I fas 3 blir du stämplad som ett förvaringsobjekt.

Genom att hamna i fas 3 hos någon anordnare, som har dig så länge duär följsam och lydig har du blivit ett objekt istället för ett subjekt.

Anordnaren kan tröttna på dig o kasta ut dig och arbetsförmedlingen kan då inget annat göra än att hitta en ny anordnare, som ser dig som ett objekt att tjäna pengar på.

Som objekt räknas du inte som betydelsefull och just därför nämns du sällan eller aldrig av Alliansen. När basbeloppet går upp år för år får du ingen höjning av din ersättning, såvida du inte har försörjningsstöd (socialbidrag).

Med ersättning av a-kassan får du ingen höjning, istället urholkas din köpkraft, år för år, genom inflation och prishöjningar.

Detta nämns aldrig i media eller i debatten, varken från oppositionen eller Alliansen.

Du är - och ska vara - ett objekt som förvaras på en plats där du helst inte ska trivas, så du tvingas fortsätta med din meningslösa jobbsökningsaktivitet.

Ingen vill anställa dig då du hamnat i fas 3. Arbetsförmedlingen har misslyckats med dig i fas 1-2. Ingen arbetsgivare har önskat din arbetskraft.

Om nu arbetsförmedlingen gjort sitt bästa för att hjälpa dig, vilket är deras uppgift, hur ska du då få jobb?

Du förvandlas därför, efter fas 2 i jobb och utvecklingsgarantin vid inträdet i fas 3 till ett objekt.

Arbetslinjen är en feltänkt slogan menad för fördomsfulla att se upp till.

Arbetslinjen är ett uttryck alliansen skapat och som inte ska begreppsanalyseras.

Mig veterligt har ingen försökt detta. Det ska inte tolkas, utan ska vara ett uttryck som i första hand ska ses som bra för lågutbildade och (eller) fördomsfulla.

Med syftet att dessa ska lockas se alla som inte har ett arbete som parasiter och bluffmakare, som om de ville skulle kunna få ett arbete.

Samtidigt ska ovanstående lågutbildade och fördomsfulla lockas se sig själva som förmer än andra genom att de har ett arbete, och då få detta bekräftat genom att de utöver årliga lönehöjningar även får regelbundna jobbskatteavdrag.

Bekräftelsen av deras fördomar får de även genom att de ser att de arbetslösa inte får ett öre mer, utan hela tiden - år för år - får det än sämre och att sjuka utförsäkras.

                                  

Denna kil rakt in i arbetarrörelsen som jobblinjen är, har därmed nästintill krossat arbetarrörelsen och all form av solidaritet inom denna.

Alliansen har lyckats med ovanstående. Att spela på människors fördomar lyckas ofta, då de som har fördomar ofta har dessa genom tyckande och aldrig har försökt ta reda på om deras tyckande har någon sanning.

De vet inte hur man söker sanningen och de har ingen önskan om att söka denna då de är övertygade om att de vet bäst.

Bidrag, bidrag och åter bidrag, men inga riktiga, avlönade arbeten.

Outbildade ska ta hand om det svenska kulturarvet, varför ska då utbildning inom området finnas och vem betalar för arbeten utförda av utbildade när det kan göras av gratisarbetande?

Är det inte på tiden att börja reagera på Alliansens trams om att bidragslinjen ska bort? Det enda de gjort är att minska möjligheten att överleva på a-kassa och att utförsäkra sjuka för att den vägen minska det som de kallar bidrag.

Samtidigt ökar de bidragen i alla former för företagare, nystartsjobb,

fas 3 anordnare, stöd av skilda slag till företag, RUT och ROT.

Nu ska kvaliteten i vårt kulturarv försämras genom att lekmän ska ta över och registrera och tolka dokument för framtiden. Genom att dessa är arbetslösa outbildade i denna form av arbete och kanske totalt ointresserade av kultur blir resultatet knappast bra.

Då de inte får betalt för arbetet gör det att de inte lägger sitt intresse här.

Varför göra ett gratisarbete bra? Inte ger detta heller något arbete efteråt.

Det ger ingen annan referens än att personen sysselsatts med något och kommit

i tid till denna sysselsättning.

Vilken sunt tänkande arbetsgivare ser detta som bra meriter? Ingen!

Om vi ska vara rädda om kulturarvet, utbilda intresserade arbetslösa för uppgiften och betala en riktig lön för det. Då får vi både bra resultat, ett bra arbete gjort och arbetstagaren en referens som är värd något på arbetsmarknaden.

Vi måste alla snart säga ifrån om alla tramsidéer Alliansen hittar på, som inget ger av referenser och meriter utan enbart segregerar människor i fack som ickedugliga eller dugliga på arbetsmarknaden.

I Bidrags-Sverige är snart arbetsgivarna de största bidragstagarna.

Största bidragstagarna är snart - om inte redan - arbetsgivarna. Samtidigt som alliansen påstår att de arbetslösa och sjuka är de som går på bidrag och därför ska bekämpas så de tar ett jobb.

Hur det går ihop vet ingen. Men arbetsgivarna idag får fler och fler RUT och ROT arbeten. När det gäller RUT är bidraget 1,1 miljarder och ROT 8,8 miljarder. Här görs arbeten till halva kostnaden för de som anställer människor för arbete i hushållsnära tjänster och renovering och ombyggnad.

Den andra halvan av kostnaden får skattebetalarna stå för.

                            

Andra bidrag är nystartsjobb och särskilt anställningssstöd mm inom arbetsmarknaden. Allt betalas av skattebetalarna - och då i första hand av de sjuka och arbetslösa - vilka inte får ett öre mer, utan dessa är dels utan basbeloppshöjningar, såvida de inte är socialbidragstagare, och de får heller inte jobbskatteavdrag, ens när de gör arbeten inom fas 3.

