Strimmor utmed sluttningar på Mars är troligen inte gamla vattenflöden

 

Bild wikipedia Sluttande strimmor i Acheron Fossae 2010 

I en ny studie gjord av planetforskare vid Brown University och University of Bern i Schweiz kastas tvivel över om att vatten kan flöda på dagens Mars under vissa förhållanden eller årstider.

I åratal har forskare hittat märkliga strimmor som löper längs Mars klippor och kraterväggar. Vissa har tolkat dessa strimmor som e forntida uttorkade flöden av vatten (eller eventuellt små fuktiga flöden under Mars vår), vilket tyder på att det kan finnas miljöer där mikroskopiskt liv kan ha överlevt eller fossiliserats. Men i den nya studien där man använde maskininlärning för att skapa och analysera massiva datamängder av egenskaper på sluttningarna visar på en annan förklaring. Förklaringen att strimmorna beror på en torr process avl vind- och dammaktivitet.

"Ett stort fokus i Marsforskning är att förstå dagens processer på Mars – inklusive om det finns flytande spår av vatten på ytan", beskriver Adomas Valantinas, postdoktoral forskare vid Brown university och medförfattare till studien tillsammans med Valentin Bickel, forskare vid Bern. "Vår studie granskade Mars ytstrimmorr men fann inga bevis av förekomst av vatten.

Forskarna såg först de udda ränderna i bilder som returnerades från NASA:s Viking-uppdrag på 1970-talet. De steniga linjerna är i allmänhet mörkare i nyansen än den omgivande terrängen och sträcker sig hundratals meter nerför sluttande terräng. Vissa linjer består i åratal eller decennier medan andra kommer och går under kort tid. De mer kortlivade kallas återkommande sluttningslinjer och verkar dyka upp på samma platser under de varmaste perioderna av marsåret (kan ev vara kortlivad kondens uppstått och sedan torkat upp på denna yta). I hopp om nya insikter vände sig Bickel och Valantinas till en maskininlärningsalgoritm för att katalogisera så många sluttningar som möjligt. Efter att ha tränat sin algoritm på bekräftade observationer av sluttningar använde de algoritmen för att skanna mer än 86 000 högupplösta satellitbilder.

Resultatet blev en global karta över sluttningar på Mars Den första i sitt slag och som innehåller mer än 500000 strimmor. Forskarna drar slutsatsen att strimmorna med största sannolikhet bildas när lager av fint damm plötsligt glider nerför branta sluttningar. Sluttningsstrimmor verkar vara vanligare nära nyligen inträffade nedslagskratrar, där chockvågor kan ha skakat loss ytdamm. Strimmorna är dock vanligast där sten glidit utmed en sluttning.

Sammantaget kastar resultaten av studien nytt tvivel på strimmor och miljöer som dessa som miljöer som kan hysa någon form av liv.

Forskningen har stor betydelse för den framtida utforskningen av Mars. Även om livsvänliga miljöer kan låta som bra utforskningsmål, vill NASA hellre hålla sig på avstånd från den tolkningen. Jordiska mikrober  kan däremot ha liftat med  rymdfarkoster, rymdbilar etc  och kan förorena miljöer på Mars vilket komplicerar sökandet efter Mars-baserat liv. Denna studie tyder dock på att föroreningsrisken vid sluttningsområden inte är eller har blivit något större problem.

Forskningen publicerades i Nature Communications måndagen den 19 maj. 

Nu kan laserultraljud användas för att avslöja elasticiteten i meteoriter

 

Bild wikipedia En skivbit av Gibeonmeteoriten.

Forskare och ingenjörer vid University of Nottingham har för första gången mätt elasticiteten hos meteoriter.

Många meteoriter består av kristallina material bildade under exotiska förhållanden som inte kan replikeras på jorden. Elasticiteten hos de kristaller som utgör dessa material har historiskt sett varit svår att mäta och normalt kräver detta att forskare odlar en speciell kristall vilket i detta fall inte är möjligt.

