4 augusti 1972 ca 25 minor smäller oförklarligt och under enbart 30 sekunder vid ön Hòn La i Nordvietnam.

Den 4 augusti 1972 observerade besättningen på en grupp amerikanska spaningsflygplan i Nordvietnam vilka flög över ön Hòn La att 20-25 minor under knappt 30 sekunder utan synbar anledning exploderade. Det fanns ingen uppenbar anledning till varför minorna detonerade. 


I början av augusti 1972 var det även den mest intensiva solaktivitetsperioden som någonsin dittills registrerats.
  

Den15 augusti 1972 var det chefen och kommendören av Stillahavsflottan, amiral Bernard Clarey som frågade sig om inte hypotesen att solaktiviteten var det som kunde ha orsakat mindetonationerna.


Det var nu forskare började se på detta och börja förstå effekterna av sådana rymdväders påverkan på elektronik. Detta resulterade i att ingenjörer började ta hänsyn till rymdväder i form av solaktivitet när man konstruerade elektroniskt material.


Många av de minor som placerats vid ön reagerade för magnetisk påverkan och exploderade när de registrerade förändringar i magnetfältet omkring sig. Men tillverkarna av minorna hade dittills inte tänkt sig att solens aktiviteter kunde ge denna effekt.


Solaktiviteter var visserligen kända som orsakande till magnetfältsförändringar men det var inte något som man ansåg kunde orsaka att sjöminor detonerade i tid och otid.


I vår tid vet vi att elektronik kan slås ut vid kraftiga solaktiviteter och hänsyn till detta tas vid tillverkning av elektronik. 

Vår värld är i dag mycket känslig för sådana störningar då elektroniken finns överallt även i samhällsviktiga funktioner.


Minor som påverkas av solen finns förhoppningsvis inte längre därute i haven.


Bild exempel på mina dock ej av modell som nämns i inlägget.

Om Maskhål finns kan vi sekundsnabbt (nästan) transporteras vart vi vill i universum både tids och platsmässigt..

Maskhål är hittills spekulativa fenomen inom relativitetsteorin som om de finns skapas som par och bildar genvägar genom rumtiden. Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. 


Maskhål måste för att bildas matas med negativ energi. Negativ energi får maskhålet att hålla sig öppet.


Maskhål skulle teoretiskt kunna skapas kvantmekaniskt genom att dras upp ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör (läs mer om vad kvantskum innebär här). Lagarna för kvantgravitation är dock inte tillräckligt utforskade för att avgöra om detta är en möjlighet. 


Maskhål skulle kunna fungera som tidsmaskiner både framåt och bakåt i tiden genom acceleration genom det ena hålet eftersom tiden går långsammare om man färdas snabbare jämfört med något som färdas långsammare. 


Men om naturen har skyddsmekanismer mot tidsmaskiner (möjligheter att resa i tiden) är stabila maskhål omöjliga.   Maskhålet var en science fiction idé från början  vilken i dag teoretiskt kan räknas ut med den kunskap vi numera har. Maskhål avbildas ofta som loopingtunnlar bortom gapande bubbelpooler av ljus. Se bild ovan.


 Men i verkligheten vet ingen hur dessa maskhål (om de finns) ser ut.
  

En rysk fysiker på Roman Konoplya på RUDN University i Moskva har kommit med ett förslag om att uppskatta de fysiska egenskaperna hos en sådan hypotetisk struktur genom att arbeta baklänges från vad vi vet om ljus och rum.


De troligaste är att maskhål är små svarta hål som dyker upp och försvinner  som existerande mycket snabbt.  Att hålla ett litet maskhål öppet länge nog för något passera genom det skulle kräva en viss storlek på maskhålet utrymmesmässigt och hur detta teoretiskt skulle gå till har vi ingen teori om idag.


Vi vet inte heller hur rumtiden beter sig bortom en viss punkt. Det betyder att vi faktiskt inte vet hur saker som massa eller avståndet förändras när du flyttas mot centrum av ett svart hål eller som i detta fall ner i ett maskhål.


Konoplya tror att nyckeln till att förstå formen av flaskhalsen mellan svarta och vita hål ligger i det sätt som energi skingras genom rymden i vågor.


Med den senaste observationen av gravitationsvågor i kosmos har kollisioner av svarta hål och neutronstjärnor bekräftat hur energi bärs bort av snedvridningar i rumtiden.

Utifrån denna iakttagelse kan vi fundera vidare på vad som sker i maskhål om dessa finns och var vi ska söka dem.

Nu vill forskare hjälpa utomjordingar med laserljus så de ska hitta oss. Idiotiskt enligt mig!

Om utomjordisk intelligens finns någonstans i vår galax närhet skulle enligt en rapport från MIT (Massachusetts Institute of Technology )  laserteknik kunna användas för att väcka uppmärksamhet från en sådan intelligens upp till 20000 ljusår bort. Syftet skulle då vara att de skulle hitta oss lättare.


Rapporten om detta är författad av James Clark på ovanstående institut och har publicerats i The Astrophysical Journal.


