Hubbleteleskopet tar en närmare titt på en kvasar som är en blasar

 

Bild https://hubblesite.org  Kvasar 3C 273 som finns i riktning mot stjärnbilden jungfrun. En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så denna inte tidigare har kunnat observeras. Just denna kvasar är klassificerad som blasar vilket är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att en av dess jetstrålar är riktad mer eller mindre rakt mot jorden.

Astronomer har nyligen använt NASA:s rymdteleskop Hubble för att se närmare på ett energirikt stort svart hål som är en kvasar. En kvasar är ett galaktiskt centrum som lyser starkt när det svarta hålet konsumerar materia i sin omedelbara omgivning och överglänser den galax där den finns i ljusstyrka.

De nya Hubble-bilderna av miljön runt kvasaren visar en del "konstiga saker", enligt Bin Ren vid Côte d'Azur-observatoriet och Université Côte d'Azur i Nice, Frankrike. "Man ser några klumpar i olika storlekar och en mystisk L-formad trådstruktur. Allt detta inom 16 000 ljusår från det svarta hålet.

En del av objekten kan vara små satellitgalaxer runt det svarta hålet och på så sätt skulle de kunna förlora material till det svarta hålet och driva den ljusstarka fyren (som kallas kvasar). – Tack vare Hubbles observationsförmåga öppnar vi en ny inkörsport till att förstå kvasarer, beskriver Ren.

Kvasarer ser ut som stjärnor eller punktkällor av ljus i rymden (därav namnet kvasistellära objekt). Kvasaren i den nya studien, kvasar3C 273, identifierades 1963 av astronomen Maarten Schmidt och var den första kvasar som upptäckts. På ett avstånd av 2,5 miljarder ljusår var den för långt bort för att tolkas som en stjärna. Den har en ljusstyrka som är mer än 10 gånger starkare än de ljusaste elliptiska jättegalaxerna. Detta öppnade dörren till en ny gåta inom kosmologin. Frågan vad som driver denna massiva energiproduktion? Det troliga  är material som dras in i ett svart hål.

År 1994 avslöjade Hubbles starka teleskop att miljön kring kvasarer är mycket mer komplex än man först trott. Bilderna tolkades som galaktiska kollisioner och sammanslagningar mellan kvasarer och materia och gas som for ner på supermassiva svarta hål. Detta får de svarta hålen att bli kvasarer.

Att se in i kvasaren 3C 273 är för Hubble som att se rakt in i en bländande bilstrålkastare och försöka se en myra krypa på kanten runt den. Kvasaren strålar ut tusentals gånger mer energi än stjärnorna från en galax. 3C 273 finns 2,5 miljarder ljusår bort och är en av de närmsta till oss. Om den varit alldeles i närheten, några tiotals ljusår från jorden, skulle den se lika ljus ut som solen på himlen!)

Hubbles STIS-instrument kan fungera som en koronagraf för att blockera ljus från centrala källor inte olikt hur månen blockerar solens bländning under en total solförmörkelse. Astronomer har använt STIS (Space Telescope Imaging Spectrograph) för att avslöja stoftskivor runt stjärnor för att förstå hur planetsystem bildas och nu kan de använda STIS för att bättre förstå kvasarernas närliggande värdgalaxer. Coronografen på Hubble gjorde det möjligt för astronomer att se åtta gånger närmare det svarta hålet än någonsin tidigare. 

Forskarna fick en sällsynt inblick i kvasarens 300 000 ljusår långa extragalaktiska jetstråle av material som for genom rymden med nästan ljusets hastighet. Genom att jämföra STIS-korondata med arkivbilder från STIS med 22 års mellanrum drog forskarlaget under ledning av Ren slutsatsen att jetstrålen rör sig snabbare när den är längre bort från det svarta hålet.

I framtiden kan vi få fler ledtrådar om kvasarer genom att titta närmare på 3C 273 i infrarött ljus med James Webb Space Telescope, beskriver Ren. (observationstid med detta teleskop är svårt att få)

Minst 1 miljon kvasarer är utspridda över himlen. De är användbara bakgrundsstrålkastare för en mängd olika astronomiska observationer. Kvasarer var vanligast cirka 3 miljarder år efter big bang, då galaxkollisioner var vanligare.

