Det beräknas att det finns fyra fientliga civilisationer i Vintergatan.

 

1977 upptäckte Big Ear Radio Telescope vid Ohio State University en stark signal på kortvågbandet  kommen från rymden. Signalen stark och intensiv var i en exakt frekvens och hade många egenskaper som visade att den kom från rymden inte från en störande källa från jorden. Signalen fick namnet "Wow!" och är ännu i dag en gåta som det spekuleras om.

Signalen är den starkaste kandidaten för ett meddelande skickat av en utomjordisk civilisation. Ingen vet säkert vilken signalkällan var och den har aldrig återupprepats. Under de senaste åren har teorier utarbetats som ska kunna tillskriva "Wow!" till kometer i utkanten av vårt solsystem. Men det astronomiska samfundet avvisar dessa teorier.

2020 återupplivades intresset för "Wow!" när Cabellaro identifierade en solliknande stjärna i närheten av området där signalen "Wow!" upptäcktes. Om analysen är korrekt kan "Wow!" ha kommit från denna solliknande stjärna 1800 ljusår bort.

"Wow!" hördes endast på en frekvens utan att något brus på någon av Big Ears 50 andra närliggande kortvågsfrekvenser. Detta är ett starkt bevis på att "Wow!" inte var en naturlig signal då dessa orsakar brus på andra närligggande frekvenser, "Wow!" -signalen var  fokuserad vilket vi kan förvänta oss av en signal på kortvågsbandet sänd av en intelligens.

Signalen "steg och föll" under de 72 sekunder den var detekterbar. Detta överensstämmer med signaler från rymden som ökar i intensitet när de rör sig över himlen och närmar sig teleskopets mottagare och sedan minskar i styrka när signalen rör sig bort från teleskopet.

Utöver det observerades signalen nära 1420 MHz, en "skyddad frekvens" som jordbaserade sändare är förbjudna att använda då denna  frekvens är reserverad för astronomiska studier. Allt detta pekar mot ett utomjordiskt ursprung eftersom satelliter och markbundna naturliga radiokällor skulle ha upprepats medan "Wow!" -signalen var en engångshändelse. Baserat på tidpunkten och orienteringen av Big Ear-teleskopet drog astronomer slutsatsen att den måste ha kommit någonstans i riktning mot Skyttens stjärnbild.

Debatten om meddelanden och huruvida det utgör en risk för oss har återupplivats de senaste åren delvis som svar på ansträngningar med Breakthrough Message , Galileo Project  och The Beacon in the Galaxy (BITG) –meddelandet  - en uppdaterad version av Arecibo-meddelandet 

Trots meningsskiljaktigheterna är man överens om att en diskussion måste äga rum på internationell nivå och att det måste ske nu. Båda sidor arbetar också aktivt för att få till en diskussion för att få så många statliga enheter, vetenskapliga institut, ideella organisationer, entreprenörer och allmänheten att delta. En diskussion om faran att göra sig känd för okända därute.

Capallero en spansk exoplanet hunter och SETI researcher och även science communicator säger "Jag baserade uppskattningen på frekvensen av invasioner (likt den nu pågående av Ryssland) på jorden under de senaste 100 åren. Endast 51 länder av 195 länder invaderade ett annat land under den tiden (enligt mig ett stort antal(min anm.)).

"Jag fann att när tiden går och mänskligheten utvecklas, minskar frekvensen av invasioner. Extrapolera resultaten till mänskligheten när den blir en typ 1-civilisation som kan göra interstellära resor blir frekvensen och därför sannolikheten för invasion ner. Uppskattningarna är baserade på livet som vi känner det". Men säger Alberto Caballero Díez att samma analys av mänskligheten att även vi kan bli en "skadlig civilisation" när vi har blivit en typ 1-civilisation på Kardashev-skalan 

En civilisation på denna utvecklingsnivå kan utnyttja all sin planets energi och begränsa ett mått av interstellära resor till närliggande stjärnsystem. Hans analys visade även att högst fyra skadliga civilisationer teoretisk kan finnas inom hörhåll för våra radiosändningar. Caballero sa att detta indikerar att en utomjordisk invasion inte är det största existentiella hotet mot mänskligheten. Finns annat som klimat inre splittringar dekadens och invasioner av diktatorer, pandemier etc (min anm.).

