Små gröna glaspärlor som samlats in på månen av Chang'e-5 är nu analyserade

 

Bild wikipedia Bilden visar västra hemisfären av Mare Orientale som har en diameter på ca 1 000 km i centrum. Till vänster syns "månens baksida" och till höger "månens framsida".

I en internationell studie gjord av forskare vid Curtin University's School of Earth and Planetary Sciences och Space Science and Technology Centre ges ny kunskap  om månens historia och en bättre förståelse för vad som finns under dess kratrars ytor

Forskarna vid Curtin University, Nanjing University och Australian National University analyserade små, gröna glaspärlor som samlats in på månen av den kinesiska nationella rymdadministrationens farkost Chang'e-5 under december 2020.

Glaspärlor som hittats på månen har ofta kommit från asteroidnedslag som resulterat i att sten smält på månens yta.

Pärlorna i denna studie visade sig dock ha ovanligt höga nivåer av magnesium vilket professor Alexander Nemchin vid School of Earth and Planetary Sciences anser är bevis på ett potentiellt djupare ursprung på månen än sten på ytan som smält.

"Glaspärlor med hög magnesiumhalt kan ha bildats när en asteroid slog ner i stenar som härstammade från manteln djupt in i månen", beskriver professor Nemchin. Medförfattaren till studien (se nedan) professor Tim Johnson, också han från Curtin's School of Earth and Planetary Sciences, beskriver att pärlornas kemi skiljer sig från den hos sten på månens yta som tidigare analyserats.

Professor Johnson beskriver att stenarna kan ha tryckts upp ut månens mantel genom ett massivt asteroidnedslag.

"En sådan händelse kan ha resulterat i  bildandet av Imbrium Basin,en enorm krater som bildades för mer än 3 miljarder år sedan", beskriver professor Johnson. 

– Fjärranalys har visat att området runt kraterns sidor innehåller den typ av mineraler som matchar glaspärlans kemi.

– Det här är ett stort steg framåt för att förstå hur månen utvecklats internt. Om dessa prover verkligen är delar av manteln, säger det oss att nedslagsstötar kan gräva ut annars otillgängligt mantelmaterial upp till ytan.

Studiens rapport har titeln "A potential mantle origin for precursor rocks of high-Mg impact glass beads in Chang'e-5 soil" och har publicerats i Science Advances 

Astrofysikern som söker krusningar i tid och rum på ett nytt sätt

 

Bild https://www.colorado.edu  Illustratörs skildring av supermassiva svarta hål som genererar universums gravitationsvågsbakgrund. (Credit: Olena Shmahalo för NANOGrav)

Astrofysikern Jeremy Darling vid University of Colorado Boulder söker ett nytt sätt att mäta universums gravitationsvågor, flödet av vågor som rör sig genom kosmos och förvränger själva strukturen av rum och tid. För att förstå hur sådana vågor fungerar kan man föreställa sig jorden som en liten boj som guppar i ett stormigt hav.

Darling beskriver att genom universums historia har oräkneliga supermassiva svarta hål ägnat sig åt en flyktig dans: Dessa giganter snurrar runt varandra snabbare och snabbare tills de kraschar in i varandra. Forskare misstänker att de resulterande kollisionerna är så kraftfulla att de ger krusningar av gravitationsvågor som sprider sig ut i universum.

I sin senaste studie fick astrofysikern hjälp av en annan klass av himlakroppar: kvasarer ljusstarka, supermassiva svarta hål som finns i mitten av en del galaxer. 

Darling söker efter signaler från gravitationsvågor orsakade av kvasarer genom att exakt mäta hur kvasarer rör sig. Han har inte upptäckt dessa signaler ännu, men det kan ändras när mer data blir tillgängligt och. Detta då han kan få lite hjälp i den jakten 2026 Gaia-teamet då planerar att släppa ytterligare fem och ett halvt års observationer av kvasarer, vilket ger en ny mängd data som kan avslöja hemligheterna bakom universums gravitationsvågor. 

"Gravitationsvågor verkar i tre dimensioner", beskriver Darling. "De sträcker ut och pressar rumtiden längs vår siktlinje, men de får också föremål att se ut att röra sig fram och tillbaka på himlen." Forskningen går in på djupet i den ökänt knepiga uppgiften att studera hur himlakroppar rör sig, ett område som kallas astrometri. 