Alliansens politik är dubbelmoral av ett slag vi inte sett sedan ståndsriksdagens dagar där adeln var skattebefriad och skatt istället togs av övriga befolkningen

Nästa stigmatisering av människor ekonomiskt är på väg, lägre socialbidrag 2013.

Jobbskatteavdraget räcker inte för alliansen. Den som har ett avlönat arbete har ut mer än den som får socialbidrag om det handlar om samma summa då jobbskatteavdraget får denna effekt.

Men i Alliansens misstänkliggörande av människor är detta inte skillnad nog i ekonomiskt hänseende utan nu ska socialbidraget sänkas så det svider än mer för de utförsäkrade och de som inte får något arbete.

Självförtroende har Alliansen. Att ett sådant beslut tas och kommer att realiseras halvårsskiftet 2013 och får full effekt under valåret 2014 är inte förvånande.

Om det kommit nu eller 2015 - första budgetåret efter nästa val - hade varit mer förvånande. Då hade det inte blivit en valrörelsefråga som visat hur människor segregeras än mer. Glömskan och tillvänjningen hade kommit emellan, likt utförsäkringen o fas 3 i dag inte är speciellt intressanta längre i media.

Men troligen vill de göra det i ungefär samma veva som det nu uppskjutna jobbskatteavdraget ska realiseras. Då blir agendan att oppositionen gör detta till en valfråga. Alliansens agerar då på folks fördomar och agerar mot att inte ge pengar till de som inte arbetar medan det femte jobbskatteavdraget ska finansieras till viss del med lägre socialbidrag.

Svenska folket, vilka till största del har ett arbete, kommer då att gladligen rösta på alliansen för att få det utlovade jobbskatteavdraget och får genom alliansens spridande av fördomar bekräftat sin tro, att de som har socialbidrag har lika bra standard som de som arbetar och därför är det på tiden att bidraget sänks.

Samtidigt kommer en hårdare kontroll av socialbidragstagarna o här har socialdemokraterna sagt sig stå bakom. 

Alliansen anser att misshandlade fosterbarn ska glömmas bort. De ser inte att något fel begåtts som ska ge ersättning.

Genom detta ogenomtänkta - dock ej förvånande - beslut har Alliansen åter igen visat sitt grymma ansikte. Att påstå att inga bevis finns för felaktigheter är detsamma som att misstro de som en gång hamnade i eländet.

Att påstå att senare tids fosterbarn inte ingår, de som hamnat i hem efter 1980, är det barnsligaste motiv jag läst. De födda efter 1980 ska självfallet också ha ersättning och de kan i de flesta fall själva anmäla, då det är betydligt lättare att utreda fall i nutid.

Varför är då Alliansen så omänskliga i denna fråga, som i så många andra?

Svaret är lätt. Fosterbarns plågor hör inte till jobblinjen. Inget intresserar Alliansen annat än jobbskatteavdrag och fnysande åt de som ej har arbete.

Fosterbarn hör inte till jobblinjen. Grymt men sant.

Alliansen ger inga pengar till något som inte har med det jobbande folket att göra. Arbetstagare eller arbetsgivare. Allt annat är ointressant för enfrågepartiet med mantrat jobblinjen.

Att dessa politiker skulle bry sig om barns plågor och utsatthet i det förflutna och de vuxna som fortfarande har men av denna behandling är utopi. En fråga som denna intresserar inte dagens regim, de hoppades att denna fråga ska sluta uppmärksammas av pressen, likt fas 3 och utförsäkringen av de sjuka gjort.

Men efter bara några dagar blev oppositionens reaktion för stark likt medias och jobbavdragsalliansen tvingades tänka om och öppna dörren för eventuell ersättning. Men ord o handling är två skilda saker. Det har vi sett när det gäller vara eller inte vara av fas 3 och hur detta slutar om media tystnar vet vi inte. Ersättning eller ej? 

Sverige blir allt otryggare, var ska det sluta? SÄPO mobiliserar.

På 10 år har budgeten för SÄPO fördubblats. Det är inte mycket annat som har fördubblats i kostnader.

Varför har samhället blivit så mycket otryggare idag?

Min tanke är att människor i dag inte stillatigande låter sig segregeras av politiska doktriner. Vi har sett hur människor det senaste året gått ut och aktivt visat sitt missnöje i länder som Egypten, Libanon m.fl.

Att bedriva politik idag kan skapa faror för alla i större omfattning än förr då många teg och led och underkastade sig politiska beslut och överklassens privilegier. Man såg sig som mindre värda i ett klassamhälle.

Klassamhälle är idag ett fult ord. Här i Sverige har till och med moderaterna kallat sig det nya arbetarpartiet, något som ingen i de gamla moderaterna skulle kunnat drömma om.

Vi ser ju idag vad detta ord betydde i nya moderaternas tappning, segregation ekonomiskt av sjuka och arbetslösa. Det nya arbetarpartiet ska tolkas som partiet för de som har arbete, ingen annan. Begreppet jobblinjen ingick/ingår i detta nonsens av stigmatisering.

Visst behöver vi en starkare säkerhetspolis då Alliansens aktivitet skapar inre motstånd i Sverige genom sin politik. Ju hårdare politik och ju hårdare den slår mot de utsatta desto större risker kan uppkomma och desto mer kontroll av befolkningen behövs. Därav stigande kostnader för SÄPO.

Inte som många tror enbart för risken av yttre hot från terrornätverk, i och utanför Sverige, av människor med mörkare hudfärg än vi här i norden har.