Det har upptäckts en ny tidigare okänd energikälla i centrum av Vintergatan.

 

Astronom Daniel Wang vid University of Massachusetts Amherst har beskrivit med oöverträffad tydlighet detaljerna om våldsamma fenomen i centrum av Vintergatan. Bilderna av desamma publicerades nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Dessa fenomen i form av röntgenstrålar har getts beteckningen G0.17-0.41 och är en tidigare okänd interstellär mekanism som kan haft och har betydelse för energiflödet och den potentiella utvecklingen av Vintergatan.

 

– Galaxen är som ett ekosystem, säger Wang vars resultat är från mer än två decenniers forskning. "Vi vet att galaxers centrum är platsen där mycket sker som spelar en enorm roll i galaxers utveckling."

Men det som händer och har hänt i mitten av vår egen galax är svårt att studera (svårare än  granngalaxers), trots dess relativa närhet till jorden. Detta då de centrala delarna av Vintergatan skyms av en tät dimma av gas och damm. Forskare kan därför inte se centrum inte ens med instrument så kraftfulla som rymdteleskopet Hubble är till hjälp här.

Wang har däremot använt ett annat teleskop, NASA:s Chandra X-Ray Observatory, som "undersöker" i röntgenstrålfältet. Röntgenstrålar kan genomtränga även  dimmiga fält – och resultaten blev fantastiska.

 

Wangs resultat som stöds av NASA ger den tydligaste bilden hittills av ett par röntgenstrålar som kommer från regionen nära det massiva svarta hålet som ligger i mitten av Vintergatan. Mest spännande är upptäckten av en röntgenkälla som heter G0.17-0.41, belägen nära den södra sfären av galaxens centrum.

 – Den här strålen avslöjar ett nytt fenomen, säger Wang. "Den är bevis på ett pågående magnetfälts återanslutning." Strålen i är trådlik, skriver Wang, och representerar förmodligen "bara toppen av återanslutningsisberget".

En magnetfältsanslutningshändelse är vad som händer när två motsatta magnetfält tvingas ihop och kombineras med varandra, vilket frigör en enorm mängd energi. " Det är en våldsam process", säger Wang, Det producerar också det spektakulära norrskenet på Jorden. Forskare tror nu att magnetisk återanslutning (nord-sydpoler) också sker i den interstellära rymden och tenderar att äga rum vid de yttre gränserna för det expanderande centrum i Vintergatan (troligen sker samma sak i andra galaxer .min anm.).

 

"Vad är då den totala mängden energiutflöde därifrån? Hur produceras och transporteras det? Och hur regleras det galaktiska ekosystemet?" Dessa, säger Wang, är de grundläggande frågorna vars svar vi ännu inte har.

Bild som jag tycker vacker från pixabay.com

Helium-regnet öser ner i Saturnus och Jupiters atmosfär.

 

Det är snart 40 år sedan forskare först förutspådde att de bör ske regn i form av  helium i planeter vars atmosfär består av mestadels väte och helium. Planeter som Jupiter och Saturnus. Men det är först nu det funnits resurser för att experimentellt validera denna hypotes.

I en artikel publicerad nyligen i Nature avslöjar nu forskare sitt experimentella bevis som stödjer denna förutsägelse. Det visas i labbmiljö att heliumregn är möjligt vid en rad tryck- och temperaturförhållanden som speglar de som förväntas ske atmosfärer hos planeter som ovan.

"Vi upptäckte att heliumregn är något verkligt som kan förekomma både i Jupiter och Saturnus atmosfär", säger Marius Millot, fysiker vid Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) och medförfattare till publikationen i Nature och tillägger ”Det är viktigt att kunna visa detta för att hjälpa planetforskare att dechiffrera hur dessa planeter bildades och utvecklades vilket är avgörande i förståelsen av hur solsystemet bildades.

En ny pusselbit är lagd till teorin i våra försök att först vad solsystemet är och hur det kom till och vad och varför vi finns (min anm.).