Huvudförfattaren till en ny studie, Wenqi Li, från universitetets forskargrupp för optik och fotonik, beskriver: "Dessa material har utvecklats under unika förhållanden under miljontals år för att bilda dessa fantastiska strukturer och mönster. Meteoriter ger tillgång till information om hur planeter bildas och utvecklas som annars är svår att studera.

Den unika karaktären i dessa prover och deras relativa sällsynthet innebär att icke-destruktiva analystekniker behövs för att studera deras egenskaper. Att förstå  egenskaperna  ger oss förståelse för hur solsystemet och planeterna bildades.

Att studera dessa meteoriter kan också bidra till att utveckla en förståelse för legeringar som används till flyg- och industritillämpningar, lämpliga till att konstruera utomjordiska strukturer (månbaser exempelvis) vilket kan göra meteorer till en lämplig materialkälla för framtida tillverkning av ex baser i rymden.

I  studien användes laserultraljudstekniken spatialt upplöst akustisk spektroskopi (SRAS++), (som uppfanns vid University of Nottingham) för att mäta egenskaperna i Gibeon-meteoriten.

Docent Richard Smith förklarar: "SRAS++-maskinen använder laser för att skapa och detektera akustiska vågor som finns på materialets yta vilket innebär att vi inte behöver röra provet och inte skada provet på något sätt. Detta är viktigt för prover som det finns begränsad tillgång av.

– Det finns inga publicerade värden för att direkt jämföra resultaten av den här studien eftersom icke-destruktiva mätningar av enkristallelasticiteten på granulärt material tidigare inte har varit möjliga. Så vi jämförde våra resultat med teoretiska värden för konstgjorda järn-nickellegeringar. Vi beräknade också bulkegenskaperna från våra enkristalliska elasticitetsmätningar och jämförde dem med publicerade mätningar på Gibeon-meteoriten och de stämmer väl överens.

Studien är publicerad i Scripta Materialia där man beskriver hur man med hjälp av en ny teknik som utvecklats och patenterats vid University of Nottingham, för första gången mätt denna viktiga egenskap. 

Gasbubblor trycks ut från ett stort svart hål.

 

Bilden https://www.durham.ac.uk  visar en illustratörs intryck av höghastighetsvindar, illustrerade i vitt, som kastas ut från närheten av ett supermassivt svart hål. Bild: JAXA 

Forskare har upptäckt att den ultrasnabba vinden som omger ett supermassivt svart hål inte är konstant och kontinuerlig som man tidigare antagit utan istället kan liknas av en snabb utkastad ström av gaskulor.

Energin som kastar ut dessa "gasbubblor" är mycket högre än man trott.

Upptäckten gjordes av ett internationellt forskarlag under ledning från Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) och med professor Christine Done från Centre for Extragalactic Astronomy.

Professor Done är en av  två europeiska forskare som får stöd av Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att vara en del av Japanese/USA X-ray Imaging and Spectroscopy Mission (XRISM) som observerar den heta gas och plasmavind som yr genom galaxerna.

Ett supermassivt svart hål finns troligen i centrum av alla galaxer och dessa objekt har massor som är miljontals gånger större än vår sols. 

Över kosmisk tid tros dessa svarta hål i den galax vari de finns att ha utvecklats tillsammans i en tätt sammanlänkad process ( galax och svart hål antas ha utvecklats tillsammans). 

Men på grund av den stora skillnaden i storlek och massa är de exakta mekanismerna bakom denna interaktion oklara. Att avgöra samutvecklingen av galaxer och svarta hål till ett av de mest djupgående mysterierna inom modern astrofysik. 

En viktig ledtråd för att lösa detta pussel ligger i de kraftfulla gasflöden som drivs ut från områdena runt svarta hål i extremt höga hastigheter. 

Dessa vindar tros påverkat samevolutionen på två huvudsakliga sätt: genom att reglera tillväxten av svarta hål genom återkoppling som begränsar inflödet av materia och genom att injicera stora mängder energi i galaxen vilket potentiellt kan stoppa stjärnbildning i galaxen. 

