Gömda svarta hål i vår vintergata

Svarta hål är svarta och därför svåra att upptäcka även om de inte döljs av andra objekt.

Men svarta hål vilka finns bakom slöjorna av damm och smutsiga gasmoln är ännu svårare att upptäcka och kan upptäckas utan specialinstrument.

I vintergatan finns en rad av sådana för ögat dolda svarta hål. De finns där men kan inte ses. Ett exempel är att 10000 ljusår från oss finns nebulosan W44 där moln döljer svarta hål.

Vår vintergata i  vilkens mittpunkt finns ett stort svart hål innehåller över hela sin domän många mindre hål. I dag anses det att det kan finnas mellan 100 miljoner till en miljard svarta hål av varierande storlek inom Vintergatan. Exakt plats vet vi endast av ett fåtal.

Man kan fundera på om det finns något mindre inom vårt eget  solsystem vilket ännu ej är upptäckt? en annan är hur små kan svarta hål vara? Det finns de som är bara några km i diameter det vet man. Men kan de vara betydligt mindre också?

Gaia rymdteleskop har upptäckt en bro därute mellan de Meggalanska molnen.

Meggalanska molnen är två satellitgalaxer till Vintergatan. Lilla och Stora Meggalanska molnet.  Utöver dessa finns i närområdet ett stort gasmoln.

Nu har Gaia rymdteleskop  upptäckt att det mellan dessa moln av stjärnor finns en synlig förbindelse av stjärnor. Teleskopet kan till skillnad mot det stationära Hubbleteleskopet ta bilder över fler vinklar och större områden än detta av universum. Det kan även sortera fakta därav  upptäckten.

 Gaias  arbete var att  sortera fram de äldsta stjärnorna i molnen de så kallade RR Lyrae stjärnorna i galaxerna. Pulserande stjärnor vilka ofta finns i klotgalaxer.

Det är en följd av detta sorterande som det hittats en bro mellan de två galaxerna. Troligen kan det vara tidvattenseffekter som har uppstått vid molnens bildande som fått dessa nu gamla första stjärnor att radas upp mellan molnen när ett stort galaxmoln delats upp i två.

Merkurius har en baksida där det finns is. Hur kom den dit?

Merkurius baksida vilken alltid är frånvänd från solen har is. Inte så konstigt att is kan bestå här då sidan aldrig får något av solens värme.

Men var kom denna is från? Kometer från Oorts moln därifrån kometer kommit vilka gett vatten till Jorden enligt vad man anser idag? Detta moln med hundratusentals objekt finns utanför vårt solsystems utkanter och ibland får en komet en ny bana och sticker iväg in i solsystemet ännu idag.

Isen finns i botten av kratrar på Merkurius. Vanlig vattenis. Men djupet eller mängden i kratrarna vet vi inte. Diskussioner pågår.

Men svar finns inte idag på  av ovanstående fråga, enbart teorier finns vilka nu efterhand som mätinstrument utvecklas av känsligare slag ska bekräfta eller falsifiera de teorier som finns just nu.

Men nog kan man undra över att en komet som kommer så nära solen likväl kan ha haft så mycket is kvar när den kraschade på Merkurius att is kan ha kvarstått där. H2O. 

Merkurius ligger ju närmst solen av alla våra planeter med en temperatur på solsidan av +430C (nattsidan -170C).  Då kan man även undra om det finns andra förklaringar eller om en komet som klarat av resan i solens närhet ända ner på planeten med H2O i behåll bör ha kommit i en perfekt bana bakom Merkurius vilken gett så lite sol som möjligt på kometen

Röda dvärgstjärnor är den vanligaste stjärnan men nu ska sökande efter liv i deras solsystem avslutas. Övriga stjärnor ska fortsättas som vanligt.

Från dessa stjärnor utgår betydligt fler soleruptioner än från vår sol per jordisk dag.  De förbränner sitt bränsle betydligt långsammare än vad vår sol gör och blir mycket gamla.

I sin första fas som unga sprider de stora mängder röntgen och ultraviolett strålning än vad vår sol någonsin gjort. Livsmiljön på de planeter som kan finnas i deras solsystem blir därför minimal.