Forskningens resultat publicerades i The Astrophysical Journal Letters.

Forskningsresultatet kan i framtiden bidra till att lösa några av universums djupaste mysterier, inklusive hur gravitationen fungerar på den mest grundläggande nivån.

En överraskande slutsats om Venus yta

 

Bild https://www.spacevoyaging.com   Landscapes from another world: Venus's surface as seen by Venera-13. Credits: Roscos 

Venera 13 (ryska: Венера-13) var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 30 oktober 1981, med en protonraket. Farkosten bestod av två delar; en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus separerade landaren från moderfarkosten. Landaren sände data från ytan i minst 127 minuter innan den slutade sända från ytan. Moderfarkosten fortsatte förbi Venus och inledde en omloppsbana runt solen. Farkosten hade flera instrument för att studera Solen.

Nya detaljer om ytan på Venus visar på några överraskningar om geologin där, enligt ny NASA-finansierad forskning där det beskrivs rörelser i Venus ytskorpa.

Forskare förväntade sig att det yttersta lagret av Venus skorpa (yta) skulle blivit tjockare och tjockare med tiden med tanke på dess uppenbara brist på krafter som skulle driva skorpan tillbaka in i planetens inre (kontinentaldriften på Jorden existerar inte på Venus utan hela planeten är en enda platta eller skorpa). En artikeln, om forskningsresultatet har publicerats i Nature Communications  där forskarna föreslår en metamorfosprocess baserad på bergarters densitet och smältcykler (på Venus finns bara en heltäckande platta inte plattor som på Jorden).

Jordens steniga skorpa består av massiva plattor som långsamt rör sig och bildar veck och förkastningar i en process som kallas plattektonik 

 Venus yta består av ett enda stycke här finns inget som visar på  subduktion orsakad av plattektonik som på jorden, förklarade Jusin Filiberto biträdande chef för NASA:s Astromaterials Research and Exploration Science Division vid NASA:s Johnson Space Center i Houston och en av författarna till artikeln.. I studien användes datamodellering för att visa att Venus skorpa är cirka 40 kilometer tjock i genomsnitt och som mest 65 kilometer tjock.

"Det är förvånansvärt tunt med tanke på förhållandena på planeten", beskriver Filiberto, – Det visar sig enligt våra modeller att när jordskorpan blir tjockare blir botten så tät att den antingen bryts av och blir en del av manteln eller blir så varm att den smälter. Så även om Venus inte har några rörliga plattor, genomgår dess skorpa metamorfos. Detta fynd är ett viktigt steg mot att förstå geologiska processer och Venus utveckling.

 "Vi vet exempelvis inte hur mycket vulkanisk aktivitet som finns på Venus", beskriver Filiberto. "Vi antar att det finns mycket och forskning visar att det borde finnas aktivitet men vi skulle behöva mer data för att veta säkert."

Möjligen finns ingen vulkanism alls ytan ser ut som ett blankt lock enligt mig. Ett blankt lock över ett flytande innandöme.

En strukturell kusin till DNA kan finnas i Venus atmosfär

 

Bild https://www.cardiff.ac  Molnen på Venus består  bland annat av droppar av svavelsyra, klor och järn.

Forskning under ledning från Wrocław University of Science and Technology, visar hur peptidnukleinsyra (PNA) vilket är en strukturell kusin till DNA kan överleva under laboratorieförhållanden som efterliknar förhållanden som kan finnas i Venus moln. 

Det internationella teamet använde sig av expertis från Cardiff University, Massachusetts Institute of Technology, Worcester Polytechnic Institute och branschsamarbetspartnerna i Symeres för studien för att utvärdera PNA:s förmåga att motstå en 98-procentig svavelsyralösning vid rumstemperatur under en period av två veckor. 

 Resultat visar att koncentrerad svavelsyra kan upprätthålla ett brett spektrum av organisk kemi som kan vara grunden till livsformer som skiljer sig från de som finns på jorden.

