Dolda av Venus finns okända asteroider som kan hota jorden.

 

Bild wikipedia på Venus i naturliga färg.

I en internationell studie under ledning av forskare vid São Paulo State University (UNESP) i Brasilien har identifierats ett föga känt men potentiellt betydande hot mot jorden. Asteroider som delar Venus omloppsbana och som helt kan undkomma nuvarande observationsmöjligheter på grund av sin position i skyn (dolda bakom Venus eller solens bländande sken). Dessa objekt skulle kunna slå ner på jorden och ödelägga stora städer.

De så kallade "Venusianska asteroiderna i omloppsbana runt Venus" kretsar runt solen snarare än planeten, men de delar samma omloppsområde och har liknande bana. – De här objekten går in i 1:1-resonans med Venus, vilket innebär att de fullbordar ett varv runt solen samtidigt som planeten, beskriver forskarna.

Till skillnad från Jupiter-trojaner, som tenderar att vara mer stabila i sina banor är de Venusianska som hittills är kända mycket excentriska och instabila. De växlar mellan olika omloppsbanor i cykler som i genomsnitt varar i cirka 12 000 år. Dessa övergångar innebär att samma objekt kan befinna sig i en säker konfiguration nära Venus i ena stunden och passera nära jorden i en annan.

 "Under dessa övergångsfaser kan asteroiderna komma extremt nära jordens omloppsbana och potentiellt korsa den", beskriver Valerio Carruba professor vid UNESP School of Engineering vid Guaratinguetá campus (FEG-UNESP) och huvudförfattare till studien.

Den nuvarande katalogiseringen listar endast 20 Venusianska asteroider i omloppsbana och alla utom en har en excentricitet större än 0,38. Detta innebär att deras omloppsbanor tar dem till områden på himlen längre bort från solen, där de lättare kan upptäckas av markbaserade observatorier. Datormodeller visar dock att det bör finnas en mycket större population av asteroider med lägre excentriciteter som är praktiskt taget osynliga från jorden.

– Vår studie visar att det finns en population av potentiellt farliga asteroider som vi inte kan upptäcka med dagens teleskop. Dessa objekt kretsar runt solen, men är inte en del av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Istället finns de mycket närmare oss i resonans med Venus. Men de är så svåra att observera att de förblir osynliga och kan utgöra en risk för kollision med vår planet i framtiden, beskriver Carruba.  

En artikel om studien publicerades av Carruba med kollegor i tidskriften Astronomy & Astrophysics. Arbetet kombinerade analytisk modellering och långsiktiga numeriska simuleringar för att spåra dynamiken hos dessa objekt och bedöma deras potential att komma farligt nära jorden.  

Hubbleteleskopet upptäcker nya detaljer i galaxen Messier 82 (M82)

 

Bilden https://science.nasa.gov/ är tagen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble och visar den centrala delen av spiralgalaxen Messier 82. ESA/Hubble och NASA, W. D. Vacca

På bilden visas nya detaljer som Hubbleteleskopet nyligen tagit av Messier 82 (M82) vilken finns 12 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Stora björn (stora karlavagnen). Här ses ljusstarka stjärnor skuggade av skulpturala moln bestående av klumpar och strimmor av stoft och gas. 

Galaxen  är packad med stjärnor. Här bildas nya stjärnor 10 gånger snabbare än vad som sker i Vintergatan. Den intensiva stjärnbildningen i galaxen gav och ger upphov till mycket stora stjärnsamlingar i galaxens centrala del. Var och en av dessa superstjärnhopar innehåller hundratusentals stjärnor och är mycket ljusstarkare än en typisk stjärnhop. Forskarna som använde Hubbleteleskopet kunde ringa in dessa massiva hopar och avslöja hur de bildas och utvecklas.

Hubbles tidigare bilder av galaxen har tagits i ultraviolett och synligt ljus 2012 och i nära-infrarött och synligt ljus 2006. NASA:s Chandra X-ray Observatory och Spitzer Space Telescope har också avbildat galaxen. Genom att kombinera data från det synliga och det nära infraröda ljuset som tagits på galaxen av Hubbleteleskopet, med Chandras röntgenteleskop och Spitzerteleskopets djupare infraröda bilder av galaxen får man en detaljerad bild av galaxens stjärnor, tillsammans med det stoff och den gas som stjärnorna bildas ur.

