Magnetosfär hittad runt en exoplanet.

 

Magnetosfären runt Jorden är oerhört viktig som skydd mot kosmisk strålning inklusive solens farliga uvstrålning för oss människor. Ja livet överhuvudtaget på Jorden. Se mer om detta i mitt inlägg av den 24 dec.

Nu har den första exoplaneten därute med  en magnetosfär detekterats. Det gör planeten högintressant för ytterlig undersökning. Det var ett internationellt team av astronomer vilka använde data från rymdteleskopet Hubble med syftet att leta efter signaturen av magnetfält runt planeter utanför vårt solsystem som upptäckten gjordes.

Fyndet beskrivs i en artikel i tidskriften Nature Astronomy. Ett magnetfält förklaras bäst från observationerna i en region av laddade kolpartiklar som omger denna planet och som visar sig strömmande bort från den i en lång svans. Magnetfält spelar en avgörande roll även för att skydda planeters atmosfär så förmågan att upptäcka exoplaneters magnetfält är ett viktigt steg mot att bättre förstå om  främmande världar kan ha liv livsformer vilket med vår nuvarande kunskap fodrar en magnetosfär i skyddande syfte runt planeten.

Exoplaneten är en planet med en magnetosfär (den första som upptäckts ha detta)  HAT-P-11b (Kepler-3b), en planet i Neptunus storlek vilken finns 123 ljusår från jorden i riktning mot svanens stjärnbild. Hubble undersökte skuggan av planeten då den passerade framför sin sol sex gånger i vad som kallas dess "transit". Observationerna gjordes i det ultravioletta ljusspektrumet vilket är precis bortom vad det mänskliga ögat kan se.

"Även om HAT-P-11bs massa endast är 8% av Jupiters tror vi att exoplaneten mer liknar en mini-Jupiter än en Neptunus", säger Ballester adjungerad forskningsprofessor vid University of Arizona Lunar and Planetary Laboratory. "Den atmosfäriska kompositionen vi ser över HAT-P-11b tyder på att ytterligare undersökning behövs för att förfina aktuella teorier om hur vissa exoplaneter bildas." Hur vissa planeter får en magnetosfär (min anm.).

 

Hubble upptäckte här koljoner – laddade partiklar som interagerar med ett magnetfält – som omger planeten en magnetosfär. En magnetosfär är en region runt ett himmelskt objekt (såsom jorden) som bildas genom objektets interaktion med solvinden  i ett solsystem. "Det här är första gången signaturen av en exoplanets magnetfält har upptäckts direkt över en planet utanför vårt solsystem", säger Gilda Ballester.

 

Bild vikipedia på en skiss över Jordens magnetosfär. Solvinden är riktad från vänster till höger.

Psyche kommer fram till Psyche i asteroidbältet 2026.

 

Psyche är en asteroid som ingår i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den är troligen en metallkärna som aldrig blev en planet. Dess diameter är 222 km.

Namnet Psyche är nu även på en rymdfarkost vars uppdrag är inriktat på att lanseras under augusti 2022 med syftet att besöka och undersöka asteroiden med samma namn. Rymdfarkosten Psyche anländer till asteroiden 2026 för ett 21 månaders vetenskapligt studium av asteroiden. I  uppdraget ingår att analysera ljusets spektrum som reflekteras från asteroiden.

Forskare antar sedan länge att asteroiden Psyche är ovanligt rik på metall. "Om det visar sig att den är en del av en metallkärna skulle den vara en av den allra första generationen av tidiga kärnor i vårt solsystem", säger Lindy Elkins-Tanton vid Arizona State University,  huvudutredare och ledare av Psyche -uppdraget.

– Men vi vet inte säkert detta och vi vet inget säkert förrän vi kommer dit. Vi vill ställa primära frågor om materialet som byggde upp planeter. Vi är fyllda med frågor men har inte många svar. Det blir verklig utforskning."

En spännande tid väntar när uppdraget kommer igång (min anm.) vad kommer man att upptäcka  och vilka slutsatser kommer att dras.

Bild vikipedia. En målning visande hur det kan se ut när Psyche kommer fram till Psyche.

Det kan finnas områden i Venus atmosfär där livsformer kan existera

 

Venus är den andra planeten i solsystemet från solen räknat och nästan lika stor som jorden. Planeten är molnbeklädd med en atmosfär bestående i huvudsak av koldioxid och något kväve, svaveldioxid och vattenånga. Venus är mycket varm och mycket ogästvänlig för liv åtminstone i de former vi känner det från jorden. Den saknar en egen måne.

I en ny studie diskuteras den långvariga idén om liv kan existera i molnen över Venus. Studiens författare, från MIT, Cardiff University och forskare vid Cambridge University har identifierat en kemisk möjlighet genom vilken livsformer kan neutralisera Venus sura molnmiljö och skapa en självförsörjande, beboelig ficka i molnen.

