Google

Translate blog

torsdag 28 november 2019

Nu är det ingen tvekan längre vatten sprutar upp från isen på Jupiters måne Europa.


Jupiters måne Europa verkar likt konstaterade Saturnus måne Enceladus ha gejsrar där vattenånga sprutar upp.
  

Men det är först nu bevis kommit på detta. Till skillnad mot Enceladus regelbundet aktiva gejsrar som kan jämföras med Islands är Europas spontant aktiva på platser som ej kan förutses.


NASA: s rymdteleskop Hubble har upptäckt indirekta bevis på sådana plymer som utgår från Europa vilken under sin yta tros hysa en stor saltvattenocean. Forskarna upptäckte nyligen en plym vattenånga direkt för första gången genom Hubbleteleskopet vilket de beskriver i en ny rapport.


 "Väsentliga kemiska element (kol, väte, syre, kväve, fosfor och svavel) och energikällor är två av tre krav för livet och finns över hela solsystemet. Men den tredje, flytande vatten är något svårare att hitta bortom jorden, "säger  rapportförfattare Lucas Paganini, vetenskapsman vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, D.C., i ett uttalande."Vi har ännu inte upptäckt flytande vatten direkt men vi har hittat det näst bästa vatten i gejserform," säger Paganinil.


Paganini och hans kollegor använde W.M. Keck Observatory på Hawaii. Forskarna observerade månen Europa under17 nätter, från februari 2016 till maj 2017. Under en av dessa nätter den 26 april fick de en stark signal som visade på vattenånga i form av en karakteristisk våglängd som detta ger. Forskarna tror att källan till detta vatten var ett gejserutbrott som har sin källa i havet under månens yta (som antas finnas) eller från en reservoar av smält is inom Europas isiga yta. 

 Det blir allt tydligare att Europas vattenkaskader är sporadiska och ej förutsägbara. I detta avseende är de mycket olika de ständiga gejserutbrotten  från sydpolen på Saturnus isiga måne Enceladus där alltid någon av dess mer än 100 kraftfulla gejsrar sprutar upp vatten liksom ex gejsrarna på Island här på jorden.


Nog(min anm) är det spännande om vi kan komma ner i vattnet på dessa månar och söka efter liv om nu detta finns där eller det är enbart vatten  framtidens forskning få visa sanningen om haven.


Bild från vikimedia  där en illustratör visar hur det kan se ut på Europas ytan med Jupiter ovan och vattenkaskad.

onsdag 27 november 2019

Neptunus dansande månar, Naiad and Thalassa.


Astrofysiker har nu upptäckt en annan aspekt av rörelsemönster i vårt solsystem. Det handlar om två av Neptunus inre månar. Naiad och Thalassa vilka rusar runt Neptunus i vad NASA-forskare kallar en "undvikande dans".



Jämfört med Thalassa lutas Naiads bana cirka fem grader och den tillbringar hälften av sin tid ovanför Thalassa och hälften nedan Naids bana (se hur här). 



"Vi ser detta upprepande mönster som en resonans", säger fysiker Marina Brozovic , NASA Jet Propulsion Laboratory. De två små månarnas banor ligger bara cirka 1 850 kilometer från varandra men de är perfekt tidsinställda och koreograferade för att undvika kollision. 


Naiad tar sju timmar på sig att kretsa runt Neptunus medan Thalassa tar sju och en halv.



Om du var stationerad på Thalassa, skulle du se Naiad passera över och under i ett mönster som skulle upprepas sig var fjärde slinga då Naiad under denna sveper över sin granne. Forskarna säger att dessa manövrar håller banorna stabila. 


Teamet använde för denna slutsats data som samlats in mellan 1981 och 2016 från teleskop på jorden och från Voyager 2 som  under sept 1989  passerade Neptunus och även Hubbleteleskopet har varit inblandat i undersökningen av att avgöra hur Naiad och Thalassa tar sig runt Neptunus.


Dessa månar är två av Neptunus 14 månar och ingår i de sju så kallade inre månarna.

Alla banor oberoende av hur underliga de kan synas däruppe runt en planet eller sol (min anm) är stabila och balanserade enligt min uppfattning. De balanseras automatiskt utefter gravitationen där de finns om detta inte är möjligt sker genom samma gravitation kollisioner mellan kropparna eller nedstörtning mot en annan kropp.


Bilden är från vikipedia på en av de nämnda månarna här Thalassa bilden tagen av Voyager vid dess besök vid Neptunus 1989.

tisdag 26 november 2019

Plötsligt kom en stark röntgenskur från en plats lång därute i universum.