För lite mer i ämnet plus tre korta you tub filmer om ämnet ovan följ denna länk.

Bildr.com så kan en invasion av fientliga aliens gestalta sig.

Astronomer i Kina misstänker de fått in signaler från aliens.

 

Signalerna upptäcktes av det 500 meter långa Aperture Spherical Telescope (FAST) som finns i Guizhouprovinsen i sydvästra Kina. Signalerna kan komma från en avlägsen utomjordisk civilisation enligt en nyligen publicerad rapport från kinesiska forskare.

Det var astronomer vid Beijing Normal University som upptäckte "flera fall av möjliga tekniska spår av från en utomjordisk sändare utanför jorden", enligt rapporten om händelsen som publicerades tisdag 14 juni i Science and Technology Daily, den officiella tidningen för Kinas ministerium för vetenskap och teknik.

Signalerna plockades upp av Kinas femhundra meter långa Aperture Spherical Radio Telescope (FAST). Världens största radioteleskop. Sky Eye (teleskopets smeknamn) har arbetat med att skanna efter radiosignaler som kan indikera på sändningar av från utomjordiskt liv sedan 2019. Genom att analysera insamlad data från 2020 säger forskarna att de upptäckte två misstänkta inte naturliga kortvågssignaler. Nu under 2022 hittades under en riktad undersökning mot kända exoplaneter ytterligare en mystisk kortvågssignal.

Eftersom signalerna är på kortvågsbandet något som vanligtvis endast används av flygplan och satelliter på Jorden kan signalerna ha producerats av utomjordisk teknik. Forskarna säger dock att deras resultat är preliminära och bör tas med försiktighet tills analysen är klar.

"Det är flera kortvågssignaler som skiljer sig från tidigare upptäckta och teamet arbetar för närvarande med ytterligare utredning av fenomenet", säger Zhang Tongjie, forskningsledare vid China Extraterrestrial Civilization Research Group vid Beijing Normal University, till Science and Technology Daily.

Möjligheten finns även att de nu misstänkta signalerna är någon form av radiostörning från jorden och det behöver bekräftas om detta kan uteslutas. Det kan bli en lång process innan vi säkert vet om detta är svaret eller inte.

Spännande att följa vad resultatet blir (min anm.). Kortvågssignaler som detekterats från något på Jorden eller någon okänd sändare därute.

Bild pxhere.com en alienplanet som kan finnas därute.

En meteorit från Mars inre kan ändra synen på hur planeter bildas

 

I en ny studie av en meteorit motsäger resultatet den nuvarande teorin om hur steniga planeter som jorden och Mars förvärvat gaser som väte, kol, syre, kväve och ädelgaser då de bildades. Rapporten publicerades 16 juni i Science. Arbetet gjordes av Péron postdoktor vid ETH Zürich, Schweiz som arbetar tillsammans med professor Sujoy Mukhopadhyay vid Department of Earth and Planetary Sciences vid University of California, Davis. Deras  ger arbete ger nya infallsvinklar till vidare forskning om ämnet.

Ett grundläggande antagande om planetbildning är att det börjar ned att planeter  samlar in gaser från ackretionsskivan runt en ung stjärna, säger Sandrine Péron postdoktoral forskare

Då planeter har uppkommit ur smält sten upplöses dess element initialt i magmahavet och blir åter gas i atmosfären. Därefter levererar kondrit meteoriter (Kondriter är stenmeteoriter som inte förändrats genom nedsmältning eller planetär differentiering av sin ursprungliga materia. De bildades när olika typer av damm och små korn som fanns i det tidiga solsystemet aggregerades till primitiva asteroider) vilka kraschar in i den unga planeten än mer flyktigt material.

Forskare förväntar sig att flyktiga element i planetens inre bör återspegla ackreationskivans sammansättning eller en blandning av denna och flyktiga ämnen från meteorer medan flyktiga ämnen i atmosfären mestadels kommer från meteoriter. Dessa två källor - skiva kontra meteor - kan särskiljas ur förhållandena mellan isotoper av ädelgaser speciellt krypton.

Mars är av intresse eftersom Mars bildades relativt snabbt. Planeten stelnade cirka 4 miljoner år efter solsystemets bildande medan jorden tog 50 till 100 miljoner år för att bildas.

