Exoplaneter som Jorden är vanliga runt stjärnor med liten massa.

 

Bild https://www.flickr.com/ NASA:s Webbteleskops första och djupaste infraröda bild av universum.

Spektrografsystemet CARMENES vid Calar Alto-observatoriet nära Almería (Spanien) utvecklades och byggdes vid Königstuhl-observatoriet vid Heidelbergs universitet.

CARMENES hjälper astronomer i sökandet efter exoplaneter som kretsar kring så kallade M-dvärgar. Dessa stjärnor har en massa som är mindre än en tiondel och upp till hälften av solens massa. M-dvärgar är de vanligaste stjärnorna i vår galax. De uppvisar små periodiska rörelser orsakade av gravitationskraften från planeter i omloppsbana runt dem vilket hjälper astronomer att finna tidigare oupptäckta planeter.

För den aktuella studien publicerad 25 april i Astronomy & Astrophysics  valde forskarna ut 15 stjärnor i en katalog med 2200 M-dvärgar från CARMENES-programmet och analyserade deras radialhastighetsdata. Hastigheten hos en stjärna kan mätas exakt genom att registrera ett högupplöst spektrum och analysera spektrallinjerna. Forskarna upptäckte fyra nya planeter baserat på dessa data. Den största har en massa som är 14 gånger större än jordens och kretsar runt sin värdstjärna med ett varv på cirka 3,3 år. De andra planeterna har mellan 1,03 och 1,52 jordmassor och omloppstider från 1,43 till 5,45 dagar.

Statistiska analyser visar att stjärnor med mindre än 0,16 solmassor mot vår sol i genomsnitt har ungefär två planeter med mindre massa än jordens. "Det är ganska anmärkningsvärt hur ofta små planeter förekommer runt stjärnor med mycket låg massa", beskriver Dr Adrian Kaminski, som ledde studien vid Königstuhl-observatoriet, som är en del av Centrum för astronomi vid Heidelbergs universitet. Större planeter, å andra sidan, är mer sällsynta.

"Detta tyder på att stjärnor med låg massa tenderar att bilda mindre planeter i nära omloppsbanor", beskriver Heidelberg-astronomen.

M-dvärgar är mycket vanliga och sänder ut sin energi konstant i rymden under miljarder år och skulle kunna utgöra stabila miljöer för livets utveckling, beskriver Kaminski experten på sökandet efter exoplaneter. Upptäckten ger ledtrådar till var sökandet efter  planeter som kan ha liv kan vara mest lovande.

Forskning om Skivgalaxers historia

 

Bild https://webbtelescope.org/ Skivgalaxer (typ av galax som kännetecknas av en platt, skivformad struktur av stjärnor som roterar runt en central kärna) innehåller ofta en tjock, stjärnfylld yttre skiva och en inbäddad tunn skiva bestående av stjärnor. Tre stora teoretiska scenarier har föreslagits av astronomer för att förklara hur denna struktur med dubbla skivor uppstår. Med hjälp av arkivdata från James Webb Space Telescope har ett team av astronomer nu kommit närmare förståelsen av skivgalaxernas ursprung och hur kraftiga och tunna stjärnbildningar kommer till. 

Forskarlaget identifierade, visuellt verifierade galaxer och analyserade ett statistiskt urval av mer än 100 galaxer i kanten av skivan av ljus från olika tidpunkter upp till 11 miljarder år (eller ungefär 2,8 miljarder år efter big bang). Resultaten av deras analyser tyder på att galaxer först bildar en tjock skiva av stjärnor, följt av en tunn skiva stjärnor. Tidpunkten för denna process beror på galaxens massa: galaxer med stor massa och skiva övergick till strukturer med två skivor för cirka 8 miljarder år sedan, medan galaxer med låg massa och en skiva bildade sina tunna skivor för cirka 4 miljarder år sedan. Bild NASA, ESA, CSA, STScI, Takafumi Tsukui (ANU)

"Denna unika mätning av tjockleken på skivorna undersöktes rödförskjutning (Indikerade gamla stjärnor), eller ibland i det tidiga universum (låg rödförskjutning). Det var ett riktmärke för teoretiska studier som bara är möjligt med Webbteleskopet", beskriver Takafumi Tsukui, huvudförfattare till en artikeln om studien i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Societ med forskare vid Australian National University i Canberra.

