Farkosten Dawn som undersökte bl.a. dvärgplaneten Ceres mystiska ljusfält har slocknat

Dawn är en obemannad rymdsond som skickades upp den 27 september 2007 klockan 13:34, svensk tid från Cape Canaveral Air Force Station, Florida  USA. Dess uppdrag var att  undersöka de två största objekten i asteroidbältet, dvärgplaneten Ceres och asteroiden Vesta.


Ceres är den första dvärgplanet som upptäcktes vilket skedde den 1 januari 1801 av Giuseppe Piazzi. Det är den enda dvärgplaneten i det inre av vårt solsystem. Pluto är även en dvärgplanet och bortanför denna finns ytterligare dvärgplaneter. Men de räknas likt Pluto inte till det inre av solsystemets objekt.

Med en diameter på omkring 950 kilometer är Ceres den största och mest massiva asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Vi kommer många av oss ihåg vilken uppmärksamhet det blev då Dawn upptäckte de lysande fläckarna på Ceres vilka i dag anses vara saltavlagringar vilka reflekteras i solens sken. Men då de upptäcktes flödade fantasin av om det var upplysta byggnader under marken mm.


Nu har Dawn  missat den schemalagda kommunikationen med NASAS Deep Space Network vilket skulle ägt rum onsdagen den 31 okt inklusive torsdagen den 1 november i år.


Bränsleslut anses nu vara anledningen. Dawn kan därför inte längre hålla sina antenner riktade mot jorden för att kommunicera med kontrollrummet eller slå på sina solpaneler till solen för att ladda dessa.


Dawn har tystnat och kommer att förbli i sin omloppsbana runt Ceres i kanske 50 år framåt.


Dess uppdrag lärde människan mer om två intressanta objekt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.


Bilder Ceres och Dawn

Det händer saker i närområdet av Vintergatans centrala svarta hål

16 oktober 2002 var dagen då ett internationellt forskarlag lett av Rainer Schödel vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik efter tio års studier av stjärnan S2:s roterande i en elliptisk bana kring Vintergatans centrum med en omloppstid av 15 år verkade tyda på att ett oerhört massivt objekt i centrum av Vintergatan existerade. Ett objekt med massa motsvarande 2,6 ± 0,2 miljoner solmassor. Observationen gjordes med röntgenteleskopet Chandra och det bekräftades att det mest troliga var att objektet var ett så kallat supermassivt svart hål.

 Sagittarius A blev namnet på detta svarta hål.  S2 däremot som ledde till denna upptäckt är en stjärna som ligger i riktning mot stjärnbilden Skytten i riktning mot Vintergatans centrum. S2 har en omloppstid på 16,0518 år runt Sagittarus A.


Astronomer har nu för första gången även observerat klumpar av gas som kretsar nära det gigantiska svarta hålet.


Senaste observationerna av området  visar att gasanhopningarna kretsar med en hastighet av cirka 30 procent av ljusets hastighet i en cirkulär bana strax utanför det svarta hålets händelsehorisont. Detta  enligt ett uttalande från det Europeiska sydobservatoriet (ESO). 


Deras resultat visar inte bara förekomsten av ett supermassivt svart hål utan även att gasen kretsar mycket nära det svarta hålets händelsehorisont. Detta säger Oliver Pfuhl en av forskarna vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik.


 Astronomer upptäckte  de ljusa infraröda utsläppen då de observerade stjärnan S2 när denna passerade genom det extrema gravitationsfältet i riktning skyttens stjärnbild  i riktning mot Vintergatans centrum i maj 2018. 


Under stjärnans bana då såg laget starkt infrarött utsläpp  från mycket energirika elektroner mycket nära galaxens svarta hål. De fann att utsläppen härrör från magnetiska interaktioner i den mycket heta gas som kretsar mycket nära det svarta hålet. Astronomer som observerat utsläppen anser att detta troligen orsakas  av gravitationseffekt. Upptäckten gjordes med instrumentet SINFONI vilket ingår i ESO:s arsenal.


Bild: Vintergatan

46P/Wirtanen den just nu ljusaste kometen däruppe.

46P/Wirtanen är en komet som har en omloppstid runt solen på 5,4 år. Den upptäcktes av den amerikanske astronomen Carl Alvar Wirtanen den 17 januari 1948. 


Kometen var det ursprungliga tänkta målet för rymdsonden Rosetta 2014 men krångel med startraketen ledde till att målet missades och istället utsågs kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som mål.

Därför vet vi inte vilka eventuella hemligheter 46P/Wirtanen bär på. Varför just denna komet ursprungligen valdes ut vet jag inte men troligast låg den bäst till tidsmässigt och banmässigt för Rosetta.


I år kommer kometen nära oss på sin bana då den närmar sig det inre solsystemet och passerar som närmast vår sol och Jorden i december 2018. Kometen är nu den ljusaste kometen på natthimlen men för att sen den just nu behövs ett teleskop.


Först i december 2018 kan kometen Wirtanen vara synlig för blotta ögat på en mörk natthimmel.  Närmast Jorden kommer den att vara mellan den 12 - 16 december 2018.


Bilden längst upp är på Kometen Wirtanens i sin bana.

Kepler var ett mycket lyckat rymdteleskop under ett flertal år men nu har det slocknat.

Många gånger under åren har jag här beskrivit upptäckter från Keplerteleskopet. Men nu är det slut.


Efter nio år i rymden har NASA: s Kepler slut på bränslet och ytterligare verksamhet däruppe är slut. 