En del meteoriter kommer till jorden från Mars. De flesta av dessa kommer från sten från Mars som utsatts för Mars atmosfär. Chassigny-meteoriten, som föll till jorden i nordöstra Frankrike 1815 är en sällsynt och ovanlig meteorit eftersom den tros innehålla samma slags stenmaterial som Mars inre består av.

Genom extremt noggranna mätningar av små mängder kryptonisotoper i prov av meteoriten med hjälp av en ny metod som upprättats vid UC Davis Noble Gas Laboratory kunde forskarna härleda till detta ursprung.

På grund av meteoritens låga överflöd är kryptonisotoper var det utmanande att mäta", säger Péron.

Överraskande nog motsvarar kryptonisotoperna i meteoriten det som härrör från meteoriter, inte ackretionsskivan då solen bildats. Det betyder att meteoriter levererade flyktiga element till den bildande planeten mycket tidigare än man tidigare trott.

"Mars inre sammansättning av krypton är nästan helt bestående av kondritiska meteoriter, men atmosfären är från ackretionskivan", säger Péron. "Det är väldigt distinkt."

Resultaten visar att Mars atmosfär inte innehåller meteoriska isotoper, vilket innebär att den inte kan ha bildats enbart genom gaser från manteln. Planeten måste ha förvärvat gas från ackretionsskivan efter att magmahavet svalnat.

De nya resultaten tyder på att Mars tillväxt slutfördes innan solens strålning skingrade ackretionsskivan. Men bestrålningen borde då också ha blåst av gas från ackretionsskivan ner i Mars men spår av detta finns inte vilket tyder på att atmosfärisk krypton på något sätt måste ha bevarats, eventuellt fångat under jord eller i polaris.

"Det kräver att Mars har varit kall i omedelbar efterdyning av dess ackretion", sa Mukhopadhyay. "Vår studie pekar tydligt på kondritiska  gaser i Mars inre något som väcker några intressanta frågor om ursprunget och sammansättningen av Mars tidiga atmosfär."

Det innebär att teorin om att Mars bildades relativt snabbt i förhållande till Jorden kan stämma (min anm.). Men varför är en annan fråga som vi kan ställa oss. En annan är om planeterna i solsystemet bildades olika fort. Miljoner år mellan bildandet är mycket.

Bild flickr.com ett självporträtt av NASA:s Curiosity-rover taget 15 juni 2018. En dammstorm från Mars har minskat solljuset och sikten vid roverns plats i Gale Crater publicerad av NASA.

De blå bubblorna visade sig vara ett nytt slag av stjärnsystem

 

Astronomer vid University of Arizona har identifierat fem exempel på en ny klass av stjärnsamling. De hör inte till något galaxsystem eller är själva en galax utan existerar isolerat därute.

Dessa stjärnsamlingar innehåller enbart unga blå stjärnor fördelade i ett oregelbundet mönster i isolering från alla närmast liggande galaxer.

Astronomer säger att de ses som blå bubblor i ett teleskop och har en storlek som en dvärggalax. De finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild. De handlar om fem system alla separerade från närmast liggande galaxer med som mest över 300000 ljusår.

Astronomerna fann dessa tidigare okända stjärnsystem efter att en annan forskargrupp, ledd av Elizabeth Adams vid Netherlands Institute for Radio Astronomy, sammanställt en katalog över närliggande gasmoln vilka ofta är plasterna för ny stjärn- och galaxbildning. Då den katalogen publicerades började flera forskargrupper inklusive en ledd från UArizona av docent astronomiprofessor David Sand söka efter stjärnor som kunde associeras till dessa gasmoln.

Gasmolnen ansågs höra samman med vintergatan och de flesta av gasmolnen gör förmodligen det. Men när den första samlingen av stjärnor, kallad SECCO1, upptäcktes insåg astronomer att det inte alls fanns i eller nära Vintergatan, utan snarare i Jungfruns stjärnhop som ligger mycket långt bort från Vintergatan men likväl kan ses som nära i astronomiska mått mätt.

 Teamet upptäckte sina observationer från Hubble Space Telescope, Very Large Array-teleskopet i New Mexico och Very Large Telescope i Chile. Studiens medförfattare Michele Bellazzini, vid Istituto Nazionale di Astrofisica i Italien, ledde analysen av data från Very Large Telescope och har lämnat in en kompletterande rapport med fokus på dessa data.

