Stjärnsnurr kan nu mätas.

Stjärnor som liknar solen roterar upp till två och en halv gånger snabbare vid ekvatorn än vid högre latituder har forskare på NYU Abu Dhabi i New York kommit fram till genom sina mätningar vilka nu utmanar tidigare vetenskap av hur stjärnor roterar. 


I studien upptäcktes att solliknande stjärnor (stjärnor liknande vår sol i temperatur, ålder och storlek) kännetecknas av att på ett liknande sätt roterar snabbare vid de ekvatoriella regionerna  än på högre latituder. 


Andra solar (stjärnor) roterar omkring 10 procent snabbare ovanför dess ekvator.


Dessa mätresultat ovan var mycket oväntade och kan ännu inte helt förklaras men tros ha med magnetfältens uppbyggnad i skilda slag av solar. 


Mer forskning behövs. 


Kan det vara så att storleken har betydelse? Bara en undran men både storlek, ålder kanske och temperatur kan vara den springande punkten till förklaring. Men varför, bör  sökas i universums ursprung och dess början.

Asteroiden Oumuamus förbryllande ursprungsriktning kan ha hittats

Oumuamus är den spännande asteroid (vissa påstår numera att det är en komet då den likt dessa accelererar likt dessa i allt högre hastighet, men jag tvivlar expansionen av universum accelererar också men inte är detta kometeffekter) från yttre rymden vilken överraskade oss för ca ett år sedan. Den kom överraskande från ingenstans och svepte igenom vårt solsystem och försvann igen.


Många fantastiska teorier kom om vad dess underliga form berodde på och om det eventuellt var ett kamouflerat stjärnskepp på spaning i vårt solsystem.


Idag anses det som fantasier. Oumuamus är en ovanligt formad stenbumling på ca 400 meters längd vilken bör ha kastats ut en gång för kanske miljarder år sedan vid en katastrof någonstans i en galax därute.


Det har sökts från vilken riktning den antas ha kommit men först nu verkar det troliga svaret ha kommit. 


Nu anses det troligt att objektet har kommit från riktningen där den röda dvärgstjärnan HIP 3757 och stjärnan HD 292249 finns i stjärnbilden Enhörningen på södra stjärnhimlen.


 Oumuamus är den mest spännande upptäckten under 2017 enligt mig. Tyvärr kunde vi inte närmare undersöka objektet på dess yta. Bilden ovan är på detta fantasieggande objekt.

Kan det finnas fler dimensioner än höjd, bredd och djup på mikronivå?

Har vårt universum mer än tre dimensioner. Bredd. Höjd och djup om vi nu inte även lägger till tid då blir det fyra? När det gäller strängteorin är detta inte nog. Här beskrivs mellan tio och tjugosex dimensioner. I strängteorin anses allt i universum inklusive vi själva bestå av strängar som minsta beståndsdelar, teorin är mycket intressant. 


Men nu handlar det om den verklighetsuppbyggnad vilken i första hand forskare och skolor lär ut. Det är i denna uppfattning av 3 kända dimensioner vi rör oss och det diskuteras om det inom denna kan finnas fler dimensioner. Svaret forskare kommit fram till är att om det finns fler dimensionen finns dessa på mycket liten nivå.
Mikronivå eller som jag tolkar det inom kvantmekaniken.


Inte på stora skalorna blev svaret vilket publicerades den  23 juli i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics. I studien beskrivs att det över stora avstånd i universum är det sannolikt att enbart de dimensioner som vi upplever på jorden höjd. Bredd och djup fungerar (tid?).


Resultaten bidrar också till att bättre förstå den förbryllande karaktären av mörk energi fenomenet vilket troligen ligger bakom universums accelererande expansion.


 ”Allmänna relativitetsteorin säger att gravitation borde arbeta i tre dimensioner, och resultatet av studien visar att det också är vad vi ser”, säger Kris Pardo, huvudförfattare till studien och doktorand vid Princeton, New Jersey i USA. Men det finns däremot en sak teorin inte förklarar. Varför vårt universums expansion accelererar. 


Forskare anser att mörk energi ligger bakom händelsen med expansion och ökande av detta men ingen vet vad mörk energi är.


 Vissa teorier föreslår gravitationseffekt ligger bakom expansionen vilket skulle innebära att det i denna jätteskala av verkligheten finns något som accelererar gravitationskraften mot något eller av något. 


Många av dessa idéer förutsäger då att andra dimensioner existerar och dessa då ligger bakom det som accelererar gravitationskraften.


Det var ju upptäckten och mätningen en gravitationsvåg för första gången  vilken var effekten av en kollision mellan två neutronstjärnor som för första gången gjorde att vi kunde mäta en länge eftersökt effekt av gravitationsvåg.


Händelsen var nobelprisgrundande och fick namnet GW170817 en händelse vilken optiskt  även kunde ses med ett vanligt teleskop och gjorde att utöver den uppmätta gravitationsvågen även elektromagnetisk signal kunde mätas. 