Huvudförfattaren, Dr Janusz Jurand Petkowski från Wrocław University of Science and Technology, beskriver: "Folk tror att koncentrerad svavelsyra förstör alla organiska molekyler och därför dödar allt liv, men det är inte sant.

"Medan många biokemikalier, som sockerarter är instabila i en sådan miljö visar vår forskning hittills att andra slag av kemikalier som även de finns i levande organismer, såsom kvävebaser, aminosyror och vissa dipeptider inte bryts ner i detta slags miljö." 

En artikel som beskriver deras forskningsresultat med namnet "Astrobiological Implications of the Stability and Reactivity of Peptide Nucleic Acid  in Concentrated Sulfuric Acid" är publicerad i Science Advance 

Det framtida Nancy Grace Roman Space Telescope klarade ett test i dagarna

 

Bild https://www.nasa.gov  infografiken visar de två stora delsystemen som utgör NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescope. Delsystemen testas vart och ett innan de slås samman i höst. Källa: NASA:s Goddard Space Flight Center

"Den här milstolpen (testet) gör det möjligt för oss att fästa solskyddet för flygningen på den yttre cylinderenheten och det utfällbara bländarlocke, vilket vi kommer att påbörja den här månaden", beskriver Jack Marshall, som leder integration och testning för dessa element vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Sedan kommer vi att slutföra de återstående miljötesterna för flygmonteringen innan vi går vidare för att koppla ihop Romans två stora enheter och köra hela observatoriet genom tester innan vi redo att skjuta upp teleskopet"

Före denna (nu genomförda)  termiska testning integrerade teknikerna Romans utfällbara bländarskydd, ett visirliknande solskydd som ska finnas på den yttre cylinderenheten vilken kommer att hysa teleskopet och instrumenten. Detta gjordes i januari därefter lades sedan testsolpaneler till i mars. Strukturen flyttades sedan i april  till testkammaren Space Environment Simulator på NASA Goddard.

Här utsattes den för de varma och kalla temperaturer som den måste klara av i rymden. Härnäst kommer teknikerna att ansluta Romans flygsolpaneler. Därefter kommer strukturen att genomgå en rad bedömningar, inklusive ett skaktest för att säkerställa att den kan motstå de vibrationer som uppstår under uppskjutningen. "Testet verifierar att instrumenten kommer att förbli vid stabila driftstemperaturer även när solen steker ena sidan av observatoriet och den andra utsätts för frysförhållanden - allt i ett vakuum, där värme inte flödar lika lätt som den gör genom luft", beskriver Jeremy Perkins, astrofysiker som fungerar som Romans observatorieintegration och testforskare vid NASA Goddard. Att hålla instrumentets temperaturer stabilt säkerställer att  avläsningar blir exakta och tillförlitliga. För att virtuellt besöka en interaktiv version av teleskopet se denna denna länk   Nancy GraceRoman Space Telescope 

Nancy Grace Roman Space Telescope drivs vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, med deltagande av NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. Caltech/IPAC i Pasadena, Kalifornien; Space Telescope Science Institute i Baltimore; och ett vetenskapligt team bestående av forskare från olika forskningsinstitutioner. De primära industriella partnerna är BAE Systems Inc. i Boulder, Colorado; L3Harris Technologies i Rochester, New York; och Teledyne Scientific & Imaging i Thousand Oaks, Kalifornien.

Stjärnans vibrationer avslöjade okända rön om stjärnor

 

Stjärnan HD 219134 även kallad Gliese 892  är en stjärna i stjärnbilden Cassiopeja. Gliese 892 har mindre volym och är mindre massiv än solen och ligger relativt nära jorden avståndet är  21,51 ljusår.

Bild wikipedia

Astronomer som använder W. M. Keck-observatoriet på Maunakea, Hawaii Island har lyssnat på musiken (vibrationerna) från HD 219134 och avslöjat nya rön som gett ny förståelse av hur stjärnor fungerar.

Med hjälp av de svängningar som upptäcktes i HS 219134 kunde man bestämma att Gliese 892   är 10,2 miljarder år gammal, vilket är mer än dubbelt så gammal som vår sol. Detta gör den till en av de äldsta stjärnorna i huvudserien (skarpast lysande stjärnor från vår synvinkel) i Vintergatan. Åldern bestämdes med asteroseismologi (vetenskapen som studerar stjärnornas inre genom seismiska mätningar). 

