Lutande exoplanetsbanor kan vara en effekt av ett okänt slag

I snart ett decennium har  astronomer försökt att förstå varför så många planeter som hittats runt andra solsystem har en udda konfiguration i betydelsen av att deras banor verkar har skjutits åt sidan av en robust men okänd mekanism.


Forskare från Yale university säger att de nu har ett möjligt svar. Svaret innebär att planeternas poler lutar men frågan är varför?  NASA: s Kepler teleskop visade att ca 30 % av stjärnor lika vår sol har ”Superjordar”. Så kallade superjordars storlekar är någonstans mellan jorden och Neptunus och nästan runda med banor runt sin sol som tar färre än 100 dagar. Det innebär korta årscykler.


Det finns självfallet planeter av andra storlekar också och med andra banor och även planeter runt andra slag av stjärnor än gula.


Men superjordar är en beteckning på likartade exoplaneter. Dock ligger de så nära sin sol att det knappast kan finnas liv här utan de bör i flera fall ses som gasplaneter.


Då det handlar om lutning av banorna kan det kanske vara polernas lutning av en anledning vi inte förstår. En kraft vi ännu inte förstår som påverkar. Inget säger dock om denna banlutning enbart handlar om de så kallade superjordarnas. Iså fall kan närheten till solen och dess storlek och densitet har betydelse för varför denna banlutning finns (min anm). Mindre exoplaneter är även svåra att upptäcka.


Men jag undrar ändå om det inte från vår position enbart är ett optiskt fenomen vi ser på grund av avstånd och spegling.

Bilden har inget direkt samband med texten ovan. Men jag tycker den vacker. Det är mörka moln i Carinanebulosan.

Att förgöra hotande asteroider kan vara svårare än vi antaget tidigare

Förslag har ofta varit att om det kommer en asteroid på livsfarlig kurs mot  Jorden kan vi som sista åtgärd spränga den innan den når Jorden.


 Men inkommande asteroider kan vara svårare att bryta itu än forskare tidigare trott konstateras i en Johns Hopkins-studie utifrån en studie med datorsimulering bestående av fakta om stenars strukturer simulerade kollisioner med asteroider kontra sprängmedel.


Vi brukar tro att ju större ett föremål är desto lättare kan det brytas då dessa bör ha större brister (sprickbildning) än mindre föremål. Men fann att asteroider är starkare än vi tänkte oss och kräver mer energi för att fullständigt krossas än vi ansåg tidigare ”, säger Charles El Mir, en Ph.D  på Johns Hopkins universitetets Institution för maskinteknik och studiens huvudförfattare.


Vår fråga var hur mycket energi det går åt för att förstöra en asteroid och bryta den i bitar? säger El Mir.


Resultatet av datorsimuleringen blev att i den första fasen då asteroiden träffas bildas miljontals sprickor och denna då krusas över hela asteroiden, delar av asteroiden flödar lik sand och en krater skapas.


I denna fas undersöktes enskilda sprickor och visade då på övergripande mönster för hur dessa sprickor sprids. Det visade sig att hela asteroiden inte bryts ner av effekterna vilket man tidigare trott. Istället hade påverkandet resulterat i att asteroiden fick en stor skadad kärna som sedan utövade en stark dragningskraft på fragmenten som i övrigt fanns kvar. Dessa drogs in mot kärnan.


Forskarna fann att slutresultatet av denna inverkan inte var att fragment låg löst kringspridda i omgivningen och asteroiden krossats utan istället drogs in mot kärnan och istället fick  asteroiden att få en betydande styrka eftersom den inte hade knäckts. Detta indikerar att mer energi behövs för att förstöra asteroider än man tidigare ansett. Samtidigt var skadade fragment nu omfördelade över den stora kärnan.


Själv tror jag det behövs minst en kärnsprängning för att klara av en asteroid något som kanske inte är helt bra då avfallet från strålningsskadat material sedan kan sväva därute eller falla in mot eller ner på Jorden i mindre fragment. Men miljövänligare laddningar av den styrka som behövs den gången det kommer att behövas finns inte med dagens teknik.

Solskydd finns på vissa platser på månen

Vissa platser på månens yta uppvisar ett svagt mönster av mörkare och ljusare virvlar. I dag vet man vad detta beror på. Det är solens effekter av strålar av laddade partiklar den så kallade solvinden som träffar månens yta.


På Jorden avleder jordens naturliga magnetfält stor mängd av solvindens  partiklar och den farliga ultravioletta strålningen. Men månen har ett svagare magnetfält och månens yta tar emot betydligt mer farlig strålning på ytan vilket innebär en stor fara även för människan som vistas på månens yta.


