Månen Enceladus gejsrar innehåller metan vilket indikerar att liv kan finnas i havet under isen.

 

En okänd men bekräftad metanproducerande process sker i havet under isen på Saturnus måne Enceladus visar en ny studie publicerad i Nature Astronomy av forskare vid University of Arizona och Paris Sciences & Lettres University.

Gigantiska plymer av vatten som bryter upp genom isen från Enceladus har länge fascinerat både forskare och allmänhet vilket inspirerat till  spekulationer om det vidsträckta havet som tros finnasmellan månens steniga kärna och dess istäckta yta. Cassini (rymdfarkosten) upptäckte en relativt hög koncentration av vissa molekyler särskilt dihydrogen, metan och koldioxid när denna tog prov vid genomflygning av en gejser över månen.

 Mängden metan som hittades i kaskaden var oväntad. Teamet ovan fick möjlighet att analysera provet och ur detta har nu teorier utarbetats om vad som sker under isen och vad som finns där och varför. För det första gjordes bedömning av vilken hydrotermisk produktion av dihydrogen som bäst skulle passa in i Cassinis observationer och om denna produktion kunde ge tillräckligt med "näring" för att upprätthålla en population av jordliknande väteotrofa metanogener.

För att göra det utvecklade de en modell för förökningstakten hos en hypotetisk väteotrofisk metanogen, vars termiska och energiska nisch modellerades utefter kända stammar av desamma på jorden.

Forskarna körde sedan modellen i en datasimulering för att se om en viss uppsättning kemiska förhållanden såsom dihydrogenkoncentrationen i hydrotermisk vätska, och vilken temperatur som skulle ge en lämplig miljö för dessa mikrober att växa. De undersökte också på vilken effekt en hypotetisk mikrobpopulation skulle ha på sin miljö, till exempel på utsläppshastigheten av dihydrogen och metan i en gejser.

"Sammanfattningsvis kan vi inte bara utvärdera om Cassinis observationer är förenliga med en miljö som är möjlig för livsformer utan vi kan enbart göra kvantitativa förutsägelser om observationer som kan förväntas, om metanogenes faktiskt inträffar i Enceladus havsbotten", förklarade Ferriere.

 

Resultaten tyder på att även den högsta möjliga uppskattningen av abiotisk metanproduktion - eller metanproduktion utan biologiskt stöd - baserad på känd hydrotermisk kemi är det långt ifrån tillräcklig för att förklara metankoncentrationen som mättes  i gejsern. Att tillsätta biologisk metanogenes till blandningen kan dock förklara produktionen av metan för att matcha Cassinis observationer.

"Vi drar naturligtvis inte slutsatsen att liv existerar i Enceladus hav", säger Ferriere. " Snarare ville vi förstå hur troligt det skulle vara att Enceladus hydrotermiska ventiler kunde vara beboeliga för jordliknande mikroorganismer.

En spännande resa i upptäckter kan det bli (min anm.) hur troligt är det att mikroorganismer finns här? Det kan vi bara spekulera över tills vi kan göra fler och djupare undersökningar på plats i djupet av månens hav.

Bild från vikipedia på Saturnus måne Enceladus tagen av Cassini vid dess överflygning 2007.

En stark solstorm skedde för kort tid sedan

 

En betydande solstorm (strålningsutbrott) skedde den 3 juli och nådde toppen klockan 10:29.m. EDT enligt. NASA: s Solar Dynamics Observatory. Observatoriet som har koll på solen dygnet runt. Solstormar är kraftiga strålningsutbrott och skadliga för oss och våra digitala apparater inklusive internet vid för starka utbrott.  Det kan störa atmosfären i det  skikt där GPS och kommunikationssignaler färdas. Ännu har inget så starkt solutbrott skett under vår digitala beroendetid som hittills varat några decennium.

 

För att se nuvarande rymdväder och hur de påverkar jorden besök gärna NOAA:s Space Weather Prediction Center på. Det är den amerikanska regeringens officiella källa för rymdväderprognoser.

Ovan utbrott klassificeras som en X1,5-klass fackla.

 

X-klassen är starka utbrott numret ger information om dess styrka. En X2 är dubbelt så intensiv som en X1, en X3 är tre gånger så intensiv som X1 och så vidare.

Det hittills i modern tid största utbrottet skedde i september 1859 då all telegraftrafik slogs ut. Hade detta utbrott skett i vår tid hade merparten av all datortrafik slagits ut mm digitala och elektriska system. System som inte fanns då. 

Bild från vikipedia på hur en soleruption ser ut.

Ensamma jordliknande planeter flyter runt därute mellan galaxerna

 

Det finns fritt "flytande" planeter, planeter som är ensamma därute mellan  solsystemen i Vintergatan. Visst kan de ha någon eller flera månar men de har sin ensamma bana därute i mörkret.

