Tre åldriga planeter vid tre uttömda, gamla, röda stjärnor.

 

Ett internationellt team av astronomer med ledning av professor Dr. Habil. Andrzej Niedzielski, astronom vid Nicolaus Copernicus-universitetet i Torun (Polen) har upptäckt ytterligare tre exoplaneter.

Dessa planeter kretsar kring röda jättestjärnor som kan ses som vår sols äldre systrar. Stjärnor äldre än vår sol.

Den ena stjärnan är HD 4760 ett objekt av åttonde magnituden i konstellationen Fiskarna. Den är 40 gånger större och avger 850 gånger mer ljus än solen. Men på grund av dess avstånd (ca 1781 ljusår från oss) är den osynlig för blotta ögat. Dock kan den ses i mindre amatörteleskop.

Här finns enligt professor Niedzielski en planet som är 14 gånger mer massiv än Jupiter. Den ligger i en omloppsbana som liknar jordens runt sin sol innebärande ett avstånd från denna av cirka 1,1 astronomiska enheter (en atmosfärisk enhet är avståndet jorden - solen).  Ett år på den här planeten är 434 dagar (jorddagar).

Astronomerna har nyligen även upptäckt en planet som kretsar kring TYC 0434-04538-1 en stjärna cirka 2032 ljusår från oss i Serpens-konstellationen (Ormens stjärnbild). Denna stjärna lyser nästan 50 gånger starkare än solen. Men även för att se denna behövs det ett teleskop. Anledningen är återigen det stora avståndet. Stjärnan är tio gånger större än solen och här finns en planet som är sex gånger större än Jupiter.

"Intressant nog kretsar den här planeten ganska nära sin stjärna på ett avstånd av endast 0,66 astronomiska enheter. I vårt solsystem skulle det motsvara mellan Venus och jordens banor säger professor Niedzielski. Ett år på den här gasplaneten tar 193 dagar.

Den tredje av solens äldre systrar, HD 96992 ligger närmast oss 1305 ljusår bort. Det är en stjärna av nionde magnituden och finns i riktning mot Stora Björn (stora karlavagnen som jag en gång lärde mig).

"Den här stjärnan är sju gånger större och nästan 30 gånger mer energirik än solen. Här finns en planet med en massa som är något större än Jupiters i en bana av 1,24 astronomiska enheter från sin sol. Ett år på den här planeten varar i 514 dagar, säger professor Niedzielski.

 

Om 5 miljarder år blir Solen en röd jätte och kommer att expandera till ca 250 gånger sin nuvarande storlek. De innersta planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, kommer då att slukas. Här kan ses hur solen kommer att se ut då den svällt upp till en röd jätte och slukar Merkurius, Venus och Jorden. Se film här som visar händelsen som en gång kommer att ske. Något som redan skett ovan tre stjärnor och dess eventuella stenplaneter.  Därefter sjunker solen samman och blir en vit dvärg (något som sker i framtiden även med de tre nämnda ovan). Bild från vikipedia.

En ny materia kallad swirlon och dess annorlunda egenskaper.

 

Fiskstim, insektssvärmar och fågelformationer. Vi har sett hur dessa ser ut och tolkar det som att ju fler individer som rör sig gruppvis desto svårare för ett rovdjur att välja ut en individ. Ovanstående sker per automatik det är inget inövat av varje individ. Hur det kan ske utan att individerna krockar med varandra är ännu en gåta. Krafter vi inte förstår samverkar.

Nu visar ny forskning att denna typ av aktivt gruppbeteende även sker med viss materia. Ett så kallat virvlande tillstånd.

Fysiska lagar som Newtons andra rörelselag - som säger att när en kraft som tillämpas på ett objekt ökar, ökar dess acceleration och när objektets massa ökar minskar dess acceleration. Det gäller passiv, icke-levande materia, allt från atomer till planeter. Men mycket i världen är aktiv materia och rör sig under sin egen, självstyrda kraft, säger Nikolai Brilliantov, matematiker vid Skolkovo Institute of Science and Technology i Ryssland och University of Leicester i England. Levande saker så olika som bakterier, fåglar och människor kan interagera med krafterna av ett gruppbeteende vi inte helt förstår.

