En meteorits nedslagseffekt på månen den 21 jan. 2019.

21 januari 2019, fullmånen hade gått helt in i jordens skugga enbart sekunder senare efter den totala skuggfasen av månförmörkelsen slog en meteorit ner på månens yta.


Den orsakade en kort men ljus blixt och de som såg detta var amatörastronomer över norra halvklotet. Professionella astronomer uppmärksammade det inte förrän de månader senare började studera bilder tagna av en hop av åtta teleskop i södra Spanien.

Det team av forskare vilka sedan studerat bilderna tror sig nu veta hur hårt månen fick ta emot smällen. Meteoriten bör enligt beräkningar ha haft storleken av  30 till 60 centimeter och kraschat ner på månen i en hastighet 61 000 km/h.


Effekten resulterade i en krater på ca 15 meter i diameter. Genom att studera blixten av denna krasch i flera olika våglängder av ljus beräknas dess temperatur vid nedslaget ha varit ca 5 400C och dess vikt ca 45 kg. Energin som frisläpptes beräknas till ca 1500 kg.


Att upptäcka en så ovanlig händelse som ett nedslag på månen under en total månförmörkelse är unikt. Kanske vi aldrig upptäckt denna om inte amatörforskare slagit larm om vad de sett och därmed uppmärksammat astronomer om händelsen och fått dessa att agera.


 Men samtidigt är det en varningssignal för de bemannade månbesättningar som ska landa på månen i framtiden. Skydd måste finnas och spårning efter kommande objekt uppifrån annars kan fruktansvärda olyckor ske.


Det finns ingen skyddande atmosfär över månen som Jorden har. På Jorden brinner mindre objekt upp på sin nedfärd i atmosfären och träffar inte ytan.


På månen är det fritt fall i hög hastighet även av små objekt uppifrån.

I sista delen 2020-talet kommer sex asteroider att svepa förbi nära Jorden.

Under det sena 2020-talet med början sommaren 2017 och två år framåt besöks vårt närområde av sex asteroider. Ingen dock så närgången att krasch riskeras med Jorden om nu inga drastiska kursändringar sker.


Tre av dem kommer att vara synliga med kikare. En av dem Apophis (se bild ovan) kommer att vara synlig för blotta ögat.


 Den största asteroiden kommer som den första av dessa sommaren 2027. Asteroiden 1990 MU vilken har en storlek av 2,8 kilometers diameter. Två asteroider i serien kommer närmare jorden än månens avstånd till oss.



Uppgifterna om dessa förbiflygningar vilka kommer att ge bra tillfällen för både forskare och allmänhet att se dem presenterades den 30 april 2019 vid International Academy of Aeronautics' Planetary Defense Conference i College Park, Maryland av Lance Benner, radarspecialist vid NASA's Jet Propulsion Laboratory i California.

Det blir nog uppmärksammade händelser av många.


Bilden är på omnämnda asteroiden Adophis.

Asteroid 2019HS2 tog en ny kurs och kom närmre Jorden den 28 april 2019 än väntat.

En asteroid med namnet 2019 HS2 med en diameter av ca 13-30 meter, tillräckligt stor för att ge omfattande skador om den kraschat på Jorden kom in i närområdet till Jorden.


Det var den 28 april 2019 den svepte förbi oss i närområdet och under denna färd plötsligt ändrade riktning och kom närmre Jorden än väntat. Detta fick NASA att hålla ögonen på den så den inte ändrade kurs igen till direktträff med oss. Något som inte skedde som vi vet.


Den kom som närmst tidigt på morgonen amerikansk tid på ett avstånd från oss av 43450 km vilket i rymdsammanhang är nära.


Det motsvarar avståndet mellan Jorden och månen 5,5 gånger.

Allt gick väl denna gång.


Bilden visar Jorden och månen och kan ge en inblick i avståndet det handlar om alltså 5,5 gånger längre ut från oss än avståndet månen och Jorden på bilden. Om skalan stämmer vet jag inte men vi kan nog anta den är ungefärligt rätt.

Stephen Hawkings teori om svarta hål har fått en spricka.

En av Stephen Hawkings mest kända teorier den om mörk materia verkar inte stämma. Teorin säger att mörk materia är en för oss osynlig massa av mycket små svarta hål uppkomna genom BigBang.


Svarta hål av en storlek på ca en proton.  Dessa små svarta hål skulle vara svåra att se men ska ännu utöva en stor dragningskraft på andra objekt. (själv har svårt för att då se anledningen till universums accelererande expansion, min anm.)


Med den avancerade Den Hyper Suprime-Cam (HSC) en digital kamera på Subaru, teleskopet på Hawaii borde med kamerans bildteknik som kan ta en bild av hela Andromedagalaxen (den närmaste galaxen till vår egen) ge tecken från dessa små svarta hål som borde finnas i oändligt antal.


Masahiro Takada och hans team vid Kavli-Institutet för fysik och matematik i Japan använde denna kamera för att söka efter dessa  svarta hål. Resultatet blev nedslående och publicerades i tidskriften Nature astronomy. Dessa små svarta hål borde genom deras kraftfulla gravitationella fält ge tecken av  böjning av ljus – ett fenomen som kallat mikrolinsing. Men inget sådant upptäcktes. 


Takada och hans team tog ca 200 bilder av Andromedagalaxen över en tid av 7 timmar en klar natt. De hittade bara en potentiell mikrolinsinghändelse. Takada säger att de borde ha sett cirka 1000 mikrolinsingsignaler om Hawkings teori skulle bisa sig stämma.


