Ny teori visar att vi i undersökandet av en exoplanet skulle kunna se mörk materia på denna

 

Den mörka materian antas stå för 80% av all materia i universum och är osynlig och enbart detekterbara genom den svaga gravitationskraft på omgivningen (om det nu är okänd materia som ger denna effekt).

I en ny studie visas att mörk materia kanske kan upptäckas på exoplaneter som kretsar kring avlägsna solar närma galaxens centrum.

I studien diskuteras att i vissa situationer kan mörk materia samla sig i kärnan av ett massivt objekt i detta fall en exoplanet och där som effekt frigöra energi i form av värme. Nu hoppas  astronomer i ett nytt forskningsprogram att söka efter denna mörka materias effekt.

Mörk materias historia gå tillbaks till 1970-talet då astronom Vera Rubin såg något märkligt i galaxers roterande. Rubin fann att stjärnor kretsade runt i vintergatan alldeles för snabbt med tanke på hur mycket synlig materia det fanns. Hon kom då fram till att om du lägger upp gravitationsdragningen av allt vi kan se i en galax och sedan observerar rotationshastigheten i galaxen borde dessa slitits itu för miljarder år sedan. Men då detta inte skett måste någon okänd form av materia finnas som ger en sammanhållande effekt.

Min uppfattning (min anm.) är att om det finns mörk materia finns det mörk energi. Men jag tror att det som vi ser är en effekt av vanlig materia och energi som vi ännu inte förstår.  

Under årtiondena sedan Rubins upptäckt har fler mysterier hopat sig. Gasen inuti galaxhopar är för het för kända processer från materia och energi. Galaxer rör sig för fort. Universum har för många storskaliga strukturer med tanke på universums ålder. Strålning från det tidiga universum är för ojämnt fördelad för att kunna förklaras av materia ensamt Kanske (min anm.) vi skulle lägga mer energi i att förstå detta som effekt av gravitation.  Ljuset från avlägsna bakgrundsgalaxers kurvor är för starkt när de passerar nära massiva galaxhopar för att förklaras med den kunskap vi har i dag om materia och energi.

Baserat på datorsimuleringar av gigantiska kluster av galaxer med beräkning av mörk materias existens förväntar vi oss att den finns mer in  mot centrum i galaxer och i allmänhet tunnare längre ut  från dessa centra. Och att det är dessa skillnader i mörk materias densitet i en galax som kan hjälpa astronomer identifiera detta mystiska ämnes effekt på en exoplanet. Mörk materia är utspridd genom hela Vintergatan. Exoplaneter har vi hittat tusentals av i omloppsbana runt avlägsna solar. Flertalet av Kepler Space Telescope och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

 

Faktum är att de tusentals bekräftade exoplaneter som hittills hittats bara utgör en liten andel av alla möjliga världar. Bara i Vintergatan varierar uppskattningarna av det verkliga antalet exoplaneter från det extrema antalet av 300 miljarder till 1 biljon.

Ibland antas mörk materia och vanlig materia interagera vilket gör att den mörka materian för över en del av sin energi till den normala materian vilket saktar ner dess rörelse på grund av den  mörka materian i processen. Dessa interaktioner är särskilt vanliga när två saker händer: det finns en stor tät koncentration av normal materia som fungerar som en gravitationsfälla för mörk materia och det finns massor av mörk materia som flyter runt.

Dessa två kriterier skulle kunna uppfyllas på exoplaneter nära Vintergatans centrum. Den mörka materians densitet i dessa områden är mycket högre än den är runt solsystemet och stora planeter (Jupiter-storlek och uppåt) och kan samla mörk materia partiklar i sina kärnor. Den skulle göra detta genom sin gravitation. I högdensitetsmiljöer kan den normala materian dra den mörka materian till sitt centrum.

 

Dessa interaktioner skulle inte bara sakta ner den mörka materians rörelse det skulle även värma upp planeten. Mörk materia anses även interagera med sig självt i vissa fall och förintas i en kort blixt av energi. Denna energi skulle vara för svag för att se direkt men under loppet av miljarder år skulle dessa ihållande blixtar från otaliga interaktioner kunna bidra med till en extra källa av värme till planeten.

