Förbindelsen mellan två av spiralarmarna i vintergatan

 

Ett team av forskare från Tyskland, Frankrike och Storbritannien har nyligen upptäckt en lång tunn, tät, glödande gastråd  som förbinder två av Vintergatans spiralarmar. I en artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters beskriver gruppen sitt arbete med att studera kolmonoxidgas i Vintergatan. Tidigare forskning har visat att galaxer därute har något som benämns fjädrar - långa gasfilament som från jorden ser ut som fjädrar. Studier efter något liknande i vår galax är svårt att göra då vi befinner oss i den. Först nu har en sådan tråd upptäckts.

I arbetet studerade forskarna koncentrationer av kolmonoxidgas i data från APEX-teleskopet i San Pedro de Atacama i Chile. De hittade då koncentrationer av detta vilket var något som missats tidigare och efter att ha sett närmare på upptäckten förstod man att det var en del av en stor gasformation som sträckte sig från nära galaxens centrum och utåt och resulterade i förbindelse mellan två av de spiralarmar som ger galaxen dess utseende. Se youtube film som visar hur det ser ut här. 

Forskarna namngav fenomenet till Gangotri-vågen. Ett namn som är en hyllning till den massiva glaciär (Gangotri glacier) vars smältning ger upphov till Ganges River (i Indien). De har också uppskattat vågens massa till ungefär nio miljoner solar. (vad de ser för sammanhang med denna glaciär och gasvågen förstår jag inte)

Forskarna fann att Gangotri-vågen har en unik och intressant egenskap genom att den inte är så rak som förväntat. Istället sicksackar den fram och tillbaka längs sin längd i ett mönster som liknar en sinusvåg. Forskarna kan inte förklara det märkliga fenomen men noterar att något slags  kraft måste vara i spel - en kraft som sannolikt kommer att vara i fokus för många kommande forskningsinsatser.

Tips på kraften är gravitation (min anm.).

Bild från https://www.lonelyspeck.com/ ut i vintergatan dock framgår det inte vilket observatorium som avbildats.

Nya rön om aktivitet i den största kometen i solsystemet

 

Kometen C/2014 FN271 (Bernardinelli-Bernstein) har sitt ursprung i Oorts kometmoln. Kometen upptäcktes av astronomerna Pedro Bernardinelli och Gary Bernstein genom deras studier av bilder från Dark Energy Survey under oktober 2014 då kometen befann sig 29 AU (4,3 miljarder km) från solen. Ett avstånd som är det största en komet har upptäckts från. Under 2021 har dess kurs närmat sig solen. Som närmst kommer den Saturnus bana och i januari 2031.

Kometen är den största som vi känner till som kommit ur Oorts kometmoln. 

Den kommer inte att vara synlig för blotta ögat eftersom den inte kommer in i det inre av solsystemet. Kometen är den största komet som upptäckts i modern tid och en av de mest avlägsna kometerna som upptäcks med koma vilket innebär att is inuti kometen avdunstar och bildar ett skal av damm och ånga runt kometens kärna redan på detta avstånd. Vanligast sker inte detta förrän en komet närmar sig solen.

I en ny studie gjord av astronomer vid University of Maryland visas att kometen var aktiv långt innan man tidigare trott den skulle kunna bli detta vilket innebär att isen i den avdunstade och skapade ett skal av damm och ånga som kallas koma lång innan den närmade sig solen. Som komet är den och utan jämförelse. 100 -200 km i diameter och cirka 1000 gånger mer massiv än en typisk komet.

Aktiviteten som bevisligen finns där kommer att hjälpa astronomer att avgöra vad den består av och ge insikt i förhållandena vid bildandet av vårt solsystem. Studien publicerades i The Planetary Science Magazine den 29 november 2021.

Bild från vikipedia på kometen C/2014 FN271 ( Bernardinelli-Bernstein)

Solen är enligt nya rön anledningen till merparten av vattnet på Jorden.

 

Vid  University of Glasgow har ett internationellt forskarlag inklusive  forskare från  Curtin's Space Science and Technology Centre (SSTC) i Indien funnit att solvinden som består av laddade partiklar till stor del  av vätejoner är källan till merparten av vattnet på jorden och inte som tidigare antagits dammkorn från asteroider som kraschade ner på jorden under solsystemets barndom.

SSTC-chefen John Curtin Distinguished och Professor Phil Bland påtalar även att jorden blev mycket mer vattenrik jämfört med andra steniga planeter i solsystemet.

På Jorden finns hav som täcker mer än 70 procent av dess yta, och forskare har länge förbryllats över vad som är källan till allt vatten.