Tillsammans upptäckte teamet att de flesta stjärnorna i varje system är mycket blå och mycket unga och  innehåller mycket lite atomär vätgas. Detta är en viktig upptäckt eftersom stjärnbildning börjar med atomär vätgas, som så småningom utvecklas till täta moln av molekylär vätgas innan stjärnbildning kan börja.

"Vi observerade att de flesta av systemen (vi talar om de blå stjärnsystemen) saknar molekylär gas. Men det betyder inte att det inte finns molekylär gas där", säger Jones. "Faktum är att det måste finnas någon eftersom här fortfarande ses  stjärnor under bildning. Förekomsten av mestadels unga stjärnor och mycket lite gas visar att dessa system nyligen måste ha förlorat sin gas.

Kombinationen av blå stjärnor och brist på gas var oväntad liksom bristen på äldre stjärnor i systemen. De flesta galaxer har även äldre röda stjärnor.

"Stjärnor som bildas röda har lägre massa och existerar därför längre än blå stjärnor, Blå stjärnor gör snabbt av med sitt bränsle och slocknar unga därför är röda stjärnor vanligtvis de sista som lever kvar", säger Jones. "I dessa blå stjärnhopar finns inte gas för ytterligare stjärnbildning. De blå stjärnorna är som en oas i ett livlöst och stilla område där nu inget sker."

Det faktum att dessa nya stjärnsystem är rikliga på metaller antyder dock på hur de kan ha bildats.

"Metaller ett element tyngre än helium", sa Jones. "Detta berättar för oss att dessa stjärnsystem bildades av gas kommer från en stor galax då metaller byggs upp av många upprepade episoder av stjärnbildning och detta sker bara i en stor galax."

Det finns två huvudsakliga sätt att avlägsna gas från en galax. Det första är tidvattenstrippning, som inträffar när två stora galaxer passerar varandra och gravitationen sliter bort gas och stjärnor.

Den andra är det som kallas ram pressure stripping. En relativt svår händelse att förklara på svenska (har själv svårt att förstå den). Se istället denna förklaring 

Teamet föredrar förklaringen  ram pressure stripping eftersom de blå bubblorna är så isolerade som de är vilket visar att de måste rört sig mycket snabbt och hastigheten på tidvattenstrippning är låg jämfört med ram pressure stripping.

Bild pxhere.com. Ett mystiskt universum i en svårförklarad verklighet vi hela tiden försöker förstå tolkar jag in i denna bild.

Vid dvärgstjärnan HD 260655 finns några intressanta planeter

 

Astronomer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) med flera har upptäckt ett nytt multiplanetsystem inom vårt galaktiska närområde cirka 33 ljusår, från jorden, vilket gör det till ett av de närmaste kända multiplanetsystemen till vårt eget solsystem.

I centrum finns en liten och sval M-dvärgstjärna med beteckningen HD 260655 vilken  är sol till minst två jordstora planeter. De steniga världarna är sannolikt inte beboeliga då deras banor är relativt snäva och finns nära sin sol vilket utsätter planeterna för temperaturer  för höga för att flytande vatten ska finnas på dess ytor.

Forskare är likväl intresserade av detta solsystem då närheten och ljusstyrkans svaghet hos HD 260655 ger en möjlighet till närmare titt på planeternas egenskaper och vilken dess troliga atmosfär består av.

Båda planeterna i detta system anses var och en därför vara bra mål för atmosfärstudier av exoplaneter säger Michelle Kunimoto, postdoktor vid MIT: s Kavli-institut för astrofysik och rymdforskning och en av upptäcktens ledande forskare. "Finns det en flyktig rik atmosfär runt dessa planeter? Och finns det tecken på vatten eller kolbaserade arter? frågar sig forskarna.

Forskarteamet har i dagarna presenterat sin upptäckt av planetsystemet vid ett möte i American Astronomical Society i Pasadena, Kalifornien. Teammedlemmar av MIT inkluderar Katharine Hesse, George Ricker, Sara Seager, Avi Shporer, Roland Vanderspek och Joel Villaseñor, tillsammans med medarbetare från institutioner runt om i världen.  Det upptäckta planetsystemet identifierades ursprungligen av NASAs Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) ett MIT-lett uppdrag som utformat till att observera de närmaste och ljusaste stjärnorna för att upptäcka periodiska nedgångar i ljus som kan bero på en förbipasserande planets närvaro.