På senare tid har NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope även vänts mot galaxen och producerat infraröda bilder 2024 och 2025. Dessa bilder av ljus vid olika våglängder ger oss en mer exakt och komplett bild av galaxen så vi bättre kan förstå dess omgivning. Vart och ett av dessa NASA-observatorier ger unik och kompletterande information om processerna som sker i galaxen.

Att kombinera teleskops data ger data som ökar vår förståelse på ett sätt som inget enskilt teleskop skulle kunna åstadkomma på egen hand. Bilden ovan visar något som inte setts i tidigare släppta Hubble-bilder av galaxen.

Chandrateleskopet upptäckte ett svart hål som växer med enorm hastighet

 

Bild Nasa En konstnärs koncept av ett supermassivt svart hål och en omgivande skiva av materia som faller mot det svarta hålet plus en jetstråle som innehåller partiklar som rör sig bort från  hålet i nära ljusets hastighet. Detta svarta hål representerar en nyligen upptäckt kvasar som får energi av ett svart hål. Nya observationer av Chandrateleskopet (rymdteleskopet som observerar i röntgenljus) tyder på att det svarta hålet växer med en hastighet som överskrider den vanliga gränsen för svarta hål, den så kallade Eddingtongränsen  (Eddington-luminositet (Eddingtongränsen) är den högsta luminositet som kan passera genom ett skikt av gas i hydrostatisk jämvikt, vid sfärisk symmetri). Fotograf: NASA/CXC/SAO/M. Weiss  Röntgen: NASA/CXC/INAF-Brera/L. Ighina et al.; Illustration: NASA/CXC/SAO/M. Weiss; Bildbehandling: NASA/CXC/SAO/N. Wolk

Ovan svarta hål väger ungefär en miljard gånger mer än vår sol och finns cirka 12,8 miljarder ljusår från jorden, vilket innebär att astronomer ser det  920 miljoner år efter universums begynnelse. Det producerar mer röntgenstrålning än något annat svart hål som setts under universums första miljard år.

Det svarta hålet blir en kvasar (En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna), ett extremt ljusstarkt objekt som överglänser hela galaxer. Kraftkällan till detta glödande monster är stora mängder materia som rör sig runt och dras in i det svarta hålet.

Det var genom Chandrateleskopet som man 2023 upptäckte vad som skiljer denna kvasar, RACS J0320-35, från övrigt kända. Röntgendata avslöjar att detta verkar växa med en hastighet som överstiger det normala och möjliga för dessa objekt.

"Det var lite chockerande att se detta svarta hål växa med stormsteg", beskriver Luca Ighina vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian i Cambridge, Massachusetts som ledde studien.

När materia dras mot ett svart hål hettas det upp och resulterar i intensiv strålning över ett brett spektrum, inklusive röntgenstrålning och optiskt ljus. Strålningen skapar tryck på det infallande materialet. När den fallande materians hastighet når ett kritiskt värde balanserar strålningstrycket det svarta hålets gravitation och materia kan normalt inte falla inåt snabbare. Denna maximala gräns enligt fysiken kallas Eddington-gränsen.

Forskare tror att svarta hål som växer långsammare än Eddingtongränsen måste producera massor på cirka 10 000 solar eller mer för att de ska kunna nå en miljard solmassor inom en miljard år efter big bang – vilket har observerats i RACS J0320-35. Ett svart hål med så hög massa skulle teoretiskt men inte troligt kunna vara ett direkt resultat av en exotisk process: kollapsen av ett enormt moln av tät gas som innehöll ovanligt små mängder grundämnen tyngre än helium ett förhållande som man tror är extremt sällsynt om det nu kan ske.

Om RACS J0320-35 däremot växer i en hög takt som man upptäckt nu  uppskattningsvis 2,4 gånger högre än Eddingtongränsen  och har gjort det under en längre tid, kan dess svarta hål ha börjat på ett mer konventionellt sätt, med en massa mindre än hundra solar, orsakad av implosionen av en massiv stjärna.