" En accepterad teori är att vatten transporterades till jorden i slutfasen av dess bildande genom asteroidnedslag men tidigare tester av det isotopiska "fingeravtrycket" av  asteroider fann att de i genomsnitt inte matchade med möjligheten till allt vattnet som finns på jorden vilket innebär att det fanns minst en annan källa," säger professor Bland . " Vår forskning tyder på att solvinden skapar vatten på ytan av små dammkorn och detta isotopiskt lätta vatten gav sannolikt merparten till jordens vatten.

"Denna nya solvindsteori bygger på noggrann atom-för-atom-analys av minidamm fragment från  Itokawa en asteroid om har en kurs nära solen. Prover därifrån samlades in av den japanska rymdsonden Hayabusa som återvände till jorden 2010.

"Vårt atomsondtomografisystem på Curtin University gjorde det då möjligt för oss att ta en otroligt detaljerad titt inuti de första 50 nanometerna eller så av ytan av Itokawa-dammkorn vilka innehöll tillräckligt med vatten som om det skalades upp till cirka 20 liter för varje kubikmeter berg."

Curtin-doktoranden Dr Luke Daly, numera vid University of Glasgow säger att forskningen inte bara ger forskare en anmärkningsvärd inblick i källan till jordens vatten utan också kan hjälpa framtida rymduppdrag.

"Hur astronauter skulle få tillräckligt med vatten, utan att bära med sig stora mängder förnödenheter är ett av hindren för framtida rymdutforskning", säger Dr Daly.

" Vår forskning visar att samma rymdväderprocess som skapade vatten på Itokawa troligen inträffade på andra  planeter vilket innebär att astronauter kan bearbeta färsk vattenförsörjning direkt från dammet på en planets yta till exempel månen."

Stämmer resultaten kan detta mycket väl vara sanningen om Jordens vatten (min anm.) Jag kan se troligheten i detta. Men det borde förklarats varför dessa atomer blev vatten på Jorden och inte som på andra planeter fortfarande  inneslutit i damm.

Bild vikipedia.

Fyndet av en brun dvärgstjärna med intakta Litiumavlagringar bekräftar en gammal teori.

 

Bruna dvärgar är kända som misslyckade stjärnbildningar. De är den naturliga länken mellan stjärnor och planeter. De är mer massiva än Jupiter men inte tillräckligt heta för att få igång vätefusion vilket är stjärnors bränsle. Av den anledningen observerades inte dessa svagskimrande objekt förrän i mitten av 1990-talet.

Med hjälp av OSIRIS-spektrografen på Gran Telescopio Canarias (GTC) för närvarande det största optiska och infraröda teleskopet i världen, vid Roque de los Muchachos Observatory (ORM) och ett forskarlag vid Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och vidare Instituto Nacional de Astrofísica, Óptica y Electrónica (INAOE) har det gjorts högkänslighetsspektroskopiska observationer och högkänslighetsspektroskopiska observationer mellan februari och augusti i år av två system där 2 bruna dvärgar finns i vardera system.

I dessa fyra dvärgar upptäcktes inte litium i tre av dem men i den fjärde däremot i den med beteckningen Reid 1B vilken är den svagaste lysande och därmed  svalaste av de fyra. Här fann man en deponering av kosmiskt litium vars ursprung går tillbaka till före bildandet av det system som Reid 1B tillhör. Här fann man att  Reid 1B innehöll litium av en mängd som är 13 tusen gånger större än den mängd som finns på jorden. Reid 1B har en ålder av 1100 miljoner år och en massa som är 41 gånger större än Jupiters (den största planeten i vårt solsystem), systemet finns 16,9 ljusår från oss. Se youtube klipp av jämförelse av massa,

Denna studie bekräftar nu vad tidigare antagits men inte kunnat visats att Litium finns i en del bruna dvärgar (min anm.). Varför bara i vissa och om det detta har samband med dess temperatur eller något annat får framtida forskning visa.

Bild vikipedia som visar att de flesta bruna dvärgar inte är större än högst 10-15% mer än Jupiters storlek men kan vara upp till 75 gånger tyngre på grund av deras höga densitet.

Chockvågor av gas kolliderar i nebulosan NGC 1977

 

Sh2-279 är en HII-region av ljusa nebulosor som även innehåller en reflektionsnebulosa. Regionen är belägen i stjärnbilden Orion och där i den nordligaste delen Orions svärd beläget 0,6° norr om Orionnebulosan. Reflektionsnebulosan är inbäddad i Sh2-279 och känd som Running Man Nebula dess officiella beteckning är NGC 1977. En nebulosa som även nämndes i gårdagens inlägg.

Sh2-279 består av tre NGC-nebulosor (rundformade nebulosor), NGC 1973, NGC 1975, NGC 1977 och det öppna klustret NGC 1981 Däremellan  finns mörkare regioner. Den mest lysande av ovanstående är NGC 1977 vilken upptäcktes av William Herschel 1786.