 

Slutresultatet blir då enligt forskningen att planeter närmare centrum av galaxen kan uppleva en betydande mängd uppvärmning från mörk materia vilket får temperaturen att stiga med tusentals grader.

 

För att testa denna teori måste vi ta temperaturerna på många exoplaneter. Det blir ett av de uppdrag som James Webb Space Telescope (JWST) är inställd för att klara av då  detta kommer upp i rymden i oktober 2021.

 

Forskarna noterade att JWST har precis tillräcklig känslighet (att både registrera temperaturer på exoplaneter och i sökandet tillräckligt nära det galaktiska centrumet) för att finna om denna effekt av mörk materia är verklig. Om så bör vi kunna se en distinkt och märkbar uppvärmning av planeter ju närmare de är till det galaktiska centrumet i en galax.

Bild från pixabuy.com. Tycker det fascinerande att se på bilder som är vad vi idag anser är fantasiplatser därute.

Ytterligare ett HW Virginis-typsystem upptäckt därute

 

Ett internationellt team av astronomer har rapporterat upptäckten av ett nytt förmörkelse-binärt system med hjälp av data från numera det  pensionerade NASA: s rymdteleskop Keplers långvariga uppdrag i skande efter exoplaneter.

 Systemet, betecknat EPIC 216747137 är ett binärt (PCEB) av HW Virginis klass. HW Virginis är en förmörkelsevariabelbeteckning av HW Virginis-typ. Det första som upptäcktes finns i stjärnbilden Jungfrun. Systemet är prototypstjärnor (dubbelstjärnor) för en undergrupp av Algolvariabler där komponenterna i dubbelstjärnan är en het vit dvärg och en följeslagare som  en röd eller brun dvärg. Förmörkelsebinärer (EBs) är system som visar regelbundna ljusvariationer på grund av att en av stjärnorna passerar direkt framför sin följeslagare vilket ger en reflex.

På senare tid har ett stort antal tidigare ej kända HW Virginis-system upptäckts genom analys av  OGLE- och ATLAS-projekters ljuskurvor. Astronomer förväntar sig ännu fler upptäckter av sådana system med hjälp av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Kända HW Virginis binärer kan vara avgörande för att främja bättre kunskap om stjärnors utveckling, särskilt när det gäller EBs. 

Nu har en grupp astronomer under ledning av Roberto Silvotti på observatoriet i Turin i Italien rapporterat ytterligare ett objekt till listan över identifierade HW Virginis system. EPIC 216747137 blev beteckningen som observerades av Kepler under kampanj 7 av Keplers så kallade K2 uppdrag (sökning efter exoplaneter). HW Virginis-karaktären hos detta objekt bekräftades genom uppföljande observationer med hjälp av det sydafrikanska observatoriet (SAAO), La Silla-observatoriet och Det nordiskt optiska teleskopet (NOT).

Studien visade att EPIC 216747137 är ett förmörkelse-binärt system se ovan  bestående av en het utvecklad, lysande stjärna av sdOB spektralklass och en mindre het lågmasss M-dvärg följeslagare. Systemet finns cirka 2 900 ljusår bort och har en omloppsperiod på bara 3,87 timmar, vilket orsakar en stark reflektionseffekt från den sekundära stjärnan (den mindre heta M-dvärgen).

 

Den primära stjärnan har en radie på ca 0,21 solradier och är cirka 38 procent mindre massiv än vår sol. Den heta komponenten i systemet har en effektiv temperatur på cirka 40100 grader Celcius och rotationshastighet på en nivå av 51 km/s.

När det gäller den sekundära stjärnan har den en radie på nästan 0,14 sol radier och en massa på cirka 0,11 solmassor. M-dvärgen har en  temperatur på ca 2700 grader Celsius och är separerad från primärstjärnan med cirka 1,21 solradier.