– Genom att känna till massan hos det svarta hålet och räkna ut hur snabbt det växer kan vi arbeta bakåt för att uppskatta hur massivt det kan ha varit från början, beskriver medförfattare Alberto Moretti vid INAF-Osservatorio Astronomico di Brera i Italien. Med den här beräkningen kan vi nu testa olika idéer om hur svarta hål föds, beskriver han.

För att ta reda på hur snabbt det svarta hålet växer (ca 300 och 3 000 solar per år) jämförde forskarna olika teoretiska modeller utgående från röntgensignaturen, eller spektrumet, från Chandraobservationen vid olika energinivåer. De fann att Chandra-spektrumet stämde väl överens med vad de förväntade sig från modeller av ett svart hål som växer snabbare än Eddingtongränsen. Data från optiskt och infrarött ljus stöder också tolkningen att det svarta hålet blir större i vikt snabbare än vad Eddingtongränsen tillåter.

"Hur skapade universum den första generationen av svarta hål?" frågar sig medförfattare Thomas of Connor, också vid Center for Astrophysics.

Ett annat vetenskapligt mysterium som tas upp i detta resultat handlar om orsaken till jetstrålar av partiklar som rör sig bort från vissa svarta hål i nära ljusets hastighet, som ses ske i RACS J0320-35. Jetstrålar som denna är ovanliga från kvasarer vilket kan betyda att den snabba tillväxthastigheten hos det svarta hålet på något sätt bidrar till att dessa jetstrålar bildas.

En artikel som beskriver resultatet i studien har godkänts för publicering i The Astrophysical Journal och finns tillgänglig här. 

Asteroiden som slog ner i Nordsjön för 43 miljoner år sedan

 

Bild wikipedia på platsen där silverpit-kratern finns.

Nu har en decennier lång vetenskaplig debatt om ursprunget till Silverpit-kratern i södra Nordsjön fått sin lösning.

Nya bevis bekräftar att den orsakades av ett asteroid- eller kometnedslag för cirka 43-46 miljoner år sedan och inte uppstått av vulkanism eller plattektonik. 

Ett forskarlag under ledning av Dr Uisdean Nicholson vid Heriot-Watt University i Edinburgh som finansierats av Natural Environment Research Council (NERC), använde seismisk avbildning, mikroskopisk analys av bergsprängningar och numeriska modeller för att ge de starkaste bevisen hittills för att Silverpit är en av jordens sällsynta nedslagskratrar.

Silverpit-kratern finns 700 meter under havsbotten i Nordsjön cirka 80 mil utanför Yorkshires kust.

Sedan upptäckten 2002 har den tre kilometer breda kratern som är omgiven av en 20 km bred zon av cirkulära förkastningar varit en het debatt bland geologer.

Initiala studier tydde på att det var en nedslagskrater. Forskarna som hittade den pekade på dess centrala topp, cirkulära form och koncentriska förkastningar, egenskaper som ofta förknippas med hyperhastighetspåverkan. Dr Uisdean Nicholson, sedimentolog vid Heriot-Watt University's School of Energy, Geoscience, Infrastructure and Society, beskriver: "Ny seismisk avbildning har gett oss en aldrig tidigare skådad bild av kratern.

– Prover från en oljekälla i området avslöjade också sällsynta "chockade" kvarts- och fältspatkristaller på samma djup som kraterns botten i området.

"Vi hade en exceptionell tur som hittade dessa som kan ses som en riktig "nål-i-höstack"-insats. Dessa kristaller bekräftar hypotesen om nedslagskrater eftersom de har en struktur som bara kan skapas av extremt chock tryck.

– Våra bevis visar att en 160 meter bred asteroid slog ner på havsbottnen i en låg vinkel från väster. Inom några minuter skapade den en 1,5 kilometer hög ridå av sten och vatten som sedan kollapsade i havet och resulterade i en över 100 meter hög tsunami. Dr Nicholson beskriver "Silverpit som en sällsynt och exceptionellt välbevarad nedslagskrater.

"Dessa kratrar är sällsynta eftersom jorden är en  dynamisk planet - plattektonik och erosion förstör nästan alla spår av händelser i det förgångna.

– Det finns omkring 200 bekräftade nedslagskratrar på landytor men bara 33 har identifierats på havs botten.