Bild från https://snl.no/gassplanet Vi ser från vänster; Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.

Galaxer liknande Vintergatan är inte ovanliga

 

Under lång tid nu har man trott att Vintergatans form   

kom till efter en kollision mellan två galaxer. Men vi har även som närmsta granne Andromedagalaxen

som har nästintill identiskt utseende som Vintergatan och utöver det än fler därute. Det ger påståendet mindre relevans då knappast galaxkollisioner är så vanliga och om så att resultatet i flertalet fall blir en spiralgalax.

Galaxen UGC 10738, en galax som i stort sett liknarVintergatan och har distinkta "tjocka" och "tunna" skivor som är nästintill  identiska med Vintergatans. Galaxens skiva ligger cirka 320 miljoner ljusår bort och innehåller främst äldre stjärnor. Det identifierades på grund av dess låga förhållande mellan järn och väte och helium. 

Det är i en ny studie som innehåller beskrivningen av första detaljerade tvärsnittet av en galax det  avslöjas att vår galax form utvecklades gradvis istället för att som länge ansetts och många fortfarande tror resultatet av en våldsam galaxkollision. Strukturen spiralgalax är därför inte är resultatet av en sällsynt kollision med en annan troligen då mindre galax för länge sedan .  Istället är det en typisk eller vanlig för att inte säga normal struktur på en galax utveckling.

Nicholas Scott och Jesse van de Sande, vid Australiens ARC Centre of Excellence for All-Sky Astrophysics in 3 Dimensions (ASTRO 3D) säger: "Våra observationer indikerar att Vintergatans tunna och tjocka skivor inte kom till på grund av en gigantisk kollision utan är en slags "standard"  för galaxbildning och evolution. Ur dessa resultat anser vi att galaxer med Vintergatans särskilda strukturer och egenskaper kan beskrivas som det "normala".

 

" Man trodde att Vintergatans tunna och tjocka skivor bildades efter en sällsynt våldsam sammanslagning och därför förmodligen inte skulle hittas i andra spiralgalaxer. Vår forskning visar att det förmodligen är fel och att dessa utvecklades "naturligt" utan katastrofala händelser. Det betyder att vintergatliknande galaxer förmodligen är mycket vanliga." Det betyder också att vi kan använda befintliga mycket detaljerade observationer av Vintergatan som verktyg (mall) för att bättre förstå och analysera mycket avlägsna galaxer som vi av uppenbara skäl inte kan underöka lika bra." säger Jesse van de Sande, från Australiens ARC Centre of Excellence for All-Sky Astrophysics in 3 Dimensions (ASTRO 3D), och tillägger: "Med hjälp av ett instrument Multi Unit Spectroscopic Explorer kallat MUSE, kunde vi bedöma stjärnornas metallförhållanden i tjocka och tunna skivor i galaxen UGC 10738." 

"Det var i stort sett desamma som det är i Vintergatan - gamla stjärnor i den tjocka skivan, yngre stjärnor i den tunna. Vi tittade vidare på några andra galaxer för att vara säkra, men det finns redan nu ganska starka bevis på att de  galaxerna utvecklades på samma sätt”. Likt UGC 10738 och Vintergatan.

Troligast är att galaxer överhuvudtaget om de får utvecklas i någorlunda lugn och ro blir likartade. Som det ser ut som vanligast till spiralgalaxer. Så vi kan glömma idén om vintergatans våldsamma tillblivelse formmässigt ur en kollision anser jag (min anm.).

Bild på Andromedagalaxen och Vintergatan.

Vintergatan ses rörande sig i en manetrörelse genom tiden

 

Se medföljande fil här. Där finns en film som visar nya rön om Vintergatans rörelser. (Jag ser det som en rörelse likt en manet i havet, men mycket långsam i tid).