En H II-region eller HII-region innehåller interstellära atomväten som joniserats. Det är ett molekylärt moln av delvis joniserad gas i vilket stjärnor bildats för en kort tid sedan. Molnets storlek spänner från ett till hundratals ljusår med en täthet från några stycken till omkring en miljon partiklar per kubikcentimeter. Orionnebulosan i sig är en känd H II-region vilken upptäcktes 1610 av astronomen Nicolas-Claude Fabri de Peiresc. 

Hubbleteleskopet bild av NGC 1977 visar här lysande moln av gas och damm. Något som kallas ett Herbig-Haro-objekt. Just detta  moln har fått beteckningen HH 45.

Herbig-Haro-objekt är  sällan skådade fenomen som uppstår när varm gas matas ut när en ny stjärna kolliderar med gas och damm i närområdet i hög hastighet (hundratals km/h) vilket då skapar lysande chockvågor av gas. 

I bilden ovan från NASA visas blått joniserat syre (O II) och lila joniserat gas bestående av magnesium (Mg II). Forskarna är intresserade av dessa fenomen då de kan användas till att identifiera chockvågor av gas  och joniseringsfronter och ur detta försöka förstå mer om detta fenomen.

Parengo 2042 är en ny stjärna vilken skickar ut en stråle av en längd av 2 ljusår.

 

Det är inte första gången som Hubble överraskar med foton på strålar från unga stjärnor men protostjärnan Parengo 2042 sticker ut då den visar upp en ovanligt tydlig stråle från vår position räknat på grund av att strålningen från en närliggande stjärna får den att lysa väldigt skarpt.

Stjärnan Parengo 2042  sänder en klar ljusstråle in i reflektionsnebulosan NGC 1977 som man kan se i bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet. Jetstrålen (det ljusa streck av sken i bilden) avges av den unga stjärnan Parengo 2042 som är inkapslad i en skiva av skräp (damm och gas)  som kan ge upphov till nya planeter runt stjärnan. Stjärnan driver ut en pulserande plasmastråle som sträcker sig mer än två ljusår ut i rymden och som böjer sig norrut från vår synvinkel sett vilket kan ses i bilden. Gasen i strålen har joniserats tills den ses glöda genom skenet från stjärnan 42 Orionis som finns i närområdet. Denna effekt är  intressant för forskare eftersom detta utflöde då förblir synligt under den joniserande strålningen från 42 Orionis. Vanligtvis skulle utflödet av jetstrålar som detta bara vara synligt när det kolliderade med omgivande material vilket då skapar ljusa chockvågor som försvinner när de svalnar ut i mörkret. Men här syns denna effekt under en längre tid.

I  bilden indikerar röda och orange färger strålstötar av glödande  gas. Man kan även se glödande blå krusningarna på bilden vilka verkar strömma från strålen till höger i bilden något som kallas bogchockstrålar. Dessa fortsätter mot stjärnan 42 Orionis (visas dock inte på bilden ovan). Bogchockstrålar inträffar i rymden när strömmar av gas  kolliderar och begreppet är uppkallat efter de halvmåneformade vågor som ett fartyg gör när det rör sig genom vatten.

Jetstrålens ljusa västra sida är uppdelad i en serie orange bågar som minskar i storlek med det ökande avståndet från stjärnan och då bildar en kon eller spindelform. Dessa bågar kan spåras i den joniserade ytterkanten på en skiva av skräp runt stjärnor vilka har en radie på 500 gånger avståndet mellan solen och jorden och ett stort 170 astronomiska enheter (En astronomisk enhet är avståndet solen - jorden) hål i mitten av skivan. I den spindelliknande formen här har man räknat ut ett det sker ett utflöde av material bort från skivans massa av cirka hundra miljoner solar varje år.

 

NGC 1977 ingår i en trio reflektionsnebulosor som utgör Löparnebulosan i stjärnbilden Orion. Se morgondagens inlägg för än mer om detta område.

Bild från NASA på fenomenet. Bild tagen av Hubbleteleskopet.

Har aliens planterat ut radiosändare i vårt solsystem?

 

Forskare söker efter om vi är ensamma i universum. Ingen vet det i dag. I en ny studie rekommenderar två forskare från University of Liège och Massachusetts Institute of Technology (MIT) att vi bör leta efter radiosignaler från främmande intelligenser i vårt närområde. Studien är baserad på teorin att ETI:s finns och redan har etablerat ett kommunikationsnätverk i vår galax och kanske i vårt eget solsystem. I arbetet med detta identifierade teamet solsystemet Wolf 359 en röd dvärgstjärna vilken finns ca 7 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden lejonet som den bästa platsen för att leta efter möjlig interstellär kommunikation från en främmande sond vidare ut i rymden vid sändning från vårt solsystem eller galaxen.