"Vi kan använda dessa fynd för att förstå hur asteroidnedslag format vår planet genom historien, samt förutsäga vad som kan hända om det sker en asteroidkollision i framtiden."

Bekräftelsen av Silverpit som en nedslagskrater  placerar den tillsammans med strukturer som Chicxulub-kratern i Mexiko (vilken är kopplad till massutrotningen av dinosaurierna) och Nadir-kratern utanför Västafrika, som nyligen bekräftades som en nedslagsplats.

Resultaten av studien publicerades i Nature Communications 

Webbteleskopet upptäckte mörka pärlmönster och skeva stjärnmönster i Saturnus atmosfär

 

Bild wikipedia. En partiell vy av Saturnus nordpol, 2016 som visar den i texten nämnda hexagon som finns i Saturnus atmosfär.

En studie av Saturnus atmosfäriska struktur med hjälp av data från James Webb Space Telescope (JWST) har avslöjat komplexa och mystiska egenskaper i denna som aldrig tidigare setts på någon planet i vårt solsystem.

– Vi förväntade oss att se utsläpp i de breda banden på de olika nivåerna av dessa. Istället såg vi  finskaliga mönster av pärlformation och stjärnformation som trots att de är åtskilda av enorma avstånd i höjd, på något sätt verkar vara sammankopplade och också kan vara kopplade till den berömda hexagonen djupare inne i Saturnus moln. Dessa egenskaper var helt oväntade och är för närvarande helt oförklarade." beskriver professor Tom Stallard vid Northumbria University

Det internationella forskarlaget bestod av 23 forskare från institutioner i Storbritannien, USA och Frankrike. De gjorde upptäckterna under en kontinuerlig 10-timmars observationsperiod den 29 november 2024, när Saturnus fanns under webbteleskopets panorama.

Teamet fokuserade på att detektera infraröd strålning från en positivt laddad molekylär form av väte, H3+, som spelar en nyckelroll i reaktionerna i Saturnus atmosfär och därför kan ge värdefulla insikter i de kemiska och fysikaliska processer som är verksamma där. JWST:s Near Infrared Spectrograph gjorde det möjligt för teamet att samtidigt observera H₃⁺-joner i jonosfären, 1100 kilometer ovanför Saturnus nominella yta och metanmolekyler i den underliggande stratosfären, på en höjd av 600 kilometer.

I jonosfärens elektriskt laddade plasma observerade teamet en serie mörka, pärlliknande egenskaper inbäddade i ljusa norrskenshalos. Dessa strukturer förblev stabila i timmar men verkade driva långsamt över tid. 

– Vi tror att de mörka pärlorna kan vara komplexa interaktioner mellan Saturnus magnetosfär och dess roterande atmosfär. Upptäckten kan ge nya insikter om energiutbytet som driver Saturnus norrsken. Det asymmetriska stjärnmönstret tyder på tidigare okända atmosfäriska processer som verkar i Saturnus stratosfär, möjligen kopplade till det sexkantiga stormmönster som observerats djupare in i Saturnus atmosfär (bild ovan), beskriver professor Stallard.

Forskarlaget hoppas att ytterligare tid kan ges i framtiden av Webbteleskopet för att genomföra uppföljande observationer av Saturnus för att ytterligare utforska egenskaperna. Följ länken här för att se några filmer från Northumbria University, på fenomenet. 

Analysen av upptäckten  presenterades nyligen av professor Tom Stallard från Northumbria University, vid EPSC-DPS2025 Joint Meeting i Helsingfors. 

En vit dvärgstjärna drar åt sig bitar av en planet i Plutos storlek

 

Bild https://science.nasa.gov/ Illustration av hur en vit dvärgstjärna omgiven av en stor fragmentskiva. Vrakdelar från delar av ett tillfångataget Pluto-liknande objekt faller in på den vita dvärgen. NASA, Tim Pyle (NASA/JPL-Caltech)

Vita dvärgplaneter är slutresten av en sol som vår vilken fått slut på sitt bränsle och kollapsat inåt. De har ungefär hälften så stor massa som vår sol, men är så tätt packad så de blir ungefär lika stora som jorden. En typisk vit dvärgstjärna  har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt räknat samma massa. Det motsvarar en densitet på cirka 1 ton per kubikcentimeter. 