Med hjälp av XRISM:s (Japanese/USA X-ray Imaging and Spectroscopy Mission ) kraftfulla spektroskopiska förmåga observerade forskargruppen vindar som färdades med 20 till 30 procent av ljusets hastighet från ett supermassivt svart hål.

De upptäckte för första gången att dessa vindar bestod av minst fem distinkta gaskomponenter, som var och en rörde sig med olika hastigheter. 

Det tyder på att gas periodvis kastas ut likt en gejser eller kanaliseras genom luckor i det omgivande interstellära mediet vilket utmanar långvariga teorier om samevolution mellan galaxer och svarta hål. 

Energin som finns dessa vindar är över 1 000 gånger högre än den hos vindar i galaktisk skala vilket dramatiskt förändrar vår förståelse av deras roll.   Läs hela studien i dess helhet i tidskriften Nature

Detta sker i månen Titans atmosfär

 

Bild wikipedia Vertikalt diagram över Titans atmosfär. Titan är Saturnus största måne och näst störst i vårt solsystem. Störst måne är Jupiters måne Ganymedes vilken är större än planeten Merkurius.

På Titan har metan en liknande roll som vatten på jorden när det gäller väder. Det avdunstar från ytan och stiger upp i atmosfären, där det kondenseras och bildar moln av metan likt vattenånga gör på jorden. Ibland droppar metan ur molnen likt regn på jorden och då som ett kyligt oljigt regn ner på titans yta bestående av frusen is av vatten som är lika hård som stenytan.

"Titan är den enda platsen i vårt solsystem som likt jorden har väder, i den meningen att den har moln och nederbörd på sin yta", förklarar huvudförfattaren till en ny studie Conor Nixon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

Teamet observerade Titan i november 2022 och juli 2023 med hjälp av  Webbteleskopet och ett av de två markbaserade W.M. Keck Observatoriets teleskop. Observationerna visade inte bara moln på de mellersta och höga nordliga breddgraderna på Titan - halvklotet där det för närvarande är sommar - utan visade också att moln uppenbarligen steg till högre höjder över tid.

 Tidigare studier har observerat molnkonvektion på sydliga breddgrader. Men detta är första gången bevis finns för sådan konvektion sker i norr. Detta är viktigt eftersom de flesta av Titans sjöar och hav finns på norra halvklotet och avdunstning från sjöar är en stor potentiell metankälla. Den totala sjöytan på Titan är jämförbar med de stora sjöarna i Nordamerika.

På jorden sträcker sig det lägsta lagret av atmosfären, eller troposfären upp till en höjd av cirka 12 kilometer. På Titan med lägre gravitation har gjort det möjligt för de atmosfäriska lagren att expandera upp till cirka 45 kilometer i troposfären.

Webb och Keckteleskopen använde i studien olika infraröda filter för att undersöka olika djup i Titans atmosfär vilket gjorde det möjligt för astronomer att uppskatta molnens höjder. Forskarteamet observerade moln som verkade röra sig till högre höjder under flera dagar även om de inte direkt då kunde se någon nederbörd.

Resultaten av studien publicerades i tidskriften Natur Astronomi 

Utforskning Vintergatans magnetiska turbulens gjort med hjälp av en ny datormodell

 

Bild https://www.artsci.utoronto.ca  En sammansatt fantombild av Vintergatan (infälld) en högupplöst simulering av galaktisk turbulens med magnetfältslinjer i vitt. Foto: ESA/Webb, NASA & CSA, J. Lee och PHANGS-JWST-teamet; Erkännande: J. Schmidt; Simulering: J. Beattie.

Turbulens är  ett av de största olösta problemen inom klassisk mekanik", beskriver James Beattie, postdoktoral forskare vid Canadian Institute for Theoretical Astrophysics (CITA) vid fakulteten för  Arts & Science vid University of Toronto och som även har en delad tjänst vid Princeton University.