En nyligen gjord undersökningen av några områden i Vintergatan har resulterat i fyra nya upptäckter av planeter i storlek som jorden, ensamma därute i mörkret. Resultaten beskrivs i ett meddelande från Royal Astronomical Society.

Upptäckten gjordes under ledning av Iain McDonald vid College of Manchester, Storbritannien, (denne är  främst baserad på Open College, Storbritannien) och vid  undersökningen användes information som erhållits 2016 genom K2-uppdragssektionen i NASA:s  Kepler Teleskop. Under en tid av två månader 2016 övervakade Keplerteleskopet ett mindre område med tiotals miljoner stjärnor nära mitten av vår galax var 30: e minut med syftet att upptäcka ovanliga gravitationshändelser. Det upptäcktes 27 korta gravitationshändelser från vad som nu misstänks som ensamma planeter därute. Fyra är nu bekräftade som detta. OBS först nu har analysen av bilderna gjorts till viss del.

Spännande upptäckter man undrar hur det ser ut på ytan på dessa mörka ensamma världar. Finns där is kanske vatten uppvärmt av geologiska processer under isen? Ingen vet (min anm.).

Bild flickr.com en undran över alltet.

Ett mystiskt överskott av svarta hål finns i stjärnklustret Palomar 5.

 

Palomar 5 är ett unikt stjärnkluster ca 75500 ljusår bort från oss. Klustret är ett av de "fluffigaste" klustren i vår galax med ett genomsnittligt avståndet mellan stjärnorna där på enbart några ljusår. Något som kan jämföras som avståndet solen och vår närmsta stjärna proxima  centauri 4 ljusår från bort. Övriga stjärnor med några undantag finns 10 tals till tusentals ljusår från varandra i vår galax.

I en artikel publicerad i Nature Astronomy beskriver ett internationellt team av astronomer och astrofysiker från Barcelonas universitet att det särskiljande draget i Palomar 5 är en överdimensionerad svarta hålpopulation. Här finns mer än 100 svarta hål i mitten av klustret.

" Antalet svarta hål här är ungefär tre gånger större än förväntat utifrån antalet stjärnor i klustret och det innebär att mer än 20% av den totala klustermassan består av massa av svarta hål. Dessa svarta hål vart och ett med en massa på cirka 20 gånger solens massa har bildats vid supernovaexplosioner då massiva stjärnor dog ut på grund av bränslebrist när klustret fortfarande var mycket ungt, säger professor Mark Gieles, från Institute of Cosmos Sciences vid Barcelonas universitet (ICCUB) och huvudförfattare till artikeln.

Nu till tidvattenströmmar vilket är strömmar av stjärnor som kastas ut från stjärnhopar eller dvärggalaxer. Under de senaste åren har nästan trettio tunna strömmar upptäckts i Vintergatans närhet. – Vi vet inte hur de här strömmarna bildas eller från vilken galac de kommit men en idé är att det är störningar i en stjärnhop. Men ingen av de nyligen upptäckta strömmarna ses komma från ett stjärnkluster associerat med dem därför kan vi inte vara säkra på denna slutsats.

Så för att förstå hur dessa strömmar bildades måste vi studera ett stjärnsystem associerat med detta där detta sker nu från vår synvinkel sett. Palomar 5 är det enda fallet där vi kan se att en stjärnström utgår och undersöka detta vilket gör systemet till en Rosetta Stone för att förstå tidvattenströmbildning och det är därför vi studerar det i detalj, förklarar Gieles.

Troligen har svarta hål med detta att göra. Svarta hål som finns i stor mängd här (min anm.).

Bild vikipedia i riktning mot stjärnklustret Palomar 5.

Den största kometen som någonsin upptäckts är på väg mot oss

 

En enorm komet är på väg in mot den inre av solsystemet.  Den är ca 1000 gånger större än en typisk komet och är den största som någonsin upptäckts i modern tid.

Det var den 23 juni i år den upptäcktes och klassificerades som en komet och fick beteckningen Comet lC/2014 UN271(Bernardinelli-Bernstein) efter dess upptäckare, Bernstein-Bernstein, doktorand pedro Bernstein vid University of Pennsylvania och astronomen Gary Bernstein.

Astronomer uppskattar att diametern på detta isiga objekt till 100 till 200 km, cirka 10 gånger större än kometer normalt är. Denna uppskattning är dock ganska osäker eftersom kometen ännu är långt från jorden och dess storlek beräknas på mängden av solljus som reflekteras från den. Kometen kommer som närmast jorden 2031. Men på ett säkert avstånd från oss.

Den  upptäcktes första gången genom Dark Energy Survey;s   2014 (först nu har den upptäckts i dessa bilder). Kometen finns just nu cirka 20 astronomiska enheter (AU) från solen (en AU är avståndet jorden-solen eller 150 miljoner kilometer) innebärande lika långt från oss som planeten som Uranus.

