Livet på Mars kan ha funnits långt in i människans tidsålder. Kanske något ännu finns kvar.

 

Mars kan ännu ha vulkanisk aktivitet. Detta enligt amerikanska forskare i en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Icarus. Enligt ovanstående har de hittat bevis för ett vulkanutbrott för 53000 år sedan på Mars. Tidigare studier har hävdat att den roströda planeten varit så gott som livlös under de senaste 2,5 miljoner åren.

Det man dock vetat länge är att Mars yta inte alltid har varit ett öde ökenlandskap. Här har funnits hav och en skyddande atmosfär. Dess inre har även det varit mer livfullt (vulkan och jordbävningsaktivt) något som märks på alla nu tysta vulkaner (men kanske bara vilande). Haven är dock sedan länge uttorkade och det mesta av atmosfären är bortblåst av solvinden (varför detta skett är en gåta anser jag (min anm.) och jag undrar om något sådant även kan ske på jorden i framtiden eller är på gång just nu) någon atmosfär kommer knappast tillbaka men någon vulkan kan kanske bli aktiv igen.  

Bilder på området runt vulkanen Elysium Mons på Mars östra halvklot är varifrån forskarna säger sig ha hittat tecken på förhållandevis färsk aktivitet. Genom att jämföra med vulkanisk aktivitet på jorden säger forskarna att en spricka som återfinns i det vulkaniska området kan ha uppstått för mellan 53000 och 21000 år sedan. Vulkanisk aktivitet ger förutsättningar för potentiellt liv på planeten betydligt mer realistiskt, senare än antaget och även att något av detta kan finnas kvar.

- För  liv behövs energi, kol, vatten och näringsämnen och ett vulkaniskt system tillhandahåller detta, säger Dr. Steven Anderson professor i geovetenskap vid University of Northern Colorado i ett uttalande i New York Times.

Elysium Mons finns 1600 kilometer från NASA:s landare Insight som befinner sig på Mars sedan 2018 med uppdraget att mäta seismisk aktivitet. Insight har tills nu detekterat  hundratals marsbävningar men inte kunnat knyta mer än två av dessa till en specifik plats.

Om det finns eventuellt liv kvar sedan tidigare på Mars under förutsättning att sådant en gång funnits (det finns inga bevis på detta) bör vi finna det (min anm.).

Bild från pixabay,com på terräng på Mars.

Mysteriet om att gasmoln klarar färden förbi vintergatans svarta hål intakta

Sommaren 2014 upptäckte astronomer att ett gasmoln känt numera som G2 kom farligt nära det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan. Man förväntade sig att det skulle dras in i det svarta hålet och ge upphov till ett gnistregn. Men inget skedde. Det kom nära men tog färden förbi intakt.

Nu säger astronomer i ett försök att ge en förklaring till fenomenet att det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax inte alls är ett svart hål utan snarare en fluffig boll av mörk materia och att detta förklarar att inget hände. Ny forskning tyder på att denna märkliga hypotes kan förklara för det "omöjliga" mötet samt alla observationer av galaxens centrum lika bra som svarta håls teorin och utöver det även ovan passage.

Astronomer har länge trott att det i centrum av Vintergatan, känt som Skytten A *, finns ett supermassivt svart hål. Detta svarta hål kan inte ses eftersom det inte avger ljus. Istället dras slutsatsen att beviset för dess existens är rörelserna hos ett kluster av stjärnor som kallas S-stjärnorna. S-stjärnorna kallas så eftersom de kretsar runt ett dolt osynligt centralt objekt. Genom att kartlägga deras banor genom åren har astronomer härlett massan och storleken på det centrala objekt dessa kretsar runt.

Den mest sannolika kandidaten för det dolda centrala objektet är ett svart hål, med en uppskattad massa som är mer än 4 miljoner gånger solens vilket också är den  teori som finns i läroböckerna. Men S-stjärnorna är inte det enda som hänger runt detta objekt eller centrum av galaxen. Klumpar av gas finns även där och en av dessa klumpar av gas är gasmolnet G2 vilket var det som drog särskild uppmärksamhet till sig och som nämnts ovan.