Teorin uppstod  vid upptäckten att Venus atmosfär har förbryllande anomalier i form av kemiska signaturer som är svåra att förklara om livsformer inte finns som ursprung till dessa. Det finns små koncentrationer av syre och icke-sfäriska partiklar motsatsen till den i atmosfären vanliga svavelsyrans runda droppar. Mest förbryllande är närvaron av ammoniak. En gas som upptäcktes finnas på Venus vid undersökningar under 1970-talet och som inte borde kunna produceras genom någon känd kemisk process på Venus.

 

I den nya studien modellerade forskarna med en uppsättning av kemiska processer för att finna en förklaring till varför och om ammoniak verkligen finns där och om så vad som då skulle förklaras av kemiska reaktioner som skulle neutralisera omgivande droppar av svavelsyra och förklara de flesta avvikelser som observerats i Venus moln. När det gäller källan till ammoniak själv föreslår författarna att den mest rimliga förklaringen är något slag av biologiskt ursprung snarare än en icke-biologisk källa som blixtar eller vulkanutbrott. De skriver i sin studie att "livet kan kanske har  skapat sin egen miljö på Venus".

Denna hypotes är testbar och forskarna tillhandahåller en lista över kemiska signaturer att undersöka vid framtida uppdrag vid Venus för mätningar i Venus moln i syfte att antingen bekräfta eller motsäga deras idé.

"Inget liv som vi känner till skulle kunna överleva i Venus atmosfär", säger studiens medförfattare Sara Seager the Class of 1941 Professor of Planetary Sciences in MIT’s Department of Earth, Atmospheric and Planetary Sciences (EAPS). "Men poängen är att det kanske finns där och detta ändrar sin miljö så det blir möjligt."

Forskarna fann att om livet producerade ammoniak på det mest effektiva viset som möjligt skulle de tillhörande kemiska reaktionerna naturligt ge syre. Ammoniak skulle lösa upp droppar av svavelsyra vilket effektivt neutraliserar syran för att göra dropparna relativt ofarliga. Införandet av ammoniak i dropparna skulle omvandla deras tidigare runda, flytande form till icke-sfärisk, saltliknande slam. När ammoniak lösts upp i svavelsyra skulle reaktionen utlösa att omgivande svaveldioxid löses upp. Ammoniak antas i första hand komma från liv.

Förekomsten av ammoniak kan då förklara de flesta av de stora avvikelser som upptäckts i Venus moln. Forskarna visar även att källor som blixtnedslag, vulkanutbrott och meteoritnedslag inte kemiskt skulle kunna producera den mängd ammoniak som krävs för att förklara avvikelserna. Liv kan dock göra det.

Teamet noterar att det finns livsformer på jorden - i exempelvis våra egna magar - som producerar ammoniak för att neutralisera och göra miljön där beboelig i en annars mycket sur miljö.

Forskare kan få en möjlighet att bekräfta förekomsten av ammoniak och livstecken under de kommande åren med Venus Life Finder Missions, en uppsättning föreslagna privatfinansierade uppdrag där Seager blir huvudutredare. I dessa uppdrag planeras att sända rymdfarkoster till Venus för att mäta molnens innehåll av ammoniak och andra signaturer som kan vara tecken på liv.

Jag undrar dock vad som då skapat den första formen av liv där (min anm.)? Jag tvivlar på att det finns fickor av liv i molnen på Venus. Tror mer på att det är något mätfel där det verkar ses tecken på liv eller att man inte använt alla uträkningar för att det kan vara en kemisk reaktion man upptäckt som vi inte tänkt på.

Bild wikimedia. Filtrerad bild av Venus tagna av Akatsuki   den 23 maj 2018. En japansk rymdsond som undersökte Venus uppifrån men som först missade att lägga sig i omloppsbana runt Venus 2010 men vid nytt försök 2015 lyckades.

Varför kometers huvud är grönt men aldrig deras svans.

 

Lite då och då kastas kometer ut från Kuiperbältet och Oort kometmoln (se medföljande länkar för att förstå skillnaden mellan Kuiperbältet och Oorts kometmoln). Kometer består av is, damm och sten och är 4,6 miljarder år gamla rester från bildandet av solsystemet. Kometer skiftar i färg då de kommer närmre oss i det inre av solsystemet de får ett grönt huvud först för att sedan bli allt ljusare och mindre grönt när kometen närmar sig solen än mer. Det finns cirka 3700 kända kometer i solsystemet. Men man tror att det kan finnas flera miljarder därute. I genomsnitt är en komets kärna ca 10 kilometer i diameter medan dess sken (med svans) är upp till 1000 gånger längre. Ljusstarka kometer kan ge spektakulära ljusshower.