Rymdteleskopet Hubble har varit i drift i över tre decennier och fortsätter att göra banbrytande upptäckter som formar vår grundläggande förståelse av universum. Hubble är ett internationellt samarbetsprojekt mellan NASA och ESA (European Space Agency). NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, sköter teleskopet och uppdragsverksamheten. Lockheed Martin Space, baserat i Denver, stöder också uppdragsverksamheten vid Goddard. Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, som drivs av Association of Universities for Research in Astronomy, bedriver Hubble-vetenskaplig verksamhet för NASA.

Massiva asteroidnedslag i det förgångna förändrade inte jordens klimat in i vår tid

 

Bild wikimedia på Popigai-kratern.

Två flera mil stora asteroider träffade jorden med ungefär 25 000 års mellanrum och lämnar efter sig den 100 kilometer långa Popigai-kratern i Sibirien Ryssland för 35 miljoner år sedan och den 40-85 kilometer långa kratern i Chesapeake Bay i USA även denna för ca 35 miljoner år sedan. 

Den nya studien, som publicerats i tidskriften Communications Earth & Environment, fann inga bevis för en varaktig förändring i klimatet under de 150 000 år som följde efter denna tid.

Forskarna drog slutsatser om klimatet tiden innan nedslagen och efter dessa genom att titta på isotoper (atomtyper) i fossiler av små, skalförsedda organismer som levde i havet eller på havsbotten vid den tiden. Mönstret av isotoper speglar hur varmt vattnet var när organismerna levde.

Medförfattare till studien professor Bridget Wade (UCL Earth Sciences) beskriver: "Det som är anmärkningsvärt med våra resultat är att det inte skedde någon verklig förändring av klimat efter nedslagen (nedslagen är några av se största jorden utsatts för). Vi förväntade oss att isotoperna skulle förskjutas i den ena eller andra riktningen för att indikera varmare eller kallare klimat men så var det inte. Dessa stora nedslag inträffade och på lång sikt verkar vår planet inte ha påverkats under en längre tidsperiod.

– Vår studie kunde inte fånga upp kortsiktiga förändringar som tiotals eller hundratals år eftersom proverna visade vart 11 000:e år. Sett över en mänsklig tidsskala skulle dessa nedslag vara en katastrof. De skulle skapa en massiv chockvåg och tsunami, det skulle bli omfattande bränder och stora mängder damm skulle skickas ut i luften och blockera solljuset.

– Modellstudier av det större Chicxulub-nedslaget som dödade dinosaurierna, tyder också på ett klimatskifte på en mycket mindre tidsskala mindre än 25 år (men tillräckligt för att utrota dinosauriernas värld). 

Forskargruppen, som inkluderar professor Wade och master student i geovetenskap Natalie Cheng, analyserade isotoper i över 1500 fossil av encelliga organismer så kallade foraminiferer, både de som levde nära havsytan (planktoniska foraminiferer) och på havsbotten (bentiska foraminiferer).

Dessa fossil var mellan 35,5 och 35,9 miljoner år gamla och hittades inbäddade inom tre meter i ett  bergs inre som tagits från och under Mexikanska golfen av det vetenskapliga djuphavsborrningsprojektet.

Förutom dessa två nedslag tyder befintliga bevis på att tre mindre asteroider också de träffade jorden under denna tid – den sena eocen-epoken – vilket pekar på en störning i vårt solsystems asteroidbälte (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter).

Tidigare undersökningar av klimatet vid den tiden hade varit ofullständiga noterade forskarna där vissa kopplade meteornedslagen till trolig accelererad nedkylning och andra till episoder av varmare temperaturer.

Studien finansierades av Storbritanniens Natural Environment Research Council (NERC).

Ovanligt med kometliknande objekt i asteroidbältet. Men de finns!

 

Bild https://www.psi.edu  Bilderna ovan är av den kometliknande asteroiden 456P/PANSTARRS tagna med Magellan-Baade-teleskopet i Chile den 3 oktober 2024 och Lowell Discovery Telescope i Arizona den 26 oktober 2024, där asteroidkometens huvud (kärna) syns i mitten på varje bild och svansen sträcker sig ut åt höger. Fotograf: Scott S. Sheppard, Carnegie Institution for Science / Audrey Thirouin, Lowell Observatory / Henry H. Hsieh, PSI.