"Detta trots att turbulens finns överallt: från virvlande mjölk i en kaffekopp till kaotiska flöden i hav, solvind, interstellärt medium, till plasmat mellan galaxer.

– Den viktigaste skillnaden i astrofysikaliska miljöer är närvaron av magnetfält, som i grunden förändrar karaktären hos turbulenta flöden, beskriver Beattie.

Beattie är huvudförfattare till en ny artikel i tidskriften Nature Astronomy som beskriver den datorsimulering som han och hans medarbetare har utvecklat för att i aldrig tidigare skådad detalj studera magnetism och turbulens i det interstellära mediet (ISM). Det stora hav av gas och laddade partiklar som finns mellan stjärnorna i Vintergatan.

Modellen är den mest kraftfulla hittills och krävde samma beräkningskapacitet som superdatorn SuperMUC-NG vid Leibniz Supercomputing Centre i Tyskland kan ge. https://doku.lrz.de/supermuc-ng-10745965.html

Även om det finns mycket färre partiklar i den interstellära rymden än i experiment med ultrahögt vakuum på jorden är  rörelserna tillräckliga för att generera ett magnetfält, inte olikt hur rörelsen av vår planets smälta kärna genererar jordens magnetfält.

Och även om det galaktiska magnetfältet är några miljoner gånger svagare än en kylskåpsmagnet är det ändå en av de krafter som formar kosmos.

Den största versionen av Beatties datamodell visar en kub med 10 000 enheter på en sida som ger mycket större detaljrikedom än tidigare modeller. Förutom den höga upplösningen är modellen skalbar och kan som mest simulera en rymdvolym på cirka 30 ljusår på sidan. Som mest kan den skalas ner med en faktor på cirka 50

I sin största storlek kan modellen förbättra vår förståelse av Vintergatans totala magnetfält. När den skalas ner kan den hjälpa astronomer att bättre förstå mer "kompakta" processer som solvinden då den strömmar ut från solen och i hög grad påverkar jorden.

På grund av sin högre upplösning har modellen också potential att ge en djupare förståelse för hur stjärnor bildas. ”Vi vet att magnetiskt tryck motverkar stjärnbildning genom att trycka utåt mot gravitationen när gravitationen försöker kollapsa en stjärnbildande nebulosa” beskriver Beattie. "Nu kan vi kvantifiera i detalj vad vi kan förvänta oss av magnetisk turbulens på den typen av skalor."

Förutom den högre upplösningen och skalbarheten markerar modellen också ett betydande framsteg genom att simulera de dynamiska förändringarna i densiteten hos ISM (interstellärt medium) från ett otroligt litet vakuum till  den högre densitet som finns i stjärnbildande nebulosor.

För att läsa mer om hur Beattie arbetat läs  artikeln, "The spectrum of magnetized turbulence in the interstellar medium",  författad av Beattie  med flera forskare från Princeton University; Australiska nationella universitet; Australian Research Council Center of Excellence in All Sky Astrophysics; Universität Heidelberg; Centrum för Astrofysik, Harvard & Smithsonian; Harvarduniversitetet; och Bayerns akademi för vetenskap och humaniora.

Nya upptäckter om Jupiters norrsken

 

Bild NASA:s James Webb Space Telescope har fångat nya detaljer av norrskenet på Jupiter. De dansande ljusen som observeras på Jupiter är hundratals gånger ljusare än de som ses på jorden.

Dessa observationer av Jupiters norrsken är tagna på en våglängd på 3,36 mikrometer (F335M) och fångades med Webbs NIRCam (Near-Infrared Camera) den 25 december 2023. Forskarna fann att emissionen från trivätekatjon, känd som H3+, är mycket mer variabel än man tidigare trott. H3+ skapas under inverkan av elektroner med hög energi på molekylärt väte. Eftersom denna emission lyser starkt i infrarött ljus är Webbs instrument väl utrustade för att observera detta. Bild NASA, ESA, CSA, Jonathan Nichols (University of Leicester), Mahdi Zamani (ESA/Webb)

I synnerhet studerade teamet emissionen från trivätekatjonen (H3+), som kan skapas i norrsken. De fann att detta utsläpp är mycket mer varierande än vad man tidigare trott. Observationerna kommer att bidra till att utveckla forskarnas förståelse för hur Jupiters övre atmosfär värms upp och kyls av.