Mystiskt nog försvinner den gröna nyans från dess kropps sken innan färgen når svansen (eller som de ibland har två svansarna)  bakom kometen. Astronomer och kemister har förbryllats över detta i nästan ett sekel På 1930-talet teoretiserade fysikern Gerhard Herzberg påstod  att fenomenet berodde på att solljuset förstörde diatomiskt kol (även känt som dicarbon eller C2) en kemikalie skapad av interaktionen mellan solljus och organiskt material vilket snart utplånas ju närmre det inre av solsystemet kometen kommer då dicarbon är instabilt. En teori som tills nu varit svår att testa. 

Men i en ny UNSW Sydney-ledd studie,   publicerad i dagarna i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) visas ett sätt att testa denna kemiska reaktion i  laboratorium och nu då detta gjorts visade det sig att denna 90-åriga teori är korrekt.

– Vi har bevisat  mekanismen genom vilken kolväten bryts ner av solljus, säger Timothy Schmidt, kemiprofessor vid UNSW Science och senior, författare till studien.

"Detta förklarar varför det gröna skenet– det luddiga lagret av gas och damm som omger kärnan – krymper då kometen närmare sig solen och även varför kometens svans inte är grön. "Dicarbon existerar inte på kometer förrän de kommer närmare det inre solsystemet och solen. Men än närmre och solens  värme av kometen avdunstar det organiska material som finns på den isiga kärnan. Solljuset bryter  upp dessa större organiska molekyler, vilket skapar dicarbon vilket i sig upplöses vid än närmre kontakt till solen och resulterar i att det gröna skenet försvinner.

 

Det UNSW-ledda teamet har nu visat att när kometen kommer ännu närmare solen bryter den extrema UV-strålningen sönder de dikarbonmolekyler som den nyligen skapades i en process som kallas "fotodissociation". Denna process förstör hela tiden kolvätet innan det når kometens svans. Därför finns inga kometer med gröna svansar.

Bild wikimedia på Lovejoy en komet som upptäcktes den 17 augusti 2014 av amatörastronom Terry Lovejoy.

En undersökning av Perseusarmen i Vintergatan

 

Vintergatan är en spiralgalax. Galaxen har långa,smala väldefinierade spiralarmar där vi finns i en av dessa (obs inte att jämföra med det vi tog upp i gårdagens inlägg). Ny forskning visar dock att minst en del av den yttre Vintergatan (bortom solens läge) är mycket mer klumpig och kaotiskt uppbyggd än vi antaget (något vi tog upp i gårdagens inlägg).

 

"Vi har länge haft en bild av galaxen baserad på en kombination av mätningar så gott vi kan från vår synvinkel och slutsatser", säger Josh Peek vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, Maryland. – Det här arbetet ifrågasätter den bild vi har på Vinergatans form." Peek och hans team undersökte en region i rymden som kallas Perseus spiralarm. En arm som ligger i motsatt sida från vår sol räknat i Vintergatans skiva. Forskarna jämförde avstånden mätt utifrån färgförändringen av stjärnsamlingen beroende av hastighetsförhållande. De fann att många av samlingarna inte ligger på ett bestämt avstånd (lättolkade samlingar av ordning som spiralarm) från varandra i Perseus-armen utan istället sträcker sig längs en oregelbunden sträcka av cirka 10000 ljusår. Det är inte den ordning på stjärnorna som man antaget.

" Vi har inte långa, smala spiralarmar trots allt, åtminstone i den här delen av galaxen. Det finns bitar och klumpsamlingar av stjärnor som inte ser ut som någonting," förklarade Peek. "Det verkar som att vintergatans yttre skiva liknar den närliggande galaxen Messier 83 där det finns korta, upphackade stycken av stjärnor."

Vi ska komma ihåg att vi befinner oss inom  Vintergatan vilket gör den svår att undersöka utseendemässigt (min anm.) Kanske den är mindre ordningsuppbyggd än vår närmsta galaxgranne Andromedagalaxen vilken ser ut som en spiralgalax vi även föreställer oss Vintergatan och därför kallar denna en tvillinggalax till Vintergatan.

Bild en illustration från vikipedia på Vintergatans spiralarmar.

En gång fanns det andra spiralarmar i vintergatan

 

Ett internationellt team av astronomer under ledning av Chervin Laporte forskare vid Institute of Cosmos Sciences vid Universitetet i Barcelona (ICCUB-IEEC) har använt data från rymdteleskopet Gaia. för att skapa en ny karta över Vintergatans yttre skiva. Här fann man strukturer som antas vara fossila (tidigare)  spiralarmar. Teamet publicerade sitt arbetsresultat som en artikel i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society: Letters.