Det mystiska objekt som upptäcktes i asteroidbältet under (som finns mellan Mars och Jupiter) 2021 bestämdes till slut vara en komet av Planetary Science Institute Senior Scientist Henry Hsieh, Scott Sheppard från Carnegie Institution for Science och Audrey Thirouin från Lowell Observatory. 

Kometliknande objekt i asteroidbältet är isiga med kometliknande drag, som svansar eller suddiga moln som sträcker sig bort från solen när solens värme förångar deras is. Den första upptäcktes 2006 vid University of Hawaii av Hsieh och hans dåvarande doktorandhandledare, David Jewitt.

Kometobjekt i asteroidbältet tillhör en större grupp av objekt i solsystemet som kallas aktiva asteroider. De ser ut som kometer men har asteroidliknande banor i det inre av solsystemet. Denna grupp inkluderar asteroider vars moln och svansar består av utslungat damm som producerats efter en kollision eller när då de snabbt roterar, snarare än bara att de  kastar ut damm på grund av förångad is. Både kometer (aktiva asteroider) är relativt sällsynta i asteroidbältet men forskare upptäcker fler i allt snabbare takt.

Hsieh och hans kollegor observerade den aktiva asteroiden 456P/PANSTARRS två gånger med Magellan Baade Telescope och Lowell Discovery Telescope i oktober 2024 för att fastställa dess status som den 14:e bekräftade kometliknande asteroiden i asteroidbältet. De publicerade sina resultat i Research Notes of the American Astronomical Society.

"Det här objektet är inte bara en asteroid som liknade en komet i en engångshändelse som fick den att visa aktivitet utan är ett naturligt aktivt, isigt objekt som liknar kometer från det yttre solsystemet (kuiperbältet)", beskriver Hsieh.

Om 456P/PANSTARRS aktivitet berodde på något annat än förångad is skulle man förvänta sig att dess svans bara dök upp en gång slumpmässigt och inte upprepade gånger när den var nära solen. Ett isigt föremål, å andra sidan, värms upp varje gång det närmar sig solen och den förångade isen drar med sig damm. När objektet rör sig längre bort från solen och svalnar upphör aktiviteten.

Observationer av upprepad stoftutkastningsaktivitet under nära inflygningar till solen anses för närvarande vara det bästa och mest tillförlitliga sättet att identifiera kometer i asteroidbältet.

"Det finns fortfarande väldigt få bekräftade kända kometliknande objekt i asteroidbältet", påtalar Hsieh. – Vi vill bygga upp populationen så att vi kan få en tydligare bild av vad deras egenskaper i stort är, till exempel deras storlek, aktivitetslängd och utbredning inom asteroidbältet så de bättre kan användas för att spåra is i solsystemet i allmänhet.

Numera kallas asteroidbältet även huvudbältet för att inte missförstås i text som Kuiperbältet som finns bortom Neptunus bana och vari finns asteroider och dvärgplaneter vari Pluto ingår som en av dem. Runt detta bälte finns Oorts kometmoln med mängder av små rester från solsystemets bildande och däri många kometer som namnet antyder. Men jag protesterar mot att asteroidbältet numera kan kallas huvudbältet. Etablerade beteckningar ska inte ändras det förvirrar bara i texter mm. Ovan fynd kan man även fundera över om dessa objekt som kallas kometliknande objekt kanske är infångade kometer från Oorts moln då och då kastas en komet ut därifrån och börjar sina rundor runt solen.

Troligen har det aldrig funnits liv eller vatten på vår tvillingplanet Venus.

 

Bild wikipedia. Färgkodad höjdkarta som visar de upphöjda terrae-"kontinenterna" i gult och mindre detaljer av Venus.

Forskare vid University of Cambridge som har studerat den kemiska sammansättningen av Venus atmosfär drar slutsatsen att dess inre är för torrt idag för att det någonsin ska ha funnits tillräckligt med vatten (om det någonsin funnits någon droppe alls) för att hav kunnat existera på dess yta. Istället har planeten sannolikt varit en brännhet ogästvänlig värld under hela sin existens.