 – Vanligtvis är de äldre, kraftiga skivstjärnorna ljussvaga och de unga, tunna skivstjärnorna överglänser hela galaxen. Men med Webbs upplösning och unika förmåga att se genom stoft och framhäva ljussvaga gamla stjärnor kan vi identifiera galaxernas struktur med två skivor och mäta deras tjocklek separat beskriver Tsukui.

Exoplanet TWA 7 b är den lättaste Saturnusliknande planet som hittats

 

Bild wikipedia VLT (Very large Telscope)- och MIRI-observationer av skivan och planetkandidaten runt CE Antliae (TWA 2)

Astronomer har med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope fångat övertygande bevis av en planet med en massa liknande Saturnus som kretsar kring den unga närliggande stjärnan TWA 7. Om det bekräftas genom vidare undersökning skulle detta representera Webbs första direkta upptäckt av den lättaste planeten som någonsin setts med denna teknik utanför vårt solsystem.

Det internationella forskarlaget upptäckte den som en svag infraröd källa i skivan av skräp som omger TWA 7 med hjälp av Webbs MIRI (Mid-Infrared Instrument). Avståndet mellan källan (planeten) och TWA 7 uppskattas till ungefär 50 gånger jordens avstånd från solen. Resultatet publicerades onsdagen den 25 juni 2025 i tidskriften Natur. 

Exoplaneten är belägen i ett gap i en av tre stoftringar som upptäckts runt TWA 7 genom tidigare markbaserade observationer. Objektets ljusstyrka, färg, avstånd från stjärnan och position i ringen stämmer överens med teoretiska förutsägelser för en ung, kall planet med lik Saturnus som förväntats kunna finnas i den omgivande fragmentskivan.

– Våra observationer avslöjar en stark kandidat för en planet som formats  av strukturen hos gas o stoft runt TWA 7 och dess position är exakt där vi förväntade oss att finna en planet med denna massa, beskriver Anne-Marie Lagrange, CNRS-forskare vid Observatoire de Paris-PSL och Université Grenoble Alpes i Frankrike som var huvudförfattare till artikeln i Nature.

– Det här observatoriet gör det möjligt för oss att ta bilder av planeter med massor som liknar dem i vårt solsystem vilket representerar ett spännande steg framåt i vår förståelse av planetsystem, inklusive vårt eget, beskriver medförfattare Mathilde Malin vid Johns Hopkins University och Space Telescope Science Institute i Baltimore.

Fragmentskivor fyllda med stoft och sten finns runt både unga och äldre stjärnor, även om de är lättare att upptäcka runt yngre stjärnor eftersom de är ljusstarkare. De har ofta synliga ringar eller luckor, som tros ha skapats av planeter som har bildats runt stjärnan, men en sådan planet har ännu inte upptäckts direkt inuti en fragmentskiva. Om upptäckten verifieras skulle det vara första gången som en planet har varit direkt förknippad med att skulptera en fragmentskiva, och skulle kunna ge den första observationsantydan om en "trojansk skiva" innebärande en samling stoft som fångats i planetens omloppsbana.

TWA 7, även känd som CE Antilae, är en ung (cirka 6,4 miljoner år gammal) röd dvärgstjärna som ligger cirka 34 ljusår bort från oss i stjärnbilden Luftpumpen på södra stjärnhimlen.

Dess skiva är nästan vänd helt mot Webbs högkänsliga mellaninfraröda observationsfält och gör den till ett idealiskt mål att utforska.

Upptäckten visar Webbs förmåga att utforska tidigare osedda planeter med låg massa runt närliggande stjärnor. Pågående och framtida observationer kommer att syfta till att bättre begränsa den Saturnusliknande planetens egenskaper, verifiera dess plats, existens och fördjupa förståelsen av planetbildning och skivutveckling i unga system.