 Enligt teorin bildades Vintergatan för ungefär 13,51 miljarder år sedan därefter bildades de första planeterna 500 miljoner år senare. Vårt solsystem är bildat för ca 4,5 miljarder år sedan och mänskligheten har funnits under de senaste 200000 åren. Om intelligenta arter har dykt upp för länge sedan  i andra äldre solsystem har de haft den tid som krävs för att kolonisera Vintergatan.

I den nya studien byggde teamet vidare på en studie från 2014 av Michaël Gillon där det visades hur en ETI (Extraterrestrial intelligence) kan ha fyllt vår galax med självreplikerande sonder (von Neumann-maskiner). Denna idé liknar Berserker-hypotesen (att till slut tog maskiner över och utrotade sina skapare) men nu med förbehållet att dessa sonder kanske byggdes för fredlig utforskning. Dessa sonder hävdade han kunde bilda ett  kommunikationsnätverk  över hela vintergatan med stjärnor som gravitationslinser för att maximera kommunikationseffektiviten för sonderna. "I denna hypotes bör varje solsystem  i Vintergatan vara värd för sonder av detta slag inklusive vårt. Hypotesen talar om för oss var vi ska leta efter dessa sonder: vid "solgravitationslinjen" (SGL) vilket betyder vid motsatta koordinater till närmaste stjärnor.

Det har nu gått 70 år sedan fysikern Enrico Fermi ställde sin berömda fråga: "Var är alla?" Fermis Paradox i vilken denna fråga ställs och diskuteras och framledes kommer att diskuteras tills vi får definitiva bevis på utomjordisk intelligens (ETI) eller inte. Under tiden tvingas forskare spekulera i varför vi inte har hittat några ännu och viktigare ändå vad och var vi borde leta efter dessa (detta). Genom att fokusera sökinsatser enligt ovan idé hoppas forskarna kunna avgöra om vi är ensamma i universum. 

Studien granskas nu för eventuell publicering i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden, Studien genomfördes av Michaël Gillon och Artem Burdanov. Gillion är professor i astrofysik vid University of Liege, senior research associate för Belgiska nationella fonden för vetenskaplig forskning (NSRF), och medlem av NASA:s Nexus for Exoplanet System Science (NExSS), Burdanov är postdoktor vid Institutionen för jord-, atmosfär- och planetvetenskaper (EAPS) vid MIT.

 

Ytterligare insikt och stöd i arbetet kom från Prof. Jason Wright, Penn State Center for Exoplanets and Habitable Worlds medlem och chef för Penn State Extraterrestrial Intelligence Center (PSETI). Liksom många som har föreslagit resolutioner till Fermi Paradox började Gillon och Burdanov sin studie med antagandet att utomjordiskt liv har haft ett betydande försprång på mänskligheten. Ur kosmologisk synvinkel är detta ett ganska säkert antagande.

Wolf 359 - en stjärna av M-typ (röd dvärg) med två möjliga exoplaneter och enligt teorin det bästa målet för en sådan nod för radiosändning från oss räknat. På ett avstånd av cirka 7,9 ljusår är Wolf 359 det tredje närmaste stjärnsystemet, Enligt forskning publicerad 2019 misstänks Wolf 359 vara mycket lik Proxima b det närmaste solsystemet till jorden (4,24 ljusår bort). Båda systemen består av en röd dvärgstjärna med troligen en planet i nära omloppsbana (upp till några gånger så massiv som jorden) och en mer avlägsen större planet (möjligen en gasjätte). Men till skillnad från Proxima b och c som även anses existera har planetsystem vid Wolf 359:s ännu inte bekräftats.

 

Efter att ha släppt sin studie från 2014 märkte Gillon att Wolf 359 råkar ligga i ekliptikan till jordens omloppsplan. Kort sagt, Wolf 359 ses kant-på från jorden (och vice versa), vilket innebär att observatörer i båda system skulle kunna se exoplaneter göra transiteringar mot varandras system. Detta arrangemang, säger Gillon, skulle också göra det möjligt att skicka interstellära meddelanden med regelbunden frekvens: För att testa denna hypotes konsulterade Gillon data från TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope - South (TRAPPIST-South) och Search for be habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars-South (SPECULOUS-South). Dessa teleskop finns vid European Southern Observatorys (ESO) La Silla respektive Paranal Observatory  i norra Chile. Med hjälp av dessa instrument observerade Gillion Wolf 359:s SGL för att leta efter tecken på radiosignaler.

 

Tyvärr indikerade varken teleskopdata eller Burdanovs riktade sökning FICDs i Wolf 359 radiosignaler av okänt ursprung. "Att tolka resultat är svårt då massor av hypoteser kan förklara det", säger Gillon. Men han förklarade också hur dessa resultat skulle kunna skapa nya möjligheter för framtida SETI-undersökningar.

Själv tycker jag allt verkar långsökt och ett chanstagande (min anm,).

Bild flickr.com