NASA: s neutron Star Interior Composition Explorer (NICER) teleskop på den internationella rymdstationen ISS upptäckte en plötslig spikrak röntgenstråle ca 10:04  den 20 aug.   Störningen orsakades av en massiv termonukleär blixt från ytan av en pulsar. En pulsar är resterna av en stjärna som för länge sedan exploderade som en supernova. Röntgenskuren är den starkaste Nicer hittills upptäckt från någon pulsar.


Den kom från ett objekt som heter SAX J 1808.4-3658, (eller J1808). Observationerna avslöjade många fenomen som aldrig har setts från en enda explosion. Explosionen har astronomer klassificerat som en typ I X-ray burst. Den energi som sprutades ut under 20 sekunder var i samma storlek som solen utstrålar under ca 10 dagar. 

Upptäckten av detta utbrott kommer att hjälpa astronomer finjustera sin förståelse av de fysiska processer som driver de termonukleära skov av detta slag från pulsarer.

Pulsars kan snurra snabbt och vara värdar för röntgen hotspots vid sina magnetiska poler. När objektet snurrar sveper det över de heta fläckarna över vår siktlinje och producerar regelbundet pulser av hög energi strålning.


J1808 ligger ca 11 000 ljusår bort mot stjärnbilden skytten. Det snurrar i en hastighet av 401 varv varje sekund och är en del av ett binärt system. Dess följeslagare är en brun dvärg. Ett objekt som är större än en gigantisk planet men för liten för att vara en stjärna. En stadig ström av vätgas strömmar från följeslagaren i riktning mot neutronstjärnan, och den ackumuleras där i en stor lagringsstruktur som kallas en diskanhopning.


Nog händer det ting därute som vi inte förstår ännu (min anm). Universum är inte stilla allt kan ske. Ingen vet på förhand vad.


Bilden från vikipedia vilken visar en Principiell funktionsskiss av en pulsar där strålning lämnar denna i två smala knippen och sveper ut i universum.

måndag 25 november 2019

Vad konsumerar syre på Mars? Forskarna undrande.


För första gången har forskare mätt säsongsvariationerna i de gaser som fyller luften direkt ovanför ytan av en krater på Mars. Resultatet blev intressant då det gällde syre. Denna gas beter sig på ett sätt som forskarna hittills inte kan förklara utifrån hittills kända kemiska processer.


Under loppet av tre marsår (ca 6 jordår) visade ett instrument i provets analysresultat på mars (SAM) Portable Chemistry Lab vilket finns i rymdbilen Curiosity att sammansättning av kväve och argon följer ett förutsägbart säsongsmönster under året, växande och avtagande i koncentration från en krater under hela året i förhållande till hur mycket CO2 som finns i luften. Forskarna förväntade att även syre skulle göra det samma. Men det gjorde det inte.


Istället visade det sig att syrehalten i luften steg under våren och sommaren med så mycket som 30 %, och sedan sjönk tillbaka till nivåer som förutsågs.


Detta mönster upprepades varje vår även om mängden syre till atmosfären varierade vilket innebär att något producerar syre och sedan förbrukar det.


Den enda tidigare rymdfarkost med instrument som kunnat mäta sammansättningen av marsluften nära marken var NASA: s Viking som anlände till Mars 1976.

 Experimenten med Viking täckte dock bara några Marsdagar så det kunde inte avslöja de olika gasernas säsongsbetingade mönster. De nya SAM-mätningarna är de första som gör det. SAM-teamet kommer att fortsätta att mäta atmosfäriska gaser så att forskarna kan samla in mer detaljerade uppgifter under varje säsong framåt. Under tiden  ska Melissa Trainer en av forskarna och hennes team hoppas att andra marsexperter kommer att arbeta för att lösa syre mysterium.



"Det här är första gången vi ser detta intressanta beteende upprepas år för år som vi inte förstår helt och fullt”, säger hon. "För mig är detta en öppen uppmaning till alla smarta människor där ute som är intresserade av detta: se vad du kan komma med som förklaring,” tillägger hon.


Jag (min anm) ser det som spännande vad som producerar och förbrukar syret på Mars. Något är det men vad en biologisk eller en kemisk process? Ingen vet i dag. Men vi ska även förstå det med att upptäckten kommer från en krater varför just detta och är det en unik krater?

Bild från NASA på Mars yta.

söndag 24 november 2019

Utkastad till ensamhet i otrolig hastighet kastades denna stjärna ut från Vintergatan


När de första människorna anses ha börjat gå på två ben (för ca 6 miljoner år sedan)  hände något i centrum av Vintergatan. I området där det svarta hålet finns kom en stjärna för nära detta men slukades inte. Istället fick den en stöt så den med en hastighet av 6000000 km/t flög iväg bort från hålet. 