Teamet hade då analyserat Gaia-rörelsedata från december 2020  med syftet att identifiera sammanhängande strukturer. Deras karta avslöjade förekomsten av många tidigare okända snurrande strukturer vid kanten av vintergatans skiva (området från vilket spiralarmarna tänjs ut). Resultatet gav en skarpare helhetsbild av tidigare kända strukturer. Numeriska simuleringar förutsäger att sådana strukturer bildas i den yttre skivan från tidigare satellitinteraktioner (närkontakter med dvärggalaxer) men den stora mängden understruktur som sågs i denna karta förväntades inte och förblir ett mysterium. Frågan man ställde var vad dessa strukturer kan ha för bakgrund? En möjlighet är att de är rester av tidvattenarmar från Vintergatans skiva som vid olika tidpunkter störts av närkontakt med mindre galaxer. Galaxen är i dag omgiven av ca 50 dvärggalaxer och har slukat  många andra galaxer i sitt förflutna. För närvarande tros Vintergatan störas mest av dvärggalaxen Sagittarius Dwarf Spheroidal Galaxy. men i sitt mer avlägsna förflutna interagerade den med bland annat galaxen Gaia Sausage som resulterade i att denna spred sina stjärnor i utkanten av vår galax.

En annan möjlighet är att inte alla dessa strukturer är äkta fossila spiralarmar utan istället bildar stjärnkaoset storskaliga vertikala förvrängningar i Vintergatans skiva.

För att försöka skilja mellan de två förklaringarna har teamet nu säkrat möjligheten av ett uppföljningsprogram med hjälp av William Herschel Telescope på Kanarieöarna med syftet att studera egenskaperna hos stjärnpopulationerna i varje understruktur. Framtida undersökningar kommer att bidra till att belysa naturen och ursprunget till dessa strukturer och förhoppningsvis ge ny kunskap.

Kanske svaret på frågan om dessa oregelbundna stjärnsamlingar är tidigare spiralarmar till Vintergatan eller inte.

Bild från pxhere.com

Mystiska skeenden i universum del 4 vi bombarderas av solvinden men har ett effektivt skydd

 

Den kosmiska bakgrundsstrålningen (CMB Cosmic microwave background) är en elektromagnetisk strålning med maximal intensitet i våglängder inom millimeterområdet (mikrovågsområdet).  Varje dag sker explosioner runt jorden. Explosioner av oerhörd kraft som uppstår när solvinden oupphörligt (strömmen av laddade partiklar från solen) trycker mot vårt skydd runt jorden magnetosfären (utan detta skydd inget liv på jorden). 

Då och då  bryts magnetfältslinjerna av detta oupphörliga bombarderande av solvinden, justeras och spränger bort närliggande laddade partiklar. Denna explosiva händelse kallas magnetisk återanslutning. (det är då explosionerna sker och magnetosfären återansluts efter effekten).

 

Även om vi inte kan se den magnetiska återanslutning med våra ögon kan vi se dess effekter. Ibland strömmar några av de störda partiklarna in i jordens övre atmosfär vid en explosion och då blir det norrsken.

 

Magnetisk återanslutning sker över hela universum och inte bara runt jorden vilket hjälper forskare att förstå återanslutning och dra slutsatser om hur detta fungerar på platser som är svårare att undersöka. Utkasten  soleruptioner sker på solen i områden vid  svarta hål och runt andra stjärnor. 

 

Enorma, osynliga explosioner inträffar ständigt i rymden runt jorden. Dessa explosioner är resultatet av vridna magnetiska fältlinjer som öppnas, sluts, justeras och spränger partiklar ut i rymden och ner mot oss.

Men även andra slag av farliga energistötar förutom solvindens plasmavågor och elektromagnetiska fält kommer från universum därute. Föreställ dig partiklarna som en flock fåglar som flyger tillsammans. I medvind driver fåglarna i vindens riktning  snabbare även om det inte ser ut som om något driver dem framåt. Partiklar beter sig ungefär på samma sätt när de plötsligt stöter på ett magnetfält. Magnetfältet kan i ger dem en acceleration i magnetfältets riktning.

Men vi är skyddade till största delen av magnetosfären runt jorden. Självfallet finns det en gräns för hur mycket detta klarar av. Extrem solvind kan slå ut elektroniken på jorden exempelvis (då har inte magnetosfären  klarat av att stå emot energiflödet). Skyddet runt jorden kom till innan vi uppfunnit vår digitala verklighet och är inte beräknat för en digital livsforms sårbarhet. För hög strålning är även farligt för oss människor men den faran är störst i rymden. Därför har astronauter dräkter som skyddar mot den strålning som finns i rymden.

 Vi är inte menade till ett liv utanför jorden. Man kan även fundera över om det var slumpen som skapade magnetosfären eller något annat. Det vi vet är att utan detta skydd skulle jorden varit en livlös planet.

Bild en solfackla kan ses på solen. Bild från vikipedia