Men efter G2:s närmande till det svarta hålet 2014 –det  passerade 260 AU (260 gånger avståndet jorden-solen) och var helt intakt efter passagen förundran blev då stor. Den mest troliga förklaringen till G2:s överlevnad är  (och då är vi kvar i svarta hål teorin) att det innehåller mer än gas. En stjärna eller två kan finnas dolt i molnet och dess gravitation kan då ha räddat gasmolnet under dess passage nära det svarta hålet. Avståndet vid passagen och gravitationen från dessa eller denna stjärna och det svarta hålet tog ut varandra och inget av katastrofalt skeende hände.

Men det finns även en annan, mer radikal förklaring: Kanske är det supermassiva svarta hålet inte riktigt ett svart hål. Kanske är det en luddig klump av mörk materia enligt vissa. För vidare diskussion om nämnda fenomen läs vidare här. 

För min del är det slutdiskuterat (min anm.) jag ser teorin om stjärnor som håller gasen kvar vid passagen som troligast. Men för att detta skulle vara lösningen måste balansen mellan det svarta hålet och stjärnornas gravitation stämma balansmässigt vilket det tydligen gjorde här genom ett rätt avstånd för detta. För min del påstår jag åter det finns ingen svart materia. Det är en annan form av vanlig materia vi inte förstår ännu, samma sak med mörk energi det är en energiform med samband med den okända formen av materia men likväl en ännu okänd form av vanlig energi. Svarta hål anser jag vara enbart starkt gravitation där allt dras samman till sitt ursprung, strängar.

Bild pxhere.com 

På Mars har rymdbilen upptäckt skimrande moln

 

Det är ovanligt med en molnig dag på Mars då atmosfären här är tunn.

De moln som bildas finns oftast över planetens ekvator och då under den kallaste tiden på året. Tiden då Mars är längst bort från solen i sin bana.

 Men för ett marsianskt år sedan 2019 vilket i tid är två jordår lade forskare märke till moln som bildats över NASA:s Curiosity rover tidigare än väntat under året.

Nu år 2021 var de därför förberedda för att dokumentera dessa "tidiga" moln från det ögonblick de först beräknades dyka upp i slutet av januari (jordtid). Det resulterade i bilder av fluffiga puffmoln fyllda med iskristaller som spred ljus vid solnedgången och några av dem skimrande färgrikt. Forskare försöker  förstå hur moln bildas på Mars och varför de senast upptäckta är olika de som senare i årscykeln uppkommer (man tänker på dess skimrande utseende ett utseende de senare inte har).

 

Faktum är att Curiositys team redan har gjort en ny upptäckt: De tidiga molnen på vintern som nu upptäckts och dokumenterats befinner sig på högre höjd än vad som är typiskt för moln på Mars. De flesta marsmoln svävar cirka 60 kilometer upp på himlen och består av vattenis.

Men molnen Curiosity har avbildat är på en högre höjd, där det är väldigt kallt vilket indikerar att de sannolikt består av frusen koldioxid (torr-is). Forskare söker nu efter ledtrådar för att säkrare fastställa molnens höjd på Mars och det kommer att krävas mer analys för att säkert säga vilka av Curiositys senaste bilder som visar vattenismoln och vilka som visar torr-is-moln (koldioxidmoln).

Man kan se de färgrika molnen lika norrsken på jorden (min anm,) tycket jag. På jorden har vi dock ej moln bestående av torr-is utan enbart av vatten.

Bild från NASA se denna länk https://www.jpl.nasa.gov/news/nasas-curiosity-rover-captures-shining-clouds-on-mars

Det har upptäckts en ny tidigare okänd energikälla i centrum av Vintergatan.

 

Astronom Daniel Wang vid University of Massachusetts Amherst har beskrivit med oöverträffad tydlighet detaljerna om våldsamma fenomen i centrum av Vintergatan. Bilderna av desamma publicerades nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Dessa fenomen i form av röntgenstrålar har getts beteckningen G0.17-0.41 och är en tidigare okänd interstellär mekanism som kan haft och har betydelse för energiflödet och den potentiella utvecklingen av Vintergatan.

 

– Galaxen är som ett ekosystem, säger Wang vars resultat är från mer än två decenniers forskning. "Vi vet att galaxers centrum är platsen där mycket sker som spelar en enorm roll i galaxers utveckling."