Arbetet med att hitta byggmetoder på Mars pågår för fullt

 

Bild: https://engineering.tamu.edu Kaitlyn Johnson/Texas A&M Engineering

Jin är biträdande professor i programmet för tillverknings- och maskinteknik vid Institutionen för ingenjörsteknik och industriell distribution vid Texas A&M University. Hennes forskarkollegor är från University of Nebraska-Lincoln är Dr. Richard Wilson, Nisha Rokaya och Erin Carr. 

Dessa har tillsammans arbetat i åratal med försök med biotillverkning av konstruktioner bestående av levande material och har utvecklat ett syntetiskt lavsystem som kan bilda byggmaterial utan inblandning utifrån. Deras senaste studie, finansierad av NASA:s Innovative Advanced Concepts-program och nyligen publicerad i Journal ofManufacturing Science and Engineering, beskrivs tillämpning i forskning på  autonoma konstruktioner  till strukturer på Mars, med hjälp av planetens regolit (jord) som innehåller damm, sand och sten.

 – Vi kan bygga ett syntetiskt samhälle genom att efterlikna naturliga lavar, förklarar Jin. – Vi har utvecklat ett sätt att bygga dessa syntetiska lavar för att skapa biomaterial som limmar fast marsianska regolitpartiklar till strukturer. Sedan, genom 3D-utskrift, kan ett brett spektrum av strukturer tillverkas, såsom byggnader, hus och möbler.

Även om mikrobkonstruerad självodlingsteknik är mycket lovande är de nuvarande metoderna inte helt autonoma eftersom de mikrober som används är begränsade till en enda art eller stam vilket innebär att deras överlevnadsförmåga kräver en kontinuerlig tillförsel av näringsämnen vilket innebär att extern tillförsel av detta behövs. Bristen på arbetskraft på Mars är  också utmanande.

För att lösa detta problem har Jins team därför utvecklat en helt autonom självodlande teknik genom att designa ett syntetiskt samhälle som utnyttjar fördelarna av flera arter. Detta system eliminerar behovet av extern tillförsel av näringsämnen. Designen använder heterotrofa filamentösa svampar som producenter av bindematerial eftersom de kan främja stora mängder biomineraler och överleva tuffa förhållanden mycket bättre än heterotrofa bakterier. Dessa svampar paras ihop med fotoautotrofa diazotrofa cyanobakterier för att skapa det syntetiska lavsystemet.

Hur fungerar det? Jo, de diazotrofa cyanobakterierna fixerar koldioxid och dikväve från atmosfären och omvandlar dem till syre och organiska näringsämnen för att hjälpa överlevnad och tillväxt av filamentösa svampar och öka koncentrationen av karbonatjoner genom fotosyntetiska aktiviteter. De filamentösa svamparna binder metalljoner på svampens cellväggar och fungerar som kärnbildningsplatser för biomineralproduktion, samt förbättrar tillväxten av cyanobakterier genom att förse dem med vatten, mineraler och koldioxid. Båda komponenterna utsöndrar biopolymerer som förbättrar vidhäftningen och sammanhållningen mellan Mars regolit och utfällda partiklar för att skapa en konsoliderad kropp.

Systemet växer med hjälp av endast marsiansk regolitsimulator, luft, ljus och ett oorganiskt flytande medium. Med andra ord behövs ingen arbetskraft. Nästa steg i projektet, som redan är igång, är att skapa regolitbläck för att skriva ut biostrukturer med hjälp av 3D-utskriftstekniken för direkt bläckskrivning.

En äldre upplaga av vår sol visar upp en trolig framtid för vår sol

 

Bild https://divulgacao.iastro.pt/en av solen, observerad i ultraviolett ljus av SDO-rymdteleskopet (NASA), i oktober 2014, som visar flera koronala bågar.

Ett internationellt team under ledning från  Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA2) har forskaren Ângela Santos gjort den första mätningen av magnetfältet hos β Hydri, en närliggande åldrad sollik stjärna. Resultaten publicerades i Astronomy & Astrophysics3, och här avslöjades en oväntat stark magnetisk bromsning, som stöder idén om en "pånyttfödd dynamo" i äldre stjärnor. 