Vintergatan är som vi vet en spiralgalax och består av bland annat en skiva stjärnor, gas och damm, där spiralarmarna är inneslutna. Först trodde man att Vintergatan var lika bred i dess hela flata del och stilla men sedan några decennier tillbaka är det känt att skivans yttersta del är förvrängd till vad som kallas en "warp": den rörs sig på sin färd i universum och vrids uppåt och nedåt (här menar jag att den rör sig som en manet).

Stjärnorna, gasen och dammet är alla skeva i sin rörelse i skivan (se ovan film i medföljande länk så förstår man) och är därför inte i samma plan som skivans förlängda inre del och axel vinkelrätt mot varpens plan definierar dess rotation.

År 2020 visades upptäckten av processionen  warprörelsen av Vintergatan-skivan, vilket innebär att deformationen i denna yttre region inte är statisk utan likt (som jag vill uttrycka det min anm.) en magnet roterande i axelns orientering över tid). Dessutom fann dessa forskare att rörelsen var snabbare än de teorier som förutspåtts. Rörelsecykeln är lång 600-700 miljoner år ungefär tre gånger den tid solen tar för en resa runt galaxens centrum. Så det är en långsam men konkret rörelse.

Som sagt ovan jag ser rörelsemönstret av en manet i hav när jag ser filmen i medföljande länk (min anm.). Det kan ses som att galaxerna därute om alla har samma rörelsemönster rör sig som maneter i universum som då kan ses som ett hav. En som jag ser det fascinerande tanke.

Bild på manet från flickr.com

I 36 dvärggalaxer bildades under samma tid mängder av nya stjärnor är universum synkroniserat?

 

Galaxer med mer än 1 miljon ljusårs mellanrum bör logiskt sett inte ha ett samband med varandra när det gäller stjärnbildningshastigheten i antal och begränsad tid. Men en ny studie visar förvånande att galaxer separerade med upp till 13 miljoner ljusår saktade ner och påskyndade sedan samtidigt bildandet av stjärnor enligt en Rutgers-ledd studie publicerad i Astrophysical Journal.

 "Det verkar som om dessa galaxer reagerar på en storskalig förändring i sin miljö på samma sätt som en god ekonomi kan sporra en babyboom", säger huvudförfattaren till studien Charlotte Olsen, doktorand vid institutionen för fysik och astronomi vid School of Arts and Sciences vid Rutgers University-New Brunswick.

Som om de (min anm.) var sammanbundna i ett nätverk och synkroniserade enligt upptäckten ovan om nu den tolkats korrekt.

"Vi fann att oavsett om dessa galaxer var grannar eller inte, slutade det där och började där bildningen av nya stjärnor samtidigt i stor mängd, som om de alla hade påverkat varandra genom något extra galaktiskt socialt nätverk", säger medförfattaren Eric Gawiser, professor vid institutionen för fysik och astronomi. 

Man kan jämföra med eller tänka på (min anm.) kvantar, om en påverkas i vår närhet påverkas en tvilling till denna  på Mars samtidigt. Detta är svårförklarligt men de är på något vis synkroniserade. 

 

De 36 dvärggalaxerna inkluderade ett varierat utbud av miljöer på avstånd så långt som som mest 13 miljoner ljusår från varandra. Den likartade händelseutveckling i dessa galaxer som uppenbarligen reagerade likartat i tid och rum måste vara något som distribuerar bränsle till galaxer mycket långt ifrån varandra samtidigt.

Jag undrar dock om det var i samtida tidsintervall (min anm.) då avståndet mellan galaxerna är stort var det bara något som sågs så härifrån eller har man räknat ut genom att ta hänsyn till tiden att händelserna skedde samtida. Hur har detta räknats ut i så fall? Sågs det härifrån som samtida i vår tid fast händelser skilde sig 13 ljusår från varandra i ett fall? OM så stämmer det inte. Om det stämmer att händelser ses ske samtidigt fast avstånden är ljusår är det tecken på att vi missuppfattat tid och rum.