Månen har inte ett heltäckande magnetfält som skyddar ytan vilket Jorden har. Men nu har NASA gått ut med en kommuniké där man däremot förklarar att vissa avsnitt av månen likväl har ett ytskydd mot strålning. Små lokala magnetiserade stenar vid månens yta vilka skapat lokala magnetfält där solens strålning studsar bort från dessa ytor.
  

”Magnetfälten i vissa regioner [av månen] agerar lokalt som en magnetisk solkräm”, säger Andrew Poppe, en forskare vid University of California, Berkeley. En annan forskare där säger  i ett uttalande att dessa små ”bubblor” av skydd avleder viss del av den skadliga solvindens partiklar vilka når månens yta.


De platser där solvinden studsar är de platser där man ser ljusa virvlar på ytan  avskärmade områden mot de märkbart mörkare omgivningarna där skyddet av ytan är noll.


Forskarna hoppas att resultaten kan användas för att skydda astronauter från de skadliga effekterna av strålning under framtida uppdrag till månen. Här kan man ta material för att bygga strålsäkrare skydd för människan.


Även om månens jordskorpas magnetiska fält inte är helt tillräcklig även på dessa fält kan det vara lättare på dessa fält att skapa konstgjorda extra skydd och då bör byggnader eller kolonier byggas under denna yta. Alternativt av dessa magnetiskt skyddande stenar.


Se bild där man skymtar små ljusa partier där solvinden inte når ner under ytan utan studsar bort till stor del.

Skillnaden mellan asteroidbältet och Kuiperbältet

Asteroidbältet finns i form av en ring runt solen mellan planeterna Mars och Jupiter. Bältet innehåller ca 60000 asteroider med relativt väl kända banor. Största asteroiderna är Ceres, Pallas, Juno och Vesta upptäckta mellan 1801 och 1807 och vilka räknas som småplaneter. 


Asteroider från bältet kommer ibland in  i jordens bana. En större asteroid kan ställa till med katastrof för mänskligheten om den kolliderar med oss. Sannolikheten för detta är dock väldigt liten men den existerar.


Kuiperbältet finns bortom Neptunus bana och här ingår bland annat Pluto bland ca 70000 transneptunska objekt av i första hand asteroider men även dvärgplaneter.


Kuiperbältet är helt annorlunda än asteroidbältet säger Kelsi Singer vilken arbetar på Southwest Research Institute (SwRI) in Boulder, Colorado där man studerar foton tagna av NASA's New Horizons rymdskepp då detta flög förbi Pluto i juli 2015.


Det är inte lika oroligt med störningar resulterande i banbyten etc eller har varit lika oroligt i detta bälte som i asteroidbältet. Detta utifrån analys av Pluto och dess största måne Charons yta vilka inte har så många kratrar som månens yta eller Jorden under sitt lager av växter o mull ex.


Men vi behöver komma till Kuiperbältet med fler farkoster för att förstå det mer och dess rörelser säger Singer.


New Horizon vilken nyligen flög förbi asteroiden  Ultima Thule efter sitt Plutobesök  kan nog besöka fler asteroider därute och ge än mer kunskap om fler objekt därute då farkosten är i fullt trim ännu säger Singer.


Hittills har hon och hennes kollegor hittat förvånansvärt få kratrar mindre än 13 kilometer i diameter på Pluto vilket tyder på en uttalad brist kratrar av mindre format på Pluto och dess månar. 


Av någon anledning har det varit lugnare i detta bälte än i asteroidbältet vid solsystemets bildande.


Själv misstänker jag det beror på avståndet till solen vilken kan ha haft betydelse för oroligheterna i asteroidbältet (min anm).


Bilden är från Wikipedia och visar den som jag tycker spännande månen Charon.

NASA anser att det kommer att hittas liv på Mars

Något få att NASA går ut med att påstå att det kommer att hittas liv på Mars. Ett påstående de knappast skulle gå ut med utan anledning eller som en förhoppning (anser jag).


Forskarvärlden skannar rymden med syfte att hitta platser med förhållanden där organismer kan existera. En del intressanta exoplaneter har hittats men avståndet gör det svårt att veta om det finns liv här.


Nasa har en rad pågående projekt och tror att vårt eget solsystem med all sannolikhet kommer visa sig ha utomjordiskt liv.


Opportunity rover (rymdbilen)  på Mars är utom drift numera men under sin livstid avslöjade denna att Mars är en betydligt mer aktiv och en intressant plats än vad forskarna tidigare trott.


Nu påstår Nasa att de är på god väg att hitta utomjordiskt liv på Mars. Det hävdar bland annat Jim Bridenstine utsedd till Nasa Administrator av president Trump.