 Det finns exempel på detta även på icke-levande materia. Nanopartiklar som kallas "Januspartiklar" består av två sidor med olika kemiska egenskaper. Interaktionerna mellan de två sidorna skapar självgående rörelse. För att utforska aktiv materia använde Brilliantov och hans kollegor en dator för att simulera partiklar som kunde driva sig själv. Dessa partiklar interagerade inte medvetet med miljön, säger Brilliantov till Live Science. Snarare liknade de mer enkla bakterier än nanopartiklar med interna energikällor, men utan informationsbehandlingsförmåga. Likheter med vad vi nämnde i början av detta inlägg. Svärmrörelser utan beröring men full rörelse. Det är detta material om man nu kan kalla det material som kallas ny materia swirlon som får det att ske.

Ännu en gåta som jag tror många tänkt på (min anm.) Varför kan fågelsvärmar flyga i en svärm vända blixtsnabbt men likväl inte krocka för att inte säga hur bestäms att hela flocken ska änddra riktning sekundsnabbt och åter igen? Kan det finnas en ickefri vilja som styrs av något annat vi ännu inte förstår? Jag anser att swirlon är ett stadie av virvel som kan passa in i strängteorin 

Bild från pixabay.com som man kan tolka som snälla Gud finns du däruppe låt mig förstå vad verkligheten är.

Den ökända asteroiden Apophis

 

Apophis är namnet på en asteroid uppkallad efter en egyptisk destruktionsdemon. Asteroiden upptäcktes första gången 2004. Den följer en bana som korsar jordens bana två gånger för varje varv under sin omloppstid på 323 dagar runt solen och regelbundet passerar den mycket nära jorden. Nästa gång den kommer i jordens närhet blir fredagen den 13 april 2029 då på ett avstånd av cirka 30000 km innebärande en tiondel av avståndet mellan jorden och månen.

Vid senare passager, i synnerhet 2036, finns en liten men likväl risk för att Apophis träffar jorden. Risken för kollision vid denna passage uppskattas till 1 på 250000 om nu inte banan förändras oväntat under tiden. Apophis har tidigare klassificerats som en 4:a på torinoskalan.  En skala som visar sannolikheten för ett objekts nedslag på jorden. 2069 har även setts som ett riskfyllt år för nedslag av denna asteroid.

 Jordens senaste asteroidfara var för åtta år sedan när en rymdsten stor som ett sexvåningshus kom till synes från ingenstans och skadade 1200 människor av glassplitter efter att fönster exploderat efter ljudbangen när den exploderade över Tjeljabinsk i Ryssland. Detta visar att vi inte har och troligen inte kan ha full kontroll på vad som närmar sig oss.

Nu använder forskare den senaste förbiflygning av den ökända asteroiden Apophis för att testa möjliga scener från en farlig asteroid från dess upptäckt, bana och hur den kan bemötas för att skydda folk och jorden.

 

Om en omloppsmodell visar att en asteroid och jorden ska sammanstråla blir det allvarligt särskilt om rymdstenen är stor. Om man kan förhindra skador från ett asteroidnedslag beror  på om man upptäcker hotet i tid vilket kräver övning. Forskare har identifierat mer än 25000 jordnära asteroider hittills majoriteten av dessa är för små för att orsaka oro. Så även om det finns gott om asteroider runt jordens omloppsbana är de flesta inte tillräckligt stora eller tillräckligt nära för att utlösa realistisk existentiell ångest. Men det finns några och säkert kan fler oväntat dyka upp.