Händelsen GW170817 kollisionen  var mycket, mycket lokal i kosmologiska termer men fysiker vill se fler händelser av detta slag längre bort (som då skulle ha inträffat längre tillbaka i tiden), eftersom de skulle avslöja om gravitation eller mörk energi har förändrats över tid.

Men det visar enbart att fler dimensioner kan finnas på mycket stor makronivå. Medan det på kvantmekaniknivån även kan finnas fler dimensioner kanske utifrån strängteorin alternativt förklarat  genom kvark och kvantteorin. 

Kvantmekaniken skiljer sig från den klassiska mekaniken på några avgörande punkter. Den viktigaste är att dess förutsägelser är statistiska enligt att man inte kan förutsäga vilket resultat en enskild mätning kommer att ge, utan enbart sannolikheterna för möjliga utfall. Vad man kan undra blir då enligt mig om det inte kan ses som att strängteorin flerdimensionella idé kan sammanfogas till en teori som omfattar både makro och mikrovärlden. 

Fler dimensioner inarbetade i den teori vi fortfarande arbetar efter skulle kanske enbart förvirra människan om fler dimensioner inblandas i denna. Jag tror vi ska mer undersöka strängteorin och se om denna likväl inte mer liknar sanningen vi kan förstå om vår verklighet som människor.



 Bild Signalen GW170817 uppmätt av LIGO:s och VIRGO:s gravitationsvågsdetektorer

Tredje himlakroppen där sandstormarna yr. Tidigare har vi vetat att det sker på Jorden och Mars.

Titan är Saturnus största måne med en diameter på ca 515 mil och den näst största månen i vårt solsystem enbart Jupiters måne Ganymedes är större med sina ca 527 mil att jämföra med vår egen månens 347 mil.


 Data från internationella Cassini rymdfarkosten som utforskade Saturnus och dess månar mellan 2004 och 2017 har avslöjat vad som verkar vara kraftiga sandstormar i de ekvatoriella regionerna på Titan. Tidigare har enbart sandstormar upptäckts på Mars och som vi redan som mänsklighet upplevt på plats i generationer på Jorden.



Titan blir utöver den tredje himlakroppen därmed också den enda månen i solsystemet där detta upptäckts. Titan har betydande atmosfär och är den enda himlakropp förutom Jorden där flytande vätska i form av sjöar, hav och floder finns. 


Det finns en dock en stor skillnad mellan Jordens floder, sjöar och hav och Titans. Jordens hav, sjöar och floder är fyllda med vatten medan det på Titan är metan och etan som flyter i dess sjöar, hav och floder.


Men likheten av väder är stor på Titan och Jorden. Cyklerna på Titan är att kolväten i form av att metan och etan avdunstar och kondenseras till moln för att sedan regna ner på marken igen. Detta förfarande är likt Jordens vattencykel.


Vädret på Titan varierar från säsong till säsong likt vädret gör på Jorden. Särskilt runt vårdagjämningen på Titan (även Titan har årstider)  tiden när solen korsar Titans ekvator kan massiva moln bildas i de tropiska områdena och orsaka kraftfulla metanstormar. Cassini observerade sådana stormar under flera av dess överflygningar över Titan.


Bilden är på Titan

Rydbergsatom (en spökatom) ses bunden med ingenting. Frågan man kan ställa sig är det ingenting?

En Rydbergsatom kallas en atom med en eller flera elektroner som visar ett antal säregna egenskaper inklusive en överdriven reaktion för elektriska och magnetiska fält. Det kan vara en atom av vilket grundämne som helst vad man vet idag som kan bli utgångspunkten för detta. 


Det kan vara en väteatom där plötsligt en elektron lämnar denna (eller en elektron från något annat slags atom)  och verkar binda upp sig till en osynlig atom i en helt ny omloppsbana. Det har då bildats en Rydberg atom. En ghost-atom. Ännu kan man inte förklara vad som skett eller varför.



Beteendet vilket inte kan förklaras diskuteras i en studie som publicerades den 12 Sept. i tidskriften Physical Review Letters.


 Rydbergatomer bildas genom att en elektron plötsligt hoppar till en avlägsen omloppsbana långt från kärnan av den atom den befinner sig i. Namnet kan ses som en atom där detta sker men enligt mig kan man se den bildade bindningen även som en sådan. Den osynliga nya bindningen där enbart elektronens bana kan upptäckas kallas vetenskapligt ghost-atom.


Detta band till ingenting håller minst 200 mikrosekunder  det existerar även andra sätt då att ”lura” elektroner att göra bindningar med ingenting genom tillämpning av mikrovågor eller snabba laserpulsar därefter upplöses det. 


Enligt rapporten misstänks att dessa atomer bundna till absolut ingenting, kan bete sig annorlunda om de ges en kemisk impuls men det är enbart teorier. Men inget har bevisats att detta är skeendets början. Jag har inte heller hittat information om elektronen efter det att den osynliga bindningen upphört återvänder till sin förra atombindning. Men jag förmodar det.


