100 miljoner år tog det från den första procenten syre till syrehalt vilket möjliggjorde en explosion av liv på Jorden.

100 miljoner år från en mycket låg syrenivå i vår atmosfär tills den nådde en nivå där livet genom en explosion av möjligheter tog fart. En explosion vilken inte kunde stoppas när den väl börjat. Liv överallt i allt fler former av växter och djur.

En skapelse av evolution och i denna skapelse en evolution och förnyelse och experimentlusta vi ännu inte kan se slutet av.

Det var cirka 600 miljoner år sedan denna explosion av liv uppstod. Innan dess fanns enbart bakterier av enklare slag.  De dog ut när  syrets fick större koncentration i atmosfären . Det var ett gift för dem.

För en spännande och kort beskrivning av vad som skedde kan följande vara intressant att läsa.

Fantasiplaneter i ex Star Trek är inte så fantasirika deras original finns i många fall i verkligheten där ute.

Science fiction här finns exotiska och fantastiska planeter och liv beskrivna genom tiderna av det mesta av vad mänskliga hjärnor kan fundera ut.

Men många av de fantasiplaneter som tänkts ut finns i verkligheten följ länken här för att se likheter mellan fantasiplaneter i Star Trek och vad som hittats i vintergatan på  exoplaneter.

Kan det vara så att mänsklig hjärna inte kan fundera ut det omöjliga utan begränsas av att enbart kunna fundera ut det möjliga? Det som kan finnas, uppfinnas eller redan finns upptäckt eller möjligt att upptäcka.

Det människan inte kan fundera ut ska inte människan kunna föreställa sig. Kan det vara så? Att människan ska ha begränsningar. Begränsningar vi inte kan forcera genom begränsningar av kunskap vi absolut inta ska förstå eller ha möjlighet att förstå.

Kan ex mörk energi och materia tillhöra detta vi inte ska förstå?

Det ska finnas tolv olika slag av regnbågar

I dag vet man hur regnbågar uppkommer. Men tidigare var de ett mysterium vilket förklarades genom mytologi och berättelser.

Klassificering av regnbåge har tolv klasser. Alla med många variationer.  Mängder av visor och romantiska berättelser har sin utgångspunkt i regnbågens vackra färger och form.

Få  står iskalla  inför synen av den. Idag rekommenderar jag följande artikel för att lära mer om regnbågen. Följ länken.

Utöver det rekommenderar jag följande låt där Judy Garland  sjunger Over the rainbow från filmen Trollkarlen från OZ från 1939. Här sjunger den då 17 åriga Judy Garland mycket vackert följ denna länk.

Gammakällan PKS 1441+25 en kvasaren 7 miljarder ljusår bort vilkens gammastrålning inte möter motstånd på vägen hit.

En kvasar är en överaktiv stjärna vars strålning och ljus är så stark att det inte går att se själva galaxen den finns i. Först med adaptiv teknik och CDD-teknik har den galax vars centrum kvasaren behärskar kunnat ses.

Kvasarens centrum är ett svart hål. Stoft och gas faller in i hålet samtidigt  försvinner andra gaser från hålet.  Denna process gör att starkt strålning sänds ut över och under hålet. Det blir själva ljuskällan  Den starka gammastrålningen exempelvis.

I fallet ovan med nämnda kvasar PKS 1441+25 är det den höga gammastrålning som inte verkar minska på vägen till jorden som förvånar. Låg gammastrålning är vad man trott skulle kunna gå fram utan större energiförlust genom rymdens fotoner. Men inte stark.

En annan sak som förvånar från denna avlägsna källa är att gammastrålningen även bildas långt från det svarta hålet här. Vad är källan eller anledningen till det? Det är ingen vanlig kvasarkälla vi upptäckt här.

En lösning på ej minskad gammastrålning på vägen hit från just denna källa kan vara att fotondimman här är mindre mellan oss och denna kvasar  än på andra platser i rymden. Men varför,  avståndet är enormt för en slump.

Lösningen på att strålningen kommer en bit från hålet kan vara stötar med strålning från olika håll som krockar då stark strålning från hålet studsar på redan utsläppt strålning på avstånd och en acceleration blir följden stötvis. Det kan vara en förklaring på den starka effekt som finns.

I vilket fall är det en gåta med denna kvasar.