Apophis fick sin berömmelse eftersom den inte är som merparten av jordnära rymdstenar. När forskare upptäckte den 2004 stack den ut direkt. För det första är den relativt stor - mer än 300 meter i diameter enligt NASA. Modeller baserade på tidiga observationer föreslog då en nästan 3 % chans att Apophis skulle kollidera med jorden den 13 april 2029. I dag tror vi inte detta ska ske om banan inte oväntat förändras.

Att upptäcka en ny asteroid görs till stor del genom NEOWISE-projektet : Instrumentet som ingår här kan snabbt bestämma storleken på en rymdsten. Vanliga teleskop som identifierar asteroider med optiskt ljus har svårt att skilja mellan stora mörka stenar mot bakgrunden och mindre fastän ljusare stenar; NEOWISE:s infraröda syn eliminerar den förvirringen.

Arbetet med att försöka upptäcka asteroider i närområdet i tid som närmar sig oss är mycket viktigt (min anm.) Men än viktigare är att ha ett försvar om någon närmar sig enstaka eller kanske i en större grupp vilket skulle vara katastrof.

Bild från vikipedia på asteroiden från olika vinklar.

Hemliga budskap på fallskärmen som NASA's Perseverance rover använde vid Marslandningen

 

Den enorma fallskärm som användes av NASA:s Perseverance rover vid  landningen på Mars innehöll ett hemligt meddelande konstruerat av en pusselälskare i rymdteamet.

Systemingenjören Ian Clark använde en binär kod för att stava "Dare Mighty Things" i de orange och vita remsorna på den 21 meter långa fallskärmen. Han inkluderade också GPS-koordinaterna för uppdragets högkvarter vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.

Det var ingenjörer där som ville ha ett ovanligt mönster i nylontyget för att veta hur fallskärmen var orienterad under nedstigningen. Att göra mönstret  till ett hemligt budskap var "superkul", säger han. Enbart sex personer kände till det kodade meddelandet före landningen enligt Clark. De väntade sedan tills fallskärmsbilderna kom tillbaka till jorden innan de lade ut en teaser under en tv-sänd presskonferens.

Sedan tog det bara några timmar för rymdfansen att lista ut vad som stod i meddelandet, säger Clark. Clark säger: "Jag måste vara lite mer kreativ."Vice projektledare Matt Wallace lovar mer så kallade dolda meddelanden. De bör vara synliga när Perseverances 7-fots (2 meter) arm är utplacerad och börjar fotografera under fordonet och igen när rovern kör om ett par veckor. Något om detta redan avkodats vet jag inte (min anm.)

Bild på fallskärmen tillgänglig av NASA.

Titans atmosfär återskapad i laboratorium på Jorden.

 

I sökandet efter liv på andra platser i vårt solsystem är Saturnus måne Titan bland de intressantaste. På Titan finns många slag av organisk kemi i dess atmosfär och ner till dess yta. Forskare har under en tid misstänkt att studien av Titans atmosfär kan ge viktiga ledtrådar till de tidiga stadierna av livets utveckling på jorden. Tack vare ny forskning ledd av teknikjätten IBM har ett forskarlag lyckats återskapa de atmosfäriska förhållandena på Titan i ett laboratorium.

Mycket av det vi vet om Titan idag kommer från  Cassini, rymdfarkosten som kretsade runt Saturnus mellan 2004 till 2017 och avslutade sitt uppdrag genom att dyka in i Saturnus atmosfär. Under denna tid genomförde Cassini många direkta mätningar av Titans atmosfär och avslöjade en förvånansvärt jordliknande atmosfär.

Titan är det andra objektet i solsystemet som har en tät kväveatmosfär där organiska processer äger rum (det andra är jorden). Det som är särskilt intressant är det faktum att forskare tror att jordens atmosfär kan ha varit liknande den på Titan för ungefär 2,8 miljarder år sedan. Detta sammanfaller med den mesoarkeikumska eran, en period då fotosyntetiska cyanobakterier skapade de första revsystemen och långsamt omvandlade jordens atmosfäriska koldioxid till syrgas (vilket så småningom ledde till dess nuvarande balans mellan kväve och syre och möjliggjorde dagens syreberoende livsformer inklusive människan).

