Detta är ESA Vigil.

 

Känd som "Lagrange" men med behov av namnbyte enligt ESA inför farkostens lansering som planeras till mitten av 2020-talet för rymdväderuppdrag har nu allmänhetens namnförslag gett farkosten ett annat namn än arbetsnamnet.

Ett namn som återspeglar dess viktiga roll: att hjälpa till att upptäcka när skyddet för  jordens infrastruktur, satelliter, invånare och rymdutforskare kan vara på väg som annars oförutsägbara men våldsamma solhändelser som solbloss och "korona massutkast".

Det kom in 5422 namnförslag från bland annat hela Europa och efter veckor av överläggningar, otaliga kalkylblad, tre olika och sakkunniga domare och en livlig debatt – har ett nytt namn valts ut för det kommande rymdväderuppdraget. Namnet ESA Vigil. På latin betyder "vigilis exceptus" vakt medan "vigilia" betyder vakenhet och handlingen att hålla en hängiven vakt.

 Domarna var särskilt imponerade av hur namnet resonerade med uppdragets roll – rollen som en hängiven väktare, som höll konstant uppmärksamhet över solens händelser och jordens säkerhet. Vi är nu beroende av sammankopplad teknik, i rymden och på jorden i vår vardag. En infrastruktur och allt som är beroende av den (digitaliseringens effekter) som får oss sårbara.

 

Solstormar kan skada elnäten, störa telekommunikationer och  hota stabiliteten i satelliter och de viktiga tjänster de tillhandahåller. Samtidigt skapar vi allt fler satelliter i omloppsbana runt jorden med uppgifter som gör oss än mer beroende av en digital verklighet och med detta växer över tid  allt större mängder skräp till  som flyter runt därute vilket dramatiskt ökar risken för kollision vid nuvarande och framtida rymduppdrag därute.

Genom att upptäcka och varna för mötande solstormar kan vi kanske skydda vår infrastruktur i rymden något och även på marken. Genom att främja hållbar användning av banor runt jorden – en ändlig och begränsad resurs – kan vi säkerställa att rymdens närområden förblir tillgängliga för framtida generationer och inte blir en enda röra av rymdskrot och farkoster som krockar då och då (min anm.). ESA Vigil blir den första väktaren av detta slag och planeras komma i drift under 2022. 

Genom att hålla ett öga på solens aktiviteter  kommer satelliten att sända ett konstant flöde av realtidsdata över potentiellt farlig solaktivitet innan detta når jordens närområde. Uppdraget kommer att ge oss förvarning om mötande solstormar och därmed tid att (skydda?) rymdfarkoster i omloppsbana, infrastruktur på marken och upptäcktsresande nu och i framtiden från  vår stjärnas våldsamma utbrott.

För mer om vilka domarna var på ESA (Europeiska rymdorganisationen) vid namngivningen och vems förslag som antogs följ denna länk. 

Bild från https://www.esa.int/Safety_Security/Vigil  på loggan.

Ny planet funnen vid vår närmsta grannstjärna Proxima Centauri

 

Proxima Centauri är en röd dvärgstjärna och den stjärna som ligger närmast solen ca 4 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Kentauren och trippelstjärnsystemet Alfa Centauri där. Den kretsar här runt dubbelstjärnorna Alfa Centauri a-b med en omloppstid på omkring 550000 år. Ett team av astronomer som använde European Southern Observatory's Very Large Telescope (ESO:s VLT) i Chile har hittat bevis på  ytterligare en planet som kretsar kring Proxima Centauri. Planeten är den tredje som upptäckts i systemet och den med lägst densitet som hittills upptäckts kretsa kring  stjärnan. Med bara en fjärdedel av jordens massa är planeten  en av de med lägst densitet av de  exoplaneter som någonsin hittats.

– Upptäckten visar att vår närmaste stjärngranne verkar innehålla intressanta  världar, inom räckhåll för ytterligare studier och framtida utforskning, förklarar João Faria, forskare vid Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço, Portugal och huvudförfattare till studien som publicerats nyligen i Astronomy & Astrophysics.

Proxima Centauri är som sagt solens närmaste stjärna (granne) och finns drygt fyra ljusår bort. Planeten som nu upptäckts kallas Proxima-d och kretsar runt Proxima Centauri på ett avstånd av cirka fyra miljoner kilometer, mindre än en tiondel av Merkurius avstånd till vår sol. Den kretsar i den beboeliga zonen – området runt en stjärna där flytande vatten kan finnas på en planets yta – och tar bara fem dagar på sig för att slutföra en bana runt Proxima Centauri. Vi ska ha i minnet att röda dvärgstjärnor är betydligt mindre och svalare än vår sol (min anm.). Därav är livszonen runt en sådan sol betydligt närmre en röd dvärgstjärna än livszonen runt vår större hetare gula sol är.