Men det som händer och har hänt i mitten av vår egen galax är svårt att studera (svårare än  granngalaxers), trots dess relativa närhet till jorden. Detta då de centrala delarna av Vintergatan skyms av en tät dimma av gas och damm. Forskare kan därför inte se centrum inte ens med instrument så kraftfulla som rymdteleskopet Hubble är till hjälp här.

Wang har däremot använt ett annat teleskop, NASA:s Chandra X-Ray Observatory, som "undersöker" i röntgenstrålfältet. Röntgenstrålar kan genomtränga även  dimmiga fält – och resultaten blev fantastiska.

 

Wangs resultat som stöds av NASA ger den tydligaste bilden hittills av ett par röntgenstrålar som kommer från regionen nära det massiva svarta hålet som ligger i mitten av Vintergatan. Mest spännande är upptäckten av en röntgenkälla som heter G0.17-0.41, belägen nära den södra sfären av galaxens centrum.

 – Den här strålen avslöjar ett nytt fenomen, säger Wang. "Den är bevis på ett pågående magnetfälts återanslutning." Strålen i är trådlik, skriver Wang, och representerar förmodligen "bara toppen av återanslutningsisberget".

En magnetfältsanslutningshändelse är vad som händer när två motsatta magnetfält tvingas ihop och kombineras med varandra, vilket frigör en enorm mängd energi. " Det är en våldsam process", säger Wang, Det producerar också det spektakulära norrskenet på Jorden. Forskare tror nu att magnetisk återanslutning (nord-sydpoler) också sker i den interstellära rymden och tenderar att äga rum vid de yttre gränserna för det expanderande centrum i Vintergatan (troligen sker samma sak i andra galaxer .min anm.).

 

"Vad är då den totala mängden energiutflöde därifrån? Hur produceras och transporteras det? Och hur regleras det galaktiska ekosystemet?" Dessa, säger Wang, är de grundläggande frågorna vars svar vi ännu inte har.

Bild som jag tycker vacker från pixabay.com

Helium-regnet öser ner i Saturnus och Jupiters atmosfär.

 

Det är snart 40 år sedan forskare först förutspådde att de bör ske regn i form av  helium i planeter vars atmosfär består av mestadels väte och helium. Planeter som Jupiter och Saturnus. Men det är först nu det funnits resurser för att experimentellt validera denna hypotes.

I en artikel publicerad nyligen i Nature avslöjar nu forskare sitt experimentella bevis som stödjer denna förutsägelse. Det visas i labbmiljö att heliumregn är möjligt vid en rad tryck- och temperaturförhållanden som speglar de som förväntas ske atmosfärer hos planeter som ovan.

"Vi upptäckte att heliumregn är något verkligt som kan förekomma både i Jupiter och Saturnus atmosfär", säger Marius Millot, fysiker vid Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) och medförfattare till publikationen i Nature och tillägger ”Det är viktigt att kunna visa detta för att hjälpa planetforskare att dechiffrera hur dessa planeter bildades och utvecklades vilket är avgörande i förståelsen av hur solsystemet bildades.

En ny pusselbit är lagd till teorin i våra försök att först vad solsystemet är och hur det kom till och vad och varför vi finns (min anm.).

Bild från https://snl.no/gassplanet Vi ser från vänster; Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.

Galaxer liknande Vintergatan är inte ovanliga

 

Under lång tid nu har man trott att Vintergatans form   

kom till efter en kollision mellan två galaxer. Men vi har även som närmsta granne Andromedagalaxen

som har nästintill identiskt utseende som Vintergatan och utöver det än fler därute. Det ger påståendet mindre relevans då knappast galaxkollisioner är så vanliga och om så att resultatet i flertalet fall blir en spiralgalax.

Galaxen UGC 10738, en galax som i stort sett liknarVintergatan och har distinkta "tjocka" och "tunna" skivor som är nästintill  identiska med Vintergatans. Galaxens skiva ligger cirka 320 miljoner ljusår bort och innehåller främst äldre stjärnor. Det identifierades på grund av dess låga förhållande mellan järn och väte och helium. 

