Varför är löften bindande i en del fall och inte i andra?

Ett som inte längre är viktigt att hålla och som accepterats att vara relativt är äktenskapslöftet.

Däremot är vissa löften bindande även idag. Ett handslag kan räcka för att ett avtal ska ses som bindande.

Ett löfte om att betala en viss summa för något eller göra något spektakulärt om inte något faller in blir ett löfte som ofta kallas att slå vad. Att slå vad och hålla vadet eller löftet ses som tvingande i betydligt större grad i vår tid än ett äktenskapslöfte som i dag ses som en ceremoni.

Ceremoni av slaget dop och konfirmation som de flesta ser som en tradition men utan att ta själva löftesgivandet under denna som allvarligt.

Löften givna under ex vadslagning eller löften givande under affärsuppgörelsers handslag ses däremot som ytterst tvingande och handslag vid affärer som inte hålls kan bli en tingssak.

I alla dessa fall bör det tvingande vara bevittnat annars blir det ord mot ord.  Men tvånget består.

Medan däremot traditionslöftena inte ses som så viktiga av flertalet även om bevittningen är större i de flesta fall när dessa ges.

Vår tid kan därmed inte ses som lik tidigare tider då det som i dag ses som traditionslöften då sågs på blodigt allvar och kunde bestraffas hårt vid löftesbrytning. Övriga löften och vad var även de hårt hållna förr.

Min misstanke är att med just äktenskapslöftet har synen förändrats då människan är promiskuös och alltid varit det men i vår tid har det accepterats och då har religion fått stå tillbaks i de mest sekulariserade staterna.

Statussymbolen hästen har blivit kvinnans i vår tid.

Mannens statussymbol nummer ett förr var hästen. En bra arbetshäst eller ridhäst var ett måste för de flesta. Att kunna använda en häst som arbetsredskap, till att förflytta sig, med eller utan vagn, var enda möjligheten att snabbt förflytta sig landvägen.

En god ryttare, en god riddare, fordrade en bra häst.

Den som inte klarade av att äga eller använda en häst var utanför och oftast mycket fattig. Hästen var mannens i de flesta fall. Andra husdjur var i många fall kvinnans lott att sköta.

I dag har få män häst om den inte har sådan kvalité att den kan användas för att tjäna pengar på i travbanevärlden.

Däremot har många kvinnor häst i dag med syftet att rida ut i naturen. Könsrollerna har ändrats, mannens statussymbol har blivit kvinnans fritidsintresse.

Ersättningen för hästen i mannens värld är i dag bilen. Men här är mannen tvungen att ha stora bilar med många hästkrafter för att utmärka sig, i dag är stadsjeeparna den ultimata symbolen. Oftast behöver mannen inte detta fordon utan kunde klarat sig med ett mindre.

Men då kvinnan i dag, i motsats till under hästens tid, gått in i mannens statusvärld, skaffat bil, oftast av praktiska skäl, därav få kvinnliga stadsjeepägare, har mannen känt sig tvungen att utmärka sig med större fordon än kvinnan.

Men allt är inte förändrat, likt förr då den som inte hade häst var fattig och utanför om han var man, är det i dag samma sak med bilen.

Statusjakten mellan könen fortsätter i de flesta fall är det inget annat än en intryckslek, mannens, då denne försöker göra intryck på kvinnan med syfte att bli intressant för kvinnan. I de flesta fall är det den gamla parningsleken som går av stapeln om och om igen. Generation för generation.

Kvinnan däremot ger sina signaler med annat än statussymboler för att intressera mannen. Det är genom klädstil och make upp kvinnan agerar.

Varför detta behov av skyddsamuletter?

Skyddsamuletter har alltid funnits. Det är bara motiven som skiftat över tid.

Men varför behöver människan dessa trygghetssymboler som sinsemellan inte har någon likhet med varandra över tid?

Är det för att ersätta den allskyddande modern som inte finns längre när barnet växt upp?

Är det för att få trygghet i en värld där det kan hända vad som helst?

Är det magiskt tänkande?

Säkert ligger sanningen lite i varje av ovanstående.

Jag tror även att dessa amuletter kan ses som något man kan jämföra med symboler för något, vilket många i dag använder. Kristna kors, Tors hammare och föreningssymboler mm.

Man bär dem för att få ett sammanhang av något, en tillhörighet av något.

Kanske man kan se vigselringar på samma vis. De är även en slags tillhörighetssymboler.

Signaler utåt, trygghet inåt. Jag är inte ensam, blir tecknet utåt likväl som trygghetsskapandet inåt.

Symboler kan ge mycket, trygghet, skyddstänkande tillhörighet.

De har alltid funnits och kommer säkerligen  på ett eller annat sätt också att alltid finnas.

Minnen från förr skapar sammanhang i nuet.

Din bakgrund med alla vidhängande minnen gör att du med åren får lättare för att hitta ett sammanhang i livet och samhällets utveckling.

Dina upplevelser från tidigare skeden och upplevelser du varit med om, hört och läst om är det bakgrundsmaterial du har för att se och förstå det som du upplever i nuet.