Titans yta tros innehålla ledtrådar som kan förbättra vår förståelse för hur livet uppstod i vårt solsystem. Men dess yta har varit och är ett problem att få en tydlig titt på (vi vet inte mycket då atmosfären är tät och vi inte kan se ner på ytan).

På 2030-talet planerar NASA att skicka en robotrotorfarkost som heter Dragonfly till Titan för att utforska dess yta och atmosfär och söka efter möjliga tecken på liv. Som alltid kommer det teoretiska arbetet och laboratorieexperimenten som utförs under tiden att göra det möjligt för forskare att begränsa fokus och öka oddsen för att uppdraget (när det sker) kommer att leta efter det som hoppas finnas på rätt platser. 

Men som alltid (min anm.) finns alltid en okänd faktor som kan göra att allt ställs på ända, Något förbisedd eller ännu ej upptäckt som gör liv omöjligt på Titan. Men naturligtvis kan vi även överraskas positivt och upptäcka liv i mängd på ytan eller under denna.

Bild på Saturnus största måne Titan, från vikipedia.

På Mars uppstår det gnistrande elektriska dammstormar

 

Från sin plats på den röda planeten kan NASA:s Perseverance rover ha första parkett för att se en ljusshow.

Det sker när nästa säsongsbetonade dammstorm passerar genom Jezero-kratern (där rovern landade den 18 februari) då kan luften runt rovern spraka och gnistra i  lila ljus från kollisioner av statiskt laddade dammpartiklar. Dessa färgglada gnistor är nästan säkert för små och svaga för att utgöra ett hot mot  framtida besökare från jorden, säger huvudstudieförfattaren till en rapport om detta,  Joshua Méndez Harper, geolog vid University of Oregon. Rapporten  om fenomenet kommer att publiceras i i marsnumret av tidskriften Icarus.

Närvaron av elektrostatiska krafter på Mars kan dock få omfattande konsekvenser för hur forskare ska förstå den röda planetens atmosfär och dess potential att främja liv, säger Méndez Harper. "Små gnistor kan katalysera produktionen av kemikalier som kan påverka organiskt material", säger Méndez Harper till Live Science i ett mejl. Han tillägger,  " Perkloratföreningar är giftiga för många former av liv och  kan genereras av småskaliga utsläpp." Denna process kallas triboelektrisk urladdning – det vill säga elektricitet som produceras av friktionen av kolliderande partiklar eller ytor.

På jorden kan du generera en liten triboelektrisk gnista  (statisk elektricitet) i ditt sovrum genom att gnugga dina strumpor på mattan och sedan röra vid ett metalldörrhandtag (då får då en obehaglig stöt). En större demonstration att förundras över är en apokalyptisk blixtstorm som bultar i ett askmoln över en vulkan då ett utbrott sker. I experimentellt syfte använde teamet strålar av koldioxid för att irritera kornen i en "fontän" av kolliderande partiklar som aldrig rörde containerväggen.

Teamet fann då att de kolliderande partiklarna resulterade i små triboelektriska gnistor även när dessa dammkorn inte kom i kontakt med behållarens sidor. För forskarna ger denna studie de första tillförlitliga experimentella bevisen på triboelektrisk urladdning på Mars. NASA:s Perseverance rover är utrustad med en liten helikopter och när denna lyfter eller landar kan dess virvlande rotorblad röra upp tillräckligt med damm för att "producera synliga utsläpp" nära rovern, säger Méndez Harper. Något vi bör ha i åtanke så vi inte misstolkar vad som sker om vi råkar se detta (min anm.). Det ska inte förväxlas med jordens åska inget åsknedslag sker från dessa moln som sveper utmed marken i stormbyarna.