 

Proxima Centauri är känd för att ha ytterligare två planeter: Proxima b, en planet med en massa jämförbar med jordens som tar ett varv runt stjärnan var 11: e dag och ligger inom den beboeliga zonen och Proxima c, som har en femårig bana runt stjärnan men finns lite långt från sin sol för att kunna hysa liv som vi känner det.

Proxima b upptäcktes för några år sedan med hjälp av HARPS-instrumentet på ESO:s 3,6 meter långa teleskop. Upptäckten bekräftades 2020 då astronomer observerade Proxima-systemet med ett nytt instrument på ESO:s VLT som hade större precision, Echelle SPectrograph för Rocky Exoplanets och Stable Spectroscopic Observations (ESPRESSO).

Det var under dessa senare VLT-observationer som astronomer upptäckte de första antydningarna från en signal som skulle kunna motsvara ett objekt med en fem dagars omloppsbana. Då signalen var svag var teamet tvungna att göra uppföljande observationer med ESPRESSO för att bekräfta om signalen berodde på en planet eller inte och inte var ett resultat av förändringar i själva stjärnans strålning. Resultatet blev upptäckten av Proxima-d.

Bild vikipedia Proxima Centauris läge, markerad med röd fyrkant och pil.

Galaxkluster MAGAZ3NE J095924+022537

 

Ett internationellt team av astronomer under ledning av forskare vid University of California, Riverside har upptäckt ett ovanligt kraftigt kluster bestående av unga galaxer som bildades under universums tidigaste existens. Den från vår synvinkel nyupptäckta växande galaktiska metropolen kallas MAGAZ3NE J095924+022537och är ett nybildat galaxkluster (protokluster) (från vår tid sett (min anm.) bestående av minst 38 galaxer. Klustret finns cirka 11,8 miljarder ljusår från jorden (men kom ihåg att vi ser det som det såg ut för 11,8 miljarder år sedan hur det ser ut i dag vet vi inte (min anm.).

Galaxkluster växer över tid genom gravitation och detta kluster kan i dagens universum innehålla 100-1000 galaxer och utöver det mängder av varm (kall) gas och mörk materia. Medan tid går åldras galaxer genom att stjärnors bränsle sinar och galaxer som åldras utvecklas från kraftigt stjärnbildande (om denna bildning avtar helt min anm.) galaxer till röda och avslocknande galaxer.

"I det tidiga universum ses alla protokluster som hittills upptäckts fulla av kraftigt stjärnbildande galaxer", säger Ian McConachie, doktorand vid UC Riverside Department of Physics and Astronomy och huvudförfattare till forskningsartikeln publicerad i Astrophysical Journal. "Men otroligt nog till skillnad från alla andra protokluster som har hittats från denna epok, verkar många galaxer i MAGAZ3NE J0959 redan ha slutat bilda stjärnor." (observera att detta är nästan sensationellt om det stämmer att galaxer redan då börjat slockna knappt 2 miljarder år efter universums födelse, min anm.)

Medförfattare till studien var bland annat Gillian Wilson, professor i fysik och astronomi vid UCR (university og California) i vars labb McConachie arbetar, Denne sa i ett uttalande att J0959 upptäcktes genom "Massive Ancient Galaxies At Z > 3 NEar-infrared", eller MAGAZ3NE vilket är en undersökningsmetod, utformad för att upptäcka och studera ultramassiva galaxer och deras grannar. "Vi ser detta protokluster som det såg ut när universum var mindre än 2 miljarder år gammalt", säger hon. "Det är som om du tog ett kluster som Coma, det närmast innehållsrika galaxklustret till jorden, och ploppade in det i det tidiga universum."

 

Medförfattare Benjamin Forrest, tidigare postdoktor i Wilsons labb som nu är baserad på UC Davis, förklarade att i hjärtat av MAGAZ3NE J0959 finns en ultramassiv galax där det redan bildats  en massa på mer än 200 miljarder solar (vi ska tänka på att detta skett redan då universum endast var 2 miljarder år gammalt (min anm,)).

 

"Varför denna ultramassiva galax och så många av dess granngranngalaxer  bildade de flesta av sina stjärnor så snabbt och sedan blev inaktiva när universum fortfarande var så ungt, i motsats till andra kända protokluster från samma tid är ett stort mysterium", säger Forrest.