Namngivningstävling av 31 exoplaneter och 14 stjärnor i främmande solsystem klara.

För att namnge ett antal upptäckta stjärnor och exoplaneter utlöstes i somras en tävling där allmänheten kunde rösta på ett antal namnförslag. Nu är det klart vilka namnen blev.

Vad som förundrar mig är att det likt förr namngavs utefter samma linje som tidigare. De namn som fanns att rösta på var från mytologin eller berömda forskares.

Stjärnhimlen är full av mytologiska namn sedan tidigare. Nu fortsatte namngivningen efter denna agenda i vår tid. Det var inte allmänheten som fortsatte denna agenda. De hade inga egna val utan skulle välja utefter färdigställda namn av ett antal av 274 stycken. Det blev  573242 röster från 182 länder. 

Vissa namn som det kunde röstas om blev likväl kasserade av vetenskapen då de vann i popularitet. De passade inte enligt normer som fanns. Varför de då skulle finnas med som namn att rösta på är en gåta.

Kanske det varit bäst att låta nedanstående gällt utan att införa andra namn. Vi har redan tillräckligt med mytologi i universums namngivning om vi ser till stjärnbilderna.

De vinnande namnen ska användas parallellt med de vetenskapliga namnen av siffror och bokstavskaraktär.

Saturnus måne Enceladus gejsrar sprutar taktfast. Så sker inte på Jorden.

Gejsrar finns på flera platser på vår planet bland annat på Island. När vatten värms upp av Jordens innanmäte och når kokpunkten sprutar det upp i fontänliknande sprut av vatten och ånga. Förutsättningen för att det ska ske är att jordskorpan är så tunn att vatten kan värmas upp till kokpunkten.

Men när en gejser sprutar på Jorden  innebär inte detta att alla andra sprutar över hela planeten eller ens i närheten.

På ismånen Enceldus sker dock detta alla sprutar samtidigt runt hela månen.. Vi vet att under ytan på månen finns vatten troligen saltvatten. När det värms upp sprutar vatten upp genom spricker i berggrund och is. Men att det sker taktfullt är ett mysterium.

Det teoretiskt  förklaras av att månen är liten och allt vatten har kontakt med samma värmekälla vilken värmer lika runt hela månen.  Att allt värms upp lika mycket kanske genom tidvatteneffekt från Saturnus gasjätten runt vilken månen kretsar.

Genom detta blir en likhet av uppvärmning och allt sprutar där det kan spruta ur gejsrar samtidigt och en utjämning av värmen i vattnet sker då tillfälligt innan ett nytt utbrott sker.

Bilden ovan från Wikipedia och Gejsern Strokkur på  Island.

Det verkade som ett mysterium när ett antal exoplaneter i storlek som Jupiter saknade den mängd vatten i atmosfären vilket enligt modelltänkande skulle finnas där.

Stora planeter i solsystem utanför vårt med ett närmare avstånd till sin sol än våra jätteplaneter borde ha en atmosfär innehållande mer vatten än de verkar  ha.

Nu tror man sig ha funnit anledningen. Vissa är nog likväl gasjättar och andra ligger så nära sin sol att vattnet likt på Mars försvunnet och atmosfären istället där denna finns är av samma slag eller liknande som på Venus. Inget vatten utan andra slag av atmosfär av svavel etc.

Kan det vara så att det i första hand likt i vårt solsystem finns vatten reservoarer  i första hand under ytan på (med undantag av Jorden)  och månarna (här undantas vår måne).

Kan det vara så vilket det är  i vårt solsystem att vatten i större mängd vilket inte kan existera på en gasjätte istället samlats i eller på gasjättens måne eller månar? Exempelvis månen Enceladus runt Saturnus vilken har kilometertjock saltvattenis.

Där vatten finns på en planet i större mängd blir det tvärtom som på vår måne vilken inte har större tillgångar på vatten.

Då det gäller jätteplaneterna ovan både gasjättarna och de jättar av ev fast material kan det vara så att det finns för våra teleskop  osynliga månar runt dem vilka innehåller stora vattenmängder.

Vatten vet vi idag är universellt och mycket vanligt. Men ska inte förväxlas med att det alltid har samma sammansättning som här på jorden eller att det betyder liv.

Bilden ovan är Venus från wikipedia.