Kunskap kan ge depression

Ju mer du lär dig ju större är risken att du blir deprimerad av hur människor använder varandra, utnyttjar varandra och ser på främlingar.

Frustration kan inte bara komma ur egen livserfarenhet utan även av att dela andras erfarenheter. Att förstå egoismen i politiska åskådningar i vardagen och på en arbetsplats.

Det finns alltid de eller den som skor sig på andra. Som når ett mål på bekostnad av att någon annan misslyckats.

Kunskapen man får utifrån att uppleva och se ovanstående kan ge depression men även skadeglädje och tillfredsställelse beroende på vem man är. Det en ser som orättvist ser en annan som fri konkurrens.

Vi är alla lika men ändå så olika och väl är detta. I annat fall skulle ingen kunna ge tröst och ingen vinna i ett spel.  

Att förstå, vad innebär det?

Kan svaret egentligen vara annat än att få en kunskap som kan användas och som en person förstår hur den ska användas?

Det låter ju som en enkel förklaring, men är den sann?

Till viss del är den det. Kunskapen har ofta förmedlats från någon annan, personligt eller genom media eller böcker.

Ibland genom egna försök och misslyckanden utefter en egen idé.

Men ibland har förståelsen en helt annan innebörd än vad som den som förmedlade den menat.

Att förstå och hur den konstrueras beror på en persons arv och miljön där denne person lever.

Det en person lär av en sak använder denne på ett vis och förstår på ett vis. Medan någon annan som lärt samma sak på samma plats använder kunskapen på motsatt vis och förstår den annorlunda.

Även kunskapsinhämtning och användning av denna är relativ i förhållande till vem som har den. På det viset skapas ideologi och all annan form av skiljaktigheter.

Att lyckönska, vad innebär det?

Vad är det man gör när man lyckönskar någon? Begreppet är sammansatt av lycka och önska och innebär helt enkelt att det är en önskan om lycka för den som man säger detta till.

Men hur många bryr sig om betydelsen av vad de önskar i detta fall eller hur många tar till sig önskningen på det sätt den egentligen betyder?

Lyckönskningen riktas oftast till någon som fyller år och mottagare likväl som givare använder begreppet utan att ha en tanke på dess betydelse, mer än som ett vanligt begrepp i sammanhanget som man inte funderar på betydelsen av, det bara är. Likt grattis och gratulerar.

Gratulerar och förkortningen grattis innebär ju däremot en gratulation till att en person fyller år. Men lyckönskningen bör innebära en önskan om lycka. Men vad är det då för lycka som önskas? Lyckan av att få fylla år utan att något tråkigt händer under denna dag? En önskan om lycka det nästkommande året innan nästa födelsedag?

Alternativt tror jag det är en önskan från förra födelsedagen, en önskan då om att nästa år skulle bli lyckosamt och nu en förnyad önskan om ytterligare ett lyckligt år. Ett år utan otur, olyckor eller ledsamheter.

Förakt är en fara i vår tids globala värld.

Vad är förakt och hur uppkommer det? Att förakta någon eller något är att underskatta detta och anse att man själv eller egna åsikter och ting är överlägsna.

Ofta eller ibland är det synonymt med rasism att se sina egna förmer än främlingen. Främlingshat som oftast är något som har sin bakgrund i rädsla för det som man inte vill eller kan förstå. En skillnad i tro eller kultur.

Något man inte kan vara öppen mot utan ser med misskund mot och därmed är förkasta nästa steg. Kan då alla människor förakta? Ja men många vill och kan även vara öppna för skillnader. Dock vill många hitta syndabockar då de inte kan få arbete eller då brottslighet ökar och då ger de ofta skulden till det de inte förstår, främlingar eller invandrande folk. Så har det alltid varit och det är inget nytt i vår tid.

De gamla grekerna förfasades över alla ickegreker och romarna mot ickeromerska folk vilka de kallade barbarer och som de såg som skurkar och helt obildbara. Vikingarna sågs även som detta i södra Europa när de kom och skövlade och mördade.

Förakt mot andra är en fara som kan ge upphov till rasism och alla de fasor detta ger om det får fäste i ett land. Vi har sett det tidigare och vi är på väg dit igen. Den generation som upplevde fasans tid på 1930-40 talet i Europa är snart utdöd. Därför kommer en tro på samma slag av tankar tillbaks igen i en ny generation, så ideologi av stigmatisering går i cykler och fasans våldsamheter med segregation och våld mot olika grupper kan vara tillbaka snart.

Spåren finns redan vart vi är på väg. Även i Sverige finns början genom att avskyn mot de arbetslösa och sjuka är legio genom Alliansens politik där segregation är helt okej mot dessa grupper. Och än värre kan det bli, likt det är i övriga Europa.

Förslagsvis ger jag den ev intresserade ett tips om en bok att läsa och förfasa sig över om man nu inte tvärtom ser den som utopisk när det gäller hur vi ska få det. Boken Från Gatan in i parlamenten, författare Christoph Andersson, förlag Norstedts.

Den som nekar till allt kan oftast inte dömas för något i dag.