Forrest tillägger att MAGAZ3NE J0959 upptäcktes från markbaserade teleskop men tillkomsten av kraftfulla nya teleskop som det nyligen lanserade James Webb Space Telescope bör kunna avslöja om det finns andra liknande  protokluster som MAGAZ3NE J0959 packade med ickestjärnbildande galaxer som väntar på att hittas i det tidiga universum. "Om sådana protokluster skulle hittas i stort antal skulle det innebära att det nuvarande paradigmet för protoklusterbildning skulle kräva en större omtolkning", sade Forrest. "Ett nytt scenario med protokluster som finns i en mångfald av platser i det tidiga universumet måste då antas och förstås. Med många galaxer som släcks ner under de första två miljarder åren skulle detta nästan säkert innebära betydande utmaningar för nuvarande modeller av galaxbildning."

 

Teamet använde i sitt arbete spektroskopiska observationer från W.M. Keck Observatory's Multi-Object Spectrograph for Infrared Exploration, och MOSFIRE  i arbetet av att göra detaljerade mätningar av MAGAZ3NE J0959 och exakt kvantifiera dess avstånd.

Utöver ovan nämnda forskare deltog även nedanstående i studien Cemile Marsan och Adam Muzzin vid York University, Kanada; Michael Cooper från UC Irvine; Marianna Annunziatella och Danilo Marchesini från Tufts universitet; Jeffrey Chan och Mohamed Abdullah från UCR; Percy Gomez från Keck-observatoriet; Paolo Saracco vid astronomiska observatoriet i Brera, Italien; Julie Nantais från Andrés Bello National University, Santiago, Chile. Studien stöddes av bidrag från National Science Foundation och NASA.

Bild från pxhere.com

Kometen 2014 UN271 är den största vi vet

 

Kometen 2014 UN271 är en stor komet som utgick från  Oorts kometmoln och som upptäcktes första gången av astronomerna Pedro Bernardinelli och Gary Bernstein då de analyserade arkivbilder från Dark Energy Survey. Dark Energy Survey (DES) är namnet på ett astronomisk projekt som är utformat för att begränsa och finna egenskaperna hos mörk energi. Här använder man bilder tagna i det  ultravioletta, synliga och nära infraröda ljuset för att mäta universums expansion med hjälp av typ Ia-supernovor, baryon akustiska svängningar, antalet galaxkluster och svag gravitationeffekt. Samarbetet består av forskningsinstitut och universitet från USA, Australien, Brasilien, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Schweiz.  

När kometen först avbildades i oktober 2014 var objektet 29 AU (4,3 miljarder km) från solen, nästan så långt bort  som Neptunus omloppsbana finns från oss det största avstånd en komet har upptäckts från.  Under 2021 kommer kometen att närma sig solen och befinna sig på ett avstånd av 20,8 AU (3,1 miljarder km) till 19,5 AU (2,9 miljarder km) från oss.

Ett forskarlag vid Parisobservatoriet och Instituto de Astrofísica de Andalucía-CSIC har nu bekräftat att kometen 2014 UN271 är den största komet som någonsin observerats. Forskarna publicerade en artikel som beskriver deras resultat på arXiv preprint server. I denna undersökning hade man hjälp av data från Atacama Large Millimeter Array där  från vilket teamet studerade våglängderna av ljus som studsar från kometen för att lära sig mer om dess storlek (de flesta andra mätningar av kometstorlek har involverat att mäta hur mycket av himlen de täcker). Mer specifikt fokuserade forskarna på de våglängder av  mikrovågsstrålning som inte representerades av det damm som avges av kometen och noterade att den jämförande ljusstyrkan hos våglängderna som reflekterades från kometen var ganska typisk. Deras beräkningar visade att för att kometen skulle reflektera så mycket ljus måste den vara ungefär 137 kilometer bred nästan i storlek av en mindre planeter. Den tidigare rekordhållaren var Hale-Bopp som mättes till cirka 74 kilometer tvärs över. Kometen beräknas göra ett varv runt solen på ungefär 6,7 miljoner år. Under januari 2031 kommer den passera som närmst oss.

Kometer av detta slag får vi hoppas inte tar kurs mot jorden (min anm.)

Bild från vikipedia av Färgkompositbild av C/2014 _UN271 från  Dark Energy Survey i oktober 2017.

Teorin om att vi lever i en illusion uppdaterad.

 

I många år har fysiker  förbryllats över varför kosmos verkar ha justerats på flertal sätt och inte minst Jorden, månen och solen för att vi ska kunna leva på jorden. I detta resonemang bortser vi från religionen vilken i sig kan ha sanningen, inget motsäger denna tro mer än övriga teorier vi skapat ofta med syftet  att kunna bortse från religionen (min anm.).