Resultatet av studien har beskrivits i tidskriften Nature Astronomy och har betydelse för förståelsen av jordens unika karaktär och för sökandet efter liv på planeter utanför vårt solsystem. Även om många exoplaneter liknar Venus föreslås i  studien att astronomer bör begränsa sitt fokus till exoplaneter som är mer lika jorden än som gjorts historiskt.

På avstånd är Venus och jorden mycket lika de är nästan identiska i storlek och båda är stenplaneter. Men på nära håll är Venus mer som en ond tvilling. Den är täckt av tjocka moln av svavelsyra och dess yta har en medeltemperatur på nära 500 °C.

Trots dessa extrema förhållanden har astronomer i årtionden undersökt om Venus en gång kan ha haft flytande hav som kunnat hysa  någon form av "liv på ytan eller i dess tjocka moln.

"Vi kommer inte att veta helt säkert om Venus kan ha liv i molnen eller har kunnat ha livsformer förrän vi skickar sonder dit i slutet av detta årtionde", beskriver studiens huvudförfattare Tereza Constantinou, doktorand vid Cambridges Institute of Astronomy. Men med tanke på att Venus sannolikt aldrig haft hav är det svårt att föreställa sig att Venus någonsin har haft jordliknande liv vilket kräver flytande vatten.

Tänk om vi kunnat flytta Venus till en bana som Jordens och få den till att hysa liv och atmosfär som jordens. Då skulle vi haft två planeter med samma tyngdkraft mm en tvillingjord.

För mer om hur dessa forskare kom fram till sitt mycket troligt riktiga resultat enligt mig se denna länk från University of Cambridge. 

Insektsfossil ovanliga men nu har mjöllusfosill i puppastadiet hittats på Nya Zeeland

 

Bild https://www.otago.ac.nz  Bild https://www.otago.ac.nz  En närbild på två små, vita puppfossil av mjöllus.

I en ny studie som publicerats i tidskriften Palaeobiodiversity and Palaeoenvironments, visas att sällsynta fossil av mjöllusar (små insekter som är cirka 3 mm stora som fullväxta) har hittats i sediment från kratersjöar från miocen (23–5,3 miljoner år sedan) vid Hindon Maar, nära Dunedin. 

Fossilen som hittats vid Hindon Maar är cirka 1,5 mm x 1,25 mm och har bevarats i den position  de hade då de dog, fästa på undersidan av ett blad.

De är svarta med en oval kropp och har vissa likheter med dagens vita flugor – som form och färg. Men skiljer sig åt genom att alla segment av kroppen är tydligt definierade av djupa veck.

Medförfattaren till studien om upptäckten Dr Uwe Kaulfuss, vid universitetet i Göttingen i Tyskland och tidigare postdoktor vid geologiska institutionen vid University of Otago, upptäckte de små fossilen under en utgrävning vid Hindon tidigare i år.

"Det nya släktet och arten som beskrivs i studien avslöjar  att mjöllusen var en ekologisk komponent i gamla skogar på Sydön (Nya Zeeland)." beskriver– Uwe Kaulfus

– Fossil av vuxna mjöllössinsekter är inte ovanliga, men det krävs extraordinära omständigheter för att det skyddande skal som insekten finns i under sitt puppastadie.

– För ungefär 15 miljoner år sedan måste bladet med puppan ha lossnat från ett träd, blåst ner i en sjö och sjunkit djupt ner i sjöbottnen för att täckas av sediment och fossiliseras. Det måste ha skett i snabb följd eftersom de små insektsfossilen är väl bevarade.

Studiens medförfattare emeritus professor Daphne Lee, vid Otagos geologiska institution, beskriver att de bidrar till den expanderande insektsfaunan som avslöjas i Maar.

– Det var svårt att se så mycket med blotta ögat, men när fossilerna väl var under  mikroskop kunde vi se de fantastiska detaljerna, beskriver hon.

