Utsatta barn placeras i familjehem ingen vet något om. Mindre kontroll på vilka som tar emot barnen här än i skolan. Polisens belastningsregister inget för familjehem.

Barn som far illa i sina hem kan placeras i familjehem för att få lugn och ro. Men så blir det inte alltid, tvärtom.

Många hem de placeras i kontrolleras inte utan socialsekreterare är nöjda med om hemmen inte har betalningsanmärkningar och att de hittat ett familjehem de måste placera barnet i.

Citat: Övergrepp som ännu förekommer i familjehemsvård är oacceptabla. Därför måste statens tillsyn över vården stärkas, och de tilltänkta föräldrarna måste såväl kontrolleras i polisens belastningsregister som genomgå grundläggande utbildning för ändamålet, skriver statens utredare Håkan Ceder. Slut citat.

I dagens grundskolor, förskolor och i andra sammanhang där vuxna arbetar med barn ska den vuxne kontrolleras i polisens belastningsregister för att få arbeta med barn. Registret ger besked på om den vuxne är dömd eller misstänkt för pedofili, stölder eller andra inte lämliga uppföranden som våldsbrott etc.

I skolans värld arbetar den vuxne under dagtid bland många andra i personalen med barnen. Kontrollen är stor på kolleger och misstänkta uppföranden i de flesta fall. Barnet kan springa till rektorer eller andra lärare, skolsköterskan eller ibland psykolog och kurator och klaga. De har i många fall även föräldrar att ta till hjälp.

Men i fosterhem finns inga föräldrar att klaga för. Inga lärarlag och ofta inga vuxna än de som finns i hemmet. Om då dessa är pedofiler eller våldsbelägna sitter barnet fast.

Det skrämmande är att här har samma vuxna hand om barnet dygnet runt inte som i skolan på dagtid.

Men fastän det är så tas det inte ut något belastningsregister på familjehemmets ägare och verkare. Ofta två vuxna, en man och en kvinna.

Större familjehem finns mer personal.

Det är med andra ord fritt fram att skapa ett familjehem oberoende av vad som finns i polisens register.

Nog visar detta, liksom mycket annat i dagens samhälle, att vi inte kommit långt i Sverige ifråga om jämställdhet. De mest utsatta och svagaste behandlas som skit.

Ingen för deras talan, fosterhemsplaceringar bör vara mer kontrollerade än all Sveriges lärarkår i skolorna, men så är det inte, tvärtom.

 

 

Arbetslinjens segregationsidé återupprättade klassamhället.

I många decennier försökte politiker och fackföreningar få bort klassamhället och människors känsla av att inte vara lika mycket värda.

Det var svårt. Generationers förtryck fanns i generna. Att stå med mössa i hand och be om arbete var vanligt. Den som inte underställde sig kunde frysas ut och mista sitt arbete.

Vi nådde aldrig fram men kom en bra bit på väg genom att många hjälptes åt och visionen om ett samhälle för alla var ledstjärnan. Människor fick det bättre ekonomiskt oberoende av om de hade ett arbete, var sjuka eller arbetslösa. Arbetslösa fick beredskapsarbete. Arbete med avtalsenlig lön. Sjuka kunde känna tryggheten i att de inte kunde bli utförsäkrade från sjukförsäkringen om de inte blev friska. De med arbete visste att det fanns en skyddande a-kassa.

Allt monterade moderaterna ner på bara några år för att passa deras syfte av segregation av de som är arbetslösa eller för sjuka för att arbeta.

Och att konstruera ett samhälle där alla igen har trygghet och ska ses som lika mycket värda är en omöjlighet för en ny regim efter valet 2014. Ingen vågar återställa skattetrycket igen till den tid då skatt efter inkomst var självklarheten oberoende av om denna kom från sjukförsäkring, arbete, a-kassa eller pension.

Att återställa a-kassan eller stoppa utförsäkringen kommer även att vara omöjligt mer än till ytterst små marginaler. Svenskarna finns nu i en ny generation som inte kan förstå att människor kan ses som lika mycket värda om de inte har ett arbete.