 Det är allmänt ansett att om värdena för vissa fysiska parametrar, såsom massorna av elementära partiklar inte var som de är utan annorlunda skulle det ha förhindrat bildandet av de komponenter som är nödvändiga för livet i universum - inklusive planeter, stjärnor och galaxer (som vi känner eller förstår det, min anm.).

I nyligen genomförda studier beskrivs i en ny rapport från Foundational Questions Institute, FQXi  att intelligent liv dock kan ha utvecklas under drastiskt olika fysiska förhållanden. (Något man säkert kan hålla med om. I  livsformer helt främmande mot de vi i dag ser som liv (min anm.)). Påståendet undergräver argument för stöd av förekomsten av multiversum  (parallella universum). 

Multiversum, eller "mångvärldshypotesen", är ett begrepp som beskriver en världsbild med många eller oändligt många universum åtskilda i tid och därmed rum. EX ett universum skilt från oss i ex en minut men där denna tid hos oss just gått medan den är nuet där eller tvärtom (min anm.).

En annan förklaring som fysiker har förklarat multiversumteorin som är att det kan finns ett oändligt antal parallella universum, vart och ett med olika fysiska parametrar inte som enbart skilt i tid och rum. Inom multiversum ramen är det inte så förvånande att människor borde ha utvecklats i en av de parallella realiteter där förhållandena råkar vara möjliga just för vår fysiska uppbyggnad och därför bildats.

En del forskare är skeptiska till att vårt universum är det enda som är finjusterat för livet. En del anser finjustering är av religiöst påfunnet slag andra att en intelligens utanför vårt tid och rum skapat oss i ett slags hologramvärld genom datorprogram (min anm.). Medan andra ser det som en naturlig process om atomer av det slag vi består av bildas.

I FQXis djupgående rapport utforskar vetenskapsjournalist Miriam Frankel den komplexa historien inom forskningen om finjustering, inklusive potentiella förklaringar till den - till exempel de som härrör från strängteorin (vilken jag (min anm.) tror är sanningen och vilken inte utesluter multiversumteorin. och det multiversa ramverket - och utvärderar förslag för experimentell testning av dessa förklaringar direkt och indirekt.   

I betänkandet skisseras sedan argumentet att finjustering är en illusion och noterar att liv kan ta en helt annan form än vi hittills taget för givet och att om flera fysiska parametrar anses variera samtidigt kan det lindra eventuella uppenbara finjusteringsproblem. Detta tyder på att universum kanske inte är  finjusterat; det kan helt enkelt producera liv under ett mycket bredare spektrum av omständigheter än man tror.

Fred Adams, astrofysiker och expert på finjustering och som verkar vid University of Michigan, i Ann Arbor, säger att "utvecklingen som beskrivs i denna rapport betonar att finjusteringsproblemet är mer nyanserat än vad som diskuterats tidigare och innehåller bredare tillåtna intervall för relevanta fysiska parametrar." Till exempel har det ofta sagts att även en subtilt ändrad balans mellan de krafter som styr atomkärnan, eller värdena för grundläggande konstanter av naturen kan påverka bildandet av kol i stjärnor – något som behövs för utvecklingen av organiskt liv - eller påverka stjärnornas livstid, vilket hindrar dem från att ge tillräckligt med energi för beboeliga planeter att existera. (ja om vi ser livsmöjligheter enbart som kolbaserde stämmer detta kanske men även ex kisel kan ha samma roll som kol redan i vårt universum (min anm.) . 

 "Påståenden om finjustering har delade och många åsikter", säger FQXis vetenskapliga programchef David Sloan, fysiker vid University of Lancaster, Storbritannien, som redigerade boken Fine-Tuning in the Physical Universe, publicerad av Cambridge University Press 2020. "

Bild pixabay.com

Rörelserna av galaxer genom eoner

 

Allt i vårt universum rör sig. Det gäller allt överallt på alla skalor. Filosofen  Herakleitos  var en grekisk filosof från staden Efesos som levde i slutet av 500-talet f.Kr en av hans utsagor var att man kan aldrig gå ner i samma flod två gånger. Innebärande att flodens vatten hela tiden rör sig och det vatten du gick ner i finns inte där nästa gång du går ner i floden. Men de tidsskalor som behövs för att se rörelse är ibland mycket större än människans livstid exempelvis som vi ska ta upp här galaxers rörelser.