Det är i en ny studie som innehåller beskrivningen av första detaljerade tvärsnittet av en galax det  avslöjas att vår galax form utvecklades gradvis istället för att som länge ansetts och många fortfarande tror resultatet av en våldsam galaxkollision. Strukturen spiralgalax är därför inte är resultatet av en sällsynt kollision med en annan troligen då mindre galax för länge sedan .  Istället är det en typisk eller vanlig för att inte säga normal struktur på en galax utveckling.

Nicholas Scott och Jesse van de Sande, vid Australiens ARC Centre of Excellence for All-Sky Astrophysics in 3 Dimensions (ASTRO 3D) säger: "Våra observationer indikerar att Vintergatans tunna och tjocka skivor inte kom till på grund av en gigantisk kollision utan är en slags "standard"  för galaxbildning och evolution. Ur dessa resultat anser vi att galaxer med Vintergatans särskilda strukturer och egenskaper kan beskrivas som det "normala".

 

" Man trodde att Vintergatans tunna och tjocka skivor bildades efter en sällsynt våldsam sammanslagning och därför förmodligen inte skulle hittas i andra spiralgalaxer. Vår forskning visar att det förmodligen är fel och att dessa utvecklades "naturligt" utan katastrofala händelser. Det betyder att vintergatliknande galaxer förmodligen är mycket vanliga." Det betyder också att vi kan använda befintliga mycket detaljerade observationer av Vintergatan som verktyg (mall) för att bättre förstå och analysera mycket avlägsna galaxer som vi av uppenbara skäl inte kan underöka lika bra." säger Jesse van de Sande, från Australiens ARC Centre of Excellence for All-Sky Astrophysics in 3 Dimensions (ASTRO 3D), och tillägger: "Med hjälp av ett instrument Multi Unit Spectroscopic Explorer kallat MUSE, kunde vi bedöma stjärnornas metallförhållanden i tjocka och tunna skivor i galaxen UGC 10738." 

"Det var i stort sett desamma som det är i Vintergatan - gamla stjärnor i den tjocka skivan, yngre stjärnor i den tunna. Vi tittade vidare på några andra galaxer för att vara säkra, men det finns redan nu ganska starka bevis på att de  galaxerna utvecklades på samma sätt”. Likt UGC 10738 och Vintergatan.

Troligast är att galaxer överhuvudtaget om de får utvecklas i någorlunda lugn och ro blir likartade. Som det ser ut som vanligast till spiralgalaxer. Så vi kan glömma idén om vintergatans våldsamma tillblivelse formmässigt ur en kollision anser jag (min anm.).

Bild på Andromedagalaxen och Vintergatan.

Vintergatan ses rörande sig i en manetrörelse genom tiden

 

Se medföljande fil här. Där finns en film som visar nya rön om Vintergatans rörelser. (Jag ser det som en rörelse likt en manet i havet, men mycket långsam i tid).

Vintergatan är som vi vet en spiralgalax och består av bland annat en skiva stjärnor, gas och damm, där spiralarmarna är inneslutna. Först trodde man att Vintergatan var lika bred i dess hela flata del och stilla men sedan några decennier tillbaka är det känt att skivans yttersta del är förvrängd till vad som kallas en "warp": den rörs sig på sin färd i universum och vrids uppåt och nedåt (här menar jag att den rör sig som en manet).

Stjärnorna, gasen och dammet är alla skeva i sin rörelse i skivan (se ovan film i medföljande länk så förstår man) och är därför inte i samma plan som skivans förlängda inre del och axel vinkelrätt mot varpens plan definierar dess rotation.

År 2020 visades upptäckten av processionen  warprörelsen av Vintergatan-skivan, vilket innebär att deformationen i denna yttre region inte är statisk utan likt (som jag vill uttrycka det min anm.) en magnet roterande i axelns orientering över tid). Dessutom fann dessa forskare att rörelsen var snabbare än de teorier som förutspåtts. Rörelsecykeln är lång 600-700 miljoner år ungefär tre gånger den tid solen tar för en resa runt galaxens centrum. Så det är en långsam men konkret rörelse.

Som sagt ovan jag ser rörelsemönstret av en manet i hav när jag ser filmen i medföljande länk (min anm.). Det kan ses som att galaxerna därute om alla har samma rörelsemönster rör sig som maneter i universum som då kan ses som ett hav. En som jag ser det fascinerande tanke.

Bild på manet från flickr.com