Ännu i dag fortsätter den sin färd vilken innebär att den nu färdats igenom galaxen och är på väg att slungas ut ur galaxen och bli en ensamvandrande stjärna mellan galaxerna i tomheten därute. Den blir ett intergalaktiskt solsystem om nu planeter finns med denna sol känd som S5-HVS.


Upptäckten är gjord av en grupp forskare ledda av Sergey Koposov från  Carnegie Mellon University's  McWilliams Center for Cosmology. Stjärnan  kan ses i riktning mot stjärnbilden Tranan. Stjärnan sågs av forskare färdas relativt nära jorden (29 000 ljusår bort) i en hastighet av ca 10 gånger snabbare än de flesta stjärnors rörelser i vår galax färd inom galaxen. Hastigheten på den upptäckta stjärnan är så hög att den oundvikligen kommer att lämna galaxen och aldrig återvända," säger Douglas Boubert forskare vid universitetet i Oxford och en medförfattare till studien om stjärnan. 


Stjärnan upptäcktes med observationer från anglo-australiska teleskopet (AAT), ett teleskop med 3,9 meters vidd och Europeiska rymdorganisationens Gaia Satellite. Upptäckten gjordes som en del av Southern Stellar Stream spektroskopiska Survey (S5), ett samarbete mellan astronomer från Chile, USA, Storbritannien och Australien.

Bild  av människans resning till tvåbensgående som nämns ovan.

lördag 23 november 2019

Bakterier kan livnära sig på elektricitet. Kan dessa finnas däruppe också?


Forskare har upptäckt att det finns vissa mikrober som finner elektricitet mycket näringsriktig. Dessa elektronätande mikrober är överraskande nog mycket vanliga. Forskarna har hittar dem på många olika platser.


Dessa mikrober (mikroskopiska organismer som bakterier, protozoer och svampar) har ingen mun, så de behöver ett annat för sätt att få sitt bränsle i sina kroppar. I en ny studie, publicerad den 5:e november 2019, i tidskriften MBIO, visas hur sådana mikrober drar in elektroner direkt från en elektronkälla.


Arpita Bose  är en biolog på Washington University och en av författarna till studien. Hon säger att den naturligt förekommande stammen av en bakterie som kallas Rhodopseudomonas palustris tie-1 bygger en kanal för att acceptera elektroner över dess yttre membran.

 Enligt forskning förlitar sig bakterierna på en järninnehållande hjälparmolekyl som kallas en Deca-heme cytokrom c. Genom att bearbeta detta protein bildar TIE-1 en viktig bro till en elektronkälla och äter (tankar skulle jag vilja kalla det) elektricitet.


Förmågan hos dessa mikrober att ta upp elektroner från ämnen som metalloxider kallas extracellulära elektronupptag kan hjälpa mikrober att överleva under näringsknappa förhållanden. Vissa slag av bakterier kan därmed leva på elektricitet. 

Studien syfte var att undersöka hur de drar elektroner genom sina yttre membran för att få energi.


Det är en intressant studie som kan ge idéen att (min anm) det kan finnas planeter däruppe där mikrober lever av strålning, elektriska kraftfält etc.



Bild på en elektrisk urladdnin

fredag 22 november 2019

Galaxbågar fotograferade av Hubbletelskopet. Men vad är de bevis på?


Rymdteleskopet Hubble har nyligen fångat en bild av ett ovanligt (?) rymdfenomen från Galaxen Sunburst arc (se bild här) ca elva miljarder ljusår bort från jorden. Denna galax reflekteras 12 gånger i Hubbles lins på sin väg mot oss. 


Anledningen till detta fenomen kallas gravitationslins. På sin väg mot oss har galaxens sken passerat en galaxhop 4,6 miljarder ljusår från jorden. Galaxhopen innebär en stark gravitationseffekt på ljuset vilket får ljus som kommer  bakifrån att böjas.

Detta leder både till att ljuset från Sunburst arc går i en båge och även förstärks i form av reflektion därav den udda bild Hubbleteleskopet tog. 


Det mycket känsliga Hubbleteleskopet fångade fyra galaxbågar, som innehåller sammanlagt minst tolv reflektioner som man kan se på bilden.


Jag (min anm) undrar hur många falska foton av hur verkligheten ser ut, egentligen, därute i Kosmos, har från skilda teleskop tagits som äkta? Säkert många. Risken i detta vilket blir ej upptäckta felkällor gör att avstånd till en galax, dess läge och spektralklass och kanske även felkällor som ej existerande exoplaneter katalogiseras som äkta.


Bild från vikimedia på Hubbletelekopet vilket gett oss så mycket kunskap om universum.