– Att lössen fortfarande är i livsposition på bladet är otroligt och extremt ovanligt. Dessa små fossil är de första i sitt slag som hittats på Nya Zeeland och bara det tredje exemplet på sådana fossill i puppstadiet som är kända globalt.

– Fram till för ungefär 20 år sedan var det totala antalet insekter i landet som var äldre än istiderna sju och nu är antalet 750. Nästan alla är inrymda i Otago Geology Department-samlingarna.

"Nya upptäckter som dessa från fossila fyndplatser i Otago innebär att vi har gått från att nästan inte veta någonting om den roll som insekter spelar till en ny uppskattning av deras betydelse för att förstå Nya Zeelands tidigare biologiska mångfald och historien om våra skogsekosystem."

Professor Lee säger att även om de flesta människor är intresserade av stora fossiler  är det mesta av djurlivet i skog insekter.

– Det finns 14 000 insektarter i Nya Zeeland och 90 procent finns ingen annanstans i världen, beskriver hon.

"Upptäckten av dessa små fossil visar att den här gruppen av insekter har funnits i Aotearoa, Nya Zeeland, i minst 15 miljoner år. Detta ger en väl daterad kalibreringspunkt för molekylära fylogenetiska studier.

Andra små fossil som är nya för vetenskapen har också hittats på Otago på Nya Zealand i år bland annat de första fossilen av dansfluga, translända, fantommygga och sumpbaggar  Dessa studier visar omfattningen av vetenskapliga samarbeten runt om i världen med medförfattare till dessa artiklar från Tyskland, Frankrike, Spanien, Polen och USA.

Ursprungliga svarta hål kan gömma sig i planeter och även i vardagliga föremål här på jorden

 

Bild wikimedia. Flyttblock med inskription i Hässlebackarna (RAÄ-nr Floby 47-1) 5374.jpg även i detta stenblock kan ett ursprungligt svart hål finnas.

I teorin tyds att små svarta hål som kom till i det tidiga universum kan ha lämnat efter sig ihåliga planetoider och mikroskopiska tunnlar och att vi kan söka efter dem i stenar och gamla byggnader. I ny forskning som leds från University at Buffalo föreslås att man tänker både stort och smått för att bekräfta deras existens och föreslår att deras signaturer kan sträcka sig från mycket stora - ihåliga planetoider i rymden till små mikroskopiska tunnlar i vardagliga material som finns på jorden, som sten, metall och glas.

Den teoretiska studien, som publiceras i decembernumret av Physics of the Dark Universe och som finns tillgänglig online beskriver hur att ett ursprungligt svart hål fångat i ett stort stenigt objekt ute i kosmos skulle förbruka dess flytande kärna och lämna det ihåligt. Alternativt kan ett snabbare ursprungligt svart hål lämna efter sig raka tunnlar som är tillräckligt stora för att vara synliga av ett mikroskop om de passerar genom fast material, inklusive material här på jorden.

– Chanserna att hitta dessa signaturer är små, men att söka efter dem skulle inte kräva mycket resurser och den potentiella vinsten bli att upptäcka det första beviset på ett ursprungligt svart hål vilket skulle vara enormt intressant, beskriver studiens medförfattare, Dejan Stojkovic, PhD, professor i fysik vid UB College of Arts and Sciences. – Vi måste tänka utanför boxen eftersom det som tidigare gjorts för att hitta ursprungliga svarta hål inte har fungerat. Ihåliga föremål behöver inte vara större än 1/10 av jorden. Dessa ihåliga objekt skulle kunna upptäckas med teleskop. Massan och därmed densiteten, kan bestämmas genom att studera ett objekts omloppsbana.

"Om objektets densitet är för låg för dess storlek är det en bra indikation på att det är ihåligt", beskriver Stojkovic. Objekt utan en flytande kärna kan helt enkelt passera genom och lämna efter sig en rak tunnel föreslås det i studien. Till exempel skulle ursprungliga svarta hål med en massa på 1022 gram lämna efter sig en tunnel som är 0,1 mikron i diameter.

En stor platta av metall eller annat material skulle kunna fungera som en effektiv detektor för svarta hål genom att övervakas för att upptäcka den plötsliga uppkomsten av dessa tunnlar, men Stojovic säger att det är bättre att söka efter befintliga tunnlar i mycket gamla material ex byggnader som är hundratals år gamla till stenar som är miljarder år gamla.