Dessa starka strålningar mot planeter i deras solsystem har hittills inte tagits så stor hänsyn till när exoplaneter sökts. Vi har ex ansett det möjligt med livschanser på en planet kallad Proxima B vilken ligger på ett bra avstånd för detta runt Proxima Centauri den stjärna som ligger närmast oss.

Men nu anses det inte troligt med liv där längre. Detta då röda stjärnors strålning får syreatomer med flera livsvänliga atomer att försvinna från sina planeter ut i rymden efter det livsfientliga bombardemang av stor upprepning på dess yta dagligen (se ovan).

Koncentrationen av sökandet efter livsvänliga planeter runt andra solsystem bör därför enligt NASA koncentreras på solsystem med solar lik vår gula sol eller kanske blå stjärnors mm men inte i närområdet av röda stjärnor.

Hubble teleskopets nya upptäckt. Ett sönderdelat objekt med hjälp av en vit stjärna blev mängder av kompakta livselementfulla kometliknande objekt

En vit dvärgstjärna sista stadiet i en stjärnas liv. Här hade ett större objekt kommit för nära och slets itu till en mängd kometliknande objekt. Objekt vilka sedan blev ett asteroidbälte liknande vårt Kuiperbältet runt denna stjärna.

I sig inget ovanligt däruppe. Men i detta fall var det inte smutsiga objekt som blev följden. Istället objekt av mycket is. Mer än vad som Halleys komet eller flertalet andra kometer i vårt närområde innehåller. Istället stor koncentration av vatten och utöver det kväve, kol, svavel och syre. Densiteten är ca 100 000 gånger större än Halleys komet i dessa objekt.

Föremålen kan ses som möjliga till att skapa liv med på rätt plats om de får denna möjlighet.

En science fiction fan skulle kunna tänka sig att detta nu sönderdelade objekt sänts ut kanske i stora upplagor från en främmande intelligens för att skapa liv där så är möjligt och att detta en gång var anledningen till Jordens liv. Att ett objekt av detta slag sönderdelades av solen när det kom för nära och sedan med tiden föll ner på Jorden komet efter komet och planterade livet här.

Calabash nebula en blivande nebulosa vilken skulle lukta ruttnade ägg om vi kom dit.

Denna röda stjärna med namnet Calabash Nebula (OH 231,8 + 04.2) är på väg att bli en nebulosa. Dess gas och stoff slungas ut från objektet ut i universum o detta omvandlade.

Hastigheten i denna utkastningsprocess ligger på hela en miljon km i timmen.

Objektet kallas även den ruttna äggnebulosan på grund av dess höga halt av svavel och andra mineral vilka om vi varit i närheten skulle lukta som ruttna ägg.

Objektet ligger ca 5000 ljusår från Jorden i stjärnbilden Akterskeppet på södra stjärnhimlen.

Rymdvistelse påverkar människan kanske mer än vi vet idag. Ett exempel här.

Tvillingar och då enäggstvillingar är lika som bär i många fall.

I USA finns ett tvillingpar där en av dessa varit uppe under en tid på rymdstationen däruppe. Den andre var kvar på Jorden.

Nu har bevis kommit som visat att den tvilling som varit däruppe fått en förändrad bakterieflora. Tron är att detta har med rymdens påverkan att göra, strålningen och viktlösheten däruppe.

Bevis på likartad bakterieflora i detta tvillingpar innan färden är bevis på att något händer däruppe. Andra rymdfarare har visat samma sak. Men när de väl varit på Jorden ett tag igen återställs bakteriefloran till dess ursprung igen.

Min fundering är om det är bristen på bakterier från Jordens inandningsluft och föda intagen här som gör detta. Födan på rymdstationen är troligen artificiell på många vis och vad jag tror är att bakterier då går i dvala eller tillfälligt inte kan leva i magen. Men att dessa snabbt återupplivas eller återkommer genom lite mer smutsig mat och naturlig sådan vid en tids vistelse på Jorden igen.

Men säkert är att människan påverkas av rymdens vakuum. Sätt vi ännu inte helt förstår eller vet men vilka vi bör veta innan vi ger oss upp på långresor till Mars exempelvis.