Bild vikipedia som visar storleksförhållande klassmässigt mellan stjärnor. Ovan HD 260 655 är klassad som en M stjärna. Vår sol är klassad som G.

De våldsamma rörelserna vid den vita dvärgstjärnan G238-44

 

En stjärnas sista tid har våldsamt stört dess planetsystem då denna vita dvärgstjärna drar till sig skräp från både planetsystemets inre och yttre räckvidd. Detta är första gången astronomer observerat hur en vit dvärgstjärna förbrukar både stenigt, metalliskt och isigt material i sitt närområde. Det dessa planeter innehåller.

Det är i arkivdata från NASAs Hubble Space Telescope med flera NASA-observatorier som man hittade denna händelse. Resultaten hjälper nu till att beskriva den våldsamma naturen hos utvecklade planetsystem. Dess sista tid och dennas och planetsystemets  förändring.

Resultaten bygger på en analys av material som fångats upp av den närliggande vita dvärgstjärnan G238-44. Denna finns 86 ljusår bort från oss den är återstoden efter en sol som vår efter att denna kastat från sig sitt yttre lager och kärnfusionen stannat av genom bränslebrist.

 "Vi har aldrig sett detta slag av skräp dras in mot en vit dvärg samtidigt", säger Ted Johnson, ledande forskare och nyligen University of California, Los Angeles (UCLA) kandidatexamen. "Genom att studera vita dvärgar hoppas vi få en bättre förståelse för planetsystem som fortfarande är intakta."

Resultaten är också spännande eftersom små isiga föremål kan ha kraschat in i och "bevattnat" torra, steniga planeter i vårt solsystems tidiga historia. För miljarder år sedan tros kometer och asteroider ha levererat vatten till jorden något som gav de förutsättningar som krävs för livet som vi känner det. säger Johnson. Kan ovan då vara vattentillkomsten?

"Livet som vi känner det kräver en stenig planet täckt med en mängd olika element som kol, kväve och syre", säger Benjamin Zuckerman, UCLA-professor och dennes medförfattare. "Överflödet av de element vi ser på denna vita dvärg verkar kräva både en stenig och en porös avsändarkropp. Det är första exemplet vi har hittat i studier av hundratals vita dvärgar."

Teorier om planetsystems utveckling i sin sista fas beskriver övergången mellan en röd jättestjärna och vita dvärgslutfasen som en kaotisk process. Stjärnan förlorar snabbt sina yttre lager och planeternas banor förändras dramatiskt. Små objekt, som asteroider och dvärgplaneter nära jätteplaneter dras in mot stjärnans vita dvärgstadium (då den här av dess otroliga densitet har en stark gravitationskraft). Studien bekräftar omfattningen av denna våldsamma kaotiska fas och visar att stjärnan inom 100 miljoner år efter början av sin vita dvärgfas samtidigt kan fånga och konsumera material från ett asteroidbälte.

När en stjärna som vår sol expanderar till en uppblåst röd jätte i sista fasen av sin tid kommer den att kasta av sig massa genom att puffa av sina yttre lager. En konsekvens av detta kan vara gravitationsspridning av små föremål som asteroider, kometer och månar till alla återstående stora planeter. Som flipperspel i ett arkadspel kan de överlevande föremålen kastas ut i mycket excentriska banor.

Efter den röda jättefasen är den vita dvärgstjärnan som finns kvar kompakt – inte större än jorden. De kroppar planeter som är kvar hamnar mycket nära stjärnans kraftfulla tidvattenkrafter som sliter isär dem, vilket skapar en gasformig och dammig skiva som så småningom faller ner mot den vita dvärgens yta, "förklarade Johnson.

Forskarna tittar på det ultimata scenariot för solens utveckling, 5 miljarder år från nu. Jorden kan vara helt förångad tillsammans med de inre planeterna. Men banorna för många av asteroiderna i asteroidbältet kommer att störas gravitationellt av Jupiter och kommer så småningom att falla ner på den vita dvärgen som den återstående solen då är.

