Månen kan under en tid ha varit beboelig och liv kunnat existera.

Mycket talar för att månen

både haft flytande vatten och en tät atmosfär under miljoner år. Det antas även att månens yta då var under en tid  beboelig för liv och  innehöll de byggstenar som krävs för liv. Men om livet någonsin uppstod på månen eller kom dit någon annanstans från är ytterst spekulativt.

För att få reda på mer om detta måste stora grundliga undersökningar en gång göras på plats. Men laboratorieundersökningar där månmiljön kopierats visar att det var möjligt för liv där under den tid det handlar om. Obs den tiden är inte nutid utan  ca 3 miljarder bakåt i tiden och under denna tidsrymd några miljoner år av denna.

En tid vilken även fanns på Mars

enligt de beräkningar man gjort. Så även där kan livsmiljöer ha kunnat funnits under en begränsad tid för miljarder år sedan.

Studier hittills av vulkaniskt material från månen visar även att det kan finnas mycket vatten kvar under ytan vid polerna.

Den atmosfär vilken en gång fanns kan ha haft sitt ursprung från vulkangaser. En atmosfär av en tjocklek lika stor som vatten vilket fått den att bli kvar på ytan i miljoner år fastän tyngdkraften är så svag på månen. Samma sak anses kunna ha skett på Mars. Oceaner av djup upp till 1 km kan ha funnits på Mars o månen.

Erosion och minskad vulkanism har dock efterhand minskat påfyllning av atmosfären och vattnet och den låga tyngdkraften har då inte kunnat hålla kvar atmosfär och vatten utan detta har försvunnit ut i rymden efterhand. Men något av vattnet har troligen även sipprat ner i berggrunden. Det är detta vi letar efter idag vid månens poler och under Mars där händelseförloppet troligen varit detsamma.

Nog blir det spännande den dag vi får möjlighet att grundligt undersöka båda objekten i jakten på spår av livsformer som kan ha funnits troligen i form av mycket enkelt sådant för miljarder år sedan. Den dagen får vi bekräftelse på om vi haft rätt eller fel i våra antaganden.

Sedna dvärgplaneten vilken verkar komma från samma nebulosa som vår sol

Sedna är en dvärgplanet vilken finns  Kuiperbältet, 13 miljarder kilometer från jorden. Det innebär ca 3 gånger så långt bort som Neptunus finns från oss.  Där ute finns även kända kometer som befinner sig längre bort än Sedna, men de är för svaga för att kunna observeras. Det tar ungefär 10 800 år för Sedna att kretsa ett varv kring solen.

Sedna har en mycket avlång omloppsbana runt solen. Den troligaste förklaringen till detta är att Sedna en gång blivit störd av en stjärna som passerade i dess närområde. En av de stjärnor vilka bildades av samma kollapsande nebulosa som vår sol.

Denna förklaring är troligast av ett antal andra som teoretiserats fram.

Sedna är det mest avlägsna objektet i solsystemet som kunnat observeras.

Den är det fjärde största objekt man funnit ute i Kuiperbältet efter Eris, Pluto samt Makemake. Dess temperatur överstiger aldrig -250C.

Observationer vilka gjorts från ESO i Chile  visar även att Sedna är ett av de rödaste objekten i solsystemet nästan lika röd som Mars. Det gör att det troligen har samma slag av ytmaterial som Mars.

Teorin om en passerande stjärna vilken stört Sedna har i ett nytt arbete än mer visat sig sann. Se medföljande länk om detta arbete. Därför kan vi nog lämna tidigare teorier om Sednas mystiska bana som förklarad.

Mycket finns ännu att upptäcka och gränsen mellan dvärgplanet och planet diskuteras åter. Tidigare var Pluto kvalificerad som en planet men har nu blivit klassificerad som dvärgplanet. Men  gränsen ska dras diskuteras vidare så kanske Pluto snart blir en planet igen. Vi har ju även månar som är större än planeten Merkurius ex Ganymedes runt Jupiter. Men de blir säkert fortsatt kvalificerade som månar då de kretsar runt en redan kvalificerad planet.

Sista ordet är knappast sagt. En dag får kanske Pluto åter planetstatus. Likt Eris även borde få vilken även denna är en dvärgplanet snäppet större än Pluto.

Bilden är en konstnärs bild av Sedna.

Tips på var man bör söka liv på månen Titan

Titan Saturnus största måne har en isig yta men även flytande sjöar av metan ev metan. Atmosfären är av tjockt dimmigt slag av kväve och metan.

Temperaturen ligger på – 179 grader Celsius vilket troligen stoppat biologiska reaktioner för livsskapelser där.

Men det kan finnas platser på Titan där det kan ha skapats molekyler, såsom aminosyror där temperatur och kanske flytande vatten kan finnas.

Det finns troligen kratrar på månen och det är i dessa detta kan finnas. Med andra ord det är här forskare önskar söka liv på Titan.