En hel rad av observationer från Mars har påvisat en stor sannolikhet för att liv en gång har funnits på planeten eller rent av fortfarande finns där påstår Bridenstine.  De byggstenar som behövs för att skapa komplexa organiska molekyler finns på Mars och under ytan finns det för liv livsviktiga vattnet.


Själv anser jag att allt detta sammantaget inget bevisar mer än att allt för livsmöjligheter finns på Mars men inget visar att liv existerar.

Detta är Oorts moln

Oorts moln är ett vidsträckt moln av kometer som omger hela solsystemet. Det är rester från solsystemets bildande i form kometer. Oorts kometmoln är ungefär mellan några tusen och minst 50 000 astronomiska enheter (AE) från solen (ca 0,8 ljusår i omfång). 

Flertalet av de kometer vi ser eller har sett från Jorden kommer från  Oorts kometmoln som av någon anledning störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet.


Detta är förklaringen till att det fortfarande dyker upp okända som kända kometer trots att de förångas snabbt när de kommer för nära solen vilket de gör efterhand som de som kommit nära denna i sina banor. Men alla har inte en bana så de kommer i riskzonen för solen utan kommer tillbaks som exempelvis Halleys komet som besöker vårt närområde vart 76:e år. Senast det skedde var 1986.


 Oorts moln antas vara en tjock bubbla av isigt skräp från solsystemets bildande som omger vårt solsystem.


Vi vet inte exakt var det börjar och slutar. Det kan finnas hundratals miljarder kanske biljoner isiga kroppar i Oorts moln. När något stör en av dessa i sin bana runt solsystemet får denna ibland en banändring som får den att ta en ny kurs och ibland till närheten av oss och solen.


Två exempel är kometen C/2012 S1 (ISON) vilken i sin bana utplånades när den kom närma solen i nov 2013 och C/2013 A1 Siding Spring. ISON som rönte nästan samma öde i oktober 2014. Den förstördes inte helt utan var nära att krocka med Mars men slutade med en banändring som får den att först efter  cirka 740.000 år åter komma in i vårt närområde igen.


Oorts moln fick sitt namn efter en nederländsk astronom Jan Oort som förutspådde dess existens i 1950.


Bilden är från Wikipedia  och är på Halleys komet då den syntes senast 1986.

Mörk energis expandering gör att kosmos fördubblas i storelek vart 10:e miljard år. Men det kan hända något mer och skrämmande också.

Vid Big Bang inträffade efter en trilliondels  av en sekund en expansion av en punkt där all materia som finns fanns vilket skapade det universum där vi och allt annat finns. En expansion som ännu ökar i hastighet, så kan man sammanfatta vad kosmolog Alan Guth på M.I.T  beskriver det. 


Expansionstakten visar matematiskt att universums storlek ökar hela tiden och matematiskt kan beräknas ha ökat (ökar) till det dubbla vart tio:e miljards år.


Ännu ses ingen minskning av denna ökning av expansionstakten som man antar beror på den energi som är 75 % av all energi och som kallas den mystiska mörka energin på grund av att vi ännu inte kunnat bevisa dess existens mer än i beräkningar. 


 Frågan är om det finns ett slut eller en motsatt kraft som får allt att implodera till en punkt igen en gång i framtiden. Ingen vet och inget i dagens paradigm visar på att detta ska ske.


Men likt energi och materia skapas ingen ny sådan därför bör den mörka energin tunnas ut efter hand som universum utvidgas precis som materian gör så vi får allt längre avstånd mellan galaxerna.


Men det är en rimlighetsförklaring eller teori som inte kan bevisas då det gäller expansionstaktens framtida minskningsmöjlighet. Kanske mörk energi och mörk materia (kanske det är samma sak min fundering) inte följer vår materia eller vår energis fysiska lagar.


Ingen vet vad mörk energi är.


Men om mörk energi är tillfällig och en dag stängs av kan en implosion av universum ske. Det skulle innebära att allt plötsligt försvinner och kanske åter dras samman till en punkt igen. Men inget visar att så kan eller ska ske med den kunskap vi i dag har.


Men en tolkning gjord av forskare av resultat som samlats in är att mörk energi inte är konstant trots allt utan förändras över tiden och blir tätare och därmed starkare.  Om denna modell är riktig kommer den mörka energin att vara i en särskilt virulent och osannolik form kallad fantomenergi. Dess existens skulle innebära att saker kan förlora energi, fysikern. Robert Caldwell, Dartmouth har kallat detta ”dåliga nyheter”.


Han menar att eftersom universum expanderar, skulle tryck från fantomenergin växa gränslöst och så småningom övervinna gravitation och slita sönder atomerna och hela universum.


Men det finns inget som visar att detta ska ske. Men det är en teori som skulle kunna vara möjlig som händelsekedja. Så vi ska inte bortse den.