Nya upplevelser tolkas utifrån något du upplevt eller tänkt tidigare i andra sammanhang där du söker någon likhet och hur du då accepterat detta.

I dag värderas inte denna förmåga hos de äldre vilka har mer att ösa ur och just därför kan se sammanhang som gör att vissa förändringar bör undvikas i samhället. Man upplever en varningssignal som yngre inte kan se eller uppleva.

Segregation av arbetslösa och sjuka, misstron mot invandrare ser de allra äldsta i många fall som liknande det som fanns under 1930-talets Europa. Något som medelålders och yngre inte kan se, om de inte läst mycket om den tiden.

Dock är den generation med minnen från denna tid snart helt borta och det är anledningen till att segregation av arbetslösa och sjuka inte upplevs av de styrande eller de flesta människor i dag, som inte själva tillhör gruppen.

För ytterligare många år sedan sågs äldre som visa och var de som man tillfrågade när samhällsproblem mm uppkom. I dag frågas äldre inte till råds istället ses ungdom och förändringsbenägenhet som viktigast.

Men om denna förändringsiver, ofta utifrån något som redan fungerar, är bra svarar jag skarpt, att i de flesta fall är det inget annat än ett fördärv för nutiden och framtiden.

Är människan lika blind i kärlek som djuren i sin parningslek?

Vi vet alla hur ex vissa fågelarter bland hanarna burrar upp fjädrarna och låter ljud komma ur strupen för att bli attraktiva för honorna.

Många handjur går i allvarlig närkamp med rivaler där den vinnande hanen får honan som genom detta urval får en stark hane.

Människan är inte olik. Mannen spänner sina biceps framför kvinnorna på stranden eller annorstädes för att visa sin styrka. Går i närkamp fysiskt i fyllan o villan med andra män och beundras av vissa kvinnor för detta som attraktivt.

Förr av de flesta kvinnor, i dag är dock inte alla kvinnor tända på män av det slaget. Variationerna har ökat, troligen beroende inte bara på samhällsförändring där makt ses som attraktivt, utan även då barnadödlighet minskat och fler och olikartade arvsanlag överlevt till vuxen ålder.

Härmed ges andra slag av attraktionsmönster, som förr aldrig kunnat överleva och gett livskvalité och fruktsamhet.

Kärlek kan ge svartsjuka vilken i förlängningen kan ge våld. Detta är en mänsklig baksida av fortplantningsdriften hos människan.

Men visst är människan blind i sin kärlekstörsts uttryck, likväl som djuren.

Klokheten syns inte utanpå en människa

Detta är något som vi alla hört. Men för den skull ska inte schabloner göras.  Hur många har inte hört eller läst uttrycket ”dum som en blondin.”

Troligen kommer det från någon avundsjuk som velat se ut som en blond skönhet och blivit brädad av denna.

Utseende och intelligens har inget samband.

Däremot kan den som har sexappeal locka och utnyttja människor till mycket, för egen vinnings skull. Sol-och-vårare är exempel på människor av detta slag.

Människor med utstrålning hör till denna grupp, vilket inte behöver vara synonymt med vackra människor, utan istället har dessa något som lockar men som inte går att förklara med skönhet.

En klok människa är en som bryr sig om andra och försöker vara rättvis och  försöker hjälpa någon i nöd, i stort som smått.

Klok innebär dock inte alltid välutbildad. Tvärtom, en välutbildad har lärt sig kritiskt tänkande och detta kan vara ett hinder för omtanke och empati. Detta då kritiskt tänkande innebär misstänksamhet mot all information.

En klok och vis människa kan däremot ses som en vardagens ängel. Denne finns där vi minst anar det och har vi tur möter vi denne när vi behöver en medmänniska som inte bara tänker på sig själv.

Kan man förstå en dikt skriven av någon annan än en själv?

Knappast, man tolkar den. Därför är oftast tolkningen gjord utefter vad man som läsare tycker sig förstå. Alltid utefter den förförståelse man har av en liknande textmassa.

Därför kan ibland poesiaftnar där poeten själv läser sitt verk vara bra för förståelsen av vad denne egentligen menar med poemet. Om inte, fråga denne.

Jag har själv alltid svårt för att förstå vad en dikt egentligen vill säga. Min egen tolkning har alltid varit långt från vad den som skrivit den menat. Många gånger är en dikt för mig helt oförståelig.

Kan det vara vanligt att människor inte kan förstå och därför är det en anledning till att poesi läses så litet och säljes än mindre?

Vilka är då förståsigpåarna av denna litterära genre?

Kan det var samma slag av människor som slukar kultur?

Kan det vara en åtskillnad mellan oss och de andra som gör att vissa som läser poesi gör detta för att ge sken av att förstå det men egentligen inte förstår mer än vi andra?

De fascineras av poetens personlighet i många fall men texterna är för dem lika mystiska som för de flesta andra.

Är poesi något för alla eller är det bara något som ska segregera människors så kallade kulturella förfining människor emellan?