 Kometen lyser med en magnitud på 20 och är utom räckhåll för de flesta amatörastronomteleskop. Som jämförelse kan de flesta se föremål av magnitud 5 eller 6 med blotta ögat under goda förhållanden. När kometen närmar sig jorden 2031 kommer den fortfarande att vara 11 AU från oss. Detta är lite längre bort än Saturnus finns i sin  genomsnittliga bana från solen.

 

Det som gör Comet Bernardinelli-Bernstein speciell är att den bortsett från sin storlek inte (enligt analys av dess bana) har besökt solsystemets inre på ca tre miljoner år. Senast ungefär samtidigt som vår förfader "Lucy” gick på jorden. Kometen kommer ursprungligen från Oort moln. Oorts moln är en enorm, avlägsen region i utkanten av solsystemet som antas rymma biljoner kometer. 

Bild vikipedia. Bild av C/2014 UN271 från Dark Energy Survey.

Ett moln större än Vintergatan har hittats i tomheten därute.

 

Ett isolerat moln större än Vintergatan har hittats av ett forskarlag vid University of Alabama i Huntsville (UAH) i tomheten mellan galaxer. Det ensamma molnet består av varm gas med temperatur på upp till 90000C och en total massa av 10 miljarder gånger solens. Det gör att gasmolnet har större massan än små galaxer.

Molnet upptäcktes i galaxhopen Abell 1367 av en grupp forskare ledd av Dr. Ming Sun, docent i fysik vid UAH som är en del av University of Alabama System. A1367 (Leoklustret). I detta kluster finns cirka 70 galaxer. Avståndet från oss till klustret är cirka 300 miljoner ljusår. Molnet hittades med hjälp av Europeiska rymdorganisationens ESA;s (XMM-Newton), Europas flaggskepp då det gäller röntgenteleskop. Molnet observerades även med European Southern Observatory Very Large Telescope/Multi Unit Spectroscopic Explorer (VLT/MUSE) och Japans flaggskeppsoptiska teleskop Subaru.

"Den överraskande livslängd som det bestått kan ha något att göra med magnetfältet i molnet," säger Dr. Sun. Gasmoln brukar inte ensamma flyta runt däruppe under längre tider utan glesas ut eller fångas in av någon galax om de flyter mot en sådan.

Magnetfältet kan agera som ett klister för molnet genom att undertrycka instabila krafter som annars skulle få det att skingras enligt nuvarande teori.

 

Med framtida studier säger Ming att det ensamma molnet och andra liknande som ännu inte har upptäckts kan hjälpa forskare att bättre förstå avknoppade interstellära medier som finns på stora avstånd från  galaxer liksom effekterna av turbulens och värmeledning.

 

"Eftersom det isolerade molnet lyser i både H-alfaspektrala linjen och röntgenstrålar i tomrummet av ett kluster av galaxer visar det att gaser som avlägsnas från galaxer kan skapa klumpar i det intergalaktiska mediet och att  dessa klumpar kan upptäckas med hjälp av optiska undersökningsdata."

Bild från vikimedia på riktningen till molnet vilket innebär Leohopen (Abell 1367) en galaxhop i stjärnbilden Leo (Lejonet).

Varför detta stora gasmoln (troligen) min anm.) en gång lämnat sin värdgalax vet man inte. Inte heller vad om håller det samman det  eller om det funnits sedan tidens början.

Kometen 46P/Wirtanen släpper från sig alkohol

 

46P/Wirtanen är en komet med en omloppsperiod av endast 5,4 år runt solen. Den är unik i så motto att den släppte ut ovanligt mycket alkohol när den gjorde sin  förbiflygning av jorden för två och ett halvt år sedan.

Detta visar analysen från händelsen vilket nu publicerats. Observationerna gjordes med hjälp av  W.M Keck Observatory Maunakea på Hawai.

"46P/Wirtanen har ett av de högsta förhållandet mellan alkohol och aldehyd som mätts i någon komet hittills", säger Neil Dello Russo, kometforskare vid Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory och medförfattare till studien och tillägger.

 – Resultatet visar hur kol-, syre- och vätemolekyler distribuerades i det tidiga solsystemet då Wirtanen bildades. Men med kometen 46P/Wirtanen gjorde teamet dock en märklig upptäckt: Det visade sig att en annan process än solens strålar vid närmandet av solen värmer upp kometen.

 

"Intressant nog fann vi att temperaturen som uppmättes för vattenånga i kometen inte minskade signifikant med avstånd från kärnan vilket innebär att här sker en uppvärmningsmekanism", säger medförfattaren Erika Gibb, professor och ordförande för institutionen för fysik och astronomi vid University of Missouri-St. Louis. Troligen är det en kemisk process ur eller från något av innehållet i i kometen. Vad  vet man inte.

NIRSPEC-data visar att Comet Wirtanens kemiska innehåll består av: acetylen, ammoniak, etan. formaldehyd, blåsyra, metanol och vatten. Något ur detta ger den värme man upptäckt.

Bild från vikipedia på kometen (den ljusa punkten).