Ny upptäckt. Tre unga planeter runt en ung stjärna upptäckt av ALMA.

Två forskarlag har oberoende av varandra med hjälp av ALMA-teleskopet i Chile har  presenterat övertygande bevis för tre unga planeter som kretsar kring den mycket unga stjärnan HD 163296  ca 400 ljusår bort i närområdet av Skyttens stjärnbild.  

Genom att uppmäta gasflödet inuti en protoplanetskiva kan det med större säkerhet fastställas att det finns planeter runt en ung stjärna med denna  metod. Denna teknik erbjuder till  att förstå hur planetsystem bildas enligt forskarlaget.

Istället för att fokusera på stoftet inuti skivan som tydligt avbildats i tidigare observationer med ALMA har astronomer nu istället studerat utbredningen av kolmonoxidgas i skivan.

CO-molekyler avger nämligen mycket distinkt ljus i millimetervåglängden vilket ALMA kan observera i detalj. Minimala förändringar i våglängden från detta ljus beror på dopplereffekten vilket avslöjar rörelserna av gas i skivan.

Genom detta har två planeter identifierats som befinner sig cirka 12 miljarder och 21 miljarder kilometer från värdstjärnan HD 163296. Ett andra forskarlag identifierade en planet cirka 39 miljarder kilometer från stjärnan.

 I metoden som användes av Teague (vilken leder den först omtalade metoden) härledde man förändringar i gasflödet som var så små som några få procent. Detta avslöjade hur planeter kunde påverka gasens rörelser närmast stjärnan.

Pintes ( ledde den andra av nämnda metoder) metod, som mer direkt mätte upp gasflödet, passar bättre för att studera skivans yttre delar.

Detta resulterade i att forskarna mer kunde lokalisera den tredje planeten. Men Pintes metod gäller endast för större avvikelser i flödet som är större än ca tio procent.

Med den nya metoden kan astronomer mer exakt uppskatta protoplaneters massor samtidigt som de kan undvika upptäckter som inte visar sig vara planeter.  Båda forskarlagen kommer att finslipa metoden och tillämpa den på andra skivor runt andra stjärnor. De hoppas genom detta att bättre kunna förstå hur planeters atmosfärer bildas och vilka grundämnen och molekyler som finns runt en planet redan när den blir till.

Bild på HD 163296 från Almateleskopet.

Skimmer (små mikrodiamanter) strålar ut från minst tre unga stjärnor.

V892 Tau, (finns i oxens stjärnbild) HD 97048 (en av stjärnorna i stjärnbilden Kameleonten synlig på södra stjärnhimlen) och MWC 297 (finns i örnens stjärnbild på norra stjärnhimlen) är tre unga stjärnor i Vintergatan.   

Astronomer har upptäckt att mikroskopiska ädelstenar (diamanter av nanostorlek) omger dessa tre stjärnor.

Forskare har tolkat denna mikrovågsstrålning vilken ger  skimningen av kosmisk mikrovågsljus och som har förbryllat astronomer i 20 år som nanodiamater.

Man har antaget att dessa diamanter finns här på grund av kol som kristalliserats runt disken. Men de senaste fynden - publicerade i tidskriften Nature Astronomy  är att forskare nu anser att kosmiska nanodiamanter bildas när förångade kolatomer blir överhettade av unga stjärnor. Unga stjärnor är hetare än äldre.

Det låter enligt mig troligt och vi får se om fler unga stjärnor har detta fenomen vilket då skulle än mer bekräfta att fenomenet finns just där unga stjärnor finns just på grund av deras hetta. 

Bild på en av de nämnda stjärnorna HD 97048.

Så kallade massiva stjärnor finns i större mängd än man tidigare antaget.

Ett forskarlag som leds av astronomen Zhi-Yu Zhang vid University of Edinburgh har undersökt andelen massiva stjärnor i fyra avlägsna gasrika galaxer. Detta med hjälp teleskopen ALMA och VLT och vad som upptäckts är  att stjärnfabriker i både det unga universum och i en närliggande galax finns  en mycket högre andel av massiva stjärnor än vad man hittar i flertalet andra galaxer.

Upptäckten kan få till följd att dagens teorier om hur galaxer utvecklas  måste förändras för hur stjärnor och grundämnen  skapats genom universums historia.

Galaxerna vilka undersökts ser vi som de var då universum var mycket yngre än det är idag (ljusår tillbaks). De då mycket unga galaxernas stjärnor klassificeras utefter hur stor massa de innehåller och genom detta räknar man ut utvecklingen av de stjärnorna.