Nåväl vi fortsätter ta informationen seriöst. Händelselikheten kan till exempel innebära att ett enormt gasmoln eller ett fenomen i universum som vi ännu inte känner till ligger bakom, enligt Olsen. "Den fulla effekten av upptäckten är ännu inte känd eftersom det återstår att se hur mycket våra nuvarande modeller av galaxtillväxt vi behöver modifiera för att förstå detta", säger Gawiser. " Om resultatet inte kan förklaras inom vår nuvarande förståelse av kosmologi, skulle det vara en enorm implikation, men vi måste ge teorimakarna en chans att läsa vår uppsats och ge sin syn."

"James Webb Space Telescope, som ska lanseras av NASA i oktober, kommer att vara det perfekta sättet att lägga till de nya uppgifterna för att ta reda på hur långt ut från Vintergatan denna "babyboom" sträckte sig", tillade Olsen.

Se min undran i kursiv stil ovan. Men om allt stämmer kan vi tänka i banor som ett synkroniserat universum. Men som sagt jag tvivlar (min anm.). Kanske allt kan förklaras med att denna så kallade babyboom skedde under en mycket lång tidsperiod och vi nu hamnat i den med våra teleskop.

Bild från flickr.com tanken uppstår om vad som händer däruppe i rymden egentligen?

Är universum ett lärande objekt

 

Universum kan lära sig att utvecklas till ett mer stabilt kosmos. Det är den udda idé som föreslås av ett team forskare som säger att detta lärande omformar universum precis som Darwins teori om det naturliga urvalet en gång förnyade vår syn på naturen.

"Vi försöker ändra diskursen likt  Darwin gjorde  för att få en djupare förståelse för biologin", säger författaren Lee Smolin, fysiker vid Perimeter Institute for Theoretical Physics, i Waterloo, Kanada (Darwin förändrade diskursen inom biologin till det naturliga urvalet).

"Ett av målen i grundläggande fysik idag är inte att endast förstå vad fysikens lagar innebär utan även varför fysiken råkar vara som den är och varför den tar de former som den tar", säger författaren William Cunningham, fysiker och mjukvaruledare på kvantdatorstartföretaget Agnostiq. "Men det finns egentligen ingen uppenbar anledning till att en uppsättning naturlagar skulle föredras framför andra."

Denna kontroversiella idé är utgångspunkten i ett försök att förklara varför fysikens lagar är de vi antaget, lär ut och använder i ett accepterat matematiskt ramverk för att beskriva olika teorier inom fysik, såsom kvantfältteorier och kvantgravitation. Resultat i ett system som används och liknas som ett maskininlärningsprogram.

Forskare har upptäckt många fysiska lagar och otal med fasta värden som hjälper oss att definiera universum och verkligheten som vi upplever den. Från en elektrons massa till gravitationens effekter. Men det finns även ett flertal specifika konstanter i universum som verkar godtyckliga med tanke på deras exakta och till synes mönsterlösa värden.

 Teamet fann att vissa kvantgravitations- och kvantfältsteorier som kallas gaugeteorie – en klass av teorier som syftar till att bilda en bro mellan Einsteins teori om speciell relativitet och kvantmekanik för att beskriva subatomära partiklar – kunde kartläggas eller översättas på matrismatematikens språk och skapa en modell som liknar ett maskininlärningssystem. 

Denna koppling visade att i varje iteration eller cykel i maskininlärningssystemet kan resultatet ses som universums fysiska lagar. Inlärningsramen som beskrivs i deras studie och som nu publicerats finns i preprintdatabasen i arXiv.

Men alla forskare är inte lika entusiastiska över den nya idén. Tim Maudlin, professor i filosofi vid New York University vilken inte varit involverad i det nya arbetet hävdar att det inte finns några bevis för konceptet och mycket talar emot det, till exempel att vissa fysiklagar som har mätts är desamma idag som de var kort efter Big Bang. Dessutom, om universums lagar skulle utvecklas över tid, anser Maudlin att det måste finnas en större oföränderlig uppsättning lagar som styr att den förändringen sker och detta skulle då motsäga idén om ett självlärt system.