NASA har nu beslutat att pensionera rymdfarkosten inom dess nuvarande säkra bana (innebärande säker för andra farkosters framfart) från jorden. 


Kepler lämnar ett arv efter sig av att upptäckt av mer än 2600 planeter utanför vårt solsystem varav många kan vara lovande platser för liv. Den vanligaste storleken på planeter Kepler hittade finns inte i vårt solsystem. Planeter av storleken mellan Jorden och Neptunus.


Kepler lanserades den 6 mars 2009 och är ett kombinerat rymdteleskop med då banbrytande teknik för att mäta stjärnornas ljusstyrka med den största digitalkamerautrustning för observationer av yttre rymden som då hittills konstruerats.


Ursprungligen positionerades Kepler för att kontinuerligt ha blicken på 150 000 stjärnor i ett stjärnspäckade område av himlen i stjärnbilden Svanen.

Bild 1 Keplerteleskopet.

Bild 2 Det område som Kepler observerade stjärnbilderna Svanen och Lyran.

Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.

Bennu är en asteroid det tagits en mycket skarp bild på. OBS det är inte bilden ovan.

Bennu är en jordnära asteroid vilken upptäcktes  den 11 september 1999 av Lincoln Near-Earth Asteroid Research i Socorro, New Mexico. Namnet Bennu kommer från  egyptiska mytologin där den kopplas till solen och har ett utseende som liknar en trana.


Idag är det närmsta avståndet mellan asteroidens och jordens omloppsbanor 500 000 kilometer vilket man kan jämföra med avståndet till månen som är  380 000 km. Omloppsbanan förändras med ca 200 meter per år vilket innebär att den kommer betydligt närmare jordens bana för varje år.


Sannolikheten för en kollision med Jorden bedöms med dagens mätteknik till 0,07% sannolikhet. Men för denna typ av beräkningar krävs det dock att man har bättre information om asteroidens form, dess rotation och hur den reflekterar värmestrålning. Kursen kan förändras snabbare och bli närmare Jorden än nuvarande beräkningar visar.


Enligt beräkningar av ett spanskt forskarlag vid universitetet i Valladolid i juli 2010 är risken för kollision mellan 1999 och jorden år 2182 en på tusen (0,01 %).


Den 29 oktober 2018  kom NASAS rymdfarkost OSIRIS-Rex  enbart 330 km från asteroiden och tog då högupplösta bilder av asteroiden.
  

Genom detta kan vi nu få bättre kunskap om dess form och bättre beräkningsunderlag på dess banförändringar över tid och därmed bättre möjlighet att riskbedöma för en kollision med Jorden
.

Bilden är på den egyptiska gudomen Bennu  vilken asteroiden namngetts efter för att se den högupplösta bilden på asteroiden följ länken ovan eller här. 

Från spiralgalaxen IRAS17020+4544 blåser en vind bestående av molekyler

På universitet i Amherst, Massachusetts, USA har ett internationellt team av astrofysiker använt det stora Millimeterteleskopet (LMT) beläget i centrala Mexiko och upptäckt ett oväntat och kraftfullt utflöde av molekylär gas (moln av dessa slag innehåller till störst del vätgas) från en avlägsen aktiv galax som liknar Vintergatan.


Galaxen IRAS17020+4544 finns 800 miljoner ljusår från jorden. Anna Lia Longinotti på INAOE som ledde forskningen säger att resultatet av undersökningen visar att molnet kommer från en oväntad plats i denna galax.


Två andra galaxer har även undersökts men dessa är mer damm och gashöljda till skillnad från galaxen ovan.


 IRAS17020+4544 är lik vår Vintergatan som spiralgalax.


Upptäckten av utsläpp av molekylär vind från IRAS17020+4544 centrum öppnar vägen för att undersöka möjligheten att undersöka aktiva galaxkärnor vilka producerar vindar av detta slag kanske med skilda egenskaper.

För ca två år sedan kom upptäckten från Europeiska rymdorganisationens satellit XMM-Newton en rapport om förekomsten av ultrasnabba utflöden av joniserad het gas från IRAS17020 + 4544. Utflödena då och nu tros ha sitt ursprung från och kring det supermassiva svarta hålet som finns i galaxens centrum (kvasar). 


Aktiviteten i galaxen är relaterad till den energi som frigörs av anhopningen av processer som äger rum nära det svarta hålet.  Gasen (den joniserade heta gasen)  är belägen på ett avstånd av mellan 2 000 – 20 000 ljusår från det centrala svarta hålet i galaxen varifrån den kommer.


Den molekylära gasen finns mycket närma det svarta hålet i galaxens centrum.  Longinotti säger ” I den här galaxen har vi bevis på en vind som utsänder gas till en annan plats i galaxen. Feedback-processer kallas det vilket kan vara resultat av stor utmatning av samlad gas och energi som har skett i galaxens centrum sedan den tid stjärnbildningen här var stor. 


Gasen fångas upp längre in i galaxen och här blir den till hjälp för bildning av nya stjärnor. 


En molekylär vind som utflödar i en hastighet av mellan 700 och 1000 km/s. Ett överskott av gas från centrum av galaxen vilken kanske (som jag ser det) dras mot områden där det är brist på denna för nya stjärnbildningar) Överskott av gas som dras mot områden med underskott av gas av väte i första hand. Kanske även ut från galaxer med överkott till galaxer med underskott. Framtida forskning får ge mer information inom området.


Bild från radioteleskopanläggningen i Mexiko nämnd ovan och satellit XMM-Newton vilken upptäckte fenomenet först.