Detta slags mätning ger stor betydelse för hur vi förstår stjärnors åldrande. Astronomer använder då en metod som kallas gyrokronologi för att uppskatta stjärnors ålder baserat på hur snabbt de snurrar. Unga stjärnor roterar snabbt, men saktar därefter gradvis ner sin rotation över tiden och åldrandet.

"Det här är som att hitta en sedan länge försvunnen stämgaffel för stjärnklockor", beskriver Dr. Yaguang Li lead author and researcher at the University of Hawaiʻi at Mānoa. "Det ger oss en referenspunkt för att kalibrera hur stjärnor avstannar sitt snurrande under miljarder års tidsgång."

Stjärnan HD 219134 är inte en ensam sol utan har minst fem exoplaneter av dessa är två steniga, superjordstora planeter. Med en mer exakt mätning av stjärnans storlek kunde teamet förfina mätningen av dessas storlek och densitet. Deras uppdaterade värden bekräftar att dessa världar sannolikt har jordliknande sammansättning och fasta steniga ytor.

Instrument som Keck Planet Finder kommer att möjliggöra mätningar av andra stjärnor av liknande slag som HD 219134 och även andra.

I studien användes Keckobservatoriets senaste instrument, Keck Planet Finder (KFP), för att upptäcka svängningar som krusar sig inom en stjärna. Forskningsresultatet har publicerats i dagarna i TheAstrophysical Journal  och det öppnar ett nytt fönster in i stjärnornas inre som en gång ansågs vara för svårt för att undersöka.

En första rymdvädersimulering

 

Bild https://www.jhuapl.edu  tagen från den internationella rymdstationen av norrskenet över sydöstra Manitoba den 28 februari 2023 Upphovsman: NASA/Josh Cassada

Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Laurel, Maryland, släppte nyligen resultatet avUsa:s första end-to-end Space Weather Tabletop Exercise (TTX), som hölls i maj 2024. I efteraktionsrapporten, som offentliggjordes i mars 2025, lyfts de viktigaste resultaten och insikterna från övningen fram. Se länken här där en pdf kan laddas ner av rapporten.

Rymdväderhändelser, såsom solstormar och koronamassutkastningar kan ge betydande effekter på nationers infrastruktur, ekonomi och dagliga liv. TTX simulerade dessa allvarliga solhändelser och testade regeringens (USA:s)  samordning, svarsprotokoll och kommunikation mellan myndigheter inom ett brett spektrum av industri- och kritiska infrastruktursektorer vilket markerade en viktig milstolpe i nationens (i detta fall USA ) beredskap vid hårt rymdväder.

Dipak Srinivasan, programområdeschef vid APL:s rymdutforskningssektor och chef för APL-övningar, noterade att "TTX var ett kritiskt steg i nationens beredskap för svåra rymdväderhändelser. Vi på APL är stolta över att ha bidragit med bredden och djupet i vår kapacitet att leda denna och andra typer av myndighetsövergripande aktiviteter på uppdrag av våra sponsorer. Det gör det möjligt för oss att tillhandahålla realistiska övningsscenarier som skulle stressa våra system, vilket hjälper till att informera myndigheter och regering om de tekniska, kommunikations- och policyluckorna i vår rymdväderberedskap."

Ett märkligt sammanträffande vid övningen var att en betydande rymdväderhändelse den största geomagnetiska störningen på mer än 20 år skedde, "Gannon-stormen" – inträffade samtidigt som övningen. Flera nyckeldeltagare var tvungna att samtidigt hantera både nationens verkliga behov och de simulerade åtgärderna av TTX, vilket betonade vikten av beredskap och övningens relevans för verkliga händelser.

TTX sponsrades gemensamt av National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), National Aeronautics and Space Administration (NASA), National Science Foundation (NSF) och Federal Emergency Management Agency (FEMA). Med hjälp av sin expertis inom rymdväderforskning utvecklade APL innehållet för övningen i samarbete med NOAA, NASA, NSF och FEMA. APL koordinerade, var värd för och genomförde övningen och samlade även in, sammanställde och rapporterade data och resultat.