Det som kan vara nytt i denna rapport (min anm.) för många är att det finns en stjärnobjektgrupp som kallas HW Virginis. En grupp som sällan nämns.

Bild från vikipedia på var den allra först upptäckta HW Virginis-typen finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild.

Rymden bortom vårt solsystem är fyllt av väte

 

Det är bara de två Voyager-skeppen som har varit där (och är där) och det tog än mer än 30 år av överljudsfartresor att komma dit, till interstellära rymden. Rymden bortanför vårt solsystem. Förbi Pluto genom det steniga Kuiperbältet och vidare för tillfället fyra gånger så långt bort just nu och färderna fortsätter.

I detta fantastiska ingenmansland trängs partiklar och ljus och 100 miljarder stjärnor tillsammans med rester från big bang. Detta är den interstellära rymden (tomrummet mellan stjärnor som intresserar här).

Mätningar från NASA: s New Horizons rymdfarkosten som besökte Pluto för några år sedan tog mätningar ut mot den tomma rymden och visade  hur densiteten såg ut.  Heliosfären (solvinden)  stöter bort laddade partiklar och påverkas av magnetfält. Mer än hälften av lokala interstellära gaser är neutrala vilket innebär att de har ett balanserat antal protoner och elektroner. När vi plöjer in i dem i det interstellära mediet skapas en vägg mot solvinden.

 

Det är som om du kör genom en tung dimma och bilen blir våt, säger Eric Christian, rymdfysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, MD. "När du springer, får dina kläder mer väta och det är saktar ner din hastighet (det blir mer motstånd).

"NASA: s New Horizons rymdfarkost, lanserades i januari 2006 var den som var bäst lämpad att mäta detta. Det är nu fem år sedan farkosten gjorde sitt möte med Pluto, där den fångade de första närbilderna av dvärgplaneten.

Här togs med hjälp av AWP-instrument mätresultat av solvinden och nu har dessa resultat jämförts med solvindens avtagande ut mot Voyagerfarkosternas bana i första hand Voyger2;s bana. Det har visat sig att det finns väte i det interstellära rummet överallt inte i kraftiga moln men likväl väte överallt.

Kanske inte helt överraskande (min anm.) väte var det första som uppstod eller bland det första vid BigBang. Att det finns rester av detta i olika koncentrationer i hela rymden är inte förvånande.

Bild Voyager 1 som sändes upp 1977 och nu finns därute bortanför vårt solsystem med en hälsning från mänskligheten till en eventuell upphittare långt därute i tid och rum.

Fler ska hålla koll på jordnära asteroider.

 

David Dunham arbetar vid International Occultation Timing Association (IOTA). En organisation som huvudsakligen består av hängivna amatörastronomer.  Marc Buie, Southwest Research Institute, är den samordnande organisationen som  tar emot insatserna från mängder av astronomer och ansvarar över  att  mer än 60 teleskop med kameror kommer in med uppgifter för bearbetning i det snävaste "område" som någonsin inrättats för att observera en ockultation (förmörkelse) av en ljusstark stjärna orsakad av den mystiska lilla aktiva asteroiden (3200) Phaethon  som finns i vårt solsystem.

 

Phaethons långsiktiga omloppsbana visar att den just nu inte utgör någon fara för jorden. Men det finns andra jordnära objekt (NEOs) som klassas som potentiellt mycket farliga i framtiden då dess banor kommer närmre oss.

Olika slag av teknik används nu mot och demonstreras mot Phaethon ockultation för att lära mer om hur övervakning av asteroider ska gå till mer effekt och att hitta dem. Det handlar om att lära mer om risker.

Något (min anm.) jag anser kan vara akut då ingen vet om en för oss ännu oupptäckt större asteroid är på kollisionskurs med jorden just nu.

Bild från vikimedia på ett mycket intressant diagram över aktiva rymduppdrag från 2018-2022 på rymduppdrag.

2600 organiska föreningar hittade i en meteorit som är 4,5 miljarder år gammal

 

Meteoriter är intressanta stenar med information från yttre rymden inom sig. Många anser att det var dessa som en gång kom med livets byggstenar till jorden då denna var ung.