 Massiva stjärnor lyser starkt men lever korta liv medan mindre massiva stjärnor som till exempel solen lyser svagare men under flera miljarder år. Genom att uppskatta andelen stjärnor med olika massor som bildas i galaxer kan astronomer få kunskap om hur galaxer bildas och utvecklats genom universums historia.

Detta ger oss viktiga insikter om vilka kemiska grundämnen som finns tillgängliga för att bilda nya stjärnor och planeter. Utöver det även  kunskap om svarta hål inklusive de supermassiva svarta hål vi ser i mitten av troligen alla  galaxer. 

Undersökningen resulterade i   30% fler stjärnor med en massa mer än 30 gånger solens och 70% fler stjärnor med mer än 60 gånger solens massa än vad som förväntats.

 Resultatet utmanar även tidigare förutspådda maxgränser på 150 solmassor för stjärnors ursprungliga massa och till och med tyder på att stjärnor kan ha en massa på upp till 300 solmassor jämfört med vår sol.  Detta genom att en stjärnas massa är den viktigaste faktorn för att bestämma hur den utvecklas.

Nya kunskaper med andra ord för än mer att fundera över om vår förunderliga verklighet i tid och rum.

Ett 39 årigt mysterium på Jupiter är löst.

Juno var en rymdsond vilken 2016 nådde fram till Jupiter och därefter med skilda mätutrustningar undersökte Jupiter innan den störtdök in i Jupiter och utplånades under fortsatta mätprocedurer 2017.

 Nu till vilket mysterium Juno löste. Jorden får in mest solstrålning vid ekvatorn. Genom detta stiger varm fuktig luft uppåt och genom konvektion  bildas åskmoln och åska. Området vid ekvatorn är därmed de mest åskrika på Jorden.

Genom Junos undersökning anser nu forskarna att detta inte gäller på Jupiter där solinfallet är mindre än på Jorden. Förhållandena vid Jupiters ekvator är precis tillräckligt för att skapa stabilitet i den övre atmosfären och att den värme  gasen  inifrån planeten vilken värmer uppåt (mer värmeutfall kommer från planeten själv än från solen på Jupiter) inte är av det slag att blixtutlösningar ska ske här i större omfattning då utfallet av varm gas möter den svalare utan istället uppstår  värmestabilitet med effekten av blixturladdningar vid Jupiters ekvator inte uppstår. 

Polerna däremot på Jupiter får inte har så hög värmestrålning inifrån och med det därför inte samma atmosfäriska stabilitet. Varma gaser från Jupiters inre stiger medan ingen utjämning sker här med mötande gas konvektionen ger därför här istället uppkomst av stora mängder  blixtnedslag.

Dessa resultat kan bidra till att förbättra vår förståelse av sammansättning, cirkulation och energiflöden på Jupiter och även varför blixtar samlas nära ekvatorn på jorden och nära polerna på Jupiter?

Det är samma slag av naturfenomen vi ser. Förstå vi det ena ska vi förstå det andra och genom det förstå skillnaden mellan pol- och ekvatorförhållande på Jorden och Jupiter och effekternas placeringar vilka skiljer sig åt på dessa planeter.

Mysteriet som lösts är därför varför blixtrar det vid polerna på Jupiter men inte vid dess ekvator något som diskuterats i 37 år. Motsatsen till vad som sker på Jorden.

Naturkatastrofer eller oväder på Mars kan ger rymdbilen problem.

Oväder kan ställa till det även på Mars. Rymdbilen Spirit Rover förlorades det kontakten med efter att den satts i viloläge vid en dammstorm som varade en längre tid på Mars.

Nu finns risken att samma sak ska ske med Opportunity Rover vilken råkat hamna i en dammstorm av storleken av samma ytstorlek som Nordamerika där denna finns.

Stormar av det slag vilka kan välta hus kan inte ske på Mars då denna planets svaga atmosfär inte kan få vindar av detta slag. Men dammstormar kan uppstå och uppstår ibland och den som nu sveper över ytan är en kraftig sådan. Ovanligt, men det sker och skedde ex då Sprit Rover stängdes ner.

Vid dammstormar kan skyn täckas så mycket att solcellerna på rymdbilarna inte får tillräcklig kraft och därför måste stängas ner tillfälligt till viloläge.

Vi får hoppas att Rover klarar detta och efteråt startar som den ska.

Andra naturkatastrofer kan säkert även ske på Mars likt det sker på Jorden. Om det finns aktiva vulkaner på Mars är inget vi vet men om så kan de ställa till elände.