I kratrarna bör temperaturen vara högre än den livsfientliga som finns på ytan. Sedan kan det troligen även vara möjligt att det i metansjöarna kan finnas någon form av biologiskt liv.

Som vi vet bör vatten finnas för komplext liv men enklare former kan finnas i metan alt etan.

 Då det eventuellt gäller varmare vatten kan det existera i miljöer i tusentals år eller ännu längre säger forskare idag och värme bör finns i Titans inre.

Kratrar är en mycket vanlig geologisk process. I Dess inre delar kan vatten finnas sedan länge.

Bild Titan

Kan månens dammpartiklar förgifta människor vilket en del tyder på.

Undersökningar har gjorts huruvida månens damm kan vara hälsovådligt för människor. Men det finns inte mycket att gå efter då de enda gånger människorna har besökt månen var under snabba besök under Apolloprogrammets dagar.  Långvarig mänsklig exponering för månmiljön har aldrig kunnat studeras ordentligt. Men möjligheten att dess pulverliknande damm kan vara giftigt för människor finns efter besöken där.

En internationell forskargrupp har nyligen försökt kvantifiera månens hälsorisker angående dammet där. En rapport med namnet " Lunar Dust Toxicity " (D. Linnarsson et al.)  har publicerats.

Undersökningens utgångspunkt är hälsoriskerna hos månens fina pulverformiga damm vilket vi vet Apollos astronauter vilka var därnere reagerade på. De fick med sig en del av detta på astronautdräkten in i Apolloskeppet efter besöket på månens yta.

"Apollo-astronauterna rapporterade biverkningar som påverkan av hud, ögon och luftvägar som kan relateras till exponering för det damm som hade klibbat fast vid deras dräkt och sedan följde med in i rymdfarkosten vid återfärden av rymddraget säger Dag Linnarsson, huvudförfattare till Lunar Dust Toxicitet.

Forskarna bakom rapporten om detta  använde data om luftburna föroreningar som är kända på jorden utifrån vad som togs tillbaka som prover från månen och simulerade månstoftpartiklarna  då månstoft är omöjliga att testa på plats.

Detta då proverna som returneras av Apollobesättningar inte hållits i en sann månliknande miljö och avlägsnas från exponering för strålning och inte heller förvarats i vakuum kan man inte dra helt säkra resultat av dessa.

Men vad vi vet är att Apollobesättningar vilka varit nere på månen och fått damm därifrån med sig in i rymdskeppet och reagerat på detta. Fortsatt forskning behövs.

Säkert är månstoff inget vi kan vara säkra på är ofarligt för människan i sin naturliga miljö likt säkert inte heller Mars dammpartiklar är.

Bild på Apollo 17 besöket på månen i december 1972. Det senaste mänskliga besöket på månen. Oklart vilken av astronauterna som avbildats.

Ny teori om ursprunget till det skiftande ljusstyrkeförändringar i stjärnsystemet RW Aur A (B)

RW Aur A är en ung stjärna och en del av ett binärt system innebärande att den cirklar runt en annan ung stjärna, RW Aur B. Dubbelstjärnsystemet finns 450 ljusår bort i Kuskens stjärnbild från oss räknat.  Båda stjärnorna är ungefär av samma massa som solen.

Under de senaste åren har astronomer observerat RW Aur A:s  ljusreglering (skiftande ljusstyrka över tid) under perioder och undrat över varför denna sker.

 Astronomer har sedan länge trott att det berott på kaosartade  processer i en ny stjärnas födelse. Detta då stjärnan (stjärnorna ) döljs till stor del i gas o stoff.

Men nu har fysiker från MIT (Massachusetts Institute of Technology ) mfl observerat stjärnan RW Aur A;s  existens med känsligare instrument (det är denna stjärna som ändrar sin ljusstyrka)  med hjälp av NASAS Chandra X-Ray Observatory.

De anser sig nu ha hittat bevis för vad som orsakar ljusskiftningarna.

En kollision mellan två nybildade planeter som krockat och vars rester faller in i RW Aur A och resulterat i det gas- och stoffmoln vilket finns i området.

”Datorsimuleringar har länge förutspått att planeter kan falla in i en ung stjärna, men vi har aldrig tidigare konstaterat det”, säger Hans Moritz Guenther, forskare i MIT: s Kavli Institutet för astrofysik och rymdforskning, som lett studien.

 ”Om vår tolkning av data är korrekt, skulle detta vara första gången vi direkt observerat en ung stjärna som slukar rester av en planet eller planeter” säger Guenther.

Den teori för ljusreglering vid denna händelse som ses som mest trolig är enligt Guenther att det skapas överskott av järn när två knappt färdiga  planeter, kolliderar och då skapar detta  tjocka  moln av partiklar.

 Om då en eller båda planeter delvis består av järn vilket träffar stjärnan kan detta material tillfälligt dölja en del av stjärnans ljus.