I över två år har forskargruppen vid UCLA, University of California, San Diego och Kiel University i Tyskland arbetat med att lösa detta mysterium genom att analysera de element som upptäckts på den vita dvärgstjärnan katalogiserad som G238-44. Deras analys inkluderar data från NASAs pensionerade Far Ultraviolet Spectroscopic Explorer (FUSE), Keck Observatory's High Resolution Echelle Spectrometer (HIRES) på Hawaii och Hubble Space Telescope's Cosmic Origins Spectrograph (COS) och Space Telescope Imaging Spectrograph (STIS).

Teamets resultat presenterades vid en presskonferens för American Astronomical Society (AAS) onsdagen den 15 juni 2022.

Bild från https://hubblesite.org/ vilken visar en vit dvärgstjärna som suger bort skräp från föremål i ett planetsystem. Hubbleteleskopet upptäcker den spektrala signaturen hos det förångade skräpet som avslöjade en kombination av stenigt metalliskt och isigt material, ingredienserna i planeter.

Kinas månlandare hittade vatten på månen

Prover från månens Oceanus Procellarum det största så kallade havet på månen och en gammal basalt lavaslätt vars namn översätts till "Ocean of Storms", har visat sig innehålla vatten.

Kinas månlandare Chang'E-5 levererade den första definitiva bekräftelsen om detta i realtid på plats av vatten i basaltens sten och material via spektralanalys ombord på Chang'E-5 under 2020. Fyndet bekräftades genom laboratorieanalys av de prover som landaren returnerade 2021. Nu har Chang'E-5-teamet även insett var vattnet kom från.

Forskarna publicerade sina resultat den 14 juni i Nature Communications.

"För första gången  användes resultaten av laboratorieanalys av månreturprover och spektraldata från in-situ-undersökning av månytan tillsammans för sysftet att undersöka närvaron, formen och mängden av" vatten "i ett månprov", säger medförfattare LI Chunlai från National Astronomical Observatories of the Chinese Academy of Sciences (NAOC). "Resultaten visar exakt egenskap och vattenkälla i Chang'E-5-landningszon och ger en grund för tolkning och uppskattning av vatten i framtida fjärranalysundersökningsdata."

Chang'E-5 observerade däremot som väntat inga månfloder eller källor; snarare identifierades genomsnitt 30 hydroxyldelar per miljon av vatten i sten och mineral på månens yta. Molekyler bestående av en syreatom och en väteatom är huvudingrediensen till vatten liksom det vanligaste resultatet av vattenmolekyler som kemiskt reagerar med annan materia.

(Min undran är likväl hur man kan vara säker på det (min anm.) då det som hittats är en väte och en syreatom som jag förstår i förening. Vatten innehåller en syreatom och två väteatomer vad säger att detta finns. Ja kanske genom frosten på polerna men annars vet jag inte.)

Trots att det representerar vad LI kallade den "svaga änden av månens hydratiseringsfunktioner" är hydroxyl samma tecken som vad rök är till eldbevis.

Proverna samlades in under den hetaste delen av månens dag, vid temperaturer nära 93 C då ytan är som torrast. Tidpunkten sammanfaller också med svag solvind vilket kan bidra till hydrering vid tillräckligt hög effekt. "Detta överskott av hydroxyl är inhemskt och visar närvaron av månens ursprungliga vatten i  Chang'E-5 månprover och att vatten spelade en viktig roll i bildandet och kristalliseringen av månbasaltisk magma", sa LI och hänvisade till sammansättningen av Chang'E-5 landningsplats i stobasalten i Oceanus Procellarum. – Genom att undersöka månvatten och dess källa lär vi oss mer om bildandet och utvecklingen inte bara av månen utan också solsystemet. Dessutom förväntas månvatten ge stöd till framtida mänskliga månresurser på plats.

Forskarna planerar efterföljande månutforskningar med Chang'E-5: s efterträdare, Chang'E-6 och Chang'E-7. Enligt LI kommer de att fortsätta forska på månvatten via fjärranalys, detektering på plats och laboratorieanalys för att bättre förstå källan till vattnet distributionen och den tidsmässiga variationen av månvatten, inklusive polaris.

Bild vikimedia på den kinesiska månlandaren