Bild på storm på Mars från vikimedia. NASA's Mars Exploration Rover Spirit den 5 april 2011

En komet är på ett tillfälligt besök vid Jupiter

 

Efter att ha färdats flera miljarder mil mot solen har ett egensinnigt ungt kometliknande föremål nu efter att av någon anledning vid sin bana någonstans mellan Neptunus, Saturnus eller närheten av Jupiter lämnat sin position  och börjat röra på sig mot solen stannat upp på sin väg runt Jupiter den sista men största av gasplaneterna innan färden vidare eventuellt fortsätter förbi Mars, Jorden, Venus och Merkurius.

Objektet har lagt sig i samma bana som en familj av tillfångatagna forntida asteroider de så kallade trojanerna som kretsar runt solen  i samma bana som en planet. I detta fall tillsammans med Jupiter. Detta är första gången ett kometliknande föremål har upptäckts i trojaners banor. Trojanska asteroider är små asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna. 

Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Utöver det har även  Saturnus månar Dione och Tethys trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904. En trojan, vid Jupiter.

Den oväntade besökaren vid Jupiter tillhör en klass av isiga kroppar som finns i rymden mellan Jupiter och Neptunus. De kallas "Centaurs" och  blir aktiva när de för första gången värms upp när och om de börjar röra sig mot solen och övergår då dynamiskt till att bli mer kometliknande. Karakteristiskt för centaurer är att de rör sig bland gasjättarna i det yttre av Solsystemet. Ofta korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall även Neptunus. På grund av gasjättarnas gravitation anses denna typ av objekt ha en instabil omloppsbana på lång sikt, (miljoner år). De kommer med största sannolikhet från början från Kuiperbältet men har fångats in av gasplaneterna. 

 

Ögonblicksbilder från NASA:s rymdteleskop Hubble visar att vagabondobjektet visar tecken på kometaktivitet. Den har en svans, utgasning och ett koma av damm och gas. Tidigare observationer av NASA:s rymdteleskop Spitzer gav ledtrådar till det kometliknande föremålets sammansättning och gaserna som drev dess aktivitet.

Det nomadiska objektet upptäcktes i början av juni 2019 av University of Hawaiis teleskop Asteroid Terrestrial-impact Last Alert System (ATLAS) som ligger på de utdöda vulkanerna Mauna Kea och Haleakala.

Den japanska amatörastronomen Seiichi Yoshida tipsade Hubble-teamet om möjlig kometaktivitet. Astronomerna skannade sedan arkivdata från Zwicky Transient Facility vilket är en bred fältundersökning utförd vid Palomar Observatory i Kalifornien och insåg att objektet var tydligt aktivt i bilder från april 2019.

 

De följde upp med observationer från Apache Point Observatory i New Mexico vilket gav samma resultat. Teamet observerade kometen med Spitzer bara dagar före detta observatorium gick i pension i januari 2020 och identifierade då gas och damm runt kometkärnan. Dessa observationer gjorde att man sedan lät Hubbleteleskopet ta en närmare titt.

Med hjälp av Hubbles skarpa öbjekt identifierade forskarna svansen, komastrukturen, storleken på dammpartiklarna och deras utmatningshastighet. Dessa bilder hjälpte till att bekräfta att det var en komet. När kometen sparkas ut ur Jupiters omloppsbana (vilket kommer att ske) och fortsätter sin resa mot solen kan den möta upp den gigantiska planeten igen. "Små kometer som LD2 (namnet på objektet) möter sitt öde genom att dras in i solen och helt upplösas, träffa en planet eller komma för nära Jupiter igen och då kastas ut ur solsystemet vilket är de vanligaste ödena", säger Lisse en av forskarna som använde Hubble och tillägger. "Simuleringar visar att om cirka 500000 år är sannolikheten 90 procent att det här objektet kommer att kastas ut från solsystemet och bli en interstellär komet."

En intressant (min anm.) information som ger lite mer kunskap om vår värld och plats i verkligheten.

Bild från vikipedia som visar storleksskillnaden mellan Jupiter och Jorden.