Där floden rinner där finns liv, nu som då.

Vatten var förutsättningen när nya platser befolkades för länge sedan. Jag menar då inte bara dricksvatten i form av källor utan även floder och sjöar.

Floderna var viktiga då dessa var den enda bekväma möjligheten att färdas. Vägar fanns inte, bara djurstigar att följa och det var lämpligast att följa en flod utmed dess fåra om man färdades landvägen likväl som vattenvägen.

I annat fall kunde resan bli mycket strapatsrik och att hitta tillbaks omöjligt om man inte var en duktig stigfinnare.

Skogarna var i många fall ogenomträngliga och kärren stora, och att gå vilse i kärrmarker kunde kosta livet.

För att bosätta sig var därför en flod eller sjöstrand lämpligast. Här fanns fisk och efterhand som man lärde sig hitta i terrängen utökades jaktmarkerna.

Naturen i sig var skrämmande då man såg all slags varelser här och tolkade ljud som att onda andar och annat oknytt rörde sig i mörkret.

Det var en spännande men skrämmande tid att leva i. En kamp för liv och överlevnad var vardagen. Men även av det vi idag har så svårt för, trygghet och sammanhållning inom familjen.

I dag är trygghetsskapande något som ses ner på. Därav har vårt moderna välfärdsbygge börjat kläs av. Sakta och smygande så många inte märker det ännu. Förr var trygghetsskapande det viktigaste för att överleva och må bra.

Tider förändras, människan är densamma, därav all oro i dag. Alla människor behöver en trygg tillvaro, det ligger djupt rotat i människan, men färre och färre får denna trygghet i en gemenskap numera.

Vi har förlorat den mänskliga grunden och samhället har börjat upplösas i individualism och egoism.

Julseder var viktiga förr

Det fanns många mer eller mindre viktiga. Det började redan med slakt i oktober och julkorv, sylta mm skulle anrättas. Senare skulle lutfisken läggas i blöt på Anna-dagen mm mm.

På julafton gavs även djuren lite extra gott av havre etc. Gröten sattes ut till tomten på julaftonskväll. På juldagens morgon gick man man ur huse som det hette. Till fots eller kanske häst o släde togs färden till bykyrkan för att i skenet av levande ljus höra på julottan.

Ofta var det mycket tidigt på juldagsmorgonen, klockan 5 var inte ovanligt.   Inte som i dag tidigast klockan 7 eller ännu senare. Stämningen var hög.

Nog var det något som var högtidligt att i morgonmörkret få vara med på julottan. I dag är det få som går på detta. Jul i dag är ledighet, några julklappar. 

En längtan efter julmat för en del. För många är det enbart sprit som gäller, teve och fest.

Helgen har förändrats till en handelshelg. Människor har inte den högtidliga stämning som en gång fanns med den. Det har blivit ledighet, inget annat.

Affärer har öppet som vanligt. Restaurangers utbud finns likt andra dar. Supandet fortsätter för många. Meningslöshetens tidevarv har även här satt sin prägel. 

Det du anser kan inte andra förstå, vi är alla ensamma

Kunskap läggs till kunskap. Erfarenhet till erfarenhet. Ur detta skapas vår personlighet och vår bild av verkligheten.

Vi är ett subjekt som är unikt i förhållande till andra subjekt. Vår bild av verkligheten är aldrig och blir aldrig lik den som tillhör andra subjekt (personer).

Likväl ska alla vi subjekt i många sammanhang komma överens om en uppfattning. Lagar, normer och ex ideologi.

Men dessa objekt som vi måste dela för att ett samhälle ska kunna fungera utan anarki kan vi många gånger inte alltid förstå däremot måste vi respektera dem.

Vi kan därför aldrig veta något objektivt då alla objektiva sanningar skapats av något subjekt som fått gehör för sin subjektiva idé.

Alla är vi olika men vissa ting och normer regler mm delar vi villigt eller ovilligt med andra subjekt.

Människan, det observerande däggdjuret

Vilddjuren observerar först sitt byte för att snabbt kunna bestämma sig för hur man bäst tar det. Rovdjuren observerar först innan de anfaller. 

De djur som är bytesdjur observerar inte rovdjuret utan flyr så fort de misstänker att ett sådant är i antågande.

Människan observerar både djur,  medmänniskor och ting innan ett agerande sker.

Man ser fördelar och nackdelar med olika ställningstaganden innan något sker.

Inget djur är så observerande som människan. Inget djur är så nyfiket som människan.

Inget djur har sådan kunskapstörst som människan.

Inget djur är så förändringsbenäget och otåligt som människan.

Vad kan detta bero på, om inte att människan har en hjärna som är empatisk och kan se framåt och planera utifrån skilda scenarier.