Resultatet tyder på att om en högeffektiv 1 - till 2-megawatt-laser fokuserade ljuset genom ett massivt 30 - till 45-meters teleskop och detta  riktades ut i rymden skulle det produceras en stråle av infraröd strålning stark nog att stå emot solens energi.


En sådan signal skulle kunna upptäckas av främmande astronomer i av vår del av Vintergatan om dessa finns i närliggande system. Exempel på nära solsystem där man kan misstänka liv är runt Proxima Centauri den närmaste stjärnan till jorden eller TRAPPIST-1 en stjärna ca 40 ljusår bort som är värd till sju exoplaneter varav tre anses möjligt beboeliga då de ligger på rätt avstånd från sin sol.


Clark säger. ”Lasrar och teleskop som byggs idag kan producera en detekterbara signal så att en astronom därute blir nyfiken (om de reagerar som vi, min anm) på vår sols omgivning.  Jag vet inte om intelligenta varelser runt vår sol skulle vara deras första gissning men det skulle kanske locka till ytterligare uppmärksamhet ”.


Förslaget att ge ledtrådar för att främmande intelligenser ska finna oss är enligt mig vansinnigt. Det låter som om möss på Jorden skulle lägga ut lockspår till katter för att dessa lättare skulle finna dem.


Människan är naiv fast vi har en historia av krig och slaveri. Ockupationen av Nord-Sydamerika, Afrika och kolonisering av många av Asiens länder.  Tror vi (verkar det som) att främmande varelser därute är vänliga och tillmötesgående varelser som inget hellre vill än hitta oss för att ge oss sina kunskaper och fredligt hälsa på oss.


Vi är lika naiva och godtrogna som mayafolket först var vilka trodde att den vite mannen var god men som fick erfara något helt annat liksom ex afrikaner som togs som slavar och indianer som kördes in i reservat i Nordamerika.

På rymdfärjorna Sojus och Atlantis radar damm upp sig linjeformigt. Det borde inte kunna ske.

Damm under ex soffor arrangeras i radformat om inga luftflöden påverkar dammet. Detta beror på gravitationen och elektromagnetism av samma slag som får en kompassnål att peka mot norr.


Forskare har nu upplevt samma fenomen där man inte trodde det fanns. På rymdfarkosterna Atlantis och Sojus. Här är gravitationen av mikrokaraktär. Det är på elektriskt laddat damm experiment utförts. 

Damm  bestående av små sfärer 10 gånger mindre än bredden på ett människohår. Detta damm blir elektriskt laddat när det samlar in elektroner från en energirik gas och ses då som ett plasma.


I stället för att dammet studsar runt slumpmässigt vilket var väntat formade det sig i raka linjer även vid den mikrogravitation som finns i farkosterna.


”Gravitationen på jorden är minst lika stark som de elektriska krafterna mellan dammkornen. I mikrogravitation förväntades dammpartiklar att sprida ut sig då gravitation så gott som saknades ”, sade Truell Hyde forskare vid centrum för astrofysik, rymdfysik och teknisk forskning (CASPER), vid Baylor University vilken ledde studien.


 ”Istället såg vi att de små krafterna mellan dammpartiklar och atomerna i plasma införde ordning på systemet”. Säger Dr. Hyde och hans forskargrupp.


Resultatet och kunskapen som kom ut av studien är att dammkorn radas upp även i mikrogravitation. En kunskap som blir och är potentiellt viktig för att förstå hur grupper av saker uppnår struktur. Vid små storlekar finns krafterna mellan atomers struktur för molekyler och proteiner medan det vid mycket stora storlekar är gravitation som ger struktur som för stjärnor och galaxer. Hyde sa även att  ”Detta experiment kan hjälpa oss förklara hur strukturer och  form sker både  mellan mycket små och mycket stora storlekar”.


Vi kan med detta förstå att makro och mikrovärlden hör samman och agerar likvärdigt (enligt mig).


Första bilden ovan är på rymdfarkosten Atlantis andra är på Sojus.

SF-historiens Ice-nio 1963, har idag blivit verklighetens Ice-sju en extrem is vilken kan bottenfrysa en ocean på några timmar och dig på några sekunder i rumstemperatur.

Kurt Vonneguts skrev 1963 romanen Vaggan. Ice-nio var namnet på en is i denna science fictionroman. En form av ämne som fryser vatten blixtsnabbt i rumstemperatur.

När en kristall av is-nio vidrör vanligt vatten fryser vattnet. Allt vatten fryser i en kedjeliknande process som hela oceaner och alla livsformer vilka innehåller vatten fryser även till vid kontakt med detta ämne.


Fantasi i romanen. Men verklighetsbaserat i dag.


Verkligheten i dag kallar dock ämnet eller kristallen  Ice VII (eller ”ice-sju”) och är en exotisk form av is som växer så snabbt att den under rätt förutsättningar bottenfryser en ocean av vatten på några timmar.


Ett team av forskare från Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) har nyligen avslöjat de processen genom vilken denna frysning kan ske. Deras resultat publicerades i American Physical Societys tidskrift Physical Review Letters.