Ângela Santos (IA & Dep. of Physics and Astronomy of the Science Faculty of the University of Porto – DFA–FCUP), huvudförfattare till artikeln ovan, beskriver: "Under de senaste åren har vi upptäckt att utvecklingen av stjärnors magnetiska aktivitet är betydligt mer komplex än man tidigare ansett. Att studera solliknande stjärnor, som β Hydri, särskilt vid olika evolutionära stadier är nyckeln till att bygga en heltäckande bild av hur stjärnor och deras system åldras.

β Hydri (en gul till vit underjättestjärna av spektralklass G2 IV ) är en av de ljusaste stjärnorna som är synliga för blotta ögat på den södra stjärnhimlen och en av de mest studerade stjärnorna vid sidan av solen. Den är något mer massiv än vår sol och har kommit längre i sin livscykel och har länge använts som en modell för att förstå solens  utveckling i framtiden.

Trots sin ålder (6-7,5 miljarder år) visar β Hydri vilken finns 24 ljusår bort i stjärnbilden Lilla vattenormen, tecken på en magnetisk aktivitetscykel som liknar solens. En oväntad egenskap för en stjärna vid denna tidpunkt i dess åldrande. Forskarlaget samlade in Spektroskopiska data av hög precision med hjälp av instrumentet HARPSpol vid Europeiska sydobservatoriets (ESO) 3,6-metersteleskop i La Silla i Chile. 

Dessa observationer gjorde det för första gången möjligt att göra en direkt uppskattning av magnetfältet på stjärnans yta. Upptäckten ger stöd åt det framväxande scenariot med "pånyttfödd dynamo", där stjärnor efter en lugnare magnetisk fas som är typisk för medelålders stjärnor  kan uppleva en återaktivering av magnetisk aktivitet när deras yttre lager expanderar.

– Den här typen av beteende utmanar vår konventionella förståelse av stjärnors magnetiska utveckling och gör β Hydri till ett riktmärke för att testa och förfina modeller för magnetisk bromsning och dynamoutveckling i gamla solliknande stjärnor, beskriver Tiago Campante, ledare för Stellar Astrophysics Research Group vid IA och professor vid DFA-FCUP. Som solens äldsta kända tvilling ger β Hydri en glimt av den magnetiska framtiden för vår egen stjärna (solen) och kanske en trolig berättelse för alla planeter som kretsar kring sådana "åldrade" solar.

  Forskarteamet bestod av: A. R. G. Santos, T. S. Metcalfe, O. Kochukhov, T. R. Ayres, R. Gafeira och T. L. Campante.

Månens yta består av följande kännetecken och mineral

 

Bild wikipedia Bilden visar västra hemisfären med Mare Orientale som har en diameter på ca 1 000 km, i centrum. Till vänster syns "månens baksida" (sidan som alltid är vänd från oss) och till höger "månens framsida" (sidan som alltid är vänd mot oss). Beskrivning: NASA/SDO och Equipa Científica AIA)

Månens yta består huvudsakligen av bergarter: vit höglandsanortosit (Höglands anortosit syftar på en bergart som huvudsakligen består av plagioklas (en typ av fältspat), och som utgör en stor del av månens ljusa högland) och mörk låglandsbasalt (Mörk låglandsbasalt" är ett begrepp inom geologi som syftar på en mörk vulkanisk bergart, basalt, som bildats i låglänta områden).

 Även om båda bergarterna är vanliga på dagsidan, (den sida som alltid är vänd mot jorden) saknar den sida som alltid är vänd från jorden det mörka låglandet fältspat. Forskare fann att stenar på dagsidan är  rika på klor (Cl), till skillnad från sten på nattsidan. Material i jordskorpan på nattsidan där Cl-anrikning saknas bildades troligen av magma som bevarar rester av den ursprungliga månmagmagman för 4,5 miljarder år sedan.