 

"När vi tittar på de grundläggande lagarna – som Schrödingers ekvation eller allmänna relativitetsteorin – ser dessa inte alls slumpmässiga ut", säger Maudlin till Live Science. "De kan skrivas ner matematiskt på mycket snävt begränsade sätt med ett fåtal justerbara parametrar."  

Forskarna bakom den nya studien medger dock att deras arbete bara är preliminärt och inte avsett som en slutteori, utan snarare ett sätt att börja tänka på gamla dogmer på ett nytt sätt.

 Jag (min anm.) anser att förändringar i universum inte är av lärande slag av något slag utan enbart effekter av försök till ett balansläge av materia.

Bild från pxhere.com Frågan man kan ställa sig och se på bilden är ”Vad är du universum- Vem är jag- och varför finns vi?”

En kometskur som sveper förbi oss vart 4000;e år kan komma snart.

 

Kometer vilkar har en bana runt solen i mycket långsträckta banor sprider sitt skräp i form av meteorregn  längs sin omloppsbana eller skjuter ut det ur solsystemet helt och hållet. Dessa meteorregns moderkomet är svåra att upptäcka. Vissa av dessa meteorregns moder-komet vet vi var denna finns i sin bana eller om den troligast är upplöst i delar och ingår i meteorregnet.

I en ny meteorregnundersökning publicerad i tidskriften Icarus beskrivs att det kan upptäckas skurar av skräp i  kometers väg som passerar nära jordens omloppsbana och är kända för att återvända.

– De mest spridda skurarna är troligen de äldsta, säger astronom Peter Jenniskens som arbetar vid SETI- institutet och är huvudansvarig till studien. " Det kan innebära att de större meteoroiderna faller isär i mindre meteoroider med tiden."

Detta skapar en situationsmedvetenhet för potentiellt farliga kometer som senast var nära jorden-omloppsbana så långt tillbaka som 2000 f.Kr.", säger Jenniskens.

Jenniskens är ledare för projektet Cameras for Allsky Meteor Surveillance (CAMS). I projektet arbetar man med att observera och triangulera de synliga (kända) meteorerna på natthimlen med hjälp av lågljusvideosäkerhetskameror med syfte att mäta deras  omloppsbana. CAMS-nätverk finns i nio länder. Under de senaste åren har nya nätverk byggs upp i Australien, Chile och Namibia vilket avsevärt ökat antalet triangulerade meteorer. Nätverken resulterar till en bättre och mer komplett bild av meteorregnenen på natthimlen.

"Fram till nyligen visste vi bara om fem kometer som var moderkroppar till något av våra meteorregn", säger Jenniskens, "men nu har vi identifierat nio till och tecken på så många som 15."

 

Kometer i sig utgör bara en liten del av alla nedslag på jorden (De flesta nedslag är från meteoriter) . Men forskare tror att de orsakade några av de största påverkanshändelserna i jordens historia eftersom de kan vara stora och det faktum att deras banor är sådana att de kan göra nedslag i hög hastighet. I en analys av data fann man att kometer med lång omloppsbana och sällan besökande oss kan ha  meteorregn som  pågår i många dagar.

 

– Det här var en överraskning för mig, säger Jenniskens. "Det betyder förmodligen att dessa kometer återvänt till solsystemet många gånger tidigare, medan deras banor gradvis förändrats över tid."

Data visade också att de mest spridda meteorregnen visar den högsta fraktionen av små meteoroider.

Det innebär att det kan finnas meteorregn och medföljande större kometer som har omloppsbanor på många tusen år och som överraskande kan dyka upp stora och namnlösa. Nog (min anm.) behövs en avancerad övervakning av rymden. Någon överraskning som skedde för 65 miljoner år sedan i Mexiko och vars effekt utrotade dinosauriernas tidevarv önskar vi inte uppleva utan att kunna försvara oss.

Bild på Nedslaget av sonden Deep Impact på kometen

 Tempe 1 Bild från vikipedia.