Mina tankar är att bindningen även om den är mycket kort kanske är en bindning till en atom i en annan dimension. En bindning vilken inte kan hålla mer än den korta tiden det observeras. 


Om det finns gränslöst många dimensioner i tid och rum vilket även innebär obegränsat antal universum kan tillfälliga bindningar till atomer eller dess delar troligen genom revor i tiden kallas  Rydbergatomer eller  ghostbindningar till ett universum vilket ligger mycket nära oss i tid och rum.


 Samma fenomen bör då ske i det närliggande universum där denna bindning sker. Men då omvänt, en atom med en osynlig elektron existerar då här under en kort stund. Men det bör förutsätta att ghostelektroner tillfälligt binder upp sig vid en atom i vårt universum ibland också, Omvänd Rydbergshändelse menar jag. Inget säger att detta måste ske men omöjligt är det inte.


Bild föreställer en Rydberg-atom enligt wikipedia. 
https://en.wikipedia.org/wiki/Rydberg_atom

Nätfångst i rymden

I närområdet av Jorden är en avskrädeskyrkogård av allehanda rymdskrot cirklande till fara för rymdfarkoster. Skräp som måste bort och det helst snarast.  



Removedebris är brittisk satellit nyligen uppsänd från den internationella rymdstationen ISS (juni 2018) vilken nu genomfört det första lyckade försöket att fånga rymdskrot med hjälp av fångstnät. Det var en mindre kubsatellit som infångades.



Det är på University of Surrey och dess teknikföretag Surrey Satellite Technology denna farkost sett dagens ljus och vilken det nu experimenterts med däruppe. Ett annat projekt man ska genomför är försöka fånga skrot med  denna farkost med harpun.



Därefter vid lyckade resultat ska det utarbetas hur det infångade skrotet ska kunna bogseras in i jordatmosfären för att vid instörtande här förintas.



Finansiärerna bakom Removedebris är bland andra Europeiska kommissionen och Airbus.  



Removedebris ligger på 300 kilometers höjd och infångandet av kubsatelliten gjordes genom att fångstnätet sköts ut i en hastighet av 70 km/h och med hjälp av bland annat kameror lyckades man därefter fånga in minisatelliten.



Nog verkar det fungera så långt men den mängd rymdskrot som finns däruppe och ökningen av detta gör att jag misstänker att det bara blir som en droppe i havet de stycken denna satellit tar in. Det skulle behövas många satelliter och bogseringar för effektiv rymdskrotsanering. Jag anser att snabbare och effektivare metoder behöver arbetas fram.


Bild kubsatellit.

Fynd. Långt därute i universum finns ett oförklarligt stort svart hål

13 miljarder ljusår bort har det upptäckts ett supertungt svart hål vars existens är en gåta. Dess storlek kan inte förklaras utifrån gällande teorier.

Det behövs nya sätt att tänka för att förklara hur hålet kunnat växa sig så stort under den korta tid det anses ha existerat. 

Det supertunga svarta hålet J1342+0928 är det äldsta och även mest avlägsna hål som observerats. Det ses sluka stora virvlande gasmoln i snabb takt in bakom sin händelsehorisont där gravitationen är så stark att inte ens ljus kan ta sig ut.

Hålet utgör centrum i en kvasar. En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser den galax där den finns och i vars centrum ett svart hål är kärnan så mycket att denna inte med de metoder vi tidigare haft har kunnat ses.

De flesta kvasarer hade sin storhetstid fyra miljarder år efter stora smällen då deras svarta hål fått gott om tid på sig att växa till otroligt stora svarta hål.

Men J1342+0928 (upptäckt 2017) lyste upp himlen redan 690 miljoner år efter BigBang och ändå har denna tidiga kvasar enligt beräkningar ett monsterhål på 800 miljoner solmassor redan då.

Detta förbryllar astrofysikerna då ett så stort svart hål inte borde kunnat uppkomma så kort tid efter Big Bang.

 Ljuset från kvasarer uppstår i sig då gasmoln accelereras till så höga energier runt det svarta hålet att över en tredjedel av gasens massa omvandlas till ljus.

Samtidigt skapar den roterande gasskivan extremt starka magnetfält vilka sänder ut två jetströmmar av elektriskt laddade partiklar.

Tillsammans avger skivan och jetströmmarna tillsammans mer ljus än dussintals vanliga galaxer.

Troligaste förklaringen till detta stora hål är att närliggande galaxer gått samman och flera av dessa galaxers svarta hål likaså och därmed skapades detta stora svarta hål utifrån den otroliga dragningskraft. 

Detta genom att dra till sig mängder av gas vilken bör funnits mer av därute under den tid efter Big Bang än vad som nu finns efter bildandet av betydligt fler galaxer än då fanns färdigbildade.

Bild en illustration av kvasaren J1342+0928