Mer och utförligare om detta intressanta forskningsområde kan man läsa om här från en artikel från University at Buffalo.

En mystisk händelse ute bland stjärnorna

 

Bild wikipedia.Foto med Hubbleteleskopet av Proxima Centauri 2013. Ett exempel på en röd dvärgstjärna av spektralklass M. Kallas Flarestjärna. Men är inte den som omtalas i texten nedan.

Docent Natasha Hurley-Walker har tillsammans med Csanád Horváth, (student vid Curtin University vid den tiden) upptäckt en  ljusenergipuls i rymden bland arkiverade lågfrekventa data från MWA (Murchison Widefield Array), en föregångare till SKAO (Square Kilometre Array Observatory).

Energipulsen inträffar var tredje timme och varar i 30-60 sekunder vilket gör detta till den längsta radiotransienten som någonsin upptäckts.

Långperiodiska radiotransienter är relativt nya upptäckter inom astronomin och det har varit ett mysterium hur de genererar radiovågor. Med ovan upptäckt tror forskarna att de identifierat en trolig källa till energiutkasten som potentiellt kan förklara långa radiotransienter.

Alla andra tidigare upptäckta transienter har varit djupt inne i vintergatan i en omgivning av ett stort antal stjärnor vilket gjort det svårt att avgöra exakt vad som genererar radiovågorna.

De långperiodiska transienterna är mycket spännande och för att astronomer ska förstå vad de är behövs en optisk bild.

Av en slump upptäcktes den nyupptäckta transienten som fått beteckningen GLEAM-X J0704-37 och finns i utkanten av vår galax i ett stjärnglest område i i stjärnbilden Akterskeppet cirka 5000 ljusår bort från Jorden.

Fenomenet finns långt från det galaktiska planet, så det finns bara en handfull stjärnor i närheten och vi är nu säkra på att det är särskilt ett stjärnsystem här som genererar radiovågorna.

Forskarlaget kunde lokalisera radiovågorna till en specifik stjärna med hjälp av en annan föregångare till SKA, MeerKAT-teleskopet i Sydafrika.

Efter att ha följt upp med SOAR-observatoriet i Chile bestämde de stjärnans spektrum och fann att det var en stjärna med låg massa, en "M-dvärg". https://sv.wikipedia.org/wiki/Flarestj%C3%A4rna

Detta fynd både skapade och besvarade några angelägna frågor. Docent Hurley-Walker förklarar: "En M-dvärg skulle inte ensam kunna generera den mängd energi som vi ser.

– M-dvärgar är stjärnor med låg massa som bara har en bråkdel av solens massa och ljusstyrka. De utgör 70 procent av stjärnorna i Vintergatan, men inte en enda av dem är synlig för blotta ögat.

Data tyder på att denna nu upptäckta befinner sig i ett dubbelstjärnsystem med ett annat objekt, som sannolikt är en vit dvärg, stjärnkärnan i en döende stjärna. Tillsammans driver de radiostrålningen."

Teamet arbetar med uppföljande observationer som slutgiltigt kommer att fastställa systemets natur och förklaringen till denna extrema astrofysikaliska händelse.

Efter att ha grävt igenom MWA:s arkiv fann astronomerna att GLEAM-X J0704-37 har varit aktiv i minst tio år sedan MWA började observera fenomenet. Den kan dock ha varit aktiv och oupptäckt ännu längre vilket innebär att det fortfarande finns många fler att hitta i arkiv runt om i världen.

MWA:s chef, professor Steven Tingay, säger: "Dessa långperiodiska radiotransienter är nya vetenskapliga upptäckter och MWA har i grunden möjliggjort upptäckterna."

MWA har ett arkiv på 55 petabyte med observationer som ger en tioårig dokumentation av vårt universum.

– Det är som att ha en datalagring som motsvarar 55 000 avancerade hemdatorer – en av de största enskilda samlingarna av vetenskapliga data i världen.

Forskningens resultat har publicerats i The Astrophysical Journal Letters.