Guld var kom du ifrån? Ingen vet med säkerhet.

Guld bryts på jorden oftast i gruvor. Guld har alltid setts som värdefullt av människan. Men var kommer det ifrån?

Hur uppstod det? Var? När? Hur?  Ingen vet.

Att det inte uppkom på Jorden är troligt. Inte genom den populära förklaringsmodellen av kollisioner mellan kometer och Jorden.

Kanske uppstod  guld i en neutronstjärna  kanske i samband med en supernova.

Ingen vet med säkerhet.  Kollisioner är dock teorin även då. Då i samband  med två neutronstjärnors kollisioner med varandra.  Men även om detta är sant förklarar det inte hur guld kom hit om nu inte dessa kollisioner ska ses som skapandet av den populära komet kollisons -teorin att kometer skapades och krockade med Jorden efter neutronstjärnors kollisioners rester.  Men det är långsökt. Mysteriet väntar på sin lösning.

Saturnus ringar och en del av dess månar verkar betydligt yngre än man tidigare trott.

Antagandet att Saturnus ringar skulle vara cirka 4 miljarder år gamla lika gamla som planeten själv har varit sanningen under många år.

Nu verkar detta antagande ha förfalskats. Istället anses åldern vara cirka något hundratal miljoner år ungefär av samma ålder som då dinosaurierna spatserade på Jorden.

Vissa av Saturnus isplaneter anses även de ha denna ålder.  Dessa är Thetys, Rhea och Dione.

Forskare har använt datorsimuleringar för att räkna ut banorna bakåt i tid och dess förändringar över tid. Genom detta förfarande kan de se att banornas förändringar är mindre än övriga månars runt Saturnus vilket ger teorin att dess läge visar på att  en mindre tid har gått sedan dess första tur än övriga månars runt planeten.

Vad som hänt kan enbart spekuleras om. Kanske var månarna med tidigare men genom kollisioner mellan dem eller andra objekt har banorna förändrats och ringarna uppstått. Ingen vet men forskning om orsaken pågår.

Svärmar av robotar ska kunna utföra en gemensam uppgift i rymden.

Sheffield robotics är platsen där forskare nu lyckats programmera upp till  600 robotar för att dessa tillsammans ska kunna fullgöra en uppgift av något slag gemensamt i rymden.

Det blir robotgrupparbete av stort slag. Kan man verkligen lita på att 600 robotar i arbete inte i något fall krånglar? Att några eller en av dessa misslyckas med kanske katastrofala följder eller en misslyckad uppgift då blir följden.

Kanske går det att hålla koll på alla på en gång och ha reservkapacitet om någon av robotarna krånglar.

Tron är att det minskar den mänskliga felhandlingen om robotar tar över. Men då glömmer man att dessa robotar är programmerade av människor.

Robotarna ska självfallet inte bara användas i rymden i framtiden utan även på Jorden ett exempel här är en svärm  för självstyrande bilar.

För 11 miljarder år sedan minskade nyproduktionen av stjärnor i universum. Varför?

Efter Big Bang för ca 13,8 miljarder  år sedan expanderade universum ur  intet och utvidgade sig i intet. Denna utvidgning accelererade och gör så än.

Även stjärnbildningen tog fart och galaxhopar av stjärnor tog form med solsystem runt troligen varje stjärna.

Troligen expanderade och accelererade även denna bildning. Men sedan hände något för ca 11 miljarder år sedan. Stjärnbildningstakten i galaxerna avtog.

Kanske en bra händelse då en slags balans i galaxerna därmed kom till. Stjärnor dog och nya bildades i en evig händelsekedja. Men det blev en gräns för hur många stjärnor som skulle skapas. Det uppstod en bromsande effekt.

Likt nu har det troligen funnits ett svart hål i mitten av varje galax. I vissa galaxers mitt finns även den bromsande effekten av stjärnbildningar. En kvasar. Kanske enbart i de galaxer där bromsen behövs för att inte stjärnbildningen annars skulle skena i hastighet?

Riktigt hur kvasarer  uppstått vet ingen ännu. Men de är de ljusstarkaste objekten i universum och sänder ut strålning av alla frekvenser. Strålning vilken hindrar mycket av nya stjärnbildningar i centrum av de galaxer där de finns.

Hur, varför och om detta har hänt sedan stjärnbildning startade eller är en effekt av för snabb stjärnbildning vet vi inte. Vi vet bara att de har betydelse för den inbromsning av stjärnbildning vilken uppstod för 11 miljarder år sedan och därefter haft denna effekt i de galaxer där kvasaren finns.

Plutos månar med undantag av Charon kan ha bildats ur en katastrof.

Idag anses att Pluto och Charon kan ha bildats  likt de flesta andra system i solsystemets början. Charon har fångats in från Kuiperbältet och blivit en måne till Pluto.

Men övriga fyra oregelbundna månar runt Pluto kan ha  bildats ur en kollision.

En kollision mellan Pluto och en liknande i storlek stor himlakropp vilken delades i bitar. Här bildades då i resterna Styx,  Nix, Kerberos och Hydra.

Inte så konstigt om detta skett. Teorin om vår månes tillblivelse är även den av en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp.

Nu söks spår av vatten på dvärgplaneten Ceres. Gåtan Ceres fortsätter fascinera.

Ceres lysande fält har gett mycket spaltutrymme under förra året och även i år. Idag tror man att dessa består av och saltavlagringar  av kolsyra.

Nu söks spår av vatten påCeres. Ännu är forskarna intresserade av denna dvärgplanet vilken gäckat dessa under lång tid med sina mystiska fläckar vilkas källa  numera tros lösta.

Sökningen efter spår av vatten görs med  Nasas rymdfarkost vilken med hjälp av sin mätutrustning Grand  (The Gamma Ray and Neutron detector) nu undersökt ytan ovan Ceres och vars resultat nu ska analyseras.

Ceres har säkert mer att visa oss ännu gäckar den oss med sina hemligheter.

Astronomer har upptäckt jättegalaxer 3,5 miljoner ljusår bort vilka är ca 10 gånger större än vår 100 000 ljusår stora Vintergata.

Här i supergalaxerna bildas stjärnor i en takt av 30 gånger större hastighet än i vår galax. Ljusstyrkan är enorm från dessa galaxer  upp till 14 gånger högre ljusstyrka har dessa galaxer jämfört med vintergatan.

En skillnad mot vår galax är att de har två kärnor vilket kan ha betydelse för både stjärnbildningstakten och ljusstyrkan.

Det intressanta just nu är att de existerar. Inget annat om dem,  vet vi med säkerhet.