Ice VII är bara en av de många olika former vatten kan ta när det stelnar. En hexagonstruktur som ger snöflingor deras form är en typ som bildas vid jordiskt lufttryck.


Men under högt atmosfäriskt tryck kan molekylerna ordna sig i olika former och om trycket är 10.000 gånger högre än på Jordens yta kan Ice VII bildas. Ett tryck vilket får denna form av kristall is att effektivt frysa allt vatten otroligt kedjelikt snabbt.


Man talar om att detta skulle vara ett hot och omöjliggörande av liv som vi känner det där detta sker.


Ja säkert är det så. Men på en planet med atmosfärtryck 10000 gånger högre än på Jorden är det enligt mig ändå omöjligt med liv. Dessa jätteplaneter skulle platta ut och trycka ihop all form av liv som kom i dess närhet. Så enligt mig existerar denna form av is inte där liv kan finnas utan är bara en teoretisk möjlighet. Kanske inte ens isen är möjlig mer än i teorin.

Farkosten Dawn som undersökte bl.a. dvärgplaneten Ceres mystiska ljusfält har slocknat

Dawn är en obemannad rymdsond som skickades upp den 27 september 2007 klockan 13:34, svensk tid från Cape Canaveral Air Force Station, Florida  USA. Dess uppdrag var att  undersöka de två största objekten i asteroidbältet, dvärgplaneten Ceres och asteroiden Vesta.


Ceres är den första dvärgplanet som upptäcktes vilket skedde den 1 januari 1801 av Giuseppe Piazzi. Det är den enda dvärgplaneten i det inre av vårt solsystem. Pluto är även en dvärgplanet och bortanför denna finns ytterligare dvärgplaneter. Men de räknas likt Pluto inte till det inre av solsystemets objekt.

Med en diameter på omkring 950 kilometer är Ceres den största och mest massiva asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Vi kommer många av oss ihåg vilken uppmärksamhet det blev då Dawn upptäckte de lysande fläckarna på Ceres vilka i dag anses vara saltavlagringar vilka reflekteras i solens sken. Men då de upptäcktes flödade fantasin av om det var upplysta byggnader under marken mm.


Nu har Dawn  missat den schemalagda kommunikationen med NASAS Deep Space Network vilket skulle ägt rum onsdagen den 31 okt inklusive torsdagen den 1 november i år.


Bränsleslut anses nu vara anledningen. Dawn kan därför inte längre hålla sina antenner riktade mot jorden för att kommunicera med kontrollrummet eller slå på sina solpaneler till solen för att ladda dessa.


Dawn har tystnat och kommer att förbli i sin omloppsbana runt Ceres i kanske 50 år framåt.


Dess uppdrag lärde människan mer om två intressanta objekt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.


Bilder Ceres och Dawn

Det händer saker i närområdet av Vintergatans centrala svarta hål

16 oktober 2002 var dagen då ett internationellt forskarlag lett av Rainer Schödel vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik efter tio års studier av stjärnan S2:s roterande i en elliptisk bana kring Vintergatans centrum med en omloppstid av 15 år verkade tyda på att ett oerhört massivt objekt i centrum av Vintergatan existerade. Ett objekt med massa motsvarande 2,6 ± 0,2 miljoner solmassor. Observationen gjordes med röntgenteleskopet Chandra och det bekräftades att det mest troliga var att objektet var ett så kallat supermassivt svart hål.

 Sagittarius A blev namnet på detta svarta hål.  S2 däremot som ledde till denna upptäckt är en stjärna som ligger i riktning mot stjärnbilden Skytten i riktning mot Vintergatans centrum. S2 har en omloppstid på 16,0518 år runt Sagittarus A.


Astronomer har nu för första gången även observerat klumpar av gas som kretsar nära det gigantiska svarta hålet.


Senaste observationerna av området  visar att gasanhopningarna kretsar med en hastighet av cirka 30 procent av ljusets hastighet i en cirkulär bana strax utanför det svarta hålets händelsehorisont. Detta  enligt ett uttalande från det Europeiska sydobservatoriet (ESO). 


Deras resultat visar inte bara förekomsten av ett supermassivt svart hål utan även att gasen kretsar mycket nära det svarta hålets händelsehorisont. Detta säger Oliver Pfuhl en av forskarna vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik.


 Astronomer upptäckte  de ljusa infraröda utsläppen då de observerade stjärnan S2 när denna passerade genom det extrema gravitationsfältet i riktning skyttens stjärnbild  i riktning mot Vintergatans centrum i maj 2018. 


Under stjärnans bana då såg laget starkt infrarött utsläpp  från mycket energirika elektroner mycket nära galaxens svarta hål. De fann att utsläppen härrör från magnetiska interaktioner i den mycket heta gas som kretsar mycket nära det svarta hålet. Astronomer som observerat utsläppen anser att detta troligen orsakas  av gravitationseffekt. Upptäckten gjordes med instrumentet SINFONI vilket ingår i ESO:s arsenal.


Bild: Vintergatan