 Månen tros ha blivit till i ett gigantiskt nedslag mellan vår jord och en annan planet av Mars storlek, Theia, för cirka 4,5 miljarder år sedan. Energin  förknippad med detta nedslag förväntas ha lett till ett hav av magma som täckte både jorden och den unga månen. Avkylning av denna magma förväntas ha resulterat i en nästan homogen fast måne, täckt med samma ytskorpa överallt.

Men så är inte alltid fallet. Hemisfären (dagsidan) som alltid är vänd mot oss, har ett helt annat utseende än nattsidan som domineras av ett ljust, höglandsdominerade landskap, med praktiskt taget inga så kallade "hav" vilka ses som mörka fält.

De mörka "haven" (maria på latin) på månens dagsida består av utbredda basaltiska magmor, som till största delen kommer från vulkanism för cirka 3,5 miljarder år sedan på dagsidan medan mycket få utbrott skedde på nattsidan. Detta markerar en distinkt utvecklingshistoria för dessa två halvklot. Varför och hur gick det till? Hemligheten som formade månen till två världar kan mycket väl vara begravd i små mängder halogener (t.ex. fluor och klor), som hittats i månprover.

Förekomster av halogen i månens mineraler ger en unik inblick i månens utveckling. Forskare vid Geodynamics Research Center, Ehime University, i samarbete med kollegor vid Universität Münster (Tyskland) och Vrije Universiteit Amsterdam (Nederländerna), genomförde experiment med högt tryck och höga temperaturer och lyckades få fram unika nya data om hur klor (Cl) fördelar sig mellan månmineraler och samexisterande magma. De kopplade modeller av utvecklingen av månens inre till uppmätta halogenhalter i prover av månskorpan och fann att de flesta prover från månens dagsida visar sig vara onormalt rika på Cl. Däremot visar material från jordskorpan från månens baksida inte denna Cl-anrikning. Forskarna lägger fram bevis för att koppla denna anrikning till inkorporeringen av gasformiga Cl-föreningar av sten nära månen.

Detta fynd indikerar att förekomsten av utbredd kloridånga (med Cl sannolikt närvarande som metallklorider) möjligen var begränsad till månens dagsida, vilket tyder på att metallkloridångan verkar vara knuten till månens dikotomi.

Asteroiden Ryugu visar sig innehålla ett oväntat mineral.

 

Bild wikipedia på Ryugus.

Den 27 juni 2018 gick den japanska rymdsonden Hayabusa 2 in i en omloppsbana runt asteroiden Ryugu. I oktober 2018 släppte Hayabusa 2 ner en liten robot med namnet Mascot på Ryugus yta.  2019 samlades in stenprover från ytan som sedan transporterades till jorden. De orörda proverna från asteroiden Ryugu som returnerades av Hayabusa2-uppdraget den 6 december 2020 har varit avgörande för att förbättra vår förståelse av primitiva asteroider och hur solsystemet bildades.

Asteroiden Ryugu av C-typ består av sten som liknar meteoriter som kallas CI-kondriter, som innehåller relativt stora mängder kol och som har genomgått omfattande vattenförändringar i sitt förflutna. Asteroiden har mycket låg densitet.

En forskargrupp vid Hiroshimas universitet upptäckte förekomsten av mineralet djerfisherite  koppar-järnsulfidmineral i ett Ryugu-korn. Förekomsten av detta mineral är helt oväntad eftersom djerfisherit inte bildas under de förhållanden som Ryugu troddes ha utsatts för under sin existens.

 – Upptäckten av djerfisherit i ett Ryugu-korn tyder på att material med mycket olika bildningshistoria kan ha blandats tidigt i solsystemets utveckling eller att Ryugu upplevde lokala, kemiskt heterogena förhållanden som inte tidigare varit kända. Detta fynd utmanar uppfattningen att Ryugu är enhetligt till sin sammansättning och öppnar nya frågor om komplexiteten hos primitiva asteroider, beskriver huvudförfattaren till studien Masaaki Miyahara, docent vid Graduate School of Advanced Science and Engineering, Hiroshimas universitet.

Studien publicerades den 28 maj 2025 i tidskriften Meteoritics & Planetary Science.