Varför har vi skapats så?

Troligast för att vi ska kunna välja och göra egna val och inte minst påverka verkligheten. Hjälpa evolutionen på än fler vägar och snabbare än om denna fick verka ensamt. Både människan och den tickande evolutionen är inbyggd i skapelsen.

Varför? Vad är målet? Finns det något sådant?

Vad är meningen med skapelsen?

Gudstanken ser jag i det som andra ser en meningslös ickemeningsskapande  Big Bang i. Ungefär som i vissa filmer, där slutet är en stor explosion där allt försvinner. En lätt lösning på en svår avslutning för producenten.

Likt BigBang, en explosion och så var det inte mer. Med det blev allt förklarat, utom varför det började så ur ingenting.

Vad var då ingenting?

Utan järnets upptäckt hade allt sett annorlunda ut

Järnåldern känner vi till. Den uppstod på nästan alla platser där människor existerat en gång i forntiden.

Det var genom upptäckten av järnet som man kunde plöja jorden enklare och tillverka bättre knivar och verktyg. Bronset som tidigare funnits har förbehållits vissa delar av mänskligheten (den där detta producerats och de rikaste och förmögnaste) medan järnet oftast var det material som för alla med tiden ersatte sten, trä och benverktygen.

Utan järnet hade knappast heller Sverige förblivit neutralt under andra världskriget, då hade inte Tyskland behövt en fristat där de kunnat få malm för sin krigsindustri i lugn och ro.

Men vad som då skulle varit redskapen i detta krig är svårt att förstå. Kanske kriget hade utkämpats på hästryggen eller till fots med trälansar. Pilbåge, armborst och bronssvärd.

Det är mycket möjligt. Om inte järnets möjligheter upptäckts hade vår värld säkert sett mycket annorlunda ut. Hur annorlunda kan vi inte veta. 

Det är möjligt att något ersättningsmaterial kommit istället. Träslag, sten eller någon metall, ingen vet. Men vår värld hade sett annorlunda ut och utvecklats annorlunda.

Är förändring det enda som kan ses som evig sanning?

Allt förändras genom tiden, organiskt som oorganiskt sönderfaller allt och ger upphov till något nytt. Ingenting är beständigt. Vi kallar det evolution vilket är den 

förändringsprocess som är inbyggd i livsprocessen för bästa möjliga överlevnad för en organism.

Utan denna skulle livet till slut dö ut. Detta då näringen i livskedjan skulle kollapsa. Bytesfödan skulle dö ut och näringskedjan avbrytas. Därför förökar sig både djur och växter mer ju mindre de är, då de mindre föder flera av de högre stående livsformerna. Samtidigt kan de större arterna inte föröka sig lika mycket då skulle de mindre arterna inte räcka till.

Ur detta kan man påstå att förändring är det enda som kan ses som evigt bestående. Men det är fel. Evolutionen började när liv skapades.

Jag påstår att livet och alltet skapades och inte kom till ur en explosion av ingenting (Big Bang).

Jag påstår därför att Gud skapade allt ur ett mörker och först skapades ljuset. Före skapelsen fanns ingen förändring, endast Gud och Gud är ingen förändring utan bara det som är.

Innan Big Bang fanns noll, explosionen i ingenting skapade en utvidgning av ingenting där en evolution började och frambragte oorganiskt material ur intet som senare skapade organiskt material.

Kan detta vara lättare att ta till sig än en skapelse? Mitt svar är Nej. Båda slagen av ovan handlar om tro. Jag tror på en skapande Gud, andra på en explosion ur intet i intet.

Stenblock o fantasi.

För inte så länge sedan var samhället lika religiöst som vidskepligt.

Naturen sågs som ett hot där allehanda ting kunde uppenbara sig och hota tillvaron. Främlingar sågs även de som ett presumtivt hot.

Inte bara varelser av skilda hotfulla slag ansågs finnas i naturen utan man kunde även se spår av dessa.

Jättar nämns i bibeln, Goliat var en och det nämns att jättemänniskorna försvann med syndafloden.

I Norden sågs jättarnas spår i form av de stenblock de kastade mot de kristna kyrkorna. Dessa block vi i dag vet är flyttblock från den senaste istiden sågs som jättekast av jättar och ansågs i en del fall innehålla magi.

Bronsåldersgravarna sågs som jättars gravar och alltid som farliga platser med dolda skatter i vissa. Dessa högar finns kvar till stor del i vår tid genom att människor var rädda för dem och inte vågade gräva eller ta bort dem.

Forntidens folk var mycket vidskepliga och jättestenblocken var något de hade stor respekt för och som bevisade att jättar hade existerat en gång.