Nog sker mycket däruppe över våra huvuden långt därute som vi nu börjar förstå. Men ofta ger ett svar nya frågor att besvara och mycket, oräkneligt mycket, finns kvar att försöka förstå, om vi kan ställa de rätta frågorna att arbeta utefter dessa utan att hamna i motsägelser.

Bild på platsen där dessa objekt finns.

Två tvillinglika gasplaneter men med helt olika bakgrund

Astronomer har upptäckt en ny planet 2 Mass 0249 c vilken är nästan identisk med en av de bästa studerade gasjätteplaneterna Beta Pictorisb vilken finns 63 ljusår från oss i Målarens stjärnbild runt en stjärna med namnet Beta Pictoris. Beta Pictoris är den näst ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Målaren.

2 Mass 0249 c  finns i Beta Pictoris b:s närområde.

Men fastän dessa tvillinglika gasplaneter finns i samma område skiljer de sig åt på ett mycket viktigt sätt. Dess ursprung.  En sak som skiljer är typerna av stjärnor de kretsar kring.

Värden för Beta Pictoris b är en stjärna (Beta Pictoris) vilken är 10 gånger ljusstarkare än solen, medan däremot 2MASS 0249 c har sin bana runt om ett par bruna dvärgar som är 2000 gånger ljussvagare än solen.

Beta Pictoris b  finns  relativt nära sin värd (9 astronomiska enheter AU ( vilket innebär 9 gånger avståndet från jorden till solen) medan 2MASS 0249 c är 2000 AU från de bruna dvärgar där denna finns.

Planeternas ljusstyrka och massa är nästintill identiska men dess ursprung är inte lika. Den traditionella bilden av en gasjättes ursprung börjar med små  steniga bitar vilka byggs på av gas som ackumuleras från sin sols yta. Detta är det troliga ursprunget även av Beta Pictoris b bildande.

Detta skulle inte kunnat ske för att skapa 2MASS 0249 c  då de bruna dvärgar (svala misslyckade solbildningar) där denna finns inte har gas som kan ackumuleras för en gasjättebildning. Därför anses denna ha bildats direkt av ackumulerad gas från första planetbildning då allt var gas och solar och planeter ännu inte fått sin slutliga form.

Arbetet för att få reda på vad som troligaste är ursprunget av dessa tvillinglika gasplaneter 2MASS 0249 c och beta Pictoris b har  letts av Kaitlin Kratter, en astronom vid University of Arizona och en samarbetspartner i detta arbete säger följande;  "2MASS 0249 c och beta Pictoris b visar oss att naturen har mer än ett sätt att göra mycket likartade exoplaneter.  

Beta Pictoris b bildades troligen som vi tror som de flesta gasjättarna gjort från små dammkorn som först byggs upp till en kärna medan däremot 2MASS 0249 c kan ses som en svag ej bildad brun dvärg bildat av ett gasmolns sammanbrott i tidens början”.

Verkligheten och alltet är komplicerat och gåtfullt inget kan tas för givet.

Men det är detta som är så fascinerande och aldrig får vår nyfikenhet som människa nog av att försöka förstå så mycket som möjligt av det vi finns i. Vad kan vi finna därute?

Bild av ovanstående Beta Pictorisb

Det har nyligen upptäckts 12 nya månar runt Jupiter

Tolv nya månar har nyligen upptäckts runt den största planeten i vårt solsystem Jupiter.

Därför är nu det kända antalet månar runt Jupiter nu 79 stycken. Men det antas att det finns några hundra fler små månar i storlek ner till någon km stora att upptäcka där.

De tolv nya månarna har upptäckts genom observationer från ett flertal skilda teleskop. Redan under våren 2017 hittades de första och därefter efterhand de andra av en astronom i USA med namnet Scott Sheppard.

Upptäckterna gjordes i samband med ett helt annat arbete där man sökte efter avlägsna himlakroppar i vårt solsystem och Jupiter då låg i det sökfält man undersökte. Slumpen kan det kallas att dessa månar upptäcktes.

Nio av dessa tolv månar rör sig i motsatt riktning mot Jupiters egen rotation. De antas vara rester efter tre större månar som har kolliderat med asteroider, kometer och kanske andra mindre eller större månar.

Två av de andra månarna rör sig i samma riktning som Jupiter roterar men i en inre närmre bana mot de nio nämnda ovan. Dessa två antas vara rester av en sönderbruten måne.

 Den tolfte hittade månen är en fara. Den rör sig i samma riktning som Jupiters i en yttre bana på kollisionskurs med de nio månarna nämnda ovan och någon av dessa nio kommer den med all säkerhet att krocka med en gång i framtiden.  

Sammanlagt har nu Jupiter sjuttionio månar. De nu upptäckt är ännu ej namngivna men säkert spännande objekt att undersöka likt de övriga.

Ingen eller inget är det andra likt varken på Jorden eller i rymden. Allt kan man lära och förstå mer av till förmodad förståelse av verkligheten och vår värld.

Bilden är av Jupiter med de mest som vi vet idag högintressantaste månarna runt densamma.