha existerat (och även i dag min anm.) genom hydrotermisk (uppvärmning) aktivitet och bergvattenreaktioner,"säger Ojha och tillägger i uppsatsen, "Så, under ytan kan finnas en sedan länge livsmöjlig miljö på Mars."

NASA:s rymdfarkost Mars InSight som landade 2018  kan göra det möjligt för forskare att bättre bedöma geotermisk värmes roll för Mars livsmöjlighet under Noachian-eran (den är i drift i dag), enligt Ojha. Forskare vid Dartmouth College, Louisiana State University och Planetary Science Institute var även bidragande till studien.

Jag (min anm.) kan mycket väl ta till mig dessa slutsatser att liv på Mars om det finns i enkel form enbart finns under isen i flytande vatten. Om nu inte istäcket är bottenfruset.

Bild på Mars taget av Hubbleteleskopet.

Termonukleär reaktion i något som betecknats MAXI J1807 +132

 

En termonukleär reaktion innebär en kärnreaktion som åstadkoms genom hög temperatur (flera miljoner grader). MAXI J1807 +132 betecknar en explosion i universum som kan ha sitt ursprung från ett binärt system.

Ett internationellt team av astronomer använde NICER-utrustning ombord på den internationella rymdstationen (ISS) för att undersöka ett röntgenutskick från ett binärt system som kallas MAXI J1807 + 132. I  rapporten  om händelsen analyserade en grupp forskare under ledning av Arianna C. Albayati vid University of Southampton, Storbritannien upptäckten av tre termonukleära typ I röntgenskurar från denna källa.

Slutsatsen rapporterades i en uppsats som publicerades i arXiv.org den 20 november 2020. Röntgenbinärer består av antingen vanliga stjärnor eller vita dvärgar som förlorar sin massa till kompakta neutronstjärnor eller svarta hål.

De nyligen upptäckta skurarna har betecknats B1, B2 och B3. B2  inträffade efter cirka 21,3 timmar efter B1, medan B3 inträffade cirka 24 timmar efter B2.

Alla tre röntgenskurar hade en stegringstid på cirka 4 sekunder och visade en lång förfallssvans som varade i över 1 minut. Astronomer förklarade att sådana långsamma höjningar och långa sönderfall tyder på ett väterikt bränsle vid antändningsögonblicket. Det kan vara resultatet av en anhopning av en blandning av väte och helium.

Mycket av information kommer från den internationella rymdstationen ISS om universum läs mer om stationen här. 

Bild från alamy.com.