Forskarna från University of Warwick  tror att den nu upptäckta vita dvärgstjärnans enorma gravitation drog in och slet sönder en isig Plutolik planet från systemets egen version av Kuiperbältet, en isig ring av skräp som omger även vårt solsystem. 

 Upptäckten rapporterades den 18 september i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Forskarna kunde bestämma händelse genom att analysera den kemiska sammansättningen av det plutoliknande objektet när dess bitar föll in på den vita dvärgen. I synnerhet upptäckte de "flyktiga ämnen" med låg kokpunkt – inklusive kol, svavel, kväve och en hög syrehalt som tyder på en stark närvaro av vatten.

– Vi blev förvånade, beskriver Snehalata Sahu vid University of Warwick i Storbritannien. Sahu ledde dataanalysen av en Hubble-kartläggning av vita dvärgstjärnor. "Vi förväntade oss inte att hitta vatten eller annan is. Detta beror på att kometerna och Kuiperbältet-liknande objekt kastas ut ur sina planetsystem tidigt, när deras stjärnor utvecklas till vita dvärgar. Men här upptäcker vi detta mycket flyktiga rika material.

Detta är förvånande för astronomer som studerar vita dvärgar såväl som exoplaneter utanför vårt solsystem. Omkring 260 ljusår bort som denna vita dvärgstjärnan kan den ses som en relativt nära kosmisk granne. Förr i tiden, när den var en solliknande stjärna, skulle man ha förväntat sig att den skulle hysa planeter och en motsvarighet till vårt Kuiperbälte. 

Med hjälp av Hubbles Cosmic Origins Spectrograph fann teamet att fragmenten bestod av 64 procent vattenis. Det faktum att de upptäckte så mycket is innebar att bitarna var en del av ett mycket massivt objekt som bildats långt ute i stjärnsystemets isiga motsvarighet i Kuiperbältet. Med hjälp av data från Hubbleteleskopet beräknade forskarna att objektet var större än en  komet och att det kan istället kunde vara ett fragment av en exo-Pluto.

De upptäckte också en stor andel kväve den högsta mängden som någonsin upptäckts i omgivningen av en vit dvärg. "Vi vet att Plutos yta är täckt av kväveis", beskriver Sahu.

En spännande upptäckt av en händelse i ett främmande solsystem.

Spår av liv som fanns för länge sedan hittade i Lappajärvi-kratern i Finland.

 

Bild wikipedia. Lappajärvisjön  bildad av ett meteoritnedslag för ca 78 miljoner år sedan.

Lappajärvi sjö finns i kommunen Lappajärvi i västra Finland. Sjön är en nedslagskrater efter ett meteoritnedslag för 78 miljoner år sedan Forskare från Linnéuniversitetet  har här efter undersökning av meteoritrester  tidsbestämt när mikroorganismer etablerat efter nedslaget och därmed bekräftat att liv etablerade sig i varma vätskor efter nedslaget.

– Det här är första gången vi med direkt geokronologisk metodik kan koppla mikrobiell aktivitet till ett meteoritnedslag. Det visar att sådana kratrar kan fungera som livsmiljöer  efter nedslaget, beskriver Henrik Drake, forskningsledare vid Linnéuniversitetet.

Forskarna kombinerade analyser av "kemiska fingeravtryck" för liv och dateringsmetoder för tid av mineralfyllningar i sprickor och hålrum och kunde då visa att mikrobiellt liv etablerade sig några miljoner år efter nedslaget, vid temperaturer runt 47 grader Celsius. De kemiska signaturerna i mineralen tyder på att mikroorganismer reducerade sulfat för att få energi.

–Det ger oss en tidslinje för hur livet återvänder efter en katastrofal händelse, beskriver Jacob Gustafsson, doktorand vid Linnéuniversitetet och studiens huvudförfattare.

Dr. Gordon Osinski, Western University Kanada var medförfattare till studien som kan läsas här och tillägger:

– Tidigare har vi hittat bevis på att mikrober koloniserade nedslagskratrar, men det har alltid funnits frågor om när detta skedde och om det berodde på själva nedslaget eller någon annan process miljoner år senare.

Upptäckten stärker teorin om att meteoritnedslag kan skapa livsmiljöer inte bara på jorden utan även på planeter.