Jordbävningar kan dock säkert ske vilket skulle kunna skada en rymdbil.

 Meteoritnedslag likaså. Även mindre slag av dessa når ytan på Mars då dess atmosfär är för svag för att uppbränning i atmosfären ska ske som i Jordens.

Bild på rymdsonden (bilen) Opportunity

Mystiska okända objekt döljer sig vid Vintergatans centrala svarta hål.

I mitten av Vintergatan finns ett svart hål likt det finns i de galaxer vi hittills undersökt. Sagittarius A är dettas namn.

Men i området runt detsamma existerar även något vi inte förstår. Misstanken att det är dammoln finns,  men då dammoln som uppför sig som om de var stjärnor vilket verkar väldigt egendomligt.

Dessa kompakta dammiga gasstavar som de kan ses som finns nära det svarta hålet och skiftar position över tid extremt snabbt.

 Hur kom de dit och vad kommer de att bli?

 Astronomer upptäckte dess G-föremål (som de kallas, G som i gas)  vid Vintergatans centrala svarta hål för mer än ett decennium sedan; G1 sågs först 2004 och G2 upptäcktes 2012.

 Båda ansågs vara gasmoln tills de visade sig överleva det svarta hålets gravitation vilket borde krossat gasmolnen och delat dem från varandra. Detta fick astronomer att misstänka att de inte var gasmoln. Detta då G1 och G2 inte som gasmoln kunnat hålla sig intakta", säger UCLA-astronomiprofessorn Mark Morris medforskare och medarbetare i UCLAs Galactic Center Orbits Initiative (GCOI) i Kalifornien.

Synen förändrades nu  på G-objekten till att de är uppblåsta stjärnor. Stjärnor som har blivit så stora att tidvattenseffekten som utövas på dem av det centrala svarta hålet skulle  dra till sig materia av stjärnorna när de kommer nära nog.

Men när har  en stjärna tillräcklig massa för att förbli intakt även vid ett svart hål? Kan det ha med storleken och avståndet från hålet och varför är G1-2 så stora?

 Det verkar som att det finns mycket energi i G-föremålen vilket fått dem att svälla upp och växa sig större än vanligtvis stjärnor är.  Astronomer  tror svaret är stjärnfusion. G-föremålen var troligast en gång två stjärnor som kretsat kring varandra så kallade dubbelstjärnor vilka genom gravitationskraften från det svarta hålet kraschat in i varandra. Ett skeende som under lång tid till slut resulterat i denna katastrof.  De kombinerade objekten som härrör från denna våldsamma sammanslagning kan förklara var den överflödiga energin kom ifrån.

Efter en sådan sammanslagning skulle det efterhand resultera i ett enda uppblåst objekt eller distanseras till två under en ganska lång tid, kanske en miljon år innan den framträder som en enstaka stjärna säger ovanstående Morris. 

Spännande händelser sker och har skett i vårt universum denna är ytterligare ett exempel på en sådan att fundera på.

Bild: Sagittarius A (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion. Bild  från Wikipedia.

New Horizon farkosten som sände intressanta data från Pluto 2015 har väckts upp därute för sitt nya uppdrag. Ultima Thule väntar på besök.

New Horizon kommer väl de flesta ihåg som farkosten vilken 2015 besökte Pluto och därifrån sände sådan data att vi fick otroligt mycket mer förvånande information om Pluto än vi förväntat oss.

När väl besöket var avslutat stängdes New Horizon ner på sin fortsatta färd ut i Kuiperbältet där 70 000 asteroider och tranneptunska planeter finns (dvärgplaneter).

 Målet den skulle sändas mot bestämdes till 2014MU69 (smeknamn Ultima Thule) en dvärgplanet därute vilken nu ska ses närmre på. 

Ultima Thule upptäcktes 2014 och är likt övriga därute högintressant. Vi vet nästan inget mer om den än att den finns. Besöket ska ske 1 januari 2019. Därför väcks nu New Horizon till liv därute för att det ska gå att åter kontrollera dess funktioner när den närmar sig.

Ultima Thule är ca 10 mil som störst dimensionsmässigt med en långsmal kropp eventuellt är den tvådelad. Ingen vet säkert.

Säkert blir det en spännande händelse värd att följa den 1 januari 2019. Vart farkosten sedan tar vägen är inte känt.

Bild Storleksjämförelse Ultima Thule och kometen Churyumov-Gerasimenko (vilken Rosetta besökte 2014) . Bilden är en konstnärs koncept, som bygger på data vi idag vet om Ultima Thule.