För länge sedan dömde domstolar eller ting människor till en plågsam död bara på indicier och trovärdiga vittnen. Trovärdiga vittnen ansågs oftast vara någon ur adel, prästerskapet eller kapitalstarka innevånare. Icketrovärdiga var övriga, såvida inte den olagliga handlingen gjorts av samma samhällsklass vari vittnen framträtt.

Man dömde hellre än friade så att man kunde straffa och skrämma de som tvingades se på den tortyr och efterkommande avrättning som alltid var offentlig och människor av plikt tvingades närvara vid.

I dag döms färre och färre, ex mördare som många gånger frias bara genom att de ståndsmässigt förnekar allt. Vittnens uppgifter ska stämma på många punkter och DNA-prov likaså för att en nekande ska dömas och ibland frisläpps denne ändå.

Många drar sig för att vittna då det kan resultera i repressalier från den ev frisläppte eller dennes anhöriga eller gäng. Vi har fått blodsfejden till vårt land, där hot stoppar ev vittnen genom att dennes familj hotas.

Den som vittnade tidigare i historien visste att dennes ord kunde resultera i motanmälan men den misstänkte brottslingen behövde inte fruktas då denne oftast avrättades. Tiderna har förändrats, både nuet och dåtiden är extrema.

Något förändringsintresse finns knappast och ju duktigare brottmålsadvokater som finns desto färre blir dömda. Det finns alltid utvägar för en misstänkt om denne nekar till allt och har en välutbildad försvarsadvokat som önskar göra karriär. Ju fler denne lyckas få fria desto fler önskar denne som försvarare och desto högre arvode kan denne ta ut och även välja vilka fall som kan ge än mer skjuts uppåt i karriären och plånboken.

Främling nu och då!

Grannar, de flesta av oss har det. Men hur många av oss vet ens vad närmsta grannen heter? Få i hyreskomplex vet vem som bor vägg i vägg, mer än ev utseendemässigt.

Det är en spegling av förfrämlingandet i vår tid, i vårt land just nu.

För inte så länge sedan välkomnades en ny granne så den snabbt kunde känna sig hemma och lära känna sina grannar. Det innebar även att den nye familjen genom detta ville och önskade ta hänsyn och brydde sig om sina närboende. Man hjälptes åt, träffades och umgicks ibland.

I dag ses detta som mycket udda och ovanligt. Hänsyn tas inte heller längre i många fall då man inte bryr sig om sin granne, man vill istället höra eller se denne så lite som möjligt.

De ev vänner och det umgänge man har finns troligen på helt andra områden och är personer man känt sedan ungdomsåren. Nya bekantskaper önskas inte, mer än som ytliga sådana, vilka man kan ha nytta av i arbete eller på annat sätt.

Genom detta har samhället förfrämligats och människor individualiserats och har ett övergripande mål att människan ska förverkliga sig själv till nytta och gagn för ingen.

De som lyckats något så när har enbart upplevt en tomhet, då målet var mindre tillfredsställande än resan dit, och nu har istället en ny önskan uppkommit för att förverkliga.

Förverkligandet blir därmed en meningslöshet och ett slagord i individualismens tid under postmodernismens förändringsbenägna agenda som enbart ger tomhetskänsla när mål uppnås.

Varför blir en människa en angivare?

Vem blir angivare och vem blir det inte?

Oftast finns ett belöningssystem med som lockar till angiveri. En fördel i form av kapital som betalas ut till den som anger en brottsling i närkretsen.

Det fodras mod för att göra detta om det handlar om grov brottslighet där hämnd på angivaren kan komma nu eller i en framtid där den åtalade släpps fri. Ofta kan den som angivits förstå vem som såg vad, vem som pratat med vem osv.

Sedan finns angiveri som hämnd. Hämnd för något och då självfallet alltid när någon mördat då önskar självfallet offrets anhöriga se den de misstänker bakom lås och bom, här görs angiveriet öppet i de flesta fall. Undantag, angiveri i gängkonstellationer.

Angiveri har alltid funnits, utan detta skulle ingen som brutit mot samhällets lagar hamnat inför rättvisan.

I dag är dock fler än tidigare rädda för att angiva eller ställa upp som vittnen. Beror det då på att dagens människor är fegare än våra förfäder?

Kanske inte fegare men de har i vårt samhälle lärt sig att inte lägga sig i genom individualismens agenda i vår tid. Vi ser detta i alla sammanhang. Vuxna som inte vågar säga till om de ser barn som gör något dumt om det inte är deras egna barn, inte ens i många fall om barnet riskerar att skada sig själv. Skolor som inte kan hålla ordning i sina skolsalar utan önskar föräldrar dit, vilket varken behövdes förr eller ens kunde komma på tal. Ingen vågar ta ansvar och föredrar att blunda för att inte riskera kritik.

Vi lever i ett undergångssamhälle vilkets agenda går mot stambildning av ett slag vi inte sett sedan människans gryning då alla fick klara sig bäst de kunde i sin stam (familj). Och det i ett individualismens samhälle där familj är relativ.