– Mikrolinsning är den gyllene standarden för att påvisa svarta hål säger fysiker Simeon Bird vilken forskar om svarta hål vid University of California, Riverside. Bird var inte involverad i ovanstående forskning. Men uttalar sig om resultatet med följande ordgenom att påstå  ”Detta arbete utesluter inte att dessa svarta hål existerar och är mörk materia.


Jag misstänker dock att denna forskare inte vill förfalska något av Hawkings teorier förrän det finns absoluta bevis på att de inte stämmer. Det skulle göra att mycket v den utbildning som nu görs på universiteten då måste förändras i grunden.

2017 övade NASA på hur armageddon skulle förhindras. Övningsobjekt, asteroid 2012 TC4.

En Katastrofövning realiserades för ett tag sedan där även Vita huset var involverad skedde under hösten 2017. I övningen beskrevs en snar katastrof som skulle drabba hela planeten.  En asteroid på kollisionskurs med Jorden.


Övningsobjektet man använde var den då besökande i närområdet asteroiden 2012TC4.



– Vi visste att denna inte var ett hot. Vi ville att det skulle vara en övning, men TC4 var en bra kandidat ”, säger Michael Kelley, en NASA-forskare inom området och medförfattare till rapporten som beskrev övning.


Läs mer om övningen här. Övningar av detta slag behövs då en katastrof från ovan kan dyka upp vilken dag som helst.


Bild från vikipedia på en radarbild på 2012 TC4.

Fotonbombning sker ner i Vintergatans svarta hål Sagittarius A*

En neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält upp till cirka 1000 gånger starkare än hos en ordinär neutronstjärna kallas magnetar.


Teorin om magnetarers existens har funnits sedan början av 1990-talet. Men dess existens bevisades först  1998 då en magnetar fick ett utbrott som kunde ses från vårt solsystem. Man kan se det som att teorin om svarta hål först nu bevisats genom att det nu lyckats att fotografera ett svart hål. Tidigare var även svartahål enbart en teori.


Men nu var det utbrott från magnetarer vi skulle se på.  När dessas utbrott sker utsöndras enorma mängder röntgen och gammastrålning.


Magnetarer uppkommer liksom neutronstjärnor utifrån stjärnor med en massa 8–20 gånger så stora som solen när dessa kollapsar i slutet av sin existens i en typ 2-supernova. Om den neutronstjärna som de då blir roterar tillräckligt fort så uppkommer ett starkt magnetfält där fältlinjerna i stjärnan förvrängs medan de på utsidan av denna är ordnade. Under det att denna neutronstjärna nu blir en magnetar kommer denna under sina första levnadssekunder som sådan att avge en kägla med radiostrålning liksom en pulsar gör (pulsar är något annat se här).


Men till skillnad mot en pulsar övergår magnetaren till att bara avge svag röntgenstrålning varvad med större utbrott emellanåt.


 Efter en tid av cirka 10 000 år har därefter en magnetar gjort av med så mycket av sin energi att den inte längre får några utbrott. Baserat på antalet kända magnetarer och deras ungefärliga aktiva livslängd beräknas det finnas cirka 30 miljoner magnetarer i Vintergatan varav nästan alla är inaktiva.


Den  29 April 2013 upptäckte  Chandra X-Ray Observatory en då detta tog en bild i riktning mot det man ansåg  vara ett svart hål i Vintergatans centrum, Sagitarrius A*.  Det svarta hål man ansåg och anser finns där och förhoppningsvis kan fotografera i framtiden.


Det visade sig att det fanns två magnetarer i närområdet. Fotonerna av denna strålning kunde även efter beabetning av bilderna ses försvinna in i det man antar är ett svart hål. Läs mer och se bilder  på detta fenomen  här. 


Observera att det svarta hål som nyligen fotograferats inte var det som finns i vår Vintergatas centrum utan ett som befinner sig i mitten av galaxen Messier 87 M87. 

Bild från vikipedia som visar magnetfältet från en magnetar.

En teori utgående från Murchisonmeteoriten påstår att liv kan ha kommit till vårt solsystem innan Jorden existerade.

Bitar av planetbildningsmaterial fanns i stort antal innan Jorden och övriga planeter blev till i vårt solsystems barndom.


 Lindy Elkins-Tanton, vetenskapsman vid Arizona State University (ASU) har forskat om livets ursprung och har  en teori om att liv kan ha uppstått i solsystemet innan jorden kom till.


Livet som vi känner det behöver tre huvudingredienser för att uppkomma: flytande vatten, organiska molekyler och en energikälla.


Tecken på att det kan ha bildats liv för ca 3,8 miljarder år sedan på den då unga Jorden har hittats. Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal.


Detta då forskare har presenterat bevis på att mikrober redan hade ett fotfäste här redan för 4,1 miljarder år sedan. Biokemist Steven Benner ingående i  stiftelsen för Applied Molecular Evolution i Florida hävdar dock  att livet faktiskt existerade på Jorden för redan 4.36 miljarder år sedan. Redan då skulle jordens atmosfär redan varit rätt för att de första organismerna, RNA-baserade mikrober, att utvecklas, Benner säger som exempel att mer än 35 olika aminosyror identifierats i Murchisonmeteoriten. En uråldrig meteorit som föll till jorden i södra Australien 1969.


Men jag undrar likväl vad som säger att denna meteorit haft aminosyror under en längre tid inom sig. Dessa har väl knappast bildats i denna samtidigt som den bildades vilket skulle vara förutsättningen om vi ska se den som tecken på att den svävat runt i vårt närområde (tillsammans med sina likar) med livets byggstenar hundratals miljoner år innan Jorden kom till.


Bild: Fragment av Murchisonmeteoriten vilken enligt beräkningar är ca 4,95 miljarder år.