Problemet är att hitta dem efter dess nedslag på jorden innan de förorenats av jordiskt  flytande vatten och markbundna mikrober vilket gör dem mycket mindre användbara i undersökningssyfte. Så när en meteorit föll ner på isen på en frusen sjö i Hamburg, Michigan i början av 2018 och återfanns inom två dagar av en meteoritjägare som sedan tog den till Field Museum i Chicago blev forskare intresserade.

De kom till museet för att studera det orörda exemplaret som inte borde vara infekterat av jordiskt material invändigt. Forskare identifierade nu otroliga 2600 organiska föreningar i meteoriten som mestadels var tunga, komplexa kolväten. Insikten att meteoriter innehåller organiska föreningar är inte ny, enligt Philipp Heck, intendent på Field Museum och huvudförfattare till studien.

Det ger än mer bevis till teorin som säger att liknande stenar kom med organiskt material till Jorden för miljarder år sedan och att materialet var utgångspunkten till livet på jorden av i dag.

Man kan likväl (min anm.) fråga sig var kom då de första organiska föreningarna från. Någonstans från rymdens djup? Från en sprängd planet därute? 2600 föreningar som här hittades är otroligt mycket. Jag undrar om inte en del kommit från jorden på dess nedfärd i atmosfären eller under de dygn stenen låg på isen. I vilket fall som helst är frågeställningen var kom livet från inte löst även om teorin om att det kom från meteoriter är sant. Enbart frågan hur det kom till jorden är då löst. Det skulle även ge teorin att liv är universellt ännu en anledning att tas på allvar.

Kartbild på sjön där meteoriten kraschade på isen i Hamburg, Michigan i januari 2018 namnet är Ore Lake.

Ensamma stjärnor därute.

 

I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.

Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

Hur många beboeliga planeter finns därute i universum

 

Ny forskning med hjälp av data från det numera nedlagda  Keplerteleskopet har resulterat i att det uppskattas finnas ca 300 miljoner potentiellt beboeliga planeter i vår galax. En del av dessa kan vara ganska nära enbart inom 30 ljusår från oss.

"Detta är första gången som alla bitar har satts ihop för att ge en tillförlitlig mätning av antalet potentiellt beboeliga planeter i galaxen," säger medförfattare till rapporten Jeff Coughlin exoplanetforskare vid SETI Institute och chef för Kepler's Science Office. Bitarna har satts ihop med hjälp av  Drake-ekvationen som beskriver de faktorer som ska övervägas när man uppskattar det potentiella antalet tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i galaxen. Drake-ekvationen anses vara en färdplan för astrobiologi och vägleder mycket av forskningen vid SETI-institutet.

 

För att utveckla en rimlig uppskattning såg forskarna på exoplaneter som i storlek liknar jorden och därmed mest sannolikt är steniga planeter likt jorden. De hade även som utgångspunkt solliknande stjärnor ungefär lika gamla som vår sol och som har ungefär samma temperatur. En annan faktor för beboelighet de hade var om planeten kan ha de förutsättningar som krävs för att där kan finnas flytande vatten.

Undersökningen innebar data från det nu nedlagda Keplerteleskopet. Men även data Europeiska rymdorganisationens Gaiateleskop användes. 

Genom att ta hänsyn till både Kepler- och Gaia-data återspeglar resultaten bättre mångfalden av stjärnor likande vår  sol och exoplaneter i vår galax.

 

"Att veta hur vanliga olika typer av planeter är, är oerhört värdefullt för utformningen av kommande exoplanet-finding uppdrag," sade medförfattare Michelle Kunimoto som arbetade med denna rapport efter avslutad doktorsexamen vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Massachusetts.

Det finns många planeter bara i vår galax (min anm.) där eventuellt liv kan finnas tänk då hur många eller otaliga galaxer det finns.

Bild från pxfuel.com av en planet som vad vi vet enbart existerar i fantasin.