Teamet avslöjade också några oförklarliga observationer i sina data.

"Det som gjorde dessa observationer ännu mer speciella är att vi också tog bilder samtidigt i ultraviolett ljus med NASA:s rymdteleskop Hubble", tillägger Nichols. "Bisarrt nog hade det starkaste ljuset som Webb observerade ingen riktig motsvarighet i Hubbles bilder. Detta har fått oss att undra. För att orsaka den kombination av ljusstyrka som både Webb och Hubble ser måste vi ha en kombination av stora mängder partiklar med mycket låg energi som träffar atmosfären vilket man tidigare trodde var omöjligt. Vi förstår fortfarande inte hur det går till."

Teamet planerar nu att studera denna diskrepans mellan Hubble- och Webb-data och att utforska de bredare konsekvenserna för Jupiters atmosfär och rymdmiljö. De har också för avsikt att följa upp denna forskning med fler Webb-observationer, som de kan jämföra med data från NASA:s Rymdfarkosten Juno för att bättre utforska orsaken till det gåtfulla ljusutsläppet.

Resultaten av studien publicerades nyligen dag i tidskriften Natur Kommunikation. 

Små gröna glaspärlor som samlats in på månen av Chang'e-5 är nu analyserade

 

Bild wikipedia Bilden visar västra hemisfären av Mare Orientale som har en diameter på ca 1 000 km i centrum. Till vänster syns "månens baksida" och till höger "månens framsida".

I en internationell studie gjord av forskare vid Curtin University's School of Earth and Planetary Sciences och Space Science and Technology Centre ges ny kunskap  om månens historia och en bättre förståelse för vad som finns under dess kratrars ytor

Forskarna vid Curtin University, Nanjing University och Australian National University analyserade små, gröna glaspärlor som samlats in på månen av den kinesiska nationella rymdadministrationens farkost Chang'e-5 under december 2020.

Glaspärlor som hittats på månen har ofta kommit från asteroidnedslag som resulterat i att sten smält på månens yta.

Pärlorna i denna studie visade sig dock ha ovanligt höga nivåer av magnesium vilket professor Alexander Nemchin vid School of Earth and Planetary Sciences anser är bevis på ett potentiellt djupare ursprung på månen än sten på ytan som smält.

"Glaspärlor med hög magnesiumhalt kan ha bildats när en asteroid slog ner i stenar som härstammade från manteln djupt in i månen", beskriver professor Nemchin. Medförfattaren till studien (se nedan) professor Tim Johnson, också han från Curtin's School of Earth and Planetary Sciences, beskriver att pärlornas kemi skiljer sig från den hos sten på månens yta som tidigare analyserats.

Professor Johnson beskriver att stenarna kan ha tryckts upp ut månens mantel genom ett massivt asteroidnedslag.

"En sådan händelse kan ha resulterat i  bildandet av Imbrium Basin,en enorm krater som bildades för mer än 3 miljarder år sedan", beskriver professor Johnson. 

– Fjärranalys har visat att området runt kraterns sidor innehåller den typ av mineraler som matchar glaspärlans kemi.

– Det här är ett stort steg framåt för att förstå hur månen utvecklats internt. Om dessa prover verkligen är delar av manteln, säger det oss att nedslagsstötar kan gräva ut annars otillgängligt mantelmaterial upp till ytan.

Studiens rapport har titeln "A potential mantle origin for precursor rocks of high-Mg impact glass beads in Chang'e-5 soil" och har publicerats i Science Advances