 I en ny stor studie har ett team astronomer från University of Hawaii Institute for Astronomy (IfA), University of Maryland och University of Paris-Saclay spårat rörelser tillbaks i tiden hos 10000 galaxer och galaxhopar. De galaxer de undersökte finns inom ett avstånd av högst  inom 350 miljoner ljusår från oss. Galaxernas rörelser kunde följas under en period av 11,5 miljarder år  från när universum bara var 1,5 miljarder år gammalt, fram till idag. Det blir en tidsrymd av 13 miljarder år Universum beräknas vara 14,5 miljarder år gammalt. Undersökningen gjordes med hjälp av numerisk matematik. 

Teamet beräknade galaxernas rörelser baserat på galaxernas nuvarande ljusstyrka och positioner och deras nuvarande rörelse bort från oss. Astronomerna har tagit hänsyn till Big Bang-teorins fysik, inklusive tanken att galaxer initialt började expandera från varandra nästan exakt efter sitt bildande. Man använde i arbetet  vad som kallas Hubble-expansionshastighet.   (Hubbles lag)

Det tas ett steg vidare med forskning av detta slag för vår förståelse av vad universum är och hur det utvecklats. Men inte till varför det finns.  Den frågan är fortfarande och kanske för alltid en gåta (men anm.)

Forskargruppen som arbetade med detta projekt bestod (och består av om de fortfarande arbetar med detta) av Shaya (University of Maryland), Tully (University of Hawaii), Daniel Pomarede (University of Paris-Saclay) och Alan Peel (University of Maryland).

Bild flickr.com

Magnetfält i spiralarmen G47.06+0.26 tillhörande Vintergatan.

 

Stjärnbildning i Vintergatan förekommer främst i de långa, täta glödtrådarna bestående av gas och damm som sträcker sig längs med spiralarmarna i Vintergatan. Dessa spiralarmar kallas "ben" då de avgränsar galaxens tätaste skelettspiralstrukturer, och kännetecknas av att de är minst femtio gånger längre än de är breda och sammanhängande delarna av galaxen. Det är längs med en sådan arm  ett  magnetfält nu undersökts.

Medan det mesta av de viktigaste fysiska egenskaperna hos dessa ben troligen är kända är det vi vet om deras magnetiska fältegenskaper i allmänhet okänt. Dessa fält kan spela en avgörande roll antingen i att stödja gas och damm mot en gravitationskollaps, till ny stjärnbildning eller för att hjälpa massflödet längs benet till bildning av kärnor som skapar nya stjärnor.

Magnetfält är svåra att mäta i rymden. Den vanligaste metoden bygger på utsläpp från icke-sfäriska dammkorn som anpassar sina korta axlar (till plus och minuspol) till magnetfältets riktning vilket resulterar i infraröd strålning som företrädesvis är polariserad vinkelrätt mot fältet. Att mäta denna svaga polariseringssignal och härleda fältets styrka och riktning har först nyligen blivit enklare med hjälp av HAWC + -instrumentet på SOFIA, NASA: s stratosfäriska observatorium för infraröd astronomi och dess 2,5 m teleskop. SOFIA flyger så högt som ca 15 km över det mesta av den atmosfäriska vattenånga som absorberar  infraröda signaler från rymden.

"SOFIA, Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy, är ett Boeing 747SP-flygplan modifierat för att bära ett 2,7 meter  reflekterande teleskop (med en effektiv diameter på 2,5 meter eller 100 tum). Att flyga in i stratosfären på ca15 km höjd  gör att  SOFIA ligger över 99 procent av jordens infraröda blockerande atmosfär,vilket gör det möjligt för astronomer att studera solsystemet och bortom på sätt som inte är möjliga med markbaserade teleskop. SOFIA är ett partnerskap mellan NASA och den tyska rymdstyrelsen på DLR". Citat från https://www.nasa.gov/mission_pages/SOFIA/overview/index.html

CfA-astronomerna (Center for Astrophysics Harvard & Smithsonian) Ian Stephens, Phil Myers, Catherine Zucker och Howard Smith ledde ett team som använde HAWC+ polarisering för att kartlägga det detaljerade magnetfältet längs benet G47.06+0.26 (en av spiralarmarna i Vintergatan (min anm.)).

Denna glödtråd är cirka 190 ljusår lång, fem ljusår bred och innehåller en massa på 28 000 solmassor och  en temperatur på -255 C i dammet här. IRAC-kameran på Spitzer hade tidigare kartlagt benet för att identifiera regionerna med ung stjärnbildning längs dess